Bio: Asteroid City

Foton copyright (c) UIP Sweden

Kyss Karlsson! Den här har ju premiär på fredag. Jag såg ASTEROID CITY förra veckan, men jag skrev inte min recension på en gång - och nu hade jag glömt bort att jag sett den.

Wes Anderson. Ni som följt mig genom åren vet att Wes Anderson inte tillhör mina favoritregissörer. Tvärtom - jag tycker att han gör väldigt irriterande filmer. Ändå fortsätter jag enträget att se hans filmer - i hopp om att han en dag ska göra något jag tycker om.

När jag stod i duschen idag kom jag att tänka på något. Jag brukar ju ofta klaga på så kallad elevated horror - det vill säga, skräckfilmer för folk som inte gillar skräckfilm, skräckfilm för folk som skäms för att de gillar skräckfilm. Wes Andersons filmer känns som komedier för folk som inte gillar komedier. Jag har tidigare skrivit att det han gör ser ut som barnprogram för vuxna. Något slags besynnerlig kombination av superpretentiös konstfilm och trams.

ASTEROID CITY tävlade om Guldpalmen i Cannes häromveckan. Filmen, som är inspelad i Spanien, utspelar sig i en amerikansk öken 1955. Asteroid City är en liten håla uppbyggd kring en krater efter en asteroid. I närheten sker provsprängningar av atombomber. Till denna håla anländer ett antal människor vars barn vunnit något slags vetenskapspriser. I Asteroid City ska det hållas ett konvent där dessa begåvade, och lillgamla, barn ska delta.

Och sedan ... Tja ... Njä, det är väl nästan allt. Jason Schwartzman spelar den nyblivne änklingen Augie Steenbeck, han har sin frus aska i en Tupperwarebunke. Han är på väg till sin rike svärfar (Tom Hanks) tillsammans med sina döttrar, men bilen pajar i Asteroid City. Han verkar bli förälskad i filmstjärnan Midge Campbell (Scarlett Johansson), vars dotter är ett av genibarnen. Det är kanske därför filmen klassas som "science fiction romantic comedy-drama". Speciellt romantiskt är det dock inte. Fler konstiga människor anländer och plötsligt landar en utomjording (Jeff Goldblum) i Asteroid City.

Det hela är en teaterföreställning och handlingen inramas av förberedelserna inför pjäsen, filmat i svartvitt. Edward Norton spelar författaren som skriver ASTEROID CITY, Bryan Cranston är en speaker som berättar vad som sker och vilka de olika gestalterna är.

ASTEROID CITY är skitsnygg att titta på. Den lilla hålan är avskalad, här finns bara ett fåtal byggnader, det är ett nostalgiskt 50-tal, och pastellfärgerna är knalliga. De enskilda scenerna ser ut som tavlor, estetiskt sett är det väldigt tilltalande.

... Men det är också allt. I vanlig ordning när det gäller Wes Anderson finns här inga riktiga människor. All dialog är krystad. Allting är stiliserat. Det är teatraliskt. Det här greppet var kanske roligt och fräscht när det var nytt, men Anderson fortsätter med detta i film efter film. Det är pretentiöst, rätt självupptaget - och slutresultatet känns poänglöst. Filmen är en meningslös färd mot ingenting. Livets meningslöshet? Jag tittade på klockan flera gånger, eftersom det är så segt och händelsefattigt.

Två saker fick mig att skratta. En kort scen där Bryan Cranston plötsligt går fel och hamnar i färgfilmen, varpå han genast går ut igen, samt en biljakt genom Asteroid City; en polisbil jagar en skurkbil och de skjuter på varandra, detta har ingen med filmens handling att göra. Denna jakt förekommer två eller tre gånger.

Bland övriga medverkande hittar vi Jeffrey Wright, Tilda Swinton, Adrien Brody, Liev Schreiber, Steve Carell, Matt Dillon, Willem Dafoe och Margot Robbie. De flesta har väldigt små roller.

Nu kommer jag inte på mer att säga om den här filmen. Det är en typisk filmfestivalfilm som väl främst går hem hos Wes Andersons mest inbitna fans.

