Visar inlägg med etikett Liv Mjönes. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Liv Mjönes. Visa alla inlägg

tisdag 9 juli 2019

Bio: Midsommar

Foton copyright (c) Nordisk Film

Det finns ett avsnitt av KVARTERET SKATAN i vilket David Batra för första gången ska fira jul med sin flickväns familj, och det visar sig att de har helt egna, fullkomligt bisarra jultraditioner. Jag satt och tänkte på detta när jag såg Ari Asters nya, och delvis svenskproducerade, skräckfilm MIDSOMMAR. Jag tänkte "Kvarteret Skatan firar midsommar" och fnissade för mig själv.

Ari Aster långfilmsdebuterade förra året med skräckfilmen HEREDITARY, en film många älskade och tyckte var fruktansvärt otäck. Själv tyckte jag att den var alldeles för lång, alldeles för pretentiös för sitt eget bästa, och att slutet var närmast löjeväckande. HEREDITARY är dock bättre än MIDSOMMAR, som flaxar omkring farligt nära kalkonstämpeln - tycker jag som svensk. Jag ser i sociala medier att överraskande många amerikaner, vilka förstås inte vet någonting om svensk midsommar, uppskattar filmen. "En intelligent skräckfilm för vuxna," skrev en känd amerikansk serietecknare häromdagen.

Att göra skräck på temat midsommar är en bra idé, och det har gjorts förr - till exempel kom det 2003 en dansk rysare om några ungdomar som åker till Sverige för att fira. Jag recenserade den filmen någonstans, och den var väl okej om än inget speciellt. Det gjordes även en amerikansk version av den danska filmen, SOLSTICE heter den, men den har jag inte sett.

Ari Asters MIDSOMMAR inleds i ett vintrigt Amerika på deppigast möjliga sätt. Den unga Danis (Florence Pugh) syster begår självmord och tar föräldrarna med sig i döden. Dani, som dessutom har en fnurra på tråden med sin pojkvän Christian (Jack Reynor), bryter förstås ihop totalt.

Denna inledning, som är mörkare än mörkast, pågår i en halvtimme, innan den egentliga handlingen börjar. Christian och tre av hans kompisar, varav en är svensken Pelle (Vilhelm Blomgren), ska åka till Sverige över sommaren, Pelle har bjudit in dem att fira midsommar i hans lilla hemby Hårga i Hälsingland. Där ska det hållas ett speciellt firande under nio dagar, ett firande som bara sker vart 90:nde år. Dani beslutar sig för att följa med.

Gänget anländer till Hälsingland - som inte alls är Hälsingland, eller ens Sverige. Filmen är inspelad i Ungern. Eftersom solen inte går ner, utspelar sig resten av filmen i dagsljus.

Hårga är en besynnerlig by, den ser ut att bara bestå av några skjul och lador utspridda på en välklippt gräsmatta. Hårgaborna bär hittepå-folkdräkter som inte alls ser ut som svenska folkdräkter. Det är rätt mycket THE VILLAGE över det här stället. Att det faktiskt bor moderna svenskar här känns otroligt - även om de sitter i ett skjul och tittar på Austin Powers.

Det första som sker när amerikanerna anländer och Pelle presenterar dem för sina vänner, är att byborna plockar fram en påse magiska svampar. Magic mushrooms. Som om det är en pryl kidsen i skogen kör med. Därefter börjar midsommarfirandet.
Det här är inget midsommarfirande jag känner igen. Inte ni heller. Ari Aster har plockat vissa attribut, som midsommarstången, han har letat upp företeelser som ättestupan, och jag vill minnas att den finns någon gammal svensk legend eller folksaga om folk som dansar tills de stupar, något som förekommer här - men i övrigt är detta ett fullkomligt bisarrt midsommarfirande Aster har hittat på själv. MIDSOMMAR känns bara som en ungersk cosplay-fest. I början hörs en snutt av en Bellman-epistel - men var är snapsvisorna? Sill och nubbe? Röjarskiva? I Hårga äts det konstig mat och dricks konstiga drycker på de konstigaste sätt. Folkmusiken låter inte som svensk folkmusik.

