Bio: The Exorcist: Believer

Foton copyright (c) UIP Sweden

Tidigare i år slog jag mig ner i soffan och såg samtliga EXORCISTEN-filmer, inklusive Paul Schraders DOMINION: PREQUEL TO THE EXORCIST från 2005, som jag haft liggande osedd på DVD i sju-åtta år. Att det i år är 50 år sedan William Friedkins EXORCISTEN hade premiär skänkte jag inte en tanke på, jag bara kände för att se om filmerna. Att Friedkin dog för två månader sedan är också ett märkligt sammanträffande.

EXORCISTEN från 1973 är förstås en av de bästa skräckfilmer som gjorts. Det är även en av de bästa skräckfilmer med större budget från ett stort bolag som gjorts. Bra skräck från stora bolag är ovanligt, de bästa filmerna har oftast låg budget och produceras av småbolag.

Jag ska inte lägga ut texten om filmen från 1973, men jag tänkte berätta en liten anekdot. 1993 besökte jag Psychotronic Video-butiken i London. Jag pratade lite med killen i kassan och han sa att han hade några grejor under disk som kanske var av intresse. Han såg sig om, och så plockade han fram de svenska hyrvideoutgåvorna av SALÒ, DJÄVLARNA och EXORCISTEN. Jag fnissade lite. EXORCISTEN var på den tiden förbjuden på video i England - av märkliga skäl jag inte minns på rak arm. Filmen hade visats på bio, men ansågs skadlig för videopubliken. Samma öde drabbade, hör och häpna, Tarantinos RESERVOIR DOGS. Jag sa till killen att de där kunde jag hyra i ett par butiker i Landskrona, om de inte slitits ut och plockats bort.

1977 kom John Boormans uppföljare EXORCISTEN II: KÄTTAREN, vilken var en massiv flopp. Den ansågs vara fruktansvärt usel och den klipptes faktiskt om direkt efter premiären. Det hjälpte dock inte. Men: det här är en fullkomligt bindgalen film som besitter stort underhållningsvärde, den är för flängd för att vara dålig. Dessutom har den jättebra musik av Ennio Morricone.

EXORCISTEN III kom 1990 och regisserades av William Peter Blatty, författaren som skrivit romanen den första filmen bygger på. EXORCISTEN III bygger på Blattys roman "Legion", som kom på svenska 1984. Boken har ingenting med EXORCISTEN att göra, så filmbolaget tvingade Blatty att stoppa in lite scener så att filmen kunde hänga ihop med Friedkins film. 1990-talet var ett dåligt årtionde för skräck, men Blattys film tillhör decenniets bättre skräckfilmer.

På 2000-talet regisserade Paul Schrader sin prequel till EXORCISTEN. När bolaget fick se filmen sparkade de bakut - den här konstiga filmen kunde de inte släppa! Istället gjorde bolaget något unikt: de hyrde Renny Harlin, som gjorde en helt ny film med samma skådisar. Harlins EXORCISTEN: BEGYNNELSEN fick premiär 2004, den sågades av kritikerna och floppade. Ett år senare, 2005, visades Schraders film, DOMINION, på några filmfestivaler innan den släpptes på DVD, så att bolaget kunde få tillbaka en del av de investerade pengarna. Både BEGYNNELSEN och DOMINION är dåliga filmer, men de är dåliga på olika sätt. Schraders film är dessutom djävulskt tråkig.

Så är vi då framme vid 2023 års THE EXORCIST: BELIEVER, som inte fått någon svensk titel. Regissör är David Gordon Green (HALLOWEEN), som även varit inblandad i manus, och filmen är sannolikt gjord enbart för att det är 50 år sedan originalet kom. William Friedkin lär ha sagt att han hellre dör än ser en exorcistfilm av David Gordon Green.

