Netflix: Windfall

 

Foton copyright (c) Netflix

Ännu en Netflixpremiär, ännu en film som känns som ett Covid-projekt: fyra skådespelare, en spelplats.

Det här är en film av Charlie McDowell, som verkar vara ett namn man ska känna till - men jag har aldrig hört talas honom. Han är ung, han har inte gjort så mycket, och det mesta han gjort är avsnitt av TV-serier. McDowell har även skrivit manus tillsammans med några andra, en av dessa andra är Jason Segel, som även är en av filmens skådespelare. Segel är dessutom en av producenterna; flera av skådisarna har varit med och producerat.

WINDFALL betyder fallfrukt. Det här är något slags thriller, och det hela börjar onekligen rätt bra. Jason Segel spelar en namnlös man som brutit sig in i en ödsligt belägen lyxvilla, vilken tillhör en namnlös miljardär, spelad av Jesse Plemons. Segel går omkring i villan, han dricker juice, han pinkar i duschen, och tar igen sig i en stol. Just som han ska gå därifrån, får han för sig att han även ska stjäla lite grejor.

Medan Segel rotar igen gömmorna, anländer Plemons till villan tillsammans med sin namnlösa fru, spelad av Lily Collins. De hittar Segel, och genast uppstår problem. Den lite tafatte Segel vill ha mer pengar och Plemons säger att han kan fixa fram mer - om nu Segel orkar bära en väska med så mycket pengar i kontanter. Plemons ringer och ordnar så att pengarna ska levereras till huset - men det kommer att ta mer än ett dygn. Således måste de här tre - inbrottstjuven och hans fångar - fördriva tiden. De tittar på John Landis' TRE AMIGOS, men mest pratar de. Segel klagar på Plemons och rikemansfolk. Plemons klagar på Segel. En trädgårdsmästare (Omar Leyva) dyker oväntat upp och ställer till det. Det hela leder fram till ett aningen oväntat slut. Eller, nä, jag vet inte, det är kanske inte så oväntat.

WINDFALL är inte en rak thriller - det här är mest ett drama. Och det finns drag av komedi - en hel del repliker och situationer är roliga. Men filmen känns efter ett tag fruktansvärt seg. Den handlar alltså om tre personer som till större delen fördriver tiden - och det känns som om även regissör och skådespelare fördriver tiden. Speltiden på 92 minuter känns längre än den är. Filmen blir alldeles för tråkig för sitt eget bästa. Lite synd, för det här kunde blivit bättre, idén är inte dum. Jag kan tänka mig att en del gillar det här. Det händer inte så mycket, så det går säkert att laga Janssons frestelse medan man tittar.

Filmfotot är förresten rätt snyggt.

 

 

(Netflixpremiär 18/3)

Netflix: Mank

Foton copyright (c) Netflix

Något jag kan finna smått irriterande, är när folk slänger ur sig en del etablerade sanningar utan att egentligen ha en egen åsikt. Framför allt när det gäller kultur - och då främst film. Ni vet, folk som hävdar saker de läst, hört, eller lärt sig under diverse utbildningar. Tråkiga åsikter, som att Ingmar Bergman var den bäste regissören någonsin, att ingenting är roligare än Tatis filmer, och att THE SHINING är den bästa skräckfilmen någonsin. Åsikter som får mig att undra "Jaha, men vad tycker du själv, på riktigt; vem eller vad betyder mest för dig, personligen?".

Orson Welles' CITIZEN KANE - EN SENSATION från 1941 brukar väldigt ofta omnämnas som den bästa film som någonsin gjorts. Som om det inte gjorts några andra filmer de senaste 79 åren. Men ... är inte CITIZEN KANE den bästa film som någonsin gjorts?

Jag själv tycker att CITIZEN KANE är jättebra. Verkligen. Det är en alldeles utmärkt film. Dessutom är det så oerhört uppenbart varför filmen hade ett enormt inflytande på filmkonsten, det syns i nästan varje scen.

