Igår pratade jag en stund med min vän Sigge, som skulle vidare hem till sin mor Landskroniten som fyllde 80.
Som alltid när Landskrona nämns blommade det upp en del gamla minnen och lite senare på dagen gick jag och funderade på några märkligheter. De är säkert inte unika för Landskrona, men när jag en dag upptäckte sanningen krossades min världsbild. Åtminstone lite grann.
I Landskrona fanns - och han finns säkert kvar än - en sportintresserad man vid namn Leif Olsson, som var och är något av ett original. Han var mest känd för sin röst - han pratade med en märklig, gäll, pipig röst. Alla kände till Leif Olsson, även de som aldrig sett karln. Det florerade nämligen mängder av historier om Olsson, historier vars poäng återgavs med gäll röst. Alla kunde imitera Leif Olsson. Ja, även de som aldrig hört karln prata.
Den på 1970-talet vanligast förekommande Leif Olsson-historien handlade om hur han satt på restaurang Chaplin och kyparen kom fram och frågade vad han ville ha för potatis. "Har ni bintje?" svarade Leif Olsson.
Den andra förekom i flera versioner. Leif Olsson hade antingen varit på Landskrona IP och sett en BoIS-match, eller på ishallen och sett en match med Lejonet. På väg därifrån trillade han omkull med sin cykel. En kille sprang fram för att hjälpa honom. "Hur gick det?" frågade killen, varpå Olsson svarade "Två-noll till BoIS!" (resultatet varierade, det är nog roligare med "Itt-itt!").
För en del år sedan satt jag i ett väntrum och läste en veckotidning. Kanske var det Allers, kanske var det Hemmets Journal. Och där, på en sida med roliga historier inskickade av läsarna, fanns den om restauranggästen som frågade efter bintje. Vitsen var inskickad av en person boende i en helt annan stad, i en helt annan del av landet. Och senare fick jag även höra fotbolls/hockeyresultathistorien i en annan version.
Det kändes allt konstigt att upptäcka att alla dessa anekdoter - det fanns många fler - jag vuxit upp med egentligen var gamla vitsar som Leif Olsson-anpassats. Fast de var onekligen roligare i våra versioner, eftersom de återgavs i falsett. Och just att det var klassiska restaurang Chaplin, som gick hädan för decennier sedan, skänker ytterligare en dimension till det hela.
Märkligast av allt är att när Leif Olsson intervjuades i Landskrona Posten för några år sedan, frågade reportern vilken Olssonhistoria han själv tyckte bäst om. Jag vill minnas att han valde den om hur han cyklat omkull. Han hävdade att den var sann. Tydligen hade det hela gått så långt att han själv trodde på historierna.
En historia jag själv med tiden insåg var påhittad är den min moster berättade om Lille Sixten Dvärg en gång på 70-talet. Lille Sixten Dvärg är död sedan länge, jag vet ärligt talat inte när han levde, men jag skulle gissa att hans storhetstid som Landskronaprofil var på 60-talet eller kanske till och med tidigare. Jag fick aldrig uppleva honom.
Lille Sixten Dvärg var kissnödig och gick in på en offentlig toalett där han ställde sig vid pissrännan. Då kom det in några lågstadiepojkar och deras fröken, som frågade om de små gossarna behövde hjälp med gylfen, vilket de behövde. Fröken gick från gosse till gosse och drog ner blixtlåset, och plötsligt skrek hon till: "Ah! Men hur gammal är du, lille vän?" - "Fårrtisju!"
Som alltid när Landskrona nämns blommade det upp en del gamla minnen och lite senare på dagen gick jag och funderade på några märkligheter. De är säkert inte unika för Landskrona, men när jag en dag upptäckte sanningen krossades min världsbild. Åtminstone lite grann.
I Landskrona fanns - och han finns säkert kvar än - en sportintresserad man vid namn Leif Olsson, som var och är något av ett original. Han var mest känd för sin röst - han pratade med en märklig, gäll, pipig röst. Alla kände till Leif Olsson, även de som aldrig sett karln. Det florerade nämligen mängder av historier om Olsson, historier vars poäng återgavs med gäll röst. Alla kunde imitera Leif Olsson. Ja, även de som aldrig hört karln prata.
Den på 1970-talet vanligast förekommande Leif Olsson-historien handlade om hur han satt på restaurang Chaplin och kyparen kom fram och frågade vad han ville ha för potatis. "Har ni bintje?" svarade Leif Olsson.
Den andra förekom i flera versioner. Leif Olsson hade antingen varit på Landskrona IP och sett en BoIS-match, eller på ishallen och sett en match med Lejonet. På väg därifrån trillade han omkull med sin cykel. En kille sprang fram för att hjälpa honom. "Hur gick det?" frågade killen, varpå Olsson svarade "Två-noll till BoIS!" (resultatet varierade, det är nog roligare med "Itt-itt!").
För en del år sedan satt jag i ett väntrum och läste en veckotidning. Kanske var det Allers, kanske var det Hemmets Journal. Och där, på en sida med roliga historier inskickade av läsarna, fanns den om restauranggästen som frågade efter bintje. Vitsen var inskickad av en person boende i en helt annan stad, i en helt annan del av landet. Och senare fick jag även höra fotbolls/hockeyresultathistorien i en annan version.
Det kändes allt konstigt att upptäcka att alla dessa anekdoter - det fanns många fler - jag vuxit upp med egentligen var gamla vitsar som Leif Olsson-anpassats. Fast de var onekligen roligare i våra versioner, eftersom de återgavs i falsett. Och just att det var klassiska restaurang Chaplin, som gick hädan för decennier sedan, skänker ytterligare en dimension till det hela.
Märkligast av allt är att när Leif Olsson intervjuades i Landskrona Posten för några år sedan, frågade reportern vilken Olssonhistoria han själv tyckte bäst om. Jag vill minnas att han valde den om hur han cyklat omkull. Han hävdade att den var sann. Tydligen hade det hela gått så långt att han själv trodde på historierna.
En historia jag själv med tiden insåg var påhittad är den min moster berättade om Lille Sixten Dvärg en gång på 70-talet. Lille Sixten Dvärg är död sedan länge, jag vet ärligt talat inte när han levde, men jag skulle gissa att hans storhetstid som Landskronaprofil var på 60-talet eller kanske till och med tidigare. Jag fick aldrig uppleva honom.
Lille Sixten Dvärg var kissnödig och gick in på en offentlig toalett där han ställde sig vid pissrännan. Då kom det in några lågstadiepojkar och deras fröken, som frågade om de små gossarna behövde hjälp med gylfen, vilket de behövde. Fröken gick från gosse till gosse och drog ner blixtlåset, och plötsligt skrek hon till: "Ah! Men hur gammal är du, lille vän?" - "Fårrtisju!"
Inlägg
