Visar inlägg med etikett Linus Wahlgren. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Linus Wahlgren. Visa alla inlägg

onsdag 21 oktober 2020

Bio: Andra sidan

Foton copyright (c) NonStop Entertainment

Ny, svensk skräck. Inte nog med det: ny, svensk skräck som går upp på bio. Då blir jag förstås lite extra intresserad. Svensk skräckfilm är vi inte bortskämda med, allra minst bra svensk skräckfilm.

För manus och regi står duon Tord Danielsson och Oskar Mellander, de här två har tidigare mest jobbat med TV och låg bland annat bakom julkalendern 2017, JAKTEN PÅ TIDSKRISTALLEN, som jag inte såg, eftersom Sten-Åke Cederhök inte medverkade i den.

ANDRA SIDAN är en ganska anonym titel - det finns ett flertal filmer som har samma titel, eller liknande. Det här får väl sägas vara en svensk variant av alla dessa spökfilmer som produceras av Blumhouse i Amerika.

Dilan Gwyn (DRACULA UNTOLD) spelar Shirin, vars nye pojkvän Fredrik (Linus Wahlgren) är änkling och far till den femårige Lucas. Shirin och Fredrik tittar på ett hus; ett parhus, som de funderar på att köpa, de slår till och flyttar in. Fredrik erbjuds dock omgående ett jobb som kräver att han måste bo inne i stan en tid och bara vara hemma om helgerna, så Shirin lämnas ensam med Lucas.

Det dröjer inte länge innan Lucas skaffat sig en ny kompis - en liten pojke som bara Lucas kan se. Det börjar knacka och bulta i väggarna, och en otäck spökgubbe rör sig i kåken. Det ser inte bättre ut än att den intilliggande bostaden, som står tom, är hemsökt. Shirin blir skiträdd, men ingen tror förstås på henne, och när spöket skadar Lucas, anklagas Shirin för att misshandla pojken när Fredrik inte är hemma.

Om vi ska ta det positiva först: som spökfilm gör filmen sitt jobb. Åtminstone om man inte sett speciellt mycket i genren. Jag kan tänka mig att många kommer att uppleva filmen som otäck och spännande, även om spänningen enbart består i att det är beckmörkt - och plötsligt hoppar någonting fram och musiken brölar till. Det är rätt omöjligt att inte hoppa till - men egentligen är denna teknik inte mer än en skräckfilmsversion av Haydns "Pukslaget".

I övrigt finns det en hel del att anmärka på. Både Dilan Gwyn och Linus Wahlgren är dugliga, sympatiska skådespelare, men här har de hamnat i en historia i total avsaknad av egna idéer, här betas samtliga klyschor av - och filmskaparna verkar inte veta riktigt hur dessa klyschor ska användas.

Riktigt vad det är Fredrik jobbar med framgår inte, mer än att han måste bära reflexjacka och ta emot några papper av en kollega. Var huset han och Shirin köpt ligger, i förhållande till stan, framgår inte heller, men det verkar vara fruktansvärt långt bort och de kör genom djupa skogar. Hur bostadsområdet de flyttar till egentligen ser ut, eller ens hur huset ser ut, får vi heller inte riktigt veta, eftersom vi nästan bara får närbilder på husfasaden. Och vad jobbar Shirin med, eftersom hon kan vara hemma med ungen hela veckan? Hon verkar inte göra någonting alls. 

Av allt att döma fungerar inte belysningen i huset. Eller i några andra bostäder som förekommer i filmen. Eller så har rollfigurerna inte lärt sig hur man använder strömbrytare. Det är mörkt mest hela tiden. Om Shirin kommit på att det går att tända i hallen, eller var hon nu befinner sig, hade hon sluppit vara skiträdd. Varför famla omkring i mörker frivilligt?

Ja, och så har vi spökerierna. Spökpojken och spökgubben är väl hyfsad välgjorda, åtminstone det vi kan se i mörkret, men det vore bra om vi fick veta vad spökena vill och varför de spökar! Vad hände i grannhuset? Varför kidnappar spökena barn? Inga av dessa frågor besvaras - filmens upphovsmän verkar inte ha skänkt en tanke på att detta är frågor som måste besvaras om man vill göra en spökfilm som engagerar. Även de simplaste skräckfilmer har i de flesta fall något slags bakgrundshistoria.