Men! Jag kan inte hävda att jag tycker att CITIZEN KANE är världens bästa film. Den har nämligen inte påverkat mig och mitt kreativa skapande på något sätt. Det finns ett antal filmer som har gjort ett djupt intryck på mig, filmer som jag ser om och om igen, filmer som skapat mitt filmintresse, filmer som inspirerar mig, regissörer vars berättarteknik jag tagit med mig när jag jobbar med andra former av berättande, till exempel tecknade serier; min huvudsakliga sysselsättning. CITIZEN KANE är inte en av dessa filmer. Welles film är dock en njutning från början till slut.

Jag hade sett fram emot David Finchers MANK. Den första trailern till denna Netflix-produktion lovade väldigt gott. Fast man vet ju aldrig vad man får när det gäller David Fincher. Även om jag i och för sig gillade några av hans mest kritikerrosade filmer, som SEVEN och FIGHT CLUB, var jag ingen större entusiast. Fincher har inte regisserat en långfilm på fyra år, hans senaste film var GONE GIRL, och den tyckte jag var rätt dålig. Han har gjort fler filmer jag tycker är rätt dåliga.

Även om jag i princip tycker att MANK är rätt bra, är det inte utan att jag blev lite besviken. Faktum är att jag blir mer besviken ju mer jag tänker på filmen, och upptäcker diverse konstigheter. Direkt efter att jag sett filmen tänkte jag sätta ett högre betyg, men efter att ha sovit på saken beslutade jag mig för att sänka betyget ett snäpp.

MANK är en snygg film med utmärkta skådisar. Den handlar om filmmanusförfattaren Herman J Mankiewicz, som skrev manuset till CITIZEN KANE. Ett manus som bearbetades av Orson Welles, och de två fick dela på en Oscar för bästa manus. Hur det verkligen låg till med manusförfattandet blir jag inte klok på, och det finns nog ingen nu levande människa som vet vem som skrev vad. Det hävdas att Herman "Mank" Mankiewicz skrev det mesta, samtidigt hävdar andra det att det bara var en journalist som hittat på detta, och att det i verkligheten var Welles som skrev det mesta. Enligt Finchers film, vars manus för övrigt skrevs av Jack Fincher, Davids far som dog 2003, var det dock Mank som stod för det allra mesta.

Gary Oldman är tjugo år för gammal för rollen, men han är utmärkt som Mank. Efter en bilolycka ligger den hårt krökande Mank nerbäddad, då han får uppdraget att skriva ett manus till den unge stjärnregissören Orson Welles. Mank måste dock gå med på att hans namn inte nämns i filmen. Han ligger i sängen och dikterar sitt manus för den uthålliga Rita Alexander (Lily Collins).

Med jämna mellanrum hoppar filmen tillbaka till mitten av 1930-talet, större delen av MANK utspelar sig då. Den ständigt halvpackade Mank drar omkring på olika produktionsbolag, han sitter i möten med folk, och mediemogulen Randolph Hearst (Charles Dance) fattar tycke för den bufflige manusförfattaren. Mank blir ständigt inbjuden till Hearsts middagar och fester - och det är den rätt vidrige, och stormrike, Hearst som kommer att bli förebilden för Charles Foster Kane i CITIZEN KANE.

... Och detta är väl egentligen allt som händer i MANK. Stora delar av filmen slösas av någon anledning bort på ett val i Kalifornien. I samband med detta har Fincher stoppat in en, om jag uppfattat det rätt, helt fiktiv rollfigur som gör fejkade journalfilmer inför detta val. 

Dialogen är genomgående överarbetad, rollfigurerna babblar konstant, det är nästan aldrig tyst i filmen, och efter ett tag började jag inse att många dialoger och monologer inte leder någonstans. Det handlar inte om smarta monologer, som i en Tarantino-film. Värst är en synnerligen lång monolog en aspackad Mank håller mot slutet, den förefaller rätt poänglös - med det undantaget att Mank nämner Don Quixote. Orson Welles försökte under en längre tid göra en film om Don Quixote, filmen färdigställdes efter Welles' död av den spanske B-filmkungen Jess Franco, av alla människor.