 

 

 

 

 

(Biopremiär 9/6)

Bio: The 5th Wave

Foton copyright (c) Sony Pictures Sweden
Efter att TWILIGHT-serien avslutades började Hollywood desperat att leta efter nya bästsäljande romaner riktade till tonårstjejer. Efter ett par filmer baserade på sådana, vilka alla floppade, kom så HUNGER GAMES- och DIVERGENT-filmerna, varav åtminstone den första serien blev enormt framgångsrik. Hollywood letade efter nya böcker, nu när Hungerspelen är över, och har hittat "Den femte vågen" av Rick Yancey.
Eftersom svenska filmdistributörer inte tror att svenska titlar funkar på bio, släpps den här nya filmen under originaltiteln THE 5TH WAVE - trots att boken har en svensk titel. Bokförlaget såg inga problem med detta. För regin står J Blakeson (inget förnamn), som tidigare skrivit manus till INSTÄNGD 2 (en film med svensk titel).
THE 5TH WAVE börjar rätt bra. Chloë Grace Moretz spelar 17-åriga Cassie, som ensam och beväpnad springer runt i en värld efter katastrofen. Hon träffar på en sårad, överlevande man, men i tron att han är fientlig, skjuter hon ihjäl honom - och inser att hon misstagit sig.
Därefter berättas Cassies historia. Ett enormt rymdskepp uppenbarar sig och kretsar runt Jorden. Sedan attackerar rymdvarelserna i fyra vågor. De slår ut all elektricitet, de orsakar naturkatastrofer, de sprider ut sjukdomar som dödar större delen av mänskligheten.
Cassies föräldrar dör och hennes lillebror förs bort till en militärförläggning, medan hon letar efter gossens nalle. Militären, anförd av två känslokalla hårdingar spelade av Liev Schreiber och Maria Bello, avslöjar att rymdvarelserna nu rör sig på Jorden - i mänsklig skepnad. De tar över människokroppar. De överlevande barnen och ungdomarna tränas till soldater för att slå tillbaka - men det är något som inte stämmer.

Filmens stora överraskning är rätt uppenbar - åtminstone för oss som sett mängder av liknande filmer.
Som sagt, det här börjar bra. Inledningen med katastrof på katastrof kan nog upplevas som ganska traumatisk. Men så snart Cassie lämnats ensam i skogen, går det utför. Eftersom filmen riktar sig till unga tjejer, introduceras två killar hon blir förälskad i. Ben Parish (Nick Robinson) från skolan, som hamnar bland soldaterna, och den mystiske Evan Walker (Alex Roe), som tar hand om Cassie efter att hon sårats. De här två är slätstrukna, "söta", och har noll utstrålning. Evan har designerskäggstubb. Det blir festligt när man under en lång stund får se Cassie smygtitta på Evan, som badar i en bäck och stolt gnider sina spelande muskler. Lika fånigt blir det till exempel när de, mitt under en scen där de måste fly för livet illa kvickt, beslutar sig för att kyssas en stund.
Ytterligare en fånig detalj är när det hos armén dyker upp en tuff, bitter gothbrud som heter Ringer (Maika Monroe). Hon lär de andra att slåss och skjuta. Det är bara det att hon inte ger intryck av att vara speciellt bra på att slåss och skjuta, eller på något annat.

Vi känner igen temat från klassiker som VÄRLDSRYMDEN ANFALLER, ANFALL FRÅN MARS och liknande kommunistparanoia från 1950-talet, eller från TV-serien V. THE 5TH WAVE hade funkat bättre om den gjorts som en renodlad science fiction-rysare. Eller som en grabbig actionfilm - Blakesons film är nämligen överraskande våldsam, så pass att den blivit barnförbjuden i Sverige.
Nu blir det varken eller. Jag vet inte riktigt vilken målgrupp filmen vänder sig till. Det är för tufft för TWILIGHT-publiken, för mjäkigt för actionpubliken, för dåligt för övrig publik.
Filmens slut bygger upp till den ofrånkomliga Del 2. Såtillvida den här filmen inte floppar.

