Bio: Dyke Hard

Foton copyright (c) Njutafilms

För några år sedan fick jag ett väldigt förvirrande mail från min gamle vän Lloyd Kaufman, head honcho på det amerikanska B-filmsbolaget Troma. Han behövde någon som kunde ta hand om en amerikan som skulle komma till Sverige. Det märkliga var att Lloyd verkade tro att jag A) var kvinna, och B) bodde i Stockholm. Mystiskt. Först ett par år senare konstaterade jag att han blandat ihop mig med Bitte Andersson, en person jag aldrig träffat och som jag då inte visste vem det var.

Jag har känt Lloyd i tjugo år och det är en väldigt trevlig och intelligent herre. Men: jag gillar inte Tromas filmer. När jag var ung tror jag att jag tyckte att det var fräckt med Tromas 80-talsfilmer, åtminstone de som Lloyd själv regisserat; THE TOXIC AVENGER, TROMA'S WAR, CLASS OF NUKE 'EM HIGH - jag har inte sett om dem på decennier, så jag vet inte om de fortfarande håller. I stort sett allt annat från Troma; det de själva producerat och de filmer de bara köpt och satt sin stämpel på, är under all kritik - det är i princip bara Trey Parkers CANNIBAL THE MUSICAL och Dario Argentos THE STENDHAL SYNDROME som utgör undantagen, åtminstone som jag kommer på här och nu.

Trots detta har folk alltid trott att jag är Troma-fan. På 90-talet skrev jag baksidestexterna till de svenska VHS-releaserna (jag fick ju betalt, jag sa dessutom till bolaget att inte släppa ett par titlar), för runt tio år sedan skickades jag upp till Göteborgs filmfestival för att vara moderator under en Troma-kväll - och jag tackar inte nej till att umgås med Lloyd).

Ett av de största problemen med Tromas filmer, bortsett från att de är undermåliga, är att de är medvetet gjorda "kultfilmer". Det är alltså inte filmer som blivit kult med tiden; de görs på ett sätt som ska vara "kultigt". De är ofta medvetet dåliga. Lloyds egna filmer ser alltid likadana ut, de har ett fult, skitigt filmfoto. En amerikansk kompis som jobbat på Troma berättade att detta beror på att Lloyd alltid anlitar samma filmfotograf; en snubbe som tydligen alltid är pårökt - men billig att hyra.
Lloyds senaste film heter POULTRYGEIST och kom 2006; jag såg den på premiären i Cannes. Den var precis likadan som alla tidigare filmer, men med några sång- och dansnummer som bonus. En person som hade en liten roll i filmen var Bitte Andersson - och det är alltså hon som nu långfilmsdebuterar som regissör.

Jag brukar som bekant uthärda det mesta. Ibland somnar jag, men jag lämna aldrig pressvisningar; de enda visningar jag lämnat har varit på marknaden i Cannes. Men ... DYKE HARD ... Jag satt och kämpade. Redan efter fem minuter ville jag lämna salongen. Efter drygt tjugo minuter såg jag hur en man på bänkraden framför mig, en av Göteborgs mer kända filmprofiler, tog sina ytterkläder och gick. Jag kände för att göra likadant. Men jag härdade ut.

DYKE HARD - "A Lesbian Rock'n'roll Adventure" - handlar om de fyra lesbiska tjejerna Riff (Lina Kurttila), Peggy (Peggy Sands), Scotty (Maria Wågensjö) och Bandito (Alle Eriksson), som bildar rockbandet Dyke Hard. De får en hit, men karriären kraschar ganska snabbt. Några år senare får de veta att det ska hållas en rocktävling och de måste ta sig dit och vinna - med andra ord, precis som i DRRA PÅ - KUL GREJ PÅ VÄG TILL GÖTET. Riff vill dock inte vara med i bandet, hon tänker vinna tävlingen på egen hand. In i handlingen träder superskurken Moira (Josephine Wilson), som hjälper Riff och försöker döda de tre andra. Moira har dock en plan bakom alltihop.

På väg till rocktävlingen händer allt och inget. Jag har ingen aning om hur manuset såg ut, om det nu fanns något manus, men filmen består bara av en rad hoprafsade scener och infall. De har bara en sak gemensamt - de är inte kul. Ingenting i den här filmen är roligt. Om man inte råkar vara skitfull.

