Visar inlägg med etikett Loa Falkman. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Loa Falkman. Visa alla inlägg

tisdag 28 juni 2011

Bio: Kronjuvelerna

Foton copyright (c) Filmlance

Av någon anledning har Ella Lemhagens nya film KRONJUVELERNA blivit oerhört hajpad. Jag vet inte riktigt varför. Lemhagen har tidigare gjort PATRIK 1,5, som åtminstone jag gillade, och en TSATSIKI-film, men i övrigt handlar det väl inte om några större kioskvältare. Således måste hajpen bero på skådespelarna. Bill Skarsgård, Björn Gustafsson (nej, inte Alfred, utan den andre) och Alicia Vikander från TILL DET SOM ÄR VACKERT, en film som i princip inte sågs av någon alls, men som ändå gjorde henne till något slags ny stjärna och utlandshopp.

Dessutom har det skrivits en hel del om den här nya filmens look. Den är till stor del skjuten i Litauen för att ge det hela något slags lätt overklig sagokänsla, även om det ska utspela sig i Sverige.

Det sistnämnda; looken, är väl det som räddar KRONJUVELERNA. För jag vet allvarligt talat inte om jag sett en riktig praktkalkon, eller bara en lagom misslyckad film, eller vad det är jag sett.

Filmen bygger på en "originalberättelse" av Carina Dahl, som även skrivit filmmanuset tillsammans med Lemhagen, och det var det kanske inte så bra att hon gjorde. Det här är nämligen oftast alldeles för litterärt. Under hela filmen kände jag att detta nog hade fungerat bättre som bok, eller kanske ännu bättre som tecknad serie.

KRONJUVELERNA öppnar med att drygt tjugoåriga Fragancia (Vikan-

der) smyger upp till en stor villa, från vilken Richard Persson (Skarsgård) kommer ut - och genast blir skjuten i huvudet. Fragancia arresteras och förhörs av en polis spelad av Tomas von Brömssen, och därefter får vi i långa återblickar följa Fragancia, hennes liv, familj och vänner, från att hon var liten flicka fram till dådet.

Redan på BB när Fragancia föds, blir det strul. Rickard föds nämligen samtidigt och hans stenrike och stränge far, spelad av Loa Falkman, tappar det lilla spädbarnet, som får en silverplatta inopererad i pannan och aldrig blir riktigt normal. Direktör Persson vill att sonen ska bli världens bäste hockeyspelare, men det är Rickard för kass för. Rickard verkar dock lite förtjust i Fragancia, som växer upp med sin fattiga, men kärleksfulla familj - föräldrarna spelas av Michalis Koutsogiannikis och Alexandra Rapaport. Hon får senare även en lillebror med downs syndrom.

En dag anländer konståkande hockeyspelaren och charmören Pettersson-Jonsson, som Fragancia blir kär i, men när han senare växer upp till stor hockeystjärna (och då spelas av Gustafsson) och lämnar byn, blir han bög och får ihop det med en amerikansk hockeyspelare. Och parallellt med detta blir Rickard allt konstigare, direktör Persson alltmer psykopatisk, och Fragancias familj råkar ut för alltmer eländes elände med sjukdomar och fattigdom.

Egentligen funkar KRONJUVELERNA inte alls. En av anledningarna fick jag reda på först efter pressvisningen: filmen kommer senare att visas på TV i en tretimmarsversion. Det är väldigt uppenbart att stora sjok av filmen fattas. Det blir rät hoppigt och konstigt emellanåt.

Men frågan är om detta kommer att bli så mycket bättre i en 50% längre version. Här finns ingenting som engagerar. Inramningen är alltså något slags kriminalgåta - vem sköt Rickard och varför - men svaret på detta är ganska uppenbart redan från början och därför blir det aldrig spännande. Roligt blir det aldrig heller. Och inte heller de romantiska bitarna fungerar, jag kan omöjligt bry mig om de korta romanser som ibland ploppar upp.

Dialogen är väldigt teatral och orealistisk; den funkar inte alls när den yttras av levande människor. Jag är väldigt trött på alla dessa filmer utan människor som känns verkliga - MELANCHOLIA och liknande. Allt de säger är konstruerat och onaturligt. Även om en film utspelar sig i något slags sagovärld, eller science fiction- eller fantasymiljö, måste man acceptera det hela som något slags verklighet, och det gör jag aldrig i KRONJUVELERNA. Herregud, till och med FREDAGEN DEN 13:E-filmer och vanliga tramskomedier har mer realistiska personer.

Lemhagens film innehåller dessutom lite för många parallella historier, vilka samtliga är för korta. Kanske blir detta lite bättre i den längre versionen.

Dock har filmen Loa Falkman, som i vanlig ordning är utmärkt som ärkesvin; här är han närmast en nästan parodiskt överdriven variant av Hasse Alfredsons direktör i DEN ENFALDIGE MÖRDAREN. Direktör Persson välter saker, misshandlar sin son, våldtar sin fru, avskedar sina fattiga anställda, ja, han bär sig verkligen åt som fan! Han är filmens största behållning.

Det är även trevligt att se Michael Segerström i en mindre roll som präst, medan jag undrar varför Jason "Timbuktu" Diakaté har en liten roll som sjuksköterska. Don't give up your dayjob. Han får inte rätt på sina få repliker, som dessutom känns som hämtade ur en gymnasieuppsats som försöker vara lite djup och fin.

Men som sagt, KRONJUVELERNA är en rätt snygg film, fotot är till större delen utmärkt.

Vad som är lite intressant, är att tjejen som spelar Fragancia som tonåring nog medverkar mer än Alicia Vikander. Och Björn Gustafsson är knappt med alls, känns det som. Att en halvautomatisk pistol genomgående kallas "revolver", även av polisen, känns ganska typiskt.

Gamle serietecknaren Anders Westerberg står för filmens storyboards. Alicia Vikander har en hyfsat omotiverad nakenscen och fäller repliken "Det där är inte kramp ... det är helribba!".

Jag undrar verkligen vad folk kommer att tycka om det här. Jag har väldigt svårt att tänka mig att KRONJUVELERNA kommer att gå hem i stugorna.




 

(Biopremiär 29/6)