  







(Biopremiär 22/1)

Bio: Pawn Sacrifice

Foton: Tony Rivetti Jr. © 2014 Pawn Sacrifice, LLC. All Rights Reserved.
I oktober 2011 recenserade jag dokumentären BOBBY FISCHER AGAINST THE WORLD, som handlade om den psyksjuke schackmästaren vars namn återfinns i titeln. Nu skriver vi oktober 2015, och här har vi en spelfilm om Bobby Fischer. Edward Zwick (HÄROM NATTEN, DEN SISTE SAMURAJEN och senast LOVE AND OTHER DRUGS) har regisserat, Tobey Maguire har producerat - och den sistnämnde spelar även huvudrollen.
PAWN SACRIFICE känns som en typisk Oscarsfilm och Maguire gör en typisk Oscarroll. Egensinnig och bindgalen känd person. Det är en berättelse som till större delen inte borde fungera som film. Jag menar, kom igen - schack? Hur filmiskt är det? Hur kul är det? En av världens tråkigaste sporter. Men tack vare gediget hantverk och lika gedigna skådespelarprestationer blir detta mot alla odds en underhållande och intressant film, även om man redan känner till storyn om Bobby Fischer - vilket man gör om man såg ovannämnda dokumentär.

Filmen börjar när Bobby är en jobbig liten unge i Brooklyn. Alltid allvarlig, sur, och besatt av schack. Redan som tonåring är han en känd schackmästare, och när han på 1960-talet vuxit upp till Tobey Maguire reser han runt i världen och tävlar. Samtidigt blir han allt konstigare, alltmer paranoid.
Ryskättade Liev Schreiber spelar den ryske mästaren Boris Spasskij, som för det mesta bär solglasögon. I stort sett samtliga av Schreibers repliker är på ryska, ofta är det långa dialoger på ryska - och jag får intrycket av att karln talar flytande ryska. Fast jag kan ju inte ta gift på det. Jag kan inte ryska. Han talar kanske usel ryska. I vilket fall - 1972 ska Fischer möta Spasskij i en tävling på Island. Mediabevakningen är enorm, hemma i USA betraktas Fischer som en stor hjälte, folk sitter klistrade vid TV-apparaterna för att se på schack.
Fast det håller på att gå åt skogen på Island. Fischer dyker inte upp när han ska, och väl på plats störs han av publik och rullande filmkameror. Han kräver att de ska spela i ett litet hobbyrum utan publik. Saker och ting blir förstås konstiga.

I min recension av dokumentärfilmen klagar jag på att man inte får veta vad Bobby Fischer hade för sig under åtskilliga år efter mästerskapen på Island. Det får man inte den här gången heller. Det beror förstås på att ingen vet vart Fischer tog vägen. Han greps för lösdriveri 1980, men sedan försvann han igen. Zwick avslutar sin film efter Island, men fyller på med några autentiska nyhetsklipp från Fischers sista år i livet, då han var så knäpp man kan vara. Han dog 2008.
Tobey Maguire är en bra skådespelare och jag tycker att han är riktigt bra i huvudrollen. Han är intensiv och övertygande konstig. Ibland blandar jag ihop Maguire med Jake Gyllenhaal - och när jag tänker efter skulle Gyllenhaal kunnat göra en ännu mer intensiv och konstig Bobby Fischer. Peter Sarsgaard spelar en schackkunnig präst som följer med Fischer på resan. 1960- och 70-talsmiljöerna övertygar, tempot är rappt. PAWN SACRIFICE blir oväntat rätt medryckande.
Det skulle inte förvåna mig om den här filmen blir Oscarsnominerad och till och med kammar hem några statyetter. Som sagt: det är en sådan film.

 







(Biopremiär 2/10)

-->

Bio: The Butler

Foton copyright (c) Scanbox

"Based on a true story" kan betyda lite vad som helst. Framför allt får man ofta ta ordet "true" med en eller flera nypor salt. Bygger filmen på någons memoarer, får man utgå från att det skarvats en del redan i boken, och sedan har filmskaparna "förbättrat" det hela ännu mer. THE BUTLER bygger på en artikel. Den har jag förstås inte läst, men med tanke på att filmens huvudpersoner råkar uppleva nästan alla betydande händelser under 1900-talets amerikanska historia, känns den här storyn rätt uppdiktad.

Det börjar på 1920-talet. Lille Cecil Gaines lever i fattigdom, de arbetar på en plantage, och en av de grymma plantageägarna skjuter ihjäl Cecils far. Damen i huset (Vanessa Redgrave i en minimal roll) låter Cecil börja arbeta inne i huset, hon ska göra en bra "house nigger" av honom. Han blir minsann en duktig servitör, växer upp, lämnar plantagen och lyckas få jobb som butler på ett etablissemang. Där får han så pass gott rykte att han headhuntas av Vita Huset för att arbeta där.

