Bio: Independence Day: Återkomsten

Foton copyright (c) Twentietn Century Fox
Aningen scen recension, eftersom den här både pressvisades och hade biopremiär när jag var bortrest, men här kommer den!
Jag såg INDEPENDENCE DAY på bio 1996. När filmen senare släpptes på video bar det sig inte bättre än att Twentieth Century Fox blev lite sura på mig. Jag fick kassetten hemskickad - i fullscreenformt, det vill säga pan & scan (ungdomar: fråga era föräldrar vad detta var!). På den tiden hade jag en videospalt i Expressen, och i denna klagade jag på den fula videoversionen, eftersom man bara såg halva filmen. Men jag lade även till något om att filmen inte är bra. Detta gillade inte Fox. Eftersom de tydligen visste att jag skulle skriva om INDEPENDENCE DAY, hade de köpt stort annonsutrymme för videosläppet - alldeles intill min spalt.
Jag har inte sett INDEPENDENCE DAY sedan den kom på video. Jag har i en dryg månad väntat på att en ny jubileumsversion på Blu-ray ska anlända, men den dröjer märkligt länge. Det hade varit kul att se om filmen innan jag såg denna lika senkomna som onödiga uppföljare (det är väl ingen som spänt suttit och väntat på en del två?). Jag minns nämligen nästan ingenting alls av den första filmen, mer än att den var lite kul i sin dumhet, fånighet och patriotism - och förstås att rymdvarelsernas datorer var kompatibla med Apple (inte så konstigt egentligen, jag har alltid tyckt att Apple är ett ondskefullt företag).
Den tyske regissören Roland Emmerich har mer eller mindre specialiserat sig på katastroffilmer av olika slag; massdestruktion i kubik - men när jag tittar på hans filmografi slår det mig att karln inte gjort en bra film sedan UNIVERSAL SOLDIER, som kom 1992.
INDEPENDENCE DAY: ÅTERKOMSTEN är en påfallande slapp film. Allting känns oinspirerat, allting går på halvfart, och det är nog ännu dummare än förra gången. Jag tycker att det är lite kul och intressant att att händelserna 1996, då onda aliens attackerade jorden, lett till att man glidit in i en paralllell tidslinje. Mänskligheten har tagit till sig den utomjordiska teknologin, och har bland annat byggt avancerade farkoster och rymdskepp.

Bill Pullman är tillbaka som den nu före detta presidenten Whitmore. Han går med käpp och är lite galen - han tjatar om att rymdvarelserna ska komma tillbaka. Han har så rätt. De anfaller den fjärde juli - de kommer i ett nytt, ännu större moderskepp, och de är ännu fler än förra gången. Tyvärr kan de inte anlita Will Smith som Steven Hiller den här gången - han är nämligen död. Han omkom i en flygolycka, delvis orsakad av ungtuppen Jake (Liam Hemsworth). Steven Hillers son Dylan (Jessie T Usher) är sur på Jake för detta. Givetvis tillhör Jake och Dylan de piloter som tillsammans måste bekämpa rymdvarelserna. Jake har förresten ihop det med Whitmores dotter (Maika Monroe).
Jeff Goldblum är tillbaka som David Levinson, och i vanlig ordning är det han och ett par andra excentriska vetenskapsmän som kommer på hur hotet från rymden ska stoppas. London hinner gå under, USA håller så smått på att förintas. Kommer de att lyckas? Kommer ex-president Whitman att åter sätta sig bakom spakarna i ett plan? Kommer den nye presidenten att hålla ett tal som går ut över hela världen, i vilket han uppmanar alla människor oavsett hudfärg och religion att be för att de amerikanska soldaterna ska lyckas?
INDEPENDENCE DAY: ÅTERKOMSTEN må vara maffig och full av destruktionsorgier, men den är även rätt tråkig, tjatig och irriterande fånig. Jag skulle sätta en etta i betyg om det inte vore för Jeff Goldblum och Judd Hirsch som far och son Levinson. Det är alltid trevligt att se dessa fina skådisar, och de tillskänker filmen lite humor och distans.
Charlotte Gainsbourg spelar Goldblums forskarkollega, Vivica A Fox i tantfrisyr medverkar i ett par scener innan hon trillar ut ur en helikopter, och den nyligen bortgångne Robert Loggia dyker upp som general. Filmen är tillägnad hans minne. Jag vill hellre minnas honom från andra filmer än den här.

(Biopremiär 29/6)

Bio: The Hunger Games: Mockingjay - Part 2

Foton copyright (c) Nordisk Film

Så har då THE HUNGER GAMES gått i mål, efter att ha gjort en Harry Potter - det vill säga, delat upp den sista boken i två filmer. Något som i varje fall i THE HUNGER GAMES' fall var fullkomligt onödigt och bara gjordes för att krama mer pengar ur serien.