THE EXORCIST: BELIEVER börjar bra. Paret Victor och Sorenne Fielding (Leslie Edom Jr och Tracey Graves) är på semester i Port-au-Prince. Sorenne är höggravid och lokalbefolkningen utför mystiska religiösa riter för att beskydda fostret. Plötsligt drabbas staden av en jordbävning. Sorenne omkommer, men barnet räddas.

Hopp fram i tiden och barnet har blivit tonårstjejen Angela (Lidya Jewett), som bor tillsammans med Victor, som inte skaffat sig en ny kvinna. En eftermiddag går Angela och hennes kompis Katherine (Olivia O'Neill) in i skogen. De försvinner och tre dagar senare återfinns de i en lada. De vet inte var de varit, de vet inte hur länge de varit försvunna, de vet inte vad som hänt. Saker och ting står inte rätt till med dem.

Javisst. Töserna är nu besatta av en demon. Victor är inte religiös, men han inser att det trots allt är övernaturliga saker som pågår. Hans sura och religiösa granne ger honom en bok skriven av Chris MacNeal (Ellen Burstyn). Javisst, det är samma Christ MacNeal som i 1973 års film. Då var hon skådespelerska, men det slutade hon med för att istället ägna all sin tid åt att studera exorcism. Hon har inte längre någon kontakt med dottern Regan (Linda Blair).

Victor letar upp Chris MacNeal, som följer med hem för att driva ut demonen. En massa religiösa typer dyker upp och bedriver exorcism.

Okej ... THE EXORCIST: BELIEVER börjar alltså rätt bra. Skådespeleriet är bra, tempot är återhållsamt, handlingen är lite intressant. Men när Victor drygt halvvägs in i den två timmar långa filmen hittar Chris MacNeal (och "Tubular Bells" spelas) vänder det. Plötsligt blir filmen direkt fånig. Löjlig. Töntig. De två besatta flickorna, som ser ut att vara hämtade ur EVIL DEAD, spottar, fräser och svär - men det blir aldrig otäckt eller spännande. Dessutom upprepar de en del demoniska repliker från den första filmen, vilket mest känns dumt. Minns scenen i EXORCISTEN där Regan kliver in på en fest och säger "You're all going to die" - i THE EXORCIST: BELIEVER är det Katherine som står och skriker i en kyrka. Dessutom återkommer repliken "You're all going to die" mot slutet. Filmens andra hälft är bara en lång radda oinspirerade exorcistklyschor. Genom hela filmen satt jag och tänkte "Linda Blair dyker nog upp på slutet".

Filmens religiösa grubblerier känns väldigt amerikanska och främmande för mig som sekulär svensk. Filmen går så långt att den närmast framstår som kristen propaganda.

Ellen Burstyn fyller 91 i december. Hon ville inte vara med i den här filmen, men ställde upp när hon erbjöds tillräckligt mycket pengar. Pengarna använde hon till att instifta ett nytt skådespelarstipendium.

Tro't om ni vill, men THE POPE'S EXORCIST är en mycket bättre film än THE EXORCIST: BELIEVER. Och då är inte THE POPE'S EXORCIST jättebra. 

 

 

 

(Biopremiär 6/10)

Blu-ray: Savage Streets

SAVAGE STREETS (Studio S Entertainment)

Danny Steinmanns actionfilm SAVAGE STREETS från 1984 släpptes på DVD i Sverige för några år sedan. Jag såg aldrig den versionen, och skrev därför inte om den - men nu har jag sett den på Blu-ray.

Jag minns att Linda Blair dök upp som hastigast i ett svenskt TV-program i mitten av 80-talet och sa - om jag minns rätt - att hon åkte till Sverige för att göra PR för SAVAGE STREETS, men att det inte gick så bra, eftersom filmen totalförbjöds för biovisning här av Statens Biografbyrå. Jag har för mig att Blair skrattade när hon sa detta. Tidningen Scandinavian Film & Video hade också en liten artikel om Blair, Sverigebesöket, och SAVAGE STREETS.