Medan Cecil, som nu spelas av Forest Whitaker, spenderar dagarna i Vita Huset, sitter hans hustru Gloria (Oprah Winfrey) hemma och kedjeröker och börjar supa. Cecil påstår sig vara helt ointresserad av politik, vilket är en fördel om man är Butler i Vita Huset. Han ser presidenter komma och gå, Eisenhower, Kennedy, Johnson, Nixon, Reagan, och han passar upp alla på samma sätt. Äldste sonen Louis (David Oyelowo) flyttar hemifrån för att studera och aktiverar sig i de svartas kamp för lika rättigheter. Rashatet är stort, Louis kastas i fängelse för jämnan, han hänger med Martin Luther King och Malcolm X, han går med i Svarta Pantrarna, han blir politiker. Hans lillebror är mer sansad och vill slåss för sitt land och inte för sin ras, och när Vietnamkriget bryter ut är det inte svårt att lista ut hur det kommer att gå.

Regissören Lee Daniels är själv svart och han vill här skildra de svartas historia och hur jävligt det var under större delen av 1900-talet och i viss mån än idag. Problemet med THE BUTLER är dock att det blir för tillrättalagt och strömlinjeformat - och lite för otroligt. Vad vet jag, allt är kanske sant, men det blir lite för mycket när familjen Gaines hela tiden befinner sig i världshändelsernas centrum, som vore de familjen Forrest Gump.

Det blir också lite för mycket maskerad över det hela. Whitaker och Winfrey åldras flera decennier under filmen och i synnerhet hon ser efter ett tag mer och mer ut som en vandrande reklamskylt för Buttericks. En farlig massa kända skådisar figurerar i birollerna, varav en del roller är så små att de närmast är statister. Mariah Carey har ingen replik alls som Cecils mor, Robin Williams är Eisenhower, James Marsden är en väldigt idealistisk JFK, Liev Schreiber är en hetlevrad Lyndon B Johnson, John Cusack är Nixon, men om det inte stått att det är han, hade jag aldrig gissat det. Bäst är Alan Rickman som Reagan; Jane Fonda gör Nancy, Vidare ser vi Terrence Howard, Cuba Gooding Jr och Lennie Kravitz, plus autentiska filmklipp med Jimmy Carter, Obama och några andra.

Emellanåt är filmen rätt rolig - men jag är inte säker på att det alltid är meningen att det ska vara roligt. Egentligen är det här förstås en intressant historia - men som helhet är det alldeles för polerat. Den insmickrande pianomusiken förstärker det sliskiga intrycket.

(Biopremiär 11/10)

Bio: Den ovillige fundamentalisten

Foton copyright © 2013 The Reluctant Fundamentalist, LLC. All Rights Reserved.
... Och varför ska DEN OVILLIGE FUNDAMENTALISTEN upp på bio? En massa filmer får aldrig svensk biopremiär, men den här filmen - som sågats runt om i världen - bereds det plats för. Jag har ingen aning om varför. Anses den som "viktig"? Det står verkligen "Direkt på DVD" stämplat på den här rätt besynnerliga filmen.
Filmen bygger på en bästsäljande roman och för regin står Mira Nair. Hon slog igenom med SALAAM BOMBAY!, gjorde senare bland annat MONSUNBRÖLLOP, och det senaste från henne var den rätt taffliga AMELIA. DEN OVILLIGE FUNDAMENTALISTEN är lika tafflig och valhänt.

Riz Ahmed är Changez; en pakistanier som gått och fått ett höjdarjobb som affärsman i Amerika. Efter den elfte september 2011 rasar dock hans liv ihop, då omvärlden plötsligt börjar att titta snett på honom. Han haffas dessutom av säkerhetspolisen. Han ser ju utländsk ut. Han är till och med utlänning. Muslim, till på köpet. Att han älskar Amerika, har ett bra jobb och är långtifrån en terrorist spelar plötsligt ingen roll. Changez flyttar hem till Pakistans huvudstad Lahore, men där kidnappas plötsligt en amerikan och amerikanska agenter tror att Changez är inblandad.
Det mesta av detta berättas i flashbacks. Och det är rätt rörigt. Främst för att det är gjort med tummen mitt i handen. Resultatet blir en film som känns rätt ... meningslös. Vad vill egentligen Nair med det här? Changez är en inte helt igenom sympatisk person - och ibland beter han sig på ett sätt som misstänkliggör honom.

