Visar inlägg med etikett Lindsay Duncan. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Lindsay Duncan. Visa alla inlägg

onsdag 7 januari 2015

Bio: Birdman

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox

Jag var väl inte sådär jätteförtjust i Alejandro González Iñarritus förra långfilm BIUTIFUL, som kom 2010. Jag vill minnas att jag tyckte att BABEL var okej, men jag minns inte så mycket av den. Hans nya film BIRDMAN har blivit rejält uppmärksammat utomlands och Michael Keaton har hyllats för sin insats i huvudrollen.

Filmen rullar igång och jag inser att den innehåller väldigt mycket av sådant jag inte gillar alls, sådant jag ibland direkt avskyr. Jag har alltid haft oerhört svårt för teater. En fars kan väl slinka ner om jag är på det humöret (vilket jag aldrig är), men jag har problem med seriösa dramer, med skådespelare som pratar teatraliskt, och med långa repliker och monologer som känns allt annat än naturliga. Sådant får det att krypa i kroppen på mig.

BIRDMAN utspelar sig på en teater och innehåller en teaterpjäs; "What We Talk About When We Talk About Love" efter en novell från 1981 av Raymond Carver. Vi får se pjäsen repeteras, vi får se den framföras, och ibland undrar jag vad som är repliker i pjäsen och vad som sägs i "verkligheten", det vill säga filmen och dess handling. Anslaget är genomgående teatraliskt och överdrivet - och till en början irriterade jag mig väldigt på detta.
Michael Keaton spelar Riggan Thomas, som mer än tjugo år tidigare var populär som superhjälten Birdman i ett par framgångsrika filmer - på samma sätt som Keaton vid samma tid var känd som Batman i Tim Burtons två filmer. Nu ska Keaton sätta upp ovannämnda pjäs på en teater på Broadway; han ska inte bara spela huvudrollen utan även regissera, och han har satsat allt i projektet. Problemen är många. En av de övriga skådespelarna skadas under en repetition och på kort tid lyckas man anlita den beryktade Mike (Edward Norton), ett excentriskt svin som är hopplös att jobba med. Riggan har en före detta knarkare till dotter (Emma Stone) som ibland hjälper sin far, men som oftast ställer till det. Naomi Watts är en osäker skådespelerska, Zach Galifianakis spelar den hårt prövade producenten, och Riggan känner att Birdman vakar över honom. Birdman pratar med Riggan, kommenterar tillvaron. Riggan tycker sig även ha utvecklat superkrafter. Premiären närmar sig och problemen hopar sig.

Jag satt länge och störde mig på anslaget i BIRDMAN. Jag hade svårt att komma in i filmen tack vare allt det teatraliska; det här kändes inte som något slags verklighet. Men någonstans under filmens gång kom jag på mig med att börja gilla filmer. Ja, jag började att tycka riktigt bra om den.

Filmfotot är fullkomligt fantastiskt. Iñárritu jobbar mycket med steadycam; det är mjuk, rörlig steadycam mest hela tiden. Teatern förvandlas till en magisk plats och New York-doften är påtaglig - vid ett flertal tillfällen kliver rollfigurerna ut ur teatern och hamnar mitt i storstaden, som känns mystisk och overklig på ett tilltalande sätt.
En scen står ut från de övriga. Inne på en bar sitter en makalöst mäktig teaterkritiker (Lindsay Duncan). Hennes penna kan fälla en pjäs och få den nerlagd på studs. Hon hatar verkligen Riggan  och det han tidigare gjort- och stått för. Riggan kommer in på baren och försöker resonera med kritikern, men det är hopplöst - hon har bestämt sig för att avrätta pjäsen och få den nerlagd, främst för att straffa Riggan och sådana som han. Och då har Riggans pjäs inte ens haft premiär eller visats för kritikern! Den här inställningen känner jag igen från mitt eget skrå - ni skulle bara veta hur många gånger jag varit på pressvisningar av biofilmer och hört kritiker avfärda den film som ännu inte visats för dem.