Ett annat problem med dialogen är att gestalternas namn ofta läggs in i replikerna, så att vi ska veta vilka det är som pratar med varandra. Förutsatt att vi vet vilka det är. Fincher tar nämligen för givet att publiken vet vilka alla de här film- och medieprofilerna är, och att vi känner till allt om CITIZEN KANE.

Amanda Seyfried spelar skådespelerskan Marion Davies, som var Hearsts älskarinna. Orson Welles gestaltas av Tom Burke, men han är knappt med alls i den här filmen. Herman Mankiewicz dominerar helt, och han är en osympatisk tölp, vilket innebär att jag har svårt att engagera mig i hans öde. 

MANK är filmad i svartvit och den är tänkt att gå i samma stil som CITIZEN KANE, med hopp i tiden och annat. Men det är inte utan att jag undrar varför David Fincher inte sköt sin film på 35mm. Den är filmad digitalt. Dessutom är den i widescreen, ett format som inte fanns 1941.

Jag har alltid varit svag för filmer som handlar om filminspelningar och Hollywood. Därför gillar jag att se 1930-talets Hollywood återskapat i den här filmen. Det är fascinerande att se. Det är detta som är filmens behållning, tillsammans med de utmärkta skådespelarna och filmfotot. Filmmusiken av Trent Reznor och Atticus Ross upplevde jag som lite mer anonym.

... Men jag hade förväntat mig mer av MANK. Det blev allt lite småtråkigt efter ett tag. Efter att ha sett filmen, började jag att titta på CITIZEN KANE. Jag har inte hunnit se om hela, men de första tjugo minuterna av Welles' film är bättre och mer engagerande än hela MANK.

Nu slog det mig förresten att jag aldrig fick tummen ur att se THE OTHER SIDE, en film Orson Welles påbörjade 1970, och som fortfarande inte färdigställts när han dog 1985 - och som fick premiär på Netflix 2018. Filmfotograf på denna var Gary Graver, en kille som filmade många B-filmer, och som under pseudonymen Robert McCallum regisserade oräkneliga porrfilmer.

 

 

 

 

(Netflixpremiär 4/12)

Bio: Love, Rosie

Foton copyright © 2014 Constantin Film Produktion GmbH. All Rights Reserved.

Ibland hamnar man fel. Nej, jag hamnade i rätt salong, på rätt film - men ändå väldigt, väldigt fel. LOVE, ROSIE vänder sig till tonårstjejer. Man måste nog vara tonårstjej för att uppskatta det här. Jag kan riktigt se- och höra unga töser sitta och mysa och fnissa i biosalongen. Jag är en medelålders karl med polisonger.

LOVE, ROSIE bygger på en roman av den irländska författarinnan Cecelia Ahern (ja, hon stavar sitt förnamn så), som tidigare skrivit P.S. I LOVE YOU, vilken filmatiserades 2007. Den här filmen är förvisso på engelska och utspelar sig till större delen i Dublin (vilket inte märks överhuvudtaget), men den kommer från tyska bolaget Constantin och är regisserad av tysken Christian Ditter, som tidigare gjort en rulle som heter VICKE VIKING. Alla som sett VICKE VIKING: räck upp en hand! I huvudrollen som Rosie Dunne ser vi Lily Collins, dotter till Phil, och hela filmen berättas ur hennes synvinkel; hon är med i nästan varje scen.

Rosie och Alex är barndomskompisar, de har känt varandra så länge de kan minnas, och i en prolog får vi se dem som barn. Efter ett par minuter har ungarna vuxit upp till Collins och Sam Claflin, den senare ser ut som en väldigt ung Hugh Grant. Det är väldigt uppenbart att de här två egentligen är hopplöst förälskade i varandra, men eftersom de är bästisar inser de inte detta. De träffar andra killar och tjejer under hela uppväxten, och när de båda två kommit in på ett college i Boston i USA, bär det sig inte bättre än att en hopplös snubbe klantar sig och råkar göra Rosie på smällen. Hon skippar Boston för att bli ensamstående mor.