... Och då har jag inte ens kommit in på de riktigt bisarra inslagen i filmen, de som gör filmen till en skräckfilm. I Hårga har man sitt eget sätt att se på liv och död, och det står snart klart varför Pelle bjudit dit sina vänner. Döden kontrolleras på ett handgripligt sätt i Hårga, vilket leder till ett par grova splatterscener. Avlande av barn sker även det under kontrollerade, rituella former.

Publiken på pressviningen i Göteborg skrattade under visningen. Jag skrattade. Och vi skrattade när det nog inte var meningen att vi skulle skratta. Jag skrattade åt de märkliga danserna och ritualerna som inte känns det minsta svenska. Det ofta förekommande handviftandet är extra märkligt. MIDSOMMAR utvecklas till Monty Python-versionen av THE WICKER MAN. När det i en scen ska dansas och man ställt sig i ringar runt midsommarstången och står tysta en lång stund, då fick jag lust att hojta "Små grodorna, små grodorna!". När en av byborna plötsligt försöker trycka ner en hel sill (!) i halsen på stackars Dani, ville jag skrika "Du ska ha fisk!", som dr Alban gjorde i Sean Banan-filmen. Mot slutet kläs en av huvudpersonerna i ett berg av blommor, det ser ut som en färgglad Jabba the Hut på picknick. En av Christians kompisar är en sådan där störig, ung amerikansk turist som inte kan bete sig i utlandet.
Några av filmens producenter är svenskar, liksom några av de som arbetat bakom kameran, och framför kameran ser vi flera svenska skådespelare - Gunnel Fred har en ganska stor roll, och Liv Mjönes syns också i byn. Många bybor är visst ungrare.

MIDSOMMAR är mer besynnerlig än bra, jag tyckte aldrig att det blev spännande eller otäckt, har man sett många skräckfilmer kommer ingenting som en överraskning. Filmen är åt helvete för lång, den varar två och en halv timme. Om det inte vore för att filmen är fascinerande konstig, hade jag somnat - eller gått hem.

Någon borde göra en riktig svensk midsommarskräckfilm, en film som tar fasta på svensk mytologi och vår folktros mystiska väsen. Trolsk sommarnatt och skräck, det är tacksamt och skulle kunna bli bra om det görs av begåvade filmskapare.

Jag vet inte riktigt vad jag ska sätta för betyg på MIDSOMMAR. Nåja, filmfotot är riktigt bra, och filmen besitter ett visst underhållningsvärde på grund av sin flängdhet, så jag sätter en tvåa. Men se filmen på egen risk. Filmen är i alla fall bättre än den trista och dumma Netflix-rysaren THE RITUAL, i vilken Rumänien skulle föreställa norra Sverige.










(Biopremiär 10/7)