Liev Schreiber spelar agenten som får storyn berättad för sig i Lahore, Kate Hudson är Changez flickvän i USA, och Kiefer Sutherland spelar chefen på Wall Street. Men dessa namn lyfter inte filmen. De känns bortkastade.
DEN OVILLIGE FUNDAMENTALISTEN hade säkert kunnat bli en bra film i mer kompetenta händer. Som det är nu, är filmen bara oengagerande och tråkig.
Och jag har inte mer än det här att säga om den

(Biopremiär 3/5)

DVD: Repo Men

REPO MEN (Universal)

Ännu en film jag trodde skulle få biopremiär i Sverige, men som dumpades direkt på DVD. Det är förvisso inte så konstigt, eftersom den floppade ganska rejält i USA. Efter att ha sett filmen känner jag att den säkerligen hade floppat även på svenska biografer.

Det osar lite 1980- och 90-tal om REPO MEN. När det var tufft med cyberpunk och dystopier och artificiella kroppsdelar och grejor. Jude Law och Forest Whitaker är Remy och Jake, de bästa repo men som jobbar åt The Union. Det är en nära framtid i vilken människor kan förbättra sina kroppar med artificiella organ och kroppsdelar, och företaget The Union tillverkar de bästa marknaden kan erbjuda. Det är bara det att The Unions produkter även är sinnesjukt dyra. Kan man inte betala sin räkning, skickar företagets boss Frank (Liev Schreiber) ut sina män, som slår ut de skuldsatta med elchockspistoler, och sedan raskt och brutalt skär upp kropparna för att på primitivast möjliga sätt återta de inopererade värdesakerna.

Men så en dag råkar Remy ut för hjärtstillestånd under ett uppdrag. När han vaknar upp i en sjukhussäng, har The Union låtit operera in ett nytt state-of-the-art-hjärta. Självklart kan Remy inte betala för det, så han måste fly - och lika självklart blir Jake den som sätts på att leta upp Remy.
Remy, vars fru (Carice van Houten) inte vill veta av honom, springer på nattklubbssångerskan Beth (Alice Braga), vars kropp verkar vara fullproppad med artificiella organ. Remy har länge beundrat Beth på avstånd, och tillsammans tvingas de nu fly.
Jag satt länge och tyckte att REPO MEN är en rätt dålig film. Det är något som inte funkar. Jude Law, som pratar med bred, engelsk dialekt, är rätt osympatisk. Världen de lever i är osympatisk. Actionscenerna är snaskigt blodiga och oheroiska. Detta innebär förstås inte automatiskt att det blir en dålig film, men jag tyckte att första halvan var seg, oengagerande och, tja, osympatisk.
Men en timme in i filmen, när Remy slår sig ihop med Beth, börjar det vända. Handlingen blir mer rafflande och actionpackad, Beth är en rätt kul typ och Remy mjukas upp. Jag är tillbaka på banan och följer handlingen med större intresse.
Det blir en hel del blodsprutande action, innan det hela avslutas med en twist jag inte riktigt vet vad jag ska tycka om. Fast den är nog rätt logisk ändå.
Det är lite svårt att betygsätta REPO MEN, som för övrigt regisserats av en viss Miguel Sapochnik. Jag var länge inne på en tvåa. Kanske borde jag sätta även tvåa, men jag tyckte ändå att filmen tog sig en hel del efter halvlek. Hellre fria än fälla, brukar jag säga, och avrundar tvåan uppåt till en trea. Men vem vet - jag kanske ångrar mig i morgon och degraderar filmen till en tvåa. Vad vet jag.

Bio: Salt

Foton copyright (c) Sony Pictures

Vim e Salt? Vim e hon? Vim? Vim? Så hade kanske reklamen för den här filmen låtit, som den gjorts av en hysterisk skåning i 65-årsåldern. Istället för det mer återhållsamma Vem är Salt?

Men det är ju ingen tvekan om vem som är Salt. Det är det ju Angelina Jolie som är - och jag koncentrerar mig för fulla muggar för att inte skriva något om den saltaste bönan i stan.

Jag hade hyfsat höga förväntningar på SALT. Dels för att trailern framställde filmen som riktigt lovande. Dels för att Roger Ebert - av alla människor - gav filmen högsta betyg. Dels för att jag med jämna mellanrum behöver en dos fetaction, det är sällan man får det idag. Och dels för att en del av de som såg filmen på dess första visning under Filmdagarna (jag väntade till den andra) tyckte den var usel. En kille klagade på att den innehåller extrema logiska luckor, på att skurkarna bryter på ryska, och på att den fläskar på med en massa övervåld. Själv tyckte jag att det lät som en rekommendation; tre orsaker till att se filmen.