Alex gifter sig, skiljer sig, gifter sig igen, Rosie gifter sig med en tölp och hon har det tufft - och drömmer hela tiden om att en dag öppna hotell. Ja, någon ska väl drömma om det. Och aldrig fattar de unga tu att de bör skilja sig från sina respektive och äntligen bli ett par. Rosies dotter hinner bli tolv år under filmens gång. Inga medaljer till de som listar ut vad som sker i slutscenerna.

LOVE, ROSIE klassas som romantisk komedi. Och visst - ett par scener är väl lite skojiga. Som när en kondom ställer till det för Rosie och hennes framtid, och det därpå följande gynekologbesöket. Men i övrigt verkar filmmakarna ha blandat ihop flams med komedi, och sentimentalitet med romantik. Vilket inte hindrade några damer på pressvisningen från att snyfta. Det är inte utan att jag undrar vilka de var! Vad gäller handlingen finns här inget vi inte har sett förut. Det känns som att jag har sett den här filmen åtskilliga gånger tidigare. Samma standardstory, samma överraskningsmoment, samma typ av rollfigurer, samma slut - inklusive en kamp mot klockan. Och allt detta har gjorts betydligt bättre i andra filmer.

25-åriga Lily Collins är onekligen väldigt söt (tur att hon inte brås på sin far), men även om hon ska åldras tolv år under filmens gång, ser hon precis likadan ut hela tiden. Hon bör vara i 30-årsåldern på slutet, men kan passera som tjugo.

På soundtracket ligger diverse hitlåtar, oftast hemska sådana, från de år episoderna utspelas, och vid ett par tillfällen spelas låtar med Lily Collins.

... Men som sagt. Jag tillhör inte målgruppen. Och jag kan mycket väl tänka mig att målgruppen kommer att tycka att det här är gulligt, romantiskt, och hur festligt som helst. Själv fick jag lust att se om NÄR HARRY TRÄFFADE SALLY... eller varför inte NOTTING HILL?

(Biopremiär 24/10)

Bio: The Mortal Instruments: Stad av skuggor

Foton: Rafy © 2013 Constantin Film International GmbH and Unique Features (TMI) Inc. All Rights Reserved.

THE MORTAL INSTRUMENTS. En film om dragspel och nyckelharpa? Och vad är det för konstig svensk titel? THE MORTAL INSTRUMENTS: STAD AV SKUGGOR. Hur ska de ha det - engelska eller svenska? Dessutom är den engelska undertiteln CITY OF BONES. Fast det är klart, den svenska titeln på ungdomsboken av Cassandra Clare som filmen bygger på, en bok jag aldrig hört talas om, är kanske "Stad av skuggor".

Förra veckan hade två filmer som bygger på våldsamma serietidningar premiär; RED 2 och KICK-ASS 2. Den här veckan anländer två filmer som bygger på fantasyböcker för unga; PERCY JACKSON: MONSTERHAVET och den här. Är det bara ett sammanträffande? THE MORTAL INSTRUMENTS skiljer sig dock från PERCY JACKSON, eftersom den riktar sig till tonårstjejer. TWILIGHT har inte get filmbranschen någon ro, och man försöker hela tiden hitta en ny franchise som ska locka drivor av töser. THE HUNGER GAMES gick hem i stugorna, medan BEAUTIFUL CREATURES och THE HOST floppade. Om THE MORTAL INSTRUMENTS, som regisserats av norrmannen Harald Zwart, kommer att uppskattas återstår att se - men tillåt mig att tvivla.

Redan när jag såg den första trailern kände jag att det här kändes krystat. Hade jag inte redan sett allt det här förut? Jovisst. Phil Collins' dotter Lily Collins är Clary, och hon är the Chosen One. She is The Slayer! Nej, just det, det var ju Buffy som var slayern. Den rara Clary, som bor i ett pittoreskt hus i New York med sin pudding till mor (Lena Headey) och dennas pojkvän Luke (Aidan Turner), lever ett vanligt tonårsliv - men hon har plötsligt börjat att rita en symbol på papperslappar och barndomsspeglar. Hon vet inte vad symbolen betyder, men en kväll tar hon sig tillsammans med bästisen Simon (Robert Sheehan) in på en nattklubb, och där ser hon hur mystiska människor i kåpor dödar en annan mystisk kille. Fast det är bara Clary som kan se dem.

