ANGEL HEART - SPECIAL EDITION (Universal)
Jag minns inte om det var här i TOPPRAFFEL! eller i Helsingborgs Dagblad, men någon gång i samband med biopremiären på THE WRESTLER skrev jag lite kortfattat om hur stor och cool Mickey Rourke var ett tag på 1980-talet. Män ville vara som han, kvinnor ville ha honom, och i tidningen Scandinavian Film & Video rapporterade USA-korrespondenten Niclas Crammer om vad-det-nu-var, och lät krönikan illustreras med ett foto på sig själv och Rourke i partytagen. Crammer gick senare och blev Nic Cramer; uppburen porrfilmsregissör.
1987 hade jag sett Rourke i FIKET och framför allt DRAKENS ÅR - den sistnämnda borde jag nog se om, jag minns den som en av 80-talets bästa snutfilmer och på sin tid blev den omdiskuterad på grund av sitt blodiga våld och sin påstådda rasism (det var snarare en film om rasister inom poliskåren). Men '87 kom ANGEL HEART. En film som då tog mig med storm. Jag var djupt fascinerad av Alan Parkers film. En arbetskamrat hade sett den och hon tjatade på mig att jag måste se den (och hon omnämnde Mickey Rourke som "pudding"), så jag tog mig till Filmstaden i Helsingborg och såg den ensam. Ingen kompis ville följa med. Väl där upptäckte jag att det inte var så många andra som ville se den heller. Vi var en handfull personer utspridda i salongen, varav ett par killar skrattade när filmen öppnade med att en röst viskar "Johnny".
Men jag tyckte att det var fantastiskt och jag satte upp en bild på Rourke ur filmen, en där han bär nässkydd, på väggen i mörkrummet på reklambyrån där jag arbetade. Jag minns inte riktigt hur mottagandet var när den kom, jag har ett svagt minne av att det var en typisk för- eller emot-film. Mest omskriven var den för att snälla Lisa Bonet från snälla TV-serien COSBY hade en explicit sexscen med Rourke - hur var det, blev den scenen censurerad i USA, eller minns jag fel?
Den ockulta thrillern ANGEL HEART bygger på boken "Falling Angel" av William Hjortsberg, en bok som anses rätt fånig och som jag köpte, men aldrig läste. Kritikerna hävdade att filmen var betydligt bättre. Även om jag nu aldrig läste boken, såg jag om filmen när den kom på video. Flera gånger. Tills jag en dag såg på den efter ett uppehåll på några år och plötsligt inte tyckte att den var så bra som jag mindes den. Ungefär som när jag såg om THE CROW häromåret. Men jag tyckte inte mer illa om den än att jag och en kompis nickade instämmande mot varandra och sa "ANGEL HEART var bättre" när vi kom ut från pressvisningen av SE7EN. Tydligen drog vi kraftiga paralleller mellan filmerna, och tja, det finns det kanske.
Efter att inte ha sett filmen på tio eller femton år, dök den nu upp på DVD i en Special Edition (med Making of-film, intervjuer och annat). Vad skulle jag tycka nu, tjugotvå år efter att jag såg den på bio? Tillhör ANGEL HEART de där filmerna som blivit bra igen?
Det är 1950-tal och Mickey Rourke är privatdeckaren Harry Angel - och han är precis en sådan där privatdeckare jag älskat sedan jag som liten gosse i sydda kläder fascinerades av omslagen till de Manhattanpockets som låg på mormors nattygsbord (min mormor läste dock inte bara kioskdeckare. Nädå. Hon läste även Bill & Ben, Jim & Jeff och mina Fantomen). Angel är en skrynklig slusk i skrynklig trenchcoat och precis som Mike Hammer bor han i ett New York där det alltid regnar. Eller åtminstone rätt ofta. New York ser i varje fall ut som en hårdkokt stad där en hårdkokt privatdeckare kan husera. Fast Rourke hade på den tiden en mycket mjukare röst än andra hårdkokta privatdeckare.
Så anlitas Angel av den mystiske Louis Cyphre (Robert DeNiro) för att leta reda på en viss Johnny Favourite; en sångare som försvunnit. Sökandet leder till New Orleans, voodooritualer, ett besök hos Charlotte Rampling, sex med Lisa Bonet, och alla personer Angel förhör under sökandet påträffas senare mördade på diverse kreativa sätt.
Vad som är ett litet problem med filmen, är att det inte är så svårt att lista ut vem Louis Cyphre är, eller vem Johnny Favorite är, och varför folk dödas. Men detta är egentligen en petitess i sammanhanget, för min del handlar ANGEL HEART inte om detta. För mig bygger filmen på den mycket märkliga stämningen. Miljöerna, fotot, klippningen, musiken; små märkliga inslag som skapar ett lätt obehag (och desto större obehag när jag såg filmen första gången), till exempel närbilderna på fötterna på en kille som steppar parallelklippt med något annat. Och så har vi den där vidriga scenen där DeNiro skalar ett ägg med sina äckligt långa naglar och äter det. Äggätning på film är inte vackert.