Förbudet hindrade dock inte SAVAGE STREETS från att släppas på video i Sverige. Jag hyrde den på Vlado Video, och jag har för mig att jag senare köpte ett begagnat ex. Kassetten hade ett tufft omslag och en tuff logotype, tyckte jag, och jag jag vill minnas att ovan nämnda tidning F&V hade lockande annonser för den. Jag minns inte om videon var klippt eller ej.

SAVAGE STREETS är en film jag vill ska vara bättre än den är. Jag har nog sett den sju-åtta gånger sedan den släpptes, det är en rejält underhållande film - men den är ofrivilligt komisk, tycker jag. Den är inte alls så tuff som den borde vara.

När inspelningen av SAVAGE STREETS påbörjades, var det Tom DeSimone som regisserade. DeSimone har gjort filmer som HELL NIGHT, REFORM SCHOOL GIRLS och ANGEL III: THE FINAL CHAPTER, men han är nog mest känd för att ha gjort enorma mängder bögporr under pseudonymen Lancer Brooks. Pengarna tog slut efter bara några dagar och produktionen lades på hyllan - tills en ny producent, John Strong, tog över och skrev om manuset. Ny regissör blev Danny Steinmann, som bara gjorde fyra filmer under sin karriär - porrfilmen HÖGT STÅND, skräckfilmerna THE UNSEEN och FREDAGEN DEN 13:E DEL 5, samt SAVAGE STREETS.

1984 var Linda Blair 25 år. I SAVAGE STREETS spelar hon tonåringen Brenda, ledare för the Satins; ett tufft tjejgäng bestående av tonåringar i 25-30-årsåldern. Linnea Quigley, som är ett år äldre än Linda Blair, och som inte liknar Blair det minsta, spelar Brendas dövstumma lillasyster Heather, som är snäll och naiv, och som klär sig som en liten flicka i en 50-talsfilm. 

I kvarteren härjar även det hårda, antisociala gänget the Scars, som anförs av den psykotiske Jake (Robert Dryer). Efter att the Satins och the Scars bråkat med varandra, tänker the Satins skoja med killarna. De snor deras bil och fyller den med sopor. The Scars tycker inte alls att det var roligt, så för att hämnas utför de en brutal gruppvåldtäkt på Heather, som svårt misshandlad hamnar på sjukhus.

The Scars fortsätter att leva jävel, de prylar upp folk på en bar, och slutligen mördar de en av tjejerna i the Satins. Då beslutar Brenda sig för att ta kål på alla medlemmarna i the Scars. Hon beväpnar sig med armborst och björnfällor.

Våldtäktsscenen i SAVAGE STREETS är kontroversiell. Våldtäkt är aldrig roligt eller underhållande, och i den här filmen är det mer brutalt än vanligt. Men! Resten av filmen är härligt fånig. 

Stora delar av filmen utspelar sig på den skola Brenda och hennes kompisar går på. Eleverna spelas av vuxna skådespelare. Pojkvännen till en av tjejerna görs av en två meter lång kille, Brian Frishman, som ser ut att vara 40. Jag hittar inget födelsedatum på Frishman, men jag läser att han var framgångsrik basketspelare fram till 1977, då skadorna satte stopp för karriären. 32 år gammal utbildade han sig istället till skådespelare - så jo, han var närmare 40. Numera är han visst dramalärare.

Alla dessa tonåringar i 30-årsåldern beter sig så som vuxna gör när de låtsas vara hälften så gamla. De tokar sig in klassrummet, en dansar med ett skelett, de spelare musik och dansar, som i FAME. En av eleverna bär scoutuniform, en annan ser ut som Fede i TV-serien MATADOR. Det är härligt töntigt. Allas favoritskådis John Vernon spelar skolans rektor, som är trött på eleverna, och framför allt är han trött på Brenda.

Linda Blair är en av filmhistoriens minst övertygande tuffingar. Hon ser ut som en snäll och rar tös vad hon än gör. Hon röker lite valhänt. Hon utstrålar inte farlighet och sex. När hon ska hämnas drar hon på sig en svart overall, men hon ser fortfarande mest ut som en deltagare i Melodifestivalen 1984.