Rollfigurerna i ANDRA SIDAN beter sig ofta konstigt, och dialogen är stel och onaturlig. Lille Lucas är lillgammal - och ser lika otäck ut som spökpojken. Tekniskt sett är filmen kompetent och den grundläggande storyn hade kunnat funka - om Danielsson och Mellander sett över sitt manus. Filmen är gravallvarlig och slutet är så utdraget att det blir direkt tråkigt.

En inledande textrad hävdar att filmen är inspirerad av verkliga händelser. Det är nog ner troligt att filmen är inspirerad av overkliga händelser.


 

 

 

 

(Biopremiär 23/10)

fredag 23 augusti 2013

DVD: Inte flera mord

INTE FLERA MORD (SF)
Sällan har det ätits så mycket sockerkaka som i den här filmen! Tant Hulda (Lottie Ejebrant, som blivit väldigt gammal sedan SÄLLSKAPSRESAN) bakar hejvilt. Och det både bakas och äts paj. Kaffedrickande ska vi inte tala om - har man inget annat för sig dricker man kaffe.

Jag har förstått att var och varannan människa idag knarkar TV-serier. Jag knarkar den här nya serien med Maria Lang-filmatiseringar. Eftersom jag är en så rar människa, väljer jag den mest harmlösa deckarserien man kan tänka sig. INTE FLERA MORD är den tredje filmen efter MÖRDAREN LJUGER INTE ENSAM och KUNG LILJEKONVALJE AV DUNGEN.

I Sundbyberg hittas en kvinna mördad i sin lägenhet. Christer Wijk (Ola Rapace) sätts på fallet - som leder till idylliska Skoga. Igen. Nygifta Puck (Tuva Novotny) och Eje Bure (Linus Wahlgren) - de gifte sig tydligen mellan filmerna - har återigen åkt till Skoga för att vila upp sig i kåken där Eje spenderade sin barndoms somrar. Men det dröjer inte länge innan de plötsligt hittar en ung man död i trädgården - han har en egyptisk dolk inkörd i ryggen. Mannen har något med Sundbybergmordet att göra.

Alla är synnerligen misstänkta. Maria Kulle, som är alldeles för lik sin far, beter sig skumt från scratch. Alla i Skoga verkar ha affärer med alla. Stina och Ylva Ekblad är två gamla systrar som ser och vet allt och som pratar som Dupondtarna. Alexandra Zetterberg, som brukade spela mot Nils Poppe på Fredriksdalsteatern, är ortens bestsellerförfattarinna - och självklart misstänkt även hon.
Upplösningen är sanslös - alla är släkt med alla, alla har ljugit, alla har missförstått varandra, men det är inte butlern som är mördaren. Det tenderar nästan parodi.

Trots alla mord och begravningar och onda intriger är alla lika glada. De dricker kaffe i lummiga trädgårdar, och då gärna med Huldas sockerkaka. Wijk går på restaurang med polischef Leo (Fredrik Dolk), men Wijk äter ingenting, han nöjer sig med att dricka ett glas öl och en stor snaps. Wijk raggar på en av de mordmisstänkta och Puck och Eje har skaffat en katt.

Peter Schildt har regisserat den här TV-filmen som först släpps på DVD - och den är så ospännande en deckare kan bli. Här finns inte minsta antydan till spänning. Det här är bara slätstruket och harmlöst.

Med det inte sagt att det är rätt trevligt i all sin tråkighet. Den ständiga jazzmusiken av Frid & Frid på soundtracket är rätt skön.