Jag minns inte om det var här i TOPPRAFFEL! eller i Helsingborgs Dagblad, men någon gång i samband med biopremiären på THE WRESTLER skrev jag lite kortfattat om hur stor och cool Mickey Rourke var ett tag på 1980-talet. Män ville vara som han, kvinnor ville ha honom, och i tidningen Scandinavian Film & Video rapporterade USA-korrespondenten Niclas Crammer om vad-det-nu-var, och lät krönikan illustreras med ett foto på sig själv och Rourke i partytagen. Crammer gick senare och blev Nic Cramer; uppburen porrfilmsregissör.1987 hade jag sett Rourke i FIKET och framför allt DRAKENS ÅR - den sistnämnda borde jag nog se om, jag minns den som en av 80-talets bästa snutfilmer och på sin tid blev den omdiskuterad på grund av sitt blodiga våld och sin påstådda rasism (det var snarare en film om rasister inom poliskåren). Men '87 kom ANGEL HEART. En film som då tog mig med storm. Jag var djupt fascinerad av Alan Parkers film. En arbetskamrat hade sett den och hon tjatade på mig att jag måste se den (och hon omnämnde Mickey Rourke som "pudding"), så jag tog mig till Filmstaden i Helsingborg och såg den ensam. Ingen kompis ville följa med. Väl där upptäckte jag att det inte var så många andra som ville se den heller. Vi var en handfull personer utspridda i salongen, varav ett par killar skrattade när filmen öppnade med att en röst viskar "Johnny".
Men jag tyckte att det var fantastiskt och jag satte upp en bild på Rourke ur filmen, en där han bär nässkydd, på väggen i mörkrummet på reklambyrån där jag arbetade. Jag minns inte riktigt hur mottagandet var när den kom, jag har ett svagt minne av att det var en typisk för- eller emot-film. Mest omskriven var den för att snälla Lisa Bonet från snälla TV-serien COSBY hade en explicit sexscen med Rourke - hur var det, blev den scenen censurerad i USA, eller minns jag fel?
Den ockulta thrillern ANGEL HEART bygger på boken "Falling Angel" av William Hjortsberg, en bok som anses rätt fånig och som jag köpte, men aldrig läste. Kritikerna hävdade att filmen var betydligt bättre. Även om jag nu aldrig läste boken, såg jag om filmen när den kom på video. Flera gånger. Tills jag en dag såg på den efter ett uppehåll på några år och plötsligt inte tyckte att den var så bra som jag mindes den. Ungefär som när jag såg om THE CROW häromåret. Men jag tyckte inte mer illa om den än att jag och en kompis nickade instämmande mot varandra och sa "ANGEL HEART var bättre" när vi kom ut från pressvisningen av SE7EN. Tydligen drog vi kraftiga paralleller mellan filmerna, och tja, det finns det kanske.
Efter att inte ha sett filmen på tio eller femton år, dök den nu upp på DVD i en Special Edition (med Making of-film, intervjuer och annat). Vad skulle jag tycka nu, tjugotvå år efter att jag såg den på bio? Tillhör ANGEL HEART de där filmerna som blivit bra igen?
Det är 1950-tal och Mickey Rourke är privatdeckaren Harry Angel - och han är precis en sådan där privatdeckare jag älskat sedan jag som liten gosse i sydda kläder fascinerades av omslagen till de Manhattanpockets som låg på mormors nattygsbord (min mormor läste dock inte bara kioskdeckare. Nädå. Hon läste även Bill & Ben, Jim & Jeff och mina Fantomen). Angel är en skrynklig slusk i skrynklig trenchcoat och precis som Mike Hammer bor han i ett New York där det alltid regnar. Eller åtminstone rätt ofta. New York ser i varje fall ut som en hårdkokt stad där en hårdkokt privatdeckare kan husera. Fast Rourke hade på den tiden en mycket mjukare röst än andra hårdkokta privatdeckare.
Så anlitas Angel av den mystiske Louis Cyphre (Robert DeNiro) för att leta reda på en viss Johnny Favourite; en sångare som försvunnit. Sökandet leder till New Orleans, voodooritualer, ett besök hos Charlotte Rampling, sex med Lisa Bonet, och alla personer Angel förhör under sökandet påträffas senare mördade på diverse kreativa sätt.
Vad som är ett litet problem med filmen, är att det inte är så svårt att lista ut vem Louis Cyphre är, eller vem Johnny Favorite är, och varför folk dödas. Men detta är egentligen en petitess i sammanhanget, för min del handlar ANGEL HEART inte om detta. För mig bygger filmen på den mycket märkliga stämningen. Miljöerna, fotot, klippningen, musiken; små märkliga inslag som skapar ett lätt obehag (och desto större obehag när jag såg filmen första gången), till exempel närbilderna på fötterna på en kille som steppar parallelklippt med något annat. Och så har vi den där vidriga scenen där DeNiro skalar ett ägg med sina äckligt långa naglar och äter det. Äggätning på film är inte vackert.
...Så, svaret på min fråga till mig själv här ovan, är: ja. ANGEL HEART är en film som blivit bra igen. Fast det vore intressant att veta vad nya tittare tycker. Och det kan säkert vara kul för ungdomar som bara sett Mickey Rourke på senare år att få se hur han såg ut innan han blev sönderslagen och sönderopererad i plytet.
.jpg)
Inlägg