På väg till rockfestivalen hamnar tjejerna plötsligt i ett hus där det spökar - Ylva Maria Thompson spelar ett naket, lesbiskt spöke. Sedan hamnar de i fängelse. Fängelsedirektören (Anitha Nygårds) är en grym, lesbisk kärring, medan en av fångvaktarna är en homokille som känner Dyke Hard. Det slängs in ninjor, kvinnliga bikers och lite science fiction-inslag, samt en del sex, våld och splatter, och för att göra det hela ännu värre innehåller filmen sång- och dansnummer -  låtarna är hemska. Varje gång någon säger "Dyke Hard" dyker loggan upp och en kör sjunger "Dyke Hard!".

DYKE HARD (i förtexterna står det "Titta vi flatar" i den svenska texten) är medvetet skräpig. Den ser ut som en Troma-film, fast värre, och jodå, visst är det Troma som ska distribuera den i USA. Färgerna må vara klatschiga, men filmfotot är blekt och smutsigt, Skådespeleriet är överdrivet som i ett barnprogram, det grimaseras hela tiden, det är IKA I RUTAN på LSD, i många fall går det inte att avgöra om skådespelarna är usla eller om det är medvetet dåligt. Dialogen är på engelska, den verkar vara eftersynkad, och alla pratar med svensk brytning. Konstfack tackas i eftertexterna, och jo, det här ser ut som ett skolprojekt som fått storhetsvansinne - dock mer som något som gjorts av några gymnasieelever. Jag har ingen aning om vad filmen hade för budget, och av någon anledning är Filmlance - de som ligger bakom Beckfilmerna - inblandat, men det inte bara ser billigt ut, det är gjort för att se billigt ut.

Förläggaren Carl-Michael Edenborg dyker upp i en dusch på fängelset, Lloyd Kaufman är med och dansar i en scen, och serietecknarna Kolbeinn Karlsson och Karolina Bång ska också finnas med någonstans. I början av filmen läser Riff ett nummer av Epix och på väggarna hänger det affischer för Tromafilmer. Man skymtar även den brittiska utgåvan av STREET TRASH på VHS.

Nu kan man förstås tycka att det är kul att en sådan här film går upp på bio. Och jodå, det är det väl i och för sig. Men det måste ju finnas gränser. DYKE HARD är totalt jävla osebar! Det var direkt plågsamt att se filmen. Ja, jävlar. Det gjorde ont. Har man sett trailern, har man sett filmen - filmen är som trailern utdragen till 94 minuter. Och redan trailern var för mycket.

Efter pressvisningen hörde jag att en kritiker tyckte att det var jättehäftigt och hur kul som helst, och jag noterade att ett par recensioner gjort tummen upp. Ordet "kultfilm"  förekommer ofta i texter om filmen. Men det är väl som det brukar vara - antingen har recensenterna inte sett sådana här filmer tidigare, vilket är mer än vanligt bland medelålders- och äldre svenska kritiker (minns att få begrep vad till exempel KILL BILL anspelade på), eller så är de för unga för att ha koll. Om DYKE HARD blir en kultfilm får framtiden utvisa. Just nu är filmen bara något som rör på sig på en bioduk - och det går inte att titta på.

(Biopremiär 6/3)

DVD: Hatchet II

HATCHET II (Scanbox Vision)