söndag 11 augusti 2013

DVD: Kung Liljekonvalje av Dungen

KUNG LILJEKONVALJE AV DUNGEN (SF)
När jag i mars recenserade MÖRDAREN LJUGER INTE ENSAM när den gick upp på bio, skrev jag att jag inte skulle ha något emot att se övriga fem filmer i serien. Jag ljög inte ensam - här har vi så den andra filmen, som släpps direkt på DVD, vilket resten av de här Maria Lang-filmatiseringarna ska göra. Det handlar förstås om TV-produktioner.
Ostadigt väder ute, blåsigt, det regnar till och från - då funkar det ju bra med en enkel deckare till kaffet. Och enkel är just vad denna film av Christian Eklöw och Christopher Panov är. Tuva Novotny är tillbaka som Puck, och sedan förra filmen har hon hunnit förlova sig med Eje Bjure (Linus Wahlgren, som är distraherande lik Ewan McGregor). De två ska tillsammans med rikskriminalaren Christer Wijk (Ola Rapace) bevista ett bröllop i den idylliska småstaden Skoga. Dock dyker bruden aldrig upp.
Kort därpå hittar Puck och Eje den försvunna bruden - hon ligger knivmördad vid en å och i händerna håller hon en bukett liljekonvaljer. Genast börjar alla i omgivningen att bete sig misstänkt. Tomas Bolme är skum som rik och vresig direktör. Fredrik Dolk är en lite trög lokalpolis. Vi får veta att Wijk är son till häradshövdingen - fräckt, det var längesedan man fick höra ordet "häradshövding" på film.
Christer Wijk är stilig och sätter på sin ungdomskärlek. Puck är söt, ärtig och driftig. Ännu en person mördas. Och mot slutet ytterligare en.
Men det blir förstås aldrig någonsin spännande. De nostalgiska 50-talsmiljöerna är mysiga och gulliga; Nora är stand-in för Skoga. Allting är trevligt. Det dricks mycket kaffe, den mördade brudens mor tycker att de ska begrava dottern så fort som möjligt, eftersom de har så mycket nybakat kaffebröd. Det röks enorma mängder cigaretter utan filter.
De tecknade förtexterna är oväntat snygga och det står klart att den här filmserien funkar betydligt bättre i det lilla formatet; på en TV-skärm.
Det är inte speciellt bra, men jag ser gärna resten av de här bagatellerna.


-->



tisdag 5 mars 2013

Bio: Mördaren ljuger inte ensam

Foton: Joakim Eriksson © 2013 Pampas Produktion AB, TV4-Gruppen
Eftersom Vecko-Journalen är nerlagd, vet jag inte hur det såg ut hemma hos Dagmar Lange. Eller Maria Lang, som var det namn hon använde när hon skrev deckare. Fast jag har å andra sidan aldrig läst några deckare av Maria Lang - eller "Maria Slang", som jag har för mig att min morfar kallade henne. Jag har heller inte sett någon av de tidigare filmatiseringarna; det finns två gamla långfilmer med Karl-Arne Holmsten och en TV-serie från 1960-talet.
Fast det känns som om jag har läst Langs böcker. Jag vet inte varför. Jag tror att ett större antal står på min mosters deckarhylla. Antagligen har jag plockat ner någon eller några och läst lite i dem, som jag brukade göra med Agatha Christie-böckerna på samma hylla. Fast det är ju klart, de återkommande romanfigurerna Puck Bure och Christer Wijk har förekommit så ofta i alla möjliga sammanhang, att det varit omöjligt att undvika dem.
43 deckare hann hon skriva, Maria Lang (1914-1991), plus fyra ungdomsböcker. Den första kom 1949 och heter "Mördaren ljuger inte ensam". 64 år senare har den alltså nu filmatiserats - jag får en känsla att de börjar bli desperata på de svenska filmbolagen. Sjöwall/Wahlöö, Mankell, Larsson, Läckberg och så vidare - man har betat av de flesta av de bäst säljande, nutida deckarförfattarna. Dags att börja blicka bakåt och hitta nya (eller ska jag säga gamla?) deckarhjältar. Vad ska vi annars förse den tyska TV-marknaden med?
Sex långfilmer är inspelade; i vanlig ordning handlar det om TV-filmer, och i vanlig ordning går den första upp på bio. Det är ju en lite märklig fix idé de har, folket bakom alla dessa deckare; att låta premiäravsnitten biovisas. Jag har aldrig förstått varför; de brukar aldrig utmärka sig jämfört med övriga avsnitt. De är inte mer påkostade eller biomässiga.