onsdag 11 januari 2012

Bio: Hamilton: I nationens intresse

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden
Eftersom det aldrig skulle falla mig in att läsa en bok av Jan Guillou, har jag förstås inte läst romansviten om hemlige agenten Carl Hamilton (däremot har jag läst agentböcker av Hamilton - Donald Hamilton. Och av Ludlum och Fleming och gänget, och en fruktansvärd massa Nick Carter). Men jag har sett filmerna - eventuellt med undantag för DEN DEMOKRATISKE TERRORISTEN, som jag aldrig såg på bio och inte minns om jag sett senare.
TÄCKNAMN COQ ROUGE tyckte jag var sådär; lite grå och vissen - och Stellan Skarsgård är inte mycket till actionhjälte. Visst fnissade vi alla åt hans kullerbytta. Däremot minns jag att jag tyckte att TV-serien FIENDENS FIENDE var riktigt spännande och engagerande. Jag såg den inte när den sändes på TV, eftersom jag inte hade TV4 då, men jag gick ner till Videomix lite längre ner på gatan och hyrde kassetterna. Minns att jag en kväll gick dit två gånger för att hyra ytterligare en del. Fast självklart var Peter Haber inte mycket till actionhjälte.
I VENDETTA tog Stefan Sauk över och inte helt oväntat gjorde han en riktigt osympatisk, rälig Hamilton, som såg ut att vara galen. Det vi minns mest från den här filmen (som var en nerklippt TV-serie) är stuntmannen som väldigt tydligt bär hjälm en ett bilstunt. Och vad gäller HAMILTON med Peter Stormare väldigt lik Ingmar Bergman i huvudrollen, minns vi förstås främst Mark Hamill som bov och all festlig och odiskret produktplacering. Parodin i Svenska MAD är mer minnesvärd.
Tösabiten som Hamilton tar av daga. Sicken en!
Nu har Mikael Persbrandt tagit över och skriverierna har varit oändliga. Bortsett från hans struliga privatliv och knarkdomar, har man rapporterat om hur han tränat med Navy SEALS och haft sig. Visst har förberedelserna gett resultat. Persbrandt är den bästa Hamilton hittills, han ser ut att vara kapabel att göra det han gör, och hans iskalla blå ögon skänker rollfiguren kyla.
... Men annars är det här inget att skriva hem om. Den danska regissören Katrine Windfeld har tidigare mest jobbat med TV, bland annat har hon gjort ett par avsvitt av WALLANDER - och HAMILTON: I NATIONENS INTRESSE är trots allt den första filmen av tre och avsedd för TV. Här i Sverige har vi ju traditionen att biovisa pilotavsnitt.
Den här gången är den svenska vapen som är på vift. Gustaf Hammarsten spelar en kille som jobbar som GPS-expert hos vapentillverkaren Nordfors, och han ser till att bli fångas av terrorister i Somalia; han har blivit snodd av ett gäng busar Hamilton träffat på redan i början av filmen. Medan GPS-killen råkar illa ut, håller Hamilton på att vänslas med en sjuksköterska hemma i Stockholm. Han vill lägga pickan på hyllan och stadga sig, men det bär sig inte bättre än att han råkar skära halsen av henne med en fruktkniv! Hon dör och Hamilton röjer undan spåren. Liv Mjönes spelar en alldaglig och gravid polis som försöker lösa fallet med den mördade sjuksköterskan, men Hamilton har skickats iväg för att rädda GPS-killen, vilket han ska göra tillsammans med en slagkraftig donna. Och medan agenterna är nere i varma länder och slåss och skjuter och spränger, går Sveriges statsminister Pernilla August omkring och är brydd tillsammans med politikerna Dan Ekborg och David Dencik. Och på ett kontor i Dallas sitter onda amerikanska företagsledare och ... är onda.