Den första THE HUNGER GAMES-filmen kom 2012 och var en blekare kopia på filmer som THE MOST DANGEROUS GAME, THE RUNNING MAN, BATTLE ROYALE och liknande. En framtidsdystopi och actionfilm anpassad för tonårstjejer, och som gjorde Jennifer Lawrence till storstjärna. THE HUNGER GAMES: CATCHING FIRE, den andra delen, var samma film en gång till - fast sämre och tråkigare.

THE HUNGER GAMES: MOCKINGJAY - PART 1 minns jag absolut ingenting alls av; inte mer än att Jennifer Lawrence i huvudrollen som Katniss gick omkring och såg svårmodig ut, besökte olika platser, och tittade - svårmodigt - ut över vyer. Jag läste om min recension och konstaterar att det faktiskt inte hände någonting alls i den förra filmen. Alltså var den totalt meningslös - regissör Francis Lawrence hade lika gärna kunnat summera PART 1 på en kvart och lagt till i början på PART 2, vilken för övrigt varar två timmar och sjutton minuter, och är i 3D.

Vad jag fullkomligt glömt bort, var att Katniss' älskade Peeta (Josh Hutcherson) i förra filmen plockades upp av fienden; alltså diktatorn president Snow (Donald Sutherland) och hans folk, och hjärntvättades - och försökte döda Katnisss. När PART 2 börjar har Katniss överlevt mordförsöket och Peeta hålls fången av rebellerna.

För att stoppa Snow en gång för alla, utser rebellerna ett team som ska ta sig in i huvudstaden och filma propagandafilmer. Katniss har dock bestämt sig för att döda Snow. Det visar sig att fienden har gillrat fällor runt om i staden - de har lyckats iscensätta ett enda stort, sista hungerspel.

MOCKINGJAY PART 2 innehåller mer action än den förra filmen, fattas bara - det ska ju handla om en slutstrid. Jag måste även tillstå att de TV-spelsliknande scenerna där rebellernas team smyger fram i den tysta, övergivna staden och hela tiden väntar på att en brutal fälla ska utlösas, är riktigt spännande. De är helt klart betydligt bättre än något vi sett i de övriga delarna. Vid ett tillfälle attackeras de av något slags monster som kallas "muttar", bleka varelser som väller fram i mörka tunnlar. Rätt effektiva scener - men jag tyckte hela tiden att det stod "muttor" i den svenska texten.

Men. Ett stort men. Så fort det inte är action, det vill säga under större  delen av filmen, är det här lika tråkigt som tidigare. Jennifer Lawrence behåller ett och samma svårmodiga ansiktsuttryck genom hela filmen - det är nästan så att hon ser uttråkad ut. En massa konstiga namn nämns med jämna mellanrum. Det är rebeller, fiender, eller vänner som dött. Namn jag totalt glömt bort. Det figurerar väldigt många rollfigurer, alla har konstiga namn, och de flesta medverkar för lite för att jag ska uppfatta- och komma ihåg vem som är vem.

Josh Hutcherson är blek som Peeta, Liam Hemsworth är lika blek som rebellen Gale, som är kär i Katniss. Övriga rebeller finns det inte så mycket att säga om, deras roller är för små. De som tillför lite blod och närvaro, är de återkommande Woody Harrelson, Julianne Moore och Donald Sutherland, och de medverkar alldeles för lite. Även Philip Seymour Hoffman återkommer i ett par korta scener - han dog ju i februari förra året.  Det känns lite vemodigt att se honom.

Slutet på den här sagan känns lite som ett antiklimax. Jag förväntade mig en final med dunder och brak, men det känns mest som att handlingen dör ut. De sista scenerna är lite vissna.

Min största invändning mot THE HUNGER GAMES-serien, vid sidan av att det är för snällt och tråkigt för min smak, är att jag aldrig köpte premissen. Att regeringen i framtiden arrangerar TV-sända tävlingar där barn och ungdomar dödar varandra - för att stävja den fattiga befolkningen. Hur kom de på detta? Varför? Hur kunde det gå igenom? Och varför väntade folket i flera decennier med att göra uppror? Och vilka mer än presidenten och hans stab bodde i huvudstaden; hur såg det dagliga livet ut där? Nej, den här världen är lite för luddig.

Vad jag uppskattade i MOCKINGJAY PART 2 är att den plötsligt blivit väldigt aktuell. Flyktingar i mängder vandrar mot huvudstaden och det sker terrorattacker. Filmen blev mer aktuell än vad filmskaparna tänkt sig. Fast den är fortfarande för lång och tråkig.

Jaha. När nu den här serien är överstökad - vad kommer man att ge sig på härnäst? För det finns väl ytterligare mängder av populära böcker för den här målgruppen att filmatisera.