Adam Greens HATCHET fick överraskande blandat mottagande när den kom 2007; förvånansvärt många skräckfans gillade den inte alls. Märkligt. För vad fanns det att klaga på? Visst, storyn var väldigt simpel och rollfigurerna var fåniga, men det var ju med flit - och själv tyckte jag att filmen var skitrolig. Jag älskade det överdrivna splattret och blinkningarna till amerikanska slashers från 1980-talet. Fast det är ju klart, jag är äldre än dagens genomsnittsliga skräckfans och jag har sett exceptionelt många usla genrefilmer de senaste 30 åren, därför tyckte jag att HATCHET kändes förhållandevis fräsch och originell - på ett märkligt sätt. Och det var ju ingen tortyrporrulle, eller en mjäkig, CGI-fylld PG-13-spökfilm, eventuellt baserad på en asiatisk förlaga.
Långt om länge har den beryktade uppföljaren släppts på DVD i Sverige, en film som fick ett ännu mer blandat mottagande - och ännu en gång hatades den av enorma mängder skräckfans, medan en handfull sådana verkligen älskade den. Hur som helst, det var dess korta karriär på bio i USA som såg till att den uppmärksammades. Dark Sky Films beslutade sig för att släppa filmen utan att först låta MPAA granska den. Detta är synnerligen ovanligt nuförtiden. Inga censurklipp, ingen R- eller NC-17-åldersgräns. De flesta distributörer tycker att detta är alltför riskabelt.
Men efter bara ett par dagar togs HATCHET II ner från biorepertoaren. De hävdade att biobesökarna klagade på att filmen var åt helvete för blodig och våldsam. Efter att ha sett filmen har jag bara en sak att säga om detta: skitsnack!
HATCHET börjar där den första filmen slutade. Hjältinnan Marybeth (den här gången spelad av Danielle Harris från del 4 och 5 av den ursprungliga HALLOWEEN-serien, och de två nya som Rob Zombie regisserade) slåss med den vanställde, vansinnige mördaren Victor Crowley (Kane Hodder) i Louisianas träskmarker, där Crowley bor. Tja, någon måste väl bo där.
Marybeth kommer undan - förstås, annars hade det ju inte blivit någon film. Eller så hade det blivit en film om någon annan. Nåväl. Marybeth söker upp den mystiske Reverend Zombie (Tony Todd), och efter att ha fått reda på vad hennes släkt har med Crowley att göra, samlar Marybeth och pastorn ihop ett gäng modiga män (och en kåt kvinna) som, efter att de mutats med kakor, beger sig ut för att hitta och döda Crowley; en legend ingen verkar tro existerar.
Gänget blir således överraskat när tosingen faktiskt finns i verkligheten, och han är minsann i slaktartagen och har ihjäl folk på de mest kreativa sätt. Närmare 20 pers får sätta livet till innan vi når det blodsöliga slutet.
Visst - den här filmen är jävligt blodig och våldsam. Men den är långt, långtifrån den mest groteska, vidriga skräckfilm jag sett. HATCHET II rör sig på samma marker som BRAINDEAD. Våldet är sanslöst överdrivet - jag såg filmen med en kompis, och vi skrattade glatt och slog oss på knäna genom hela filmen. Att hävda att den amerikanska publiken tyckte att det här var för mycket kan inte ha varit något annat än ett marknadsföringstrick inför DVD-releasen. Victor Crowley klyver två personer samtidigt med en motorsåg med världens längsta sågblad. Han hugger ner och lemlästar folk, och i den bästa scenen använder han en slipmaskin på en stackares huvud. Det är liksom inte det första verktyg man tänker på om man planerar att mörda någon. Det är extremt blodigt men inte särdeles realistiskt - och den ständiga glimten i ögat Greens film besitter, gör det hela ännu mer muntert och festligt. Här finns även en skojig sexscen som får ett väldigt abrupt, blodsprutande slut.
Storyn är ännu tunnare den här gången, kanske är den alltför tunn. Filmen blir lite tjatig. 
Flera kända namn i skräckbranschen dyker upp i filmen, som regissörerna Tom Holland och John Carl Buechler, RA Mihailoff, som var Leatherface i den tredje MOTORSÅGSMASSAKERN, är med han också, och alla filmer som öppnar med Ministrys "Just One Fix" på soundtracket är bättre än de som inte gör det.
Ett speciellt hedersomnämnande går till herr Lloyd Kaufman, som bidrar med ett gripande porträtt av en man som väldigt koncentrerat äter kakor.
På det hela taget är HATCHET II inte lika bra som den första filmen, men fortfarande ett kul sätt att spendera 87 minuter. Betyget nedan är dock aningen snällt och tveksamt.

Lloyd Kaufman om Gamer

Jag tog förstås genast kontakt med min gamle vän Lloyd Kaufman för att fråga hur fan han fick rollen i GAMER. Här är hans självklara svar:

Yay!!! Thanks for watching me!The directors are big big fans of mine, and I blew both of them to get the part!