Illasinnade typer i gothkläder bryter sig in hon Clarys morsa, de letar efter en mystisk bägare som tydligen är oerhört viktig och som morsan har gömt. Morsan och Luke är nämligen Shadowhunters - de tillhör ett släkte som jagar monster och demoner. Luke är dessutom varulv. Clary har Shadowhunterblod i sig, vilket hon förstås inte har en aning om.

Morsan kidnappas och en av de mystiska killarna från nattklubben; Jace (Jamie Campbell Bower), som ser ut som Carl-Einar Häckner, tar sig an Clary och visar henne den mystiska skuggvärld som gömmer sig i en annan dimension i New York. Den mystiska symbolen är en av många runor med magisk kraft som Shadowhunters använder för att bekämpa ondska.

Det bär sig inte bättre än att Jace och Clary blir kära i varandra. Det tycker Simon är jobbigt, eftersom han egentligen är kär i Clary. En annan skuggjägare; Alec (Kevin Zegers) visar sig vara homosexuell och kär i Jace, så han gillar inte Clary. En mäktig skuggjägare som heter, öh, Magnus (Godfrey Gao), är också gay och gillar Alec. Magnus går omkring enbart iförd tröja, kavaj och skitsmå kalsonger. Han ser ut som Kalle Anka.

Jonathan Rhys Meyers är Valentine, ledare för skurkgänget. Hon gillar att komma ut är en fräsig portal. Han har gömt Clarys morsa och med jämna mellanrum attackeras de goda skuggjägarna av monster, demoner och vampyrer. I en scen angriper ett gäng varulvar en farlig massa vampyrer.

THE MORTAL INSTRUMENTS: STAD AV SKUGGOR är en jävla röra. Det här är ett sammelsurium av allt möjligt som gått hem hos unga tjejer de senaste åren. TWILIGHT och HARRY POTTER, magi, vampyrer, varulvar, romantik, triangeldrama - till och med kvadratdrama. Eller är det ett kvintettdrama? En ung hjältinna och några slätstrukna killar som anses söta. Vi har sett precis allting tidigare; Zwarts film är en enda lång déjà-vu.

Handlingen är ofokuserad, det känns som att man hittat på en del efter hand, filmen är lång, över två timmar, men känns ännu längre. Men! Jag vill ändå hävda att THE MORTAL INSTRUMENTS är bättre än TWILIGHT. Det här är lite mörkare, lite våldsammare, innehåller färre flängda romantiska scener, samt fler och coolare monster. Jag blev överraskad vid en par tillfällen, som när figurerna plötsligt drabbar samman i en jättefajt som för tankarna till BLADE, och när en Shadowhunterbrutta hämtar en eldkastare för att röja loss.

Ibland är det bara skrattretande. En romantisk scen med en vattensprinkler är ding, för att inte tala om när vi får veta att Johann Sebastian Bach var Shadowhunder och att demoner inte tåler hans musik - vilket vi får se prov på.

Det här är en tysk-kanadensisk samproduktion och för att visa hur mäktiga och anrika - eller onda - de här figurerna är, pratar de brittisk engelska.

(Biopremiär 23/8)