    







(Biopremiär 18/11)

Bio: The Hunger Games: Mockingjay - Part 1

Foton copyright (c) Murray Close/Nordisk Film

THE HUNGER GAMES: MOCKINGJAY - PART 1 pressvisades inte i Malmö, så jag gick på en smygpremiär klockan 23.59 dagen innan den egentliga premiären (Fast på grund av reklam och trailers, drog filmen inte igång förrän kvart över tolv). Royals stora salong var nästan fullsatt, alla i publiken var tonåringar, och majoriteten var inte helt oväntat tjejer. Jag hamnade bredvid några rara töser, som undrade varför jag var där ensam. Jag berättade förstås varför jag var där; att jag skulle recensera filmen. En tjej undrade om jag inte tyckte att det var konstigt när det bara var en massa barn i salongen. Jag svarade att jag är härdad.

Efter filmen undrade töserna vad jag tyckte. Jag svarade ärligt: "Den var skittråkig". Tjejerna tittade på mig som om jag inte var klok. Jag redogjorde för alla mina invändningar. Tjejerna höll inte med. Inte alls.

... Men om man nu inte är tonårstjej och/eller hardcorefan, är MOCKINGJAY verkligen en oerhört tråkig film. Jag var inte speciellt förtjust i den första filmen, som kom 2012 och gjorde Jennifer Lawrence till superstjärna. Den andra filmen; THE HUNGER GAMES: CATCHING FIRE, som kom förra året, var sämre och upprepade i princip bara den första filmens händelser, och jag minns nästan ingenting av den.

Den sista boken i Suzanne Collins trilogi har styckats upp i två delar, antagligen i ett försök att dra ut på franchisen och tjäna så mycket pengar som möjligt. Francis Lawrence står återigen för regin och han har fått ur sig en långdragen, händelselös, utsträckt film. Den här gången förekommer inga hungerspel; den där märkliga framtidsdokusåpan där utvalda barn slåss med varandra tills alla utom en är döda - ett led i att stävja befolkningen i ett dystopiskt fascistsamhälle. Denna tredje film fokuserar på motståndsrörelsen, till vilken hjältinnan Katniss nu tillhör.

Katniss' älskade; Peeta (Josh Hutcherson), befinner sig hos de onda styrande, och han har av allt att döma hjärntvättats. Han förekommer i regeringens propagandaprogram som TV-sänds. Rebellerna gör sina egna propagandafilmer, vilka sänds ut i smyg. I dessa besöker Katniss raserade städer för att visa vad det är president Snow (Donald Sutherland) egentligen sysslar med, och hon håller brandtal och uppmanar folket till revolt.

Ja, och detta är ungefär allt som händer under de två timmar filmen varar. Det händer nästan ingenting alls och det som faktiskt händer är extremt utdraget. Vi får se likartade och alldeles för långa scener flera gånger när rebellernas program spelas in. Actionscenerna är få och väldigt korta. Större delen av filmen utspelar sig antingen inomhus i mörka lokaler, eller i ruinstäder. Mitt i filmen utbrister Katniss plötsligt i en kampsång och rebellerna stämmer in, som vore detta LES MISÉRABLES.

Jennifer Lawrence tolkning av Katniss brukar anses vara strålande och jag känner en hel del kvinnor som älskar henne. Lawrence verkar vara en kul typ privat, men jag förstår verkligen inte varför figuren Katniss är så populär. Nu är jag förvisso en medelålders karlslok, men hon är ju fruktansvärt trist. Lawrence tar sig genom filmen med två ansiktsuttryck: lidande eller ledsen. Hon ska vara "vanlig", vilket innebär att hon aldrig gör coola saker. Fast mest gör hon ingenting. När någonting väl händer, är det alldeles för tamt och snällt, eftersom detta är en film anpassad för en mycket ung publik.

MOCKINGJAY är tillägnad Philip Seymour Hoffman, som hade spelat in nästan alla sina scener när han tidigare i år dog av en överdos heroin. Det känns konstigt att fortfarande se honom dyka upp på vita duken, men han gör förstås bra ifrån sig. Woody Harrelson återkommer som den försupne Haymitch Abernathy, Julianne Moore är rebelernas ledare, Liam Hemsworth är hunken som är olyckligt kär i Katniss, och även Elizabeth Banks och Stanley Tucci återkommer; den senares bisarra rollfigur är med alldeles för lite.

Francis Lawrences film är bara en enda lång transportsträcka till nästa film, som antagligen kommer att bestå av en stor slutstrid. Sveriges samlade tonårstjejer kommer väl att hata mig för vad jag tycker om den här filmen, men de får ursäkta. MOCKINGJAY är ett sömnpiller. Det är en ospännande film, den är klumpfotad, tråkig, humorbefriad, och med alla evinnerliga upprepningar är den tjatig. Jag hoppas att de tar sig i kragen i den fjärde och sista delen och bjussar på ordentligt röj så att jag vaknar till i biosalongen.

(Biopremiär 19/11)

Bio: The Hunger Games: Catching Fire

Foton copyright (c) Nordisk Film

Då är väntan äntligen över för världens alla tonårstjejer. Två och ett halvt år har de fått vänta på den andra delen i filmsviten baserad på Suzanne Colllins' böcker. Jag har läst artiklar om svenska tjejer som bokstavligt talat har räknat ner dagarna. Jisses.

