Bio: Mamma Mia! Here We Go Again

Foton copyright (c) UIP Sweden

Det är tio år sedan ABBA-musikalen MAMMA MIA! hade premiär, och jag försökte hitta min recension av filmen. Jag är säker på att jag skrev en - men den går inte att uppbringa. Den fanns på gamla TOPPRAFFEL!, när jag höll till på Metrobloggen, vilken raderades häromåret. Recensionen finns inte heller på någon av de sajter som repriserar mina texter.

Jag minns förstås inte exakt vad jag skrev, men det var väl något i stil med "klämmigt, glatt, banalt, dumt".

Nu är uppföljaren MAMMA MIA! HERE WE GO AGAIN här - och den här gången kan vi verkligen prata om klämmigt, glatt, banalt och dumt! Richard Curtis är en av manusförfattarna, och det är häpnadsväckande att han fått ur sig något sådant här - han måste ha hittat på storyn under ett toalettbesök, och bett de andra författarna ta över. En av de andra författarna är Ol Parker, som skrivit de två HOTEL MARIGOLD-filmerna - vilket väl säger allt. HOTEL MARIGOLD-filmerna är ju som MAMMA MIA! - fast utan sångnummer. Ol Parker har även regisserat denna nya ABBA-film.

Vi är tillbaka på den grekiska ön - fast här gången är filmen inspelad i Kroatien. Meryl Streeps rollfigur Donna är död! Va? Men Streep är ju med på affischen! Jo, trots att hon är död får hon dyka upp på slutet och sjunga lite. Donnas dotter Sophie (Amanda Seyfried) ska inviga sitt nyrestaurerade lyxhotell på ön och inväntar gästerna. Medan hon väntar på dessa gäster, får vi se Donnas ungdom skildrad i flashbacks - större delen av filmen består av dessa tillbakablickar på hur Donna träffade Sam, Bill och Harry; Sophies tre fäder som ju den första filmen handlade om.

Lily James spelar Donna som ung. Lily James ser inte alls ut som Meryl Streep, inte för fem öre. Den unga Donna är irriterande lycklig precis hela tiden. På vägen till den grekiska ön träffar hon Sam, Bill och Harry, vilka spelas av unga killar som inte heller de ser ut som sina vuxna motsvarigheter. Även Donnas kompisar Tanya och Rosie figurerar i yngre tappning.

Parallellklippt med dessa återblickar får vi se hur ... Tja, det händer inte så mycket på det hotell som ska invigas. Rättare sagt, det händer ingenting. Men de vuxna Tanya (Christine Baranski) och Rosie (Julie Walters) anländer, och Sam (Pierce Brosnan) verkar bo där. Bill (Stelllan Skarsgård) och Harry (Colin Firth) är på väg dit för att överraska. Bill har precis tilldelats det prestigefyllda priset Svenska Författarutmärkelsen! Även Sophies mormor - Donnas mor - är på väg till ön. Mormodern är en Las Vegas-stjärna spelad av Cher. Cher är bara fyra år äldre än Meryl Streep, och hon är så plastikopererad att hon knappt kan prata.

Just det, Andy Garcia spelar hotellets delägare. Han har ingenting alls att göra i de scener där han medverkar.

MAMMA MIA! HERE WE GO AGAIN har ingen handling alls. Det är bara en lång rad sång- och dansnummer som hålls ihop av en väldigt tunn tråd. Den unga Donna besöker en restaurang i Paris, där kyparna är klädda som Napoleon - detta enbart för att "Waterloo" ska kunna framföras. Krystat är bara förnamnet. Allting i filmen är krystat. Manuset är så tunt, att det är en prestation att de lyckats skriva det - jag hade aldrig lyckats om jag försökt.

Fast målgruppen blir säkert nöjd. Det är glatt och färgsprakande, musiknumren är många och förhållandevis medryckande. Dansinslagen är koreograferade - till skillnad från riktiga ABBA:s shower. Fridas dansnummer såg ju mest ut som Malmöflickorna utan boll.

Björn och Benny dyker upp i varsin liten cameoroll. Pierce Brosnan sjunger alldeles för lite, Stellan Skarsgård och Colin Firth sjunger ännu mindre, och jag tror inte att Andy Garcia sjunger alls.

Varning! Filmen innehåller en kort sekvens i vilken en kille blåser i en baguette och låtsas att den är en trumpet.

Nu har jag skrivit en farlig massa om en film om vilken det egentligen inte finns så mycket att säga.

(Biopremiär 18/7)

Bio: Baby Driver

Foton copyright (c) Sony Pictures Sweden

Edgar Wrights senaste film BABY DRIVER är väldigt hajpad. En action- och biljaktsfilm som komponerats likt en musikal; actionscenerna följer låtarnas rytm. Så klart jag var nyfiken.

... Så här efter att jag sett filmen, tycker jag väl inte riktigt att den lever upp till hajpen.

Edgar Wright är en rätt ojämn regissör. Han slog igenom stort med den festliga SHAUN OF THE DEAD 2004. Hans förra film, THE WORLD'S END, gillade jag verkligen. Det har gjorde däremellan är mindre bra - HOT FUZZ var inte så kul, och SCOTT PILGRIM VS. THE WORLD fick mig att vilja lämna salongen efter tio minuter.