Bio: Spegel spegel

Foton copyright (c) Nordisk Film
2012 ser ut att bli Snövits år. The Year of Snow White. Ett faktum som förstås känns betydligt mer udda än de år då det kom två vulkanfilmer eller två meteorfilmer. Snövit? Av alla ämnen? SNOW WHITE AND THE HUNTSMAN med Kristen Stewart är troligen den av storfilmerna flest ser fram emot; tydligen något slags actionversion. Våra vänner på mockbusterbolaget The Asylum har redan släppt låg-lågbudgetfilmen GRIMM'S SNOW WHITE direkt på DVD (en film de lyckades anlita Jane March till). Jag tycker mig ha sett fler kommande B-filmer listas, men först ut av storfilmerna är IMMORTALS-regissören och Fantomens ärkefiende Tarsem Singhs barnvänliga SPEGEL SPEGEL.
... Och det här är en film det är fruktansvärt svårt att recensera. Jag vet inte vad jag ska skriva.
Jasså, på så sätt? Är det för att den är konstig? Väldigt komplicerad? Väldigt ojämn?
Nej.
I Sverige biovisas Singhs film dubbad till svenska. Och nej, originalversionen visas inte alls.
Jag kan ta animerade filmer som dubbats till svenska. Visst förlorar de alltid på dubbningen, men det handlar trots allt om tecknade figurer. Och vissa av de där live action-filmerna med talande djur och fantasifigurer som också dubbats; SCOOBY-DOO, GUSTAF, SMURFARNA; det är illa, men jag kan härda ut.
Men den här filmen? Med Julia Roberts som den elaka drottningen? Nej, det funkar inte alls. De svenska rösterna förstör hela filmen! Dubbningen drar ner helhetsintrycket så kraftigt, att jag jag inte kan bedöma filmen. Herregud, jag vet ju hur Roberts låter, hur hon brukar fälla sina repliker! Jag kan se på hennes spel, mimik och läpprörelser hur hon tolkar den här rollen. Hon ser ut att ha kungligt roligt i rollen och levererar sarkasmer med glimten i ögat. Repliker som inte stämmer alls med den svenska versionens tantröst, som Anna Von Rosen står för.

Än värre är det med övriga röster. Elina Ræder dubbar Phil Collins dotter Lily Collins, som gör Snövit - och pratar med en konstig, halvviskande röst. Halvviskar gör även prinsen, Armie Hammer, som dubbas av Jacob Stadell. Det är fruktansvärt och distraherande. Det enda jag gillar med dubbningen, är att en figur som heter Brightson har döpts om till Bengtsson!
Nå, men vad handlar filmen om? Tja, jag har inte originalsagan - eller Disneys film - i färskt minne, men efter att Den Snälle Kungen (Sean Bean) och hans fruga fått en dotter, dör frugan. Kungen gifter om sig med Den Vackraste Kvinnan i Världen (Roberts), men när kungen lämpligt försvinner i den hemska skogen, tar hustrun över och blir en elak drottning, medan Snövit växer upp inlåst i slottet.
Folket lever i fattigdom, drottningens spegelbild hävdar att Snövit är vackrast, drottningen blir vred och beordrar Bengtsson att döda Snövit, men han låter tösabiten rymma i skogen. Där träffar hon på sju dvärgar, som inte jobbar i en gruva - nej, de är rövare, och de bor i skogen eftersom drottningen inte vill ha fula människor i byn, där de sju förr hade respektabla jobb. Och inte heter de Toker och Kloker och så vidare, nej de heter Krubb och Varg och Napoleon och annat som inte är så kul.
Jo, och så har vi förstås en jönsig prins som inget annat vill än att hitta en prinsessa i nöd så att han kan vara lite ridderlig. Han träffar Snövit på en bal innan hon försvinner och blir störtförälskad, men drottningen vill gifta sig med prinsen, eftersom hon är pank och han är rik.

SPEGEL SPEGEL ser fantastisk ut. Scenografi, kostymer och effekter är riktigt bra; överdådigt, aningen surrealistiskt, ibland finns här drag av Bollywoodfilm - vilket inte är konstigt, eftersom Bollywood är inblandat i produktionen. Eftersom detta är en modern film, är inte Snövit heller den gamla vanliga, väna och veka flickan; dvärgarna tränar upp henne till en rövare som kan både slåss och fäktas. Däremot är prinsen en tvålfager klant som hela tiden råkar illa ut.
Jag kan mycket väl tänka mig att filmen går hem hos barn; vissa scener är skojiga, det är mycket fysisk humor, en del våldsam humor, filmen är grann att titta på, och när drottningen ska förgifta prinsen tar hon fel drog, så att han börjar bete sig som en hundvalp - det borde få telningarna att kissa på sig av skratt.
Men som sagt: dubbningen sabbar allting. Jag hade svårt att koncentrera mig på handingen. Drottningens karaktär går helt förlorad. Det vore onekligen roligt att ge många dvärgar i betyg till en film med så här många dvärgar.
Jag får väl göra så här: jag gissar hur bra jag skulle tycka att filmen är på engelska. Och då gissar jag på det här betyget:

(Biopremiär 30/3)

Bio: Abduction

Foton copyright (c) Nordisk Film

Jaha, då är väl hela Team Jacob församlat för att läsa den här recensionen av John Singletons (BOYS N THE HOOD, 2 FAST 2 FURIOUS) nya thriller. För vem är det vi får se i huvudrollen, om inte Taylor Lautner.

Lautner är high school-eleven Nathan, som bor tillsammans med sina föräldrar Jason Isaacs och Maria Bello. Farsan är en riktig hårding som envisas med att lära grabben boxas och slåss med ganska hårdhänta metoder. Nathan är mer intresserad av att festa och tråna efter Karen (Lily Collins), en tösabit som inte verkar vilja veta av honom

Men så en dag tycker en av deras lärare att klassen ska jobba i par med ett projekt, och Nathan paras ihop med Karen. De sitter på Nathans pojkrum och surfar efter sajter som har med projektet att göra, och hittar en sida där man kan se hur försvunna barn eventuellt ser ut idag - och en av ungarna på bilderna blir märkligt lik Nathan. Ungen mer än liknar Nathan, efter lite efterforskningar visar det sig förstås att det är Nathan.

Nathans föräldrar är inte hans riktiga sådana, men de hinner inte berätta så mycket mer innan det stormar in fientliga agenter och dödar dem efter en vild fajt. Nathan och Karen flyr, och jagas plötsligt av både CIA och en mycket ond serbisk agent som heter Kozlow och spelas av Micke Nyqvist. Nathan riktige farsa är en superhemlig agent som snott en lista med viktiga namn från Kozlow, och ryssen vill ha tillbaka listan. Nathan kan inte lita på någon, och till och med hans psykiater (Sigourney Weaver) visar sig vara agent.

Det är ungefär samma tema som i Bournefilmerna. Igen. Eller som i seriealbumen om XIII. En till en början oförstående kille visar sig vara något helt annat än det han tror han är. Upplägget är klassiskt och detta hade kunnat bli en bra, eller åtminstone helt okej film, men det blev det inte.

Den främsta orsaken är Taylor Lautner. Han är tammefan en av de sämsta och ocharmigaste actionhjältar världen skådat. Han ser ut som en polerad frikadell. När jag tänker efter, ser han ut som en bögporrstjärna. Pågen funkar inte alls.

Det här är också en sådan där film där folk slås och slåss och slåss, och ibland skjuter ihjäl varandra, men ingen blöder. I ett slagsmål i en tågkupé dängs Nathan med ansiktet först in i ett fönster som spricker, men vår hjälte får varken sår eller blåmärke. Först i en av de sista scenerna rinner det blod ur ett kulhål. Jag behöver väl inte påpeka att det heller inte svärs i filmen - bortsett från ett ställe, där den opålitlige CIA-bossen Burton (Alfred Molina) säger något i stil med "He sure is Martin's fucking son!". ABDUCTION är tamare än brukligt för att vara en PG-13-film.

Och Micke Nyqvist, då? He he he. Han är The Russian Terminator. Fast serb. I princip skulle Kozlow kunnat ha spelats av vem som helst. Nyqvist har i stort sett samma ansiktuttryck filmen igenom; hård och sammanbiten. Han har få repliker, som han fäller med vad som ska vara öststatsbrytning, men som färgats av stockholmsaccent. Men oj, vad han artikulerar!

En del bra skådisar som Molina och Weaver (som blivit väldigt gammal) kan inte rädda ABDUCTION. Det här är en ospännande och ganska tråkig actionfilm, och logiken haltar en hel del.

 

 

 

 

(Biopremiär 7/10)