Den här typen av filmer brukar inledas med att hjältens familj, eller andra närstående, dödas alldeles i början, så att hjälten sedan kan ägna 80 minuter åt att hämnas och panga slödder så att blodet sprutar. I SAVAGE STREETS dröjer det en timme innan Linda Blair går ut för att hämnas. Men det händer en hel del under denna första timme.

Det finns en massa extramaterial på denna Blu-ray-utgåva. De tre olika kommentarspåren har jag inte lyssnat på - jag har inte tid med sådant nuförtiden. Flera av de medverkande intervjuas. Linda Blair säger att hon åkte till Sverige för att göra PR, men hon berättar inte hur det gick. John Strong säger att filmen fick en massa kritik för att den var så våldsam, men han säger att kritikerna missförstod filmen - SAVAGE STREETS är en anti-våldsfilm enligt Strong. Jasså, jaha. Vill han verkligen att vi ska tro på det?

Jag funderade på vilket betyg jag ska sätta. Jag gillar ju filmen. Men som sagt: jag vill att den ska vara bättre. Så det får bli en trea. Om inget annat är det här en klassiker från 80-talets videobutiker, och den bör stå på hämnarhyllan, bredvid THE EXTERMINATOR och DEATH WISH-serien.

 

I juni blir gatorna vilda!

Den nionde juni släpps äntligen klassiska hämnarrullen SAVAGE STREETS (1984) på DVD från Studio S Entertainment. SE! Linda Blair dra på sig svart läderställ! SE! Linda Blair plocka fram ett armborst och skjuta drägg! SE! Linnea Quigley råka illa ut! SE! Filmen som totalförbjöds för biovisning i Sverige!

Det är lite synd om dagens unga killar

Jo, det är det. De växer ju upp och tror att en actionhjälte på bio ska se ut som Matt Damon. De låter sig intalas att Zac Efron är ett estetiskt ideal. De har helt missat tiden när Amerika var tufft. Och de kommer aldrig att förstå hur hårt det är att vara medelålders med mustasch.
När jag var ungdom på 1980-talet, var det ju sådana här grejor man tittade på:

Notera att denna teasertrailer ju blir ännu tuffare eftersom den återanvänder soundtracket från RAMBO. Just den här filmen är så jävla stenhård, att Statens Biografbyrå klippte bort alla actionscener. Här är den egentliga trailern:

Inte nog med att alla rollfigurerna har tuffa namn, till och med skådespelarna har tuffa namn.

...Och när man gick och hyrde videofilm, till exempel på Vlado Video, kom man hem med sådant här:

Det skulle aldrig dagens unga killar göra.

Råklassiker inköpt av Studio S Entertainment!!!

Nobelpriset och annat i all ära, men alldeles nyss fick jag en nyhet som slår allt detta med hästlängder! Studio S Entertainment har nämligen (efter tjat från mig, antar jag) slutligen lyckats köpa in...

SAVAGE STREETS!

Ni kommer väl ihåg SAVAGE STREETS från 1984? Just det, det är ju den där filmen där en rultig och rundkindad Linda Blair agerar osannolik Charles Bronson i ett skitigt toppraffel som för tankarna till andra klassiker från samma period, som VICE SQUAD. I SAVAGE STREETS medverkar även John Vernon, som förgyllde det mesta, och Linnea Quigley råkar illa ut i en tidig roll. Tack vare det sistnämnda drar Blair på sig sitt svarta ålskinn, beväpnar sig med ett armborst, och går ut och gör saken kort med diverse sleazebags.

SAVAGE STREETS blev totalförbjuden på bio i Sverige (ja, vad trodde väl ni?), men filmen släpptes på hyrvideo och Linda Blair var faktiskt i här och gjorde promotion för filmen - jag läste åtminstone ett av reportagen.