I BABY DRIVER spelar Ansel Elgort den unge killen Baby, som står i skuld till gangsterbossen Doc (Kevin Spacey). Baby lider av tinnitus, och för att dämpa susandet i öronen, lyssnar han konstant på musik. Han är en jävel på att köra bil - och kör i takt till musiken han lyssnar på. Baby tvingas agera flyktbilschaufför åt de hejdukar Doc anlitar för att råna banker.

Baby utför sitt sista uppdrag åt Doc och skulden är betald - tror han. För Doc tänker inte låta Baby komma undan. Just som Baby funnit kärleken i servitrisen Debora (Lily James) och tänker leva ett vanligt liv, hör Doc av sig igen. Nu ska ett postkontor rånas, och Baby får de galna våldsverkarna Buddy (Jon Hamm) och Bats (Jamie Foxx) på halsen.

Actionscenerna i BABY DRIVER är riktigt bra, ett par biljakter är fantastiska. Kevin Spacey är jättebra. Men - så fort det inte är action, eller så fort Spacey inte lyser upp duken, tappar filmen. I grund och botten är detta en standard-actionfilm med en story vi sett otaliga gånger tidigare. Inget fel i det - det har funkat förr. BABY DRIVER bygger på sin gimmick, det vill säga likheterna med en musikal. När musiken tystnar blir det en "vanlig" film. Filmen har med andra ord flera likheter med den överskattade LA LA LAND, som ju hade en rätt dassig story mellan sångnumren (och dessa sångnummer var inget vidare).

BABY DRIVER är en helt okej actionfilm, den är lite bättre än snittet, men den kunde blivit något mer om manuset byggts ut och skruvats till lite mer.

Låten "Baby Driver" med Simon & Garfunkel spelas på soundtracket. "Baby Driver" med KISS saknas. Minus för detta.

(Biopremiär 26/7)

Bio: Berättelsen om Askungen

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden

Snövit gjordes om till actionhjältinna i SNOW WHITE AND THE HUNTSMAN. När Törnrosa blev spelfilm hamnade fokus på sagans onda gestalt MALEFICENT. Nu kommer en spelfilm om Askungen, och den här gången är det mesta sig likt. Här finns det inga monstrum och inga kampsportskunniga brudar. Askungen är snäll och rar, styvmodern och hennes döttrar är elaka, prinsen är en tvåltolle.

1998 kom det en spelfilm om Askungen; FÖR EVIGT - EN ASKUNGESAGA, med Drew Barrymore i huvudrollen. Den har jag inte sett och jag har ingen aning om hur pass mycket den skiljer sig från den här nya Disneyfilmen, som regisserats av Kenneth Branagh.

Det är en flott film han gjort, Branagh. Och filmen gör väl sitt jobb. Jag antar att småbarn, och framför allt småflickor, kommer att älska det här, och jag som vuxen har inte tråkigt. Men filmen går från A till Ö, och kan man den här sagan - och det kan man väl - känns det lite menlöst. Det hade varit intressantare om man höll sig till originalversionen av sagan, i vilken de elaka styvsystrarna skar av sig hälarna för att få skon att passa.

Här finns inte så mycket som sticker ut. Askungen (Lily James) är söt och rätt trist. Dock har filmen försetts med bra karaktärsskådespelare i övriga roller. Derek Jacobi är den gamle kungen. Stellan Skarsgård verkar ha kul som en illasinnad hertig med stor mustasch. Cate Blanchett står först i rollistan, hon spelar den elaka styvmodern - och hon är väldigt bra och äter upp varje scen hon medverkar i. Hon är riktigt härligt elak. Plötsligt dyker Helena Bonham Carter upp som den goda fén. Hon ser ut som Dolly Parton och är lite förvirrad, ja nästan bisarr. Richard Madden gör prinsen.

Askungen säger sig kunna prata med djur, men vi får aldrig höra de datoranimerade mössen prata; de har samma namn som i den gamla tecknade filmen - den tjocke heter Gus - men de piper bara. När Askungen syr sin klänning ser vi hur mössen rullar fram en trådrulle åt henne, mer hjälp än så får hon inte.

Det enda nya i filmen är att styvmodern dealar med den onde hertigen, och att Askungen behåller den glassko hon inte tappar. Vi har väl i alla tider undrat varför inte även den tappade glasskon förvandlas vid tolvslaget. Branagh verkar ha försökt lösa gåtan genom att inte låta någon av skorna förvandlas. Inte för att det blir mer logiskt (varför förvandlas de inte?), men ändå.

Bortsett från en vaggvisa som upprepas två gånger, slipper vi sångnummer - fast under eftertexterna spelas både "En dag är prinsen här" och "Bibbidi Bobbidi Boo" i nya versioner.

Jag var rätt förtjust i MALEFICENT; en fantasyfilm som var oväntat bra och som lyftes av en självlysande Angelina Jolie. BERÄTTELSEN OM ASKUNGEN tycker jag sämre om, men jag höjer betyget till en trea beroende på Cate Blanchetts insats och ett par andra detaljer jag upskattade.

Filmen visas både på engeska och dubbad till svenska,. Jag såg den på engelska - på svenska är filmen säkert betydligt sämre.

Innan huvudfilmen visas kortfilmen FROSTFEBER; en ny film med figurerna från FROST. Det är inte så mycket att säga om den. Den ena prinsessan fyller år, den andra har blivit förkyld - när hon nyser ploppar det upp små minisnögubbar. De sjunger en typisk musikalsång. Rätt vissen film.

Biopremiär 13/3)