Emma Stone filmas ofta med en lins som gör att hennes redan stora ögon ser abnormt stora ut. Edward Nortons bedrifter på- och bakom scenen är roliga. Vid ett tillfälle blommar Riggans superhjältefantasier ut totalt och filmen fylls av specialeffekter för ett par minuter. Dessa minuter imponerar och det är inte utan att jag undrar hur en superhjältefilm av Iñárritu skulle se ut. Michael Keaton gör en jätteinsats, och lustigt nog är Zach Galifianakis filmens mest återhållsamma rollfigur.

Se där! Jag trodde att jag skulle skriva en negativ recension av BIRDMAN, men så blev alltså inte fallet.

... För övrigt är förstås Birdmanfiguren en osedvanligt fånig superhjälte.








(Biopremiär 9/5)

tisdag 28 januari 2014

Bio: Le Week-End

Foton copyright (c) Nicola Dove
NOTTING HILL-regissören Roger Michell är tillbaka och sin vana trogen har han ändrat stil och genre totalt. LE WEEK-END liknar inte Michells senaste filmer HYDE PARK ON HUDSON eller den rätt vissna MORNING GLORY - eller NOTTING HILL, för den delen.
Dramakomedi av den bitterljuva sorten är nog rätt fack för det här - och betoningen bör nog ligga på drama. Jim Broadbent från MEDAN ÅREN GÅR och Lindsay Duncan, som senast var med i ABOUT TIME, är Nick och Meg; ett par i 65-årsåldern som åker till Paris över en helg för att fira sin 30-åriga bröllopsdag. När filmen börjar är de redan på väg via tåg, och det hela börjar inget vidare när de upptäcker att det hotell de bodde i förra gången de var där har byggts om och förfulats - om det nu verkligen är samma hotell. Meg får ett utbrott, hon vägrar att bo i ett beiget rum, så hon drar med sig Nick in i en taxi, kryssar runt i staden, och lyckas slutligen ta in på ett lyxhotell - vilket de egentligen inte har råd med.
De två fortsätter trippen i lyxens tecken; de väljer restauranger de egentligen inte har råd med - och hela tiden diskuterar de sin relation. Det står egentligen inte så väl till iden, de verkar trötta på varandra och sig själva, samtidigt som de förstås inte kan släppa varandra. Resan blir inte alltid så munter - förutom för oss som sitter i publiken och ser på dramat.
LE WEEK-END; en brittisk produktion, är en lågmäld film på flera sätt. Den flyter fram i ett lugnt tempo, filmfotot är inte extravagant, färgskalan är lika grå som Nick och Meg och deras äktenskap; det hela bygger på de starka prestationerna från Broadbent och Duncan - i synnerhet han är utmärkt. Meg är aldeles för lik Mia Farrow till utseendet och hon är till större delen en rätt irriterande och lynnig person, jag hade inte stått ut två minuter med henne.
En bra bit in i filmen dyker plötsligt Jeff Goldblum upp. Han spelar Morgan, en gammal universitetskompis till Nick, och har nyligen flyttat från New York till Paris, där han skaffat sig en ny, yngre hustru och en flott lägenhet, till vilken våra två huvudpersoner bjuds på fest. Morgan är en högljudd och lite billig typ trots all framgång och pengar, något som understryks av en lång scen under vilken Morgan oavbrutet stoppar mat i munnen medan han pratar. Kanske är detta en känga åt billiga amerikaner från Roger Michell (som jag konstaterar är född i Sydafrika, det visste jag inte)?
Humorn dyker ibland upp oväntat i små fysiska incidenter, men oftast handlar det om syrliga eller beska kommentarer. När Nick föreslår att de borde flytta till Paris permanent och försörja sig som konstnärer replikerar Meg "Artists? We're from Birmingham!"
Michell har gjort en sympatisk och trevlig liten film, genomgående välspelad och intressant, bra speltid på 93 minuter - och jag blev väldigt sugen på fransk fisksoppa.
... Ja, på att sitta på en fransk restaurang rent allmänt.







(Biopremiär 31/1)

-->