2012 års THE HUNGER GAMES tog över när TWILIGHT-serien nådde sitt slut. Filmen gjorde storstjärna av unga Jennifer Lawrence och ungarna - flickorna - älskade det här. Själv ställde jag mig lika kall till filmen som jag var till TWILIGHT. Eller åtminstone nästan. THE HUNGER GAMES var inte bra, men den var inte lika urbota fånig och kass som vampyrserien. THE HUNGER GAMES' främsta problem var en väldigt märklig logik; en premiss jag inte köpte, samt det faktum att filmen en actionfilm anpassad för fjortonåriga tjejer, vilket innebar total brist på ös och raffel - fast den blev trots detta aningen censurklippt i England för att få en lägre åldersgräns. Det här var långt ifrån THE RUNNING MAN och andra, liknande futuristiska actiondystopier.

Den här gången har Francis Lawrence (I AM LEGEND, WATER FOR ELEPHANTS) tagit över regin, och de tidiga recensionerna i Variety och The Hollywood Reporter var väldigt positiva - de hävdade att denna uppföljare är betydligt bättre än den första delen. Bättre handling, bättre regi, bättre filmfoto, bättre action. Stämmer verkligen detta?
Nej.

När CATCHING FIRE börjar är segraren från de 74:e Hungerspelen; Katniss (Lawrence) hemma i den sketna byn hon bor i. Där trånar hon efter byhunken Gale (Liam Hemsworth), som är den hon egentligen är kär i - romansen med Peeta (Josh Hutcherson), killen hon delade segern med, var mest ett sätt att klara livhanken, verkar det som. Eller snarare ett sätt att få in ett triangeldrama med två hunkar i storyn. Katniss och Peeta är ute på något slags segerturné där de besöker de fattiga distrikten för att hålla inspirerande tal som hyllar diktaturen de lever i - något de två gör högst motvilligt. Fast nu börjar en revolt att gro därute i distrikten. Det tog hela 75 år innan folket tog sig i kragen och protesterade.

De årliga Hungerspelen är ju ett sätt att hålla befolkningen i schack. Två ungdomar från landets alla distrikt plockas ut för att tävla på liv och död ett gigantiskt, TV-sänt spektakel. Barn som dödar varandra i direktsändning. Nej, jag köper inte denna premiss. Borde inte folket ha revolterat på en gång?

Nå. President Snow (Donald Sutherland) märker att revolutionen närmar sig, så han måste hitta på ett nytt sätt att stävja folket. I de 75:e Hungerspelen ska därför tidigare segrare teamas ihop och slåss mot varandra. Återigen måste Katniss och Peeta tränas i dödlig stridskonst innan de skickas iväg till en het djungel där de under en kraftfältskupol ska slakta sina motståndare - eller stryka med i några av de många fällor som finns utplacerade i djungeln. Den dynamiska duon lär känna några nya krigare, bland dem hunken Finnick (Sam Claflin) och tuffa Johanna (Jena Melone), samt en gammal kärring.

Två timmar och 26 minuter varar det här - och det känns låååångt. Det dröjer en evighet innan huvudpersonerna äntligen skickas iväg för att tävla. Först får vi en timme eller en och en halv, som enbart består av segt prat och politiska- och romantiska intriger. Och när det väl blir action är det förstås lika lamt som i första filmen. Det blir nästan ingen action alls, och när det väl sker något är det hela snabbt överstökat.

Filmens hjältar är inget kul. Här finns många bra karaktärsskådespelare i de vuxna rollerna; förutom de ovannämnda, återkommer Stanley Tucci, Elizabeth Banks, Woody Harrelson och Lennie Kravitz från första filmen, medan Philip Seymour Hoffman är ny i enemblen. Men ungdomarna är med undantag för Jennifer Lawrence plastiga och trista. Fast Katniss är egentligen inte heller speciellt kul. Meningen är väl att hon ska kännas "vanlig", men detta innebär att hon aldrig gör något coolt. Inga one-liners, inga skämt, inga avancerade stridstekniker i häpnadsväckande actionscener. Hon bara går omkring med sin pilbåge och ser sorgsen ut.

THE HUNGER GAMES: CATCHING FIRE är gravallvarlig och totalt humorbefriad. Det här är fortfarandfe inte lika dåligt som TWILIGHT, det är inte ofrivilligt komiskt som den filmserien, men det här är tammefan lika tråkigt. Med undantag för några attackerande apor är det här fruktansvärt tråkigt. Herregud, vad tråkigt det är.

Filmen slutar med en cliffhanger - och den tredje och avslutande boken ska, liksom fallet var med TWILIGHT och HARRY POTTER, bli två filmer, så att Lionsgate kan suga på den här pengastinna karamellen ytterligare ett år.