Hamiltons medhjälpare. Hon är vred.
Låt mig ta det som är bra först: actionscenerna. För första gången har man faktiskt lyckats få till det när det gäller action. Filmskaparna är kraftigt inspirerade av Jason Bourne och senaste inkarnationen av James Bond, så det är snabba klipp, hårt och brutalt - fast man kör förstås med "Bournetricket", som det kallas: när man klipper så att det inte syns att kombattanterna egentligen inte kan slåss. Blodigt är det också, man har inte sparat på squibs när folk blir skjutna, och antalet skott i huvuden är många. Blodet sprutar hejvilt. Extra plus för att filmen hör och häpna avslutas med ett frejdigt COMMANDO-slagsmål mellan Hamilton och skurkledaren.
Denne skurk spelas av Jason Flemyng, en väldigt välrenommerad herre vi känner igen från oändligt många filmer, till exempel LOCK, STACK AND TWO SMOKING BARRELS, SNATCH, FROM HELL, TRANSPORTER 2, STARDUST, MIRRORS, KICK-ASS, CLASH OF THE TITANS, THE SOCIAL NETWORK, X-MEN: FIRST CLASS ... Fast övriga engelskspråkiga aktörer är inget vidare. Här måste jag skjuta in att Persbrandts engelska svajar. Hans försöker låta tuff, men liksom så många svenskar norr om Hallandsåsen uttalar han till expempel "go" som "goo". Väldigt märkligt.
Den här pressbilden innehåller en fet spoiler, så jag fick allt ta och maskera lite!
Bra action och många bra svenska skådisar. Men resten är allt annat än bra. Windfeld har koncentrerat sig på actionscenerna (rättare sagt, hennes fightco-ordinator och stuntkillar har gjort ett bra jobb), men så fort det inte är action, det vill säga större delen av filmen, blir det trist. En massa tradigt pratande, allting väldigt oinspirerat iscensatt.
Tekniskt sett har filmen osannolika brister. Emellanåt undrade jag vaffan det var jag tittade på. För det mesta är det digitala fotot platt och tråkigt. Men. Vissa scener, främst flygbilder, håller extremt dålig bildkvalitet; de ser ut att vara filmade med mobilkamera. Det ser för jävligt ut. Eftertexterna är de suddigaste jag sett, och det berodde inte på att projektorn var felinställd. Ofta ser HAMILTON: I NATIONENS INTRESSE ut som en amatörfilm.
inte blir det bättre av den typiska, svenska filmmusiken - oinspirerade, saggiga stråkar i jämntjocka lager. Det saknas ordentliga teman och musiken förstärker inte filmens händelser. Det är precis som om filmskaparna aldrig sett en amerikansk actionfilm, som om de inte vet hur man gör och vad för musik som ska användas.
Det där kontoret i Dallas väcker munterhet. Träpaneler på väggarna, drinkbord. Det ser ut att vara inspirerat av TV-serien DALLAS, vilket det säkert också är.
HAMILTON: I NATIONENS INTRESSE är inte lika tradig som alla dessa BECK- och WALLANDER-filmer, men det går ju inte att påstå att det här är bra. Dock lär den svensa biopubliken strunta i sådana petitesser och göra detta till ännu en biosuccé.