MÖRDAREN LJUGER INTE ENSAM. Kanske vore MÖRDAREN ÄTER INTE SMÖRGÅSAR ENSAM en bättre titel. Eller HÄMTA MER KONJAK. Här introduceras Puck Bure (Tuva Novotny), som fortfarande heter Ekstedt. Hon föreläser om litteratur - jag googlar mig fram till att hon är humanioraforskare - och en kollega; Rutger (Gustaf Hammarsten från BRÜNO) bjuder henne till sitt sommarresidens på en ö för att fira midsommar. Där väntar den stilige Eje Bure (Linus Wahlgren), som är kär i Puck, och spenderar hela filmen på att försöka komma till och kyssa henne. På ön finns även Rutgers fru Ann (Suzanna Dilber), skådespelerskan Lil (Ida Envoll), hennes båda ragg Carl (Peter Viitanen) och Georg (Andreas Utterhall). Här pratar vi minsann intriger vad gäller kärleksaffärer. Och än värre blir det när plötsligt två damer dyker upp oanmälda; Marianne (Fanny Risberg) och Viveka (Sanna Krepper), vilka båda har komplicerade relationer till midsommarfirarna.
Därefter blir det förstås ännu värre. Puck hör hur gästerna bråkar och har sig under natten, och morgonen därpå hittar Puck Marianne liggande mördad under ett träd. Puck berättar om fyndet för Eje, och han kontaktar genast sin gamle barndomsvän; kommissarie Christer Wijk, som kommer farande på studs. Ytterligare två personer stryker med - och en halkar i en trappa - innan den Dynamiska Duon Puch och Wijk (eller är det månne den Tappra Trojkan om man räknar in Eje Bure?) avslöjar mördaren på klassiskt vis: alla misstänka samlas i salongen.

MÖRDAREN LJUGER INTE ENSAM vinner mycket på sina skådisar. Det går inte att förneka att Ola Rapace har ett klassiskt Hollywoodstjärneutseende och han är onekligenstilig i hatt och kostym, och han kör en snygg bil. Han är en bra hjälte av efterlängtat slag, efter alla dessa gråa, trötta, problemtyngda poliser svenska deckare är fulla av. Tuva Novotny är utmärkt som puck och även hon känns som plockad ur en svensk 50-talsfilm. Linus Wahlgren är en kille jag nog inte sett sedan han var liten påg. Han verkar mest göra röster till tecknade filmer nuförtiden och jag har förstås inte tänkt på att han börja närma sig de 40. Han har gått och blivit en riktigt uppumpad hunk - och han är besynnerligt lik en ung Kenneth Branagh.
Dansken Birger Larsens (BROTTET, DEN SOM DRÄPER) film kan sammanfattas med ett ord: trevlig. Det här är väldigt gammaldags deckarunderhållning av Agatha Christie-snitt, och jag tittar mycket hellre på det här, än på Beck och Wallander. Jag kommer inte att ha något emot att se övriga fem filmer.

Men med det inte sagt att det här är speciellt bra. För det är det inte. I vanlig ordning ser det här inte ut som något annat än en snabbt ihopsvängd TV-film som visas på stor duk. Det är rätt platt och det är väldigt ospännande. Nu har ju jag inte läst boken som filmen bygger på, men här finns en del mystiska luckor i logiken, och sättet Puck pusslar ihopmördarens identitet overtygar inte. Mördaren ger också upp på ett besynnerligt sätt. "Nej, det varinte jag!" - "Jo, detvar det." - "Jaha, okej då. Det var jag."
Här finns ett lesbiskt sidospår som måste ha ansetts ytterst vågat och kontroversiellt på sin tid, det röks väldigt mycket cigarretter utan filter, det dricks konjak, och Rutgers fru Ann pratar hela tiden om att hon ska göra smörgåsar åt dem. Sällskapet må decimeras i antal, men de är om inget annat både fulla och mätta.
Avslutningsvis: min gode vän, serietecknaren, illustratören och översättaren Johan Andreasson försåg mig med denna svettiga passage ur Maria Langs bok från 1949:
 "Sedan fastnade min blick som flugan på flugpapperet. För »Jojje» var i sanning värd att beskåda.
Klädd i ett par otroliga kortbyxor, på vilka muntra fiskar plaskade omkring bland blåa böljor, och med en ännu lekfullare skjorta hängande utanpå, stod på
 vår fredliga gräsplan i Uvlången en blond ung gud, som var det skönaste jag någonsin upplevat.
Vader och lår, armar och hals, ja allt man över huvud taget såg eller anade under fiskarna var fulländat och sinnesförvirrande grant, huden brunglänsande som matt brons, ögonen sammetsblå och vågorna på det bildsköna huvudet mycket, mycket blonda. Det var Mannen i hans absoluta fysiska fullkomning – och jag blev full i skratt och fånigt svag i knävecken ungefär på samma gång."








(Biopremiär 8/3)