Efter pressvisningen av CATCHING FIRE såg jag ett franskt drama som varade tre timmar - men det kändes faktiskt betydligt kortare än Francis Lawrences bleka och actionfattiga verk.
Fjortonåriga flickor kan bortse från denna recension. Jag är en medelålders gubbjävel som inte vet bättre. Töserna kommer att älska det här.

(Biopremiär 20/11)

Bio: Paranoia

Foton copyright (c) Noble Entertainment
LEGALLY BLONDE-regissören Robert Luketics PARANOIA är en av årets största floppar i USA - kanske den största floppen. Förvisso förlorade Disney mer pengar på THE LONE RANGER, men den fick ändå hyfsad kritik. PARANOIA totalsågades - och sågs av i princip ingen alls. Den kostade 35 miljoner dollar och spelade i sju miljoner i hemlandet. Det spelade ingen roll att ett flertal stora namn pryder rollistan.
PARANOIA bygger på en roman och det hela är upplagt för en riktigt bra triller. Temat är företagsspionage. Jag gillar sådant, jag har alltid gillat sådant; högt spel, konspirationer, ny teknik, alla lurar alla. Men i det här fallet sjabblar Luketic bort det hela.

Liam Hemsworth spelar Adam Cassidy, som jobbar på ett teknikföretag som styrs med järnhand av den besynnerlige och hjärtlöse Nicolas Wyatt (Gary Oldman). Adam ska pitcha en ny idé, men klantar sig och han och hans kompisar får sparken. Av någon konstig anledning får de för sig att de ska festa loss på en dyr nattklubb och betala med företagskortet. De bränner 16 000 dollar på klubben - vilket Wyatt upptäcker.
Wyatt plockar upp Adam och tvingar honom att bli spion för dem. Adam ska ta anställning hos- och därmed infiltrera värste konkurrenten Eikon, som leds av en, påstås det, legendarisk herre vidd namn Jock Goddard (Harrison Ford). Eikon håller på att ta fram en revolutionerande mobiltelefon.

Saker och ting går förstås inte som planerat. Ett problem är nya kollegan Emma (Amber Heard), som Adam av en slump träffade på klubben och följde med hem. De två blir förstås ett par. Och FBI dyker upp - de har haft ögonen på Wyatt en längre tid. Tydligen har Wyatt för vana att låta mörda de som inte går i hans ledband. Samtliga rollfigurer har en räv bakom örat.
Efter att ha läst en massa rejält negativa recensioner förväntade jag mig en genomusel film - men så illa är de inte. Nej, det här är inte bra. Den i grunden intressanta storyn känns ofta ologisk och besynnerligt förvirrad. Emellanåt undrade jag vad de sysslade med och varför. Filmen är även märkligt ospännande - det finns ingen som helst nerv i berättandet. Tanken är att Adam ska vara en sjavig yngling som borstas upp, men Liam Hemsworth ser genomgående ut som en filmstjärna.

Men ibland blänker det till. Här finns ett par bra scener med Harrison Ford och Gary Oldman, och Richard Dreyfuss tillför viss humor och värme i en mindre roll som Adams sjuklige farsa.
Den nya mobiltelefonen som utvecklats är onekligen tjusig. Harrison Ford har blivit väldigt gammal.

(Biopremiär 6/9)

-->

Bio: The Expendables 2

Foton copyright (c) Noble Entertainment

Om du är med i en actionfilm, tillhör en stenhård specialstyrka och ska ut på livsfarligt uppdrag - håll då aldrig en monolog om att du har en flickvän du är förälskad i, att du vill dra dig tillbaka och bilda familj med henne. Då kan du räkna med att du stryker med. En av medlemmarna i Barney Ross' (Sylvester Stallone) team gör detta misstag i början av CON AIR-regissören Simon Wests THE EXPENDABLES 2. Det dröjer inte länge innan den psykopatiske skurkbossen Vilain (Jean-Claude Van Damme) dyker upp och tar livet av killen. Vilain hade förvisso möjlighet att slakta hela Ross' gäng, men hade han gjort det, hade det ju inte blivit någon film. Han nöjde sig med en. Och självklart vill Expendablespojkarna hämnas. Skurkarna dödade en av dem - därför dödar de 68 000 av skurkarna.

Egentligen går uppdraget ut på att hämta en liten låda som finns i ett störtat flygplan. Ett hyfsat enkelt uppdrag, enligt den mystiske mr Church (Bruce Willis), som skickat iväg dem. Men även Vilain behöver lådan. Han smider onda planer och håller på att gräva upp fem ton plutonium i en gruva i Ukraina. Inte bra. Han måste stoppas. Ross och hans legosoldater får hjälp av en stridsduglig tjej, Maggie Chan (Nan Yu från SPEED RACER och Dolph Lundgren-rafflet DIAMOND DOGS), och senare anländer även Trench (Arnold Schwarzenegger) och Church själv, och när det ser riktigt illa ut, kommer den lika mystiske som mytiske Booker (Chuck Norris) traskande och mejar ner allt i sin väg.

Sylvester Stallone regisserade den första THE EXPENDABLES, som kom 2010. Jag gillade den, men den var kanske inte riktigt den film vi väntat på; mycket fuskades bort, kändes det som. THE EXPENDABLES 2 är mycket bättre, framför alt vad gäller regi och klippning. Visst var vi oroliga när ryktet spreds att filmen skulle få åldersgränsen PG-13 i USA för att dra större och yngre publik, men nu visade det sig att nyheten var falsk. THE EXPENDABLES 2 är R-rated. Förvisso finns här inga svordomar värre än "Shit!" och inget naket, men filmen är ännu våldsammare och blodigare än den första. Satan i gatan vad våldsam den här filmen är! Det är ingen hejd på det. Är det massiv fetaction man vill ha - och det vill man ju - får man jävlar i det valuta för pengarna! Oj! Alla offer i det närmaste exploderar när de träffas av kulkärvarna. Folk får knivar genom halsen, otaliga rundsparkar i nyllet, kroppsdelar flyger och far och bassängvis med blod sprutar. Förvisso mest CGI-gore, men ändå.

Med undantag för Mickey Rourke återkommer hela gänget från första filmen. Förvisso försvinner Jet Li  alldeles i början, jag vet inte riktigt varför han inte är med under resten av filmen. Unge Liam Hemsworth är ny i gänget som krypskytten Billy the Kid. Jason Statham är knivkastande Lee Christmas, Terry Crews är Hale Caesar, Randy Couture Toll Road - och så har vi förstås Dolph Lundgren som svensken Gunner Jensen (genomgående stavat Gunnar i den svenska texten, men inte i eftertexterna).

Dolphan lyser i sin roll. Den här gången är hans roll större och han har förvandlats till filmens lustigkurre. Han pratar om sin svenska favoriträtt och bygger en bomb, och vi får veta att Gunner egentligen är supersmart; han studerade kemi innan han hoppade av för att bli livvakt åt en popstjärna. Hmm. Det låter bekant, det där ...

Det massiva ultravåldet till trots, har filmen en stor glimt i ögat och det är fullkomligt omöjligt att ta det här på allvar. Stallone skjuter en kille i småbitar och säger "Rest in pieces!", Chuck Norris berättar ett Chuck Norris-skämt, och Schwarzenegger och Willis citerar varandras gamla filmrepliker och undrar när Rambo kommer att dyka upp. Alla siktar hur bra som helst; det spelar ingen roll om det finns hundratals civila i vägen mellan hjältarna och skurkarna, The Expendables pepprar på utan att någon oskyldig skadas. Överdrifterna är enorma. Filmen ligger väldigt nära komedi.

Engelsmannen Scott Adkins från den fantastiska NINJA spelar Vilains högra hand, och han är bra; jag gillar den killen. Svenska Amanda Ooms har en liten roll som en av invånarna i en terroriserad liten by. Rollen är väldigt liten och skulle kunna göras av vem som helst, men hon får åtminstone tacksamt krama om Sylvester Stallone.

Ska jag leta upp något att anmärka på, är det att flertalet rollfigurer medverkar alldeles för lite. Jag hade gärna sett mer av Van Damme, Schwarzenegger och Willis är mest med på slutet, och 72-årige Chuck Norris har bara ett par scener (under vilka han ackompanjeras av ledmotivet till DEN GODE, DEN ONDE, DEN FULE). Att anmärka på handlingen är bara korkat. Det är väl ingen som går och ser THE EXPENDABLES 2 och förväntar sig ett djuplodande drama? Det vi vill se är ju alla de här gamla actionlegendarerna i en och samma film, och tonvis med action. Filmen öppnar med en fullkomligt fantastisk, explosiv attack mot en skurkbas i Nepal; den måste ses för att man ska tro på det, och därefter eskalerar det. Män gör saker tillsammans i en redig grabbfilm. Jag gissar att de som främst kommer att uppskatta filmen är medelålders pojkar. Vi som växte upp med de här gubbarna på 1980-talet.

Och ja, självklart får vi se en mano-a-mano-fajt, där 66-årige Stallone är i Rockytagen och pucklar på, medan den snart 52-årige Van Damme visar att han fortfarande kan utföra sina trademarksparkar.
THE EXPENDABLES 2 är årets fläskigaste actionfilm. Det måste vara omöjligt att överträffa det här, tycker man - tills THE EXPENDABLES 3 kommer.

Jag hade jättekul under hela filmen.

Nästa vecka ska jag se HAMILTON 2. Den kommer garanterat att kännas hur sketen som helst jämfört med det där.

(Biopremiär 22/8)

Bio: The Hunger Games

Foton copyright (c) Nordisk Film

Förra sommaren fick jag romanen "Hungerspelen" när Nordisk Film promotade den då kommande filmatiseringen. Suzanne Collins trilogi har visst sålt 20 miljoner ex världen över. Mitt ex av denna den första delen blev liggande i en hög med böcker jag kanske läser någon gång. Men allvarligt talat var jag inte speciellt lockad. Än mindre när böckerna - och nu filmatiseringen - marknadsförs och omtalas som en ny TWILIGHT, med samma målgrupp.

THE MOST DANGEROUS GAME (1932). DEATH RACE 2000 (1975). THE RUNNING MAN (1987). HARD TARGET (1993). SURVIVING THE GAME (1994). Italienska varianter som ENDGAME (1983), för att inte tala om de japanska BATTLE ROYALE-filmerna (2000 & 2003). I Australien gjordes HELVETESJAKTEN 1982. Temat i THE HUNGER GAMES är långtifrån nytt, SEABISQUIT-regissören Gary Ross' film känns som ett hopkok av ovannämnda filmer. I THE MOST DANGEROUS GAME och dess inofficiella remakes HARD TARGET och SURVIVING THE GAME jagas människor som villebråd av excentriska jägare som vill uppleva något extra. I mediasatirer som DEATH RACE 2000 och THE RUNNING MAN har forna tiders gladiatorspel återuppstått i nya varianter som något slags bisarr TV-underhållning där de tävlande kämpar till döds, vilket även är handlingen i Joe D'Amatos ENDGAME (fast där saknas satiren). I BATTLE ROYALE tvingas skolelever slakta varandra.

THE HUNGER GAMES utspelar sig i en dystopisk framtid där folket (troligen amerikaner) revolterade mot de regeringen. Revolten slogs ner och Hungerspelen infördes. För att undvika framtida revolter och för att folket ska leva i fred, tvingas landets tolv olika distrikt att skicka en pojke och en flicka som "tributes"; spelare i Hungerspelen som utkämpas till endast en deltagare är i livet. Dessa spelare ska vara mellan tolv och arton år, och de väljs ut med hjälp av lottdragning.

Sextonåriga Katniss Everdeen (Jennifer Lawrence) bor med sin mor och lillasyster i Distrikt 12; en fattig gruvarbetarby. När lillasysterns namn dras, räddar Katniss henne genom att kliva in som frivillig Tribute, vilket aldrig hänt tidigare. Pojken som också skickas till spelen är Peeta Mellark (Josh Hutcherson), som alltid varit hemligt förälskad i Katniss. I Distrikt 12 häckar även en viss Gale (Liam Hemsworth) som verkar vara den lokale hunken, men han har inte mycket mer att göra än att dyka upp ibland och vara ... hunk.

Katniss och Peeta skickas till den gigantiska, lyxiga huvudstaden, som ser ut som en kombination av antikens Rom och Albert Speers våtaste drömmar.

Presidenten Snow (Donald Sutherland) välkomnar dem, Woody Harrelsen är en försupen mentor för de två representanterna från Distrikt 12, Lenny Kravitz är något slags PR-kille och kläddesigner, och så får de 24 deltagarna under ett par veckor lära sig allt om hur man dödar och överlever i vildmarken.

Den stora tävlingsdagen, den 74:e i ordningen, anländer, kombattanterna hissas upp till en stor skog som utgör arenan, och där drabbar de samman. Vapen och förnödenheter finns utspridda här och var, TV-kameror bevakar varje rörelse, befolkningen följer det som sker, och problem uppstår när de tävlande bildar pakter för att bli mer effektiva, medan Katniss, beväpnad med pilbåge, hjälper de som är svaga och rädda.

Först och främst måste jag säga att THE HUNGER GAMES är betydligt mer uthärdlig än jag trodde den skulle vara. Jag fruktade att filmen skulle vara lika hemsk som TWILIGHT-serien, men så är inte fallet - det här är väldigt mycket bättre. Med det inte sagt att THE HUNGER GAMES är bra. För det här är en film med stora problem, framför allt vad gäller handling, händelser och logik. Vore det en renodlad, fläskig actionrökare hade man kunnat ha överseende med detta, logiska luckor hade täckts över med feta slagsmål. Men så är inte fallet här.

Jag kan inte påstå att det riktigt framgår vad de här Hungerspelen är. På vilket sätt skapar dessa fred i landet? Varför ska de tävlande vara barn? Borde inte detta snarare leda till att folket revolterar ännu en gång? Och hur har detta kunnat bli populär TV-underhållning? Jag kan acceptera att vuxna som slåss på liv och död kan utvecklas till kommersiell underhållning i en urspårad, bisarr framtid - med vad är det för pervon som vill se barn slakta varandra? Hur lyckades man genomföra en sådan idé? Slipper de rika barnen i huvudstaden tävla?

Frågorna fortsätter att hopa sig. De här spelarna som bildar en pakt och beter sig som vänner - hur tänkte de där? För när de dödat alla utanför pakten, måste de ju börja slakta varandra. Och när spelets arrangörer och kontrollanter skapar virtuella, mordiska jättehundar - hur fanken blir de levande och kan äta upp sina offer i skogen? Flera andra enskilda scener är märkliga och svårförklarliga. Det är möjligt att logiken fungerar bättre i boken, men: man ska inte behöva läsa boken för att förstå och uppskatta filmatiseringen! Då har filmskaparna misslyckats.

Förutom logiken, är filmens längd ett annat problem. Två och en halv timme! Varför? Det går inte att motivera denna spellängd, filmen blir bara seg och tråkig, och trots denna längd utvecklas få av rollfigurerna. Ofta känns det som om det inte händer någonting alls. Folk går omkring i samma gråa, regnvåta skog som förekommer i TWILIGHT - och som Rambo gjorde osäker för trettio år sedan. Känns det som.

THE HUNGER GAMES har åldersgränsen PG-13 i USA. Här i Sverige har den fått en 11-årsgräns. I Storbritannien censurklipptes filmen för att kunna förses med gränsen 12A. Just våldet och temat - barn tvingas att döda barn - har diskuterats vilt. Filmen är förhållandevis ångestladdad, betydligt mer än andra, liknande filmer, och denna ångest kan nog vara i tuffaste laget för de yngsta biobesökarna - snarare än våldet. Förvisso sprutar det en del blod under actionscenerna, men dessa är förhållandevis få, de är korta, de är filmade med ryckig handkamera och extremt snabbt klippta. Jag gissar att det är dessa engelsmännen klippt i, men i praktiken ser man inte speciellt mycket. Under öppningsscenerna är förresten den handhållna kameran fruktansvärt irriterande.

PG-13-gränsen bidrar också till filmens tråkighet - i alla fall vad gäller mig som vuxen karl. Vi vet ju att rollfigurerna inte kan göra något "coolt", det kan aldrig bli ordentligt röj, inga spektakulära avlivningar följda av oneliners. Inga utdragna martial arts-strider, inga COMMANDO-fajter, inga halshuggningar.

Vad som lyfter filmen är skådespelarna. Sutherland och Harrelson äger sina scener, men bäst är Stanley Tucci som Caesar Flickerman, exemplariskt slajmig programledare för TV-sändningarna av spelen - han är filmens motsvarighet till Damon Killian i THE RUNNING MAN. Jennifer Lawrence (från WINTER'S BONE) ska vara en vanlig tjej, hon ser onekligen ut som en vanlig tjej och är sympatisk, men samtidigt lite trist.

Jag kan nog tänka mig att det här kommer att gå hem hos målgruppen, vilken främst utgörs av unga tjejer. Återstående två böcker lär filmatiseras även de. Jag hade hellre sett en version av THE HUNGER GAMES med Rhona Mitra och Jason Statham.

Steven Soderbergh var Second Unit Director.

(Biopremiär 23/3)

Bio: The Last Song

Jag har inte sett de tidigare filmerna författade av Nicholas Sparks; de lär tydligen vara rätt bra. Åtminstone DAGBOKEN. Men jag har sett THE LAST SONG, som bygger på en roman av Sparks (som även stod för filmmanuset), och jag ställer mig aningen tveksam till hans talang.

Här har vi struliga och truliga skilsmässobarnet Ronnie, som spelas av Miley Cyrus, det vill säga Hannah Montana. Han har visst åkt dit för snatteri i New York och nu ska hon och hennes lillebror tillbringa sommaren hos sina farsa, spelad av Greg Kinnear, som bor på en strand i Georgia. Det vill Ronnie absolut inte - hon skyller föräldrarnas skilsmässa på honom.

Farsan gör sitt bästa för att vara snäll och välkomnande, men det går inte hem hos Ronnie, som konstant är putt. Hon träffar på vältränade volleybollspelaren Will (Liam Hemsworth) som fattar tycke för henne, men inte fan låter hon sig imponeras.

En dag hittar Ronnie sköldpaddsägg på stranden och gör allt för att skydda dem mot tvättbjörnar. Den lokale sköldpaddsäggsbeskyddaren anländer - och tammefan om det inte är Will. Will och Ronnie bråkar. Men gissa vad! Ronnie blir trots allt förälskad i honom! Det hade ni inte räknat ut, va?

Även farsan blir förlåten. Men snart knackar Tragiken på dörren och Ronnie ska få uppleva Döden på nära håll. För att det ska bli extra fint, är farsan kompositör och Ronnie en duktig pianist, men trots att hon kommit in på Juilliard, vägrar hon spela och gå på den fina skolan. Men Tragiken ser till att hon till slut sätter sig ner och spelar det vemodiga stycket "For Ronnie" medan solen lyser in genom ett kyrkfönster.

Det känns som om Nicholas Sparks har suttit med en ingredienslista framför sig. Ung kärlek. Check! Cancer. Check! Död. Check! Und so weiter. Tillslut blev det så löjeväckande att jag började skratta.

Samtidigt är detta förstås väldigt kompetent gjort på sedvanligt amerikanskt sätt. Jag kan ju inte påstå att jag satt och hade trist under visningen, till skillnad från när jag såg EFFI BRIEST och CAMINO. Och jag gillar