(Biopremiär 13/1)

måndag 1 augusti 2011

Bio: Kyss mig

Foton copyright (c) Ragna Jorming, Rolf Konow
Den här sommaren får man ta vara på den sol som finns. Således avstod jag från pressvisningen av KYSS MIG förra veckan. Jag hade redan sett två filmer samma dag, och att sitta på en uteservering kändes mer lockande än ett svenskt drama. Filmens handling och trailer fick mig inte precis att längta, det kändes som något jag sett otaliga gånger tidigare. Typiskt svenskt drama. Ett par som står lite utanför, folk som bråkar och skriker, lite tårar, en del Viktiga Budskap, och några av de där skådisarna som är med i alla svenska filmer. Vi pratar liksom inte karate eller varulvsfilm eller något annat som alldeles för sällan görs i Sverige. Så KYSS MIG fick stå över till förmån för solsken.
Igår efter-
middag var det förvisso också solsken, men då traskade jag iväg och såg filmen som matiné. Den visades i Filmstadens minsta salong och vi var kanske tio pers på visningen. Och det började rätt illa. Efter reklamen följde nämligen trailers för tre kommande svenska filmer. Först något pretentiöst som var fult och deprimerande och lyckades vara ångestskapande under de få minuter trailern varade. Det visade sig handla om APFLICKORNA, den där filmen som vevas på festivaler och vinner priser och lovord.
Därefter kom något ännu mer pretentiöst, ännu fulare och ännu mer ångestfyllt. Det var trailern till Björn Runges nya film HAPPY END. Slutligen kom några klipp som såg ut att komma från en riktig film; det var nazister och flygplan och Bill Skarsgård och production values, men liksom alla svenska trailers fullkomligt osammanhängande och intetsägande. Det här var skandalfilmen SIMON OCH EKARNA, som kostat hur mycket pengar som helst, pengar som skrapats ihop på besynnerliga sätt.
...Och så började då KYSS MIG...
...Och det var faktiskt inte så pissnödigt ändå. Ruth Vega Fernandez (från världens sämsta vampyrfilm; VAMPYRER) spelar Mia, som ska gifta sig med Tim (Joakim Nätterqvist från ARN). Riktigt varför framgår aldrig. Tim har ingen som helst personlighet. Han bara går omkring och ser ut som en sorgsen hockeyspelare. Och Mia är rätt introvert och sur. Varför ha de varit ihop i sju år? De verkar dessutom arbeta tillsammans på ett arkitektkontor eller något ditåt, eftersom de ofta diskuterar byggnader och viftar med ritningar. De bor i ett superdesignat hem och om någon är intresserad av var alla inredningsprylar, kläder och annat flott kommer från, stanna kvar under eftertexterna, för då listas en lång rad företag som står för den inte så diskreta produktplaceringen.
Mia och Tim anländer till Mias farsa Lasse (Krister Hen-
riks-
son), som bor i Skåne och har 60-årskalas. Lasses nya kvinna Elisabeth (Lena Endre) har en lesbisk dotter; Frida (Liv Mjönes), som genast börjar kasta blickar på Mia. Och dra på trissor om de två inte plötsligt slätar av varandra när de tar en kvällspromenad för att titta på rådjur eller hjortar eller vad det nu var.
Någon dag senare, gissar jag att det är, tvingas Mia tillbringa en helg med Frida och Elisabeth i en stuga på en ö, och där inser Mia och Frida att de älskar varandra och så har de sex i långa, utdragna scener, och gubben som satt bredvid mig i salongen började skruva på sig.
Stopp och belägg, tycker Mia, det här får inte hända, hon ska ju gifta sig med traderöven Tim om tre månader, då går det ju inte att komma här och bli lesbisk och förälska sig i någon annan. Men Frida är skitkär i Mia och berättar det för sin morsa, som blir lite sned - för nu får vi veta att Frida visst har en sambo hon är otrogen mot. Vojne, vojne.
Och nu berättar min själ Elisabeth allt för Lasse! Oj oj oj. Hur ska det här gå? Vad ska Tim säga när han får veta allt? Ska Mia våga satsa på Frida istället? Och hur ska man lyckas klämma in Spanien i storyn så att teamet får åka till Sitges och filma lite där?
KYSS MIG är en rätt trevlig kärleksfilm. Det är en typisk pojke-möter-flicka-film - där pojken är utbytt mot en flicka. Hade det handlat om heterosexuell kärlek, hade filmen blivit anklagad för att vara ännu mer klyschig än den redan är. För visst radas de vanliga ingredienserna upp, och på slutet tar man i lite för mycket, med en typisk kamp-mot-klockan-upplösning.
Krister Henriksson och Lena Endre är emellanåt riktigt roliga i den här filmen. Jag vet inte om det alltid är meningen, men ändå. Vid ett tillfälle då Mia försvunnit och Frida ska leta upp henne, säger Endre "Här, ta med dig lite vin och cigaretter!", och när Endre äter middag med Henriksson och hon vill prata allvar om deras döttrar, kontrar Henriksson med att säga "Haricot verts?". Senare har de två även ett positivt samtal om homosexualitet, och dialogen här känns som hämtad ur en informationsfolder från RFSL; det är väldigt påklistrat och onaturligt.
I den här filmen röker folk hela tiden, och det hinkas vin och alla bor i dylliska sommarhus eller flådiga lägenheter, och de skånska sädesfälten böljar. Liv Mjönes är väldigt söt och har en glad, positiv lyster omkring sig, medan Ruth Vega Fernandez mest är butter och jag kan inte sluta att titta på hennes gula tänder. Och jag fattar inte riktigt varför Frida blir så kär i den där buttra bruden. När jag tänker efter påminner det ju om TWILIGHT: varför suktar alla efter den där surpuppan Bella? Fast vad vet jag, jag är ju bara en karlslok.
Kärleksscenerna mellan Frida och Mia blir ibland rätt hotta, vilket är intressant. Hade det handlat om två karlar som bångat på varandra, hade jag suttit och skruvat på mig och tittat bort. Folk får säga vad de vill, men jag har stora problem med att att se på när män kysser varandra. Däremot är ju tjejer som jazzar loss tillsammans ett vanligt förekommande inslag i erotisk/pornografisk fiktion riktad till heterosexuella sedan århundraden tillbaka.
Regissören Alexandra-Therese Keining är förresten från Malmö. Björn Kjellman dyker plötsligt upp i en liten roll som präst. Han har här lagt sig till med en lustig dialekt. Kjellman spelade förresten bög senast jag såg honom på bio; i komedin FYRA ÅR TILL. Och Fridas lillebror görs av Tom Ljungman, den homofobiske tonåringen i PATRIK 1,5.
"Släta av mig" med Svullo spelas inte under eftertexterna.





(Biopremiär 29/7)