Nå. Jolie är CIA-agenten Evelyn Salt, som hastigt kallas in för att förhöra en rysk avhoppare man just plockat upp. Under förhöret berättar ryssen att det finns en rysk agent som infiltrerat CIA. Och denna agent heter - Evelyn Salt.

Genast börjar en fruktansvärd massa agenter och insatsstyrkor och poliser att jaga Salt, som flyr på de mest spektakulära sätt. För givetvis är hon oskyldig. Eller är hon det? Det är inte säkert. För plötsligt är hon kompis med ryska fienden... Och hennes CIA-kollega Ted Winter (Liev Schreiber), då? På vilken sida står han? Och alla andra i handlingen?

Jag är inte riktigt säker på att jag fick ihop allt på slutet. Eller om manusförfattaren Kurt Wimmer själv fick ihop det - eller om han ens brydde sig. Men det spelar ingen roll. Regissören Philip Noyce satsar nämligen på plattan i mattan i sin film. I USA fick SALT åldersgränsen PG-13, men precis som i fallet med TAKEN, verkar de verkligen ha pressat åldersgränsen till det yttersta, eftersom filmen är extremt actionpackad, våldsam, och det förekommer även svordomar - eller är det månne en "unrated"-version som vi fått hit?

Ursprungligen skulle rollfiguren Salt vara en man. Men det spelar ingen som helst roll att det nu handlar om en kvinna. I synnerhet då det är Angelina Jolie. Hon far fram som en furie; som bruden som inte fick vara med i THE EXPENDABLES. I synnerhet ett mord hon utför på slutet är både kreativt och spektakulärt.

Kanske hade jag förväntat mig ännu mer röj och blod än vad jag fick. Och jag väljer mellan en trea och en fyra i betyg. Men jag tror jag väljer det sistnämnda. Actionfilm är något som måste uppmuntras i dessa dagar.

(Biopremiär 3/9)

Bio: Sea Monsters och Bugs!

3D-vågen går vidare och nu visar Spegeln i Malmö två naturfilmer i detta format.
Naturfilmer. Så fort tidningar tillfrågar folk på gatan vad de helst ser på TV, brukar de svara "naturprogram". Själv tittar jag aldrig på naturprogram. Jag tror inte jag känner någon som tittar på naturprogram. Och personligen försöker jag ofta undvika naturen så gott det går; campingliv och frisksport är för mig en vision av helvetet. Och djur är till för att ätas.

Men visst, filmer om coola djur kan väl vara intressanta om de är bra gjorda. Här bjuds vi på två filmer; först en 45 minuter lång produktion från National Geographic; SEA MONSTERS, och direkt därpå BUGS!, som verkar vara en brittisk produktion.
SEA MONSTERS handlar om förhistoriska vattendjur och vi får följa en varelse från att den föds och framåt. Scener med arkeologer på diverse utgrävningar spelas upp med skådespelare, men större delen av filmen består av datoranimerade fiskar och dinosaurier, vilka ofta hoppar mot oss.
BUGS! utspelar sig i Borneos djungler och parallellt får vi följa en fjäril från ägg till larv till fjäril, och en bönsyrsa från ägg till syrsa, tills att han biter ihjäl sin medstjärna fjärilen. Den jäveln.
Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om de här filmerna. Snyggt gjorda, visst. I BUGS! är 3D:n knappt märkbar. En massa insekter i närbild ser ju fränt ut, i synnerhet när de har sex.
Dock satt jag och nickade till. Jag är inte tillräckligt intresserad. Du som gillar djur och natur lär uppskatta det här mer.
Ytterligare en anledning till att jag hade svårt att hålla mig vaken, var den svenska speakern. I originalen var Liev Schreiber speaker till SEA MONSTERS och Judi Dench till BUGS!. I de svenska versionerna sitter en kvinna, jag vet inte vem, och talar extremt tydligt, men opersonligt och tråkigt. Det kändes som att titta på de där gamla skolfilmerna som visades på 16mm-projektorn som rullades in i klassrummet. Och jag längtade efter rast.

(Biopremiär 23/10, höstlovsmatiné vecka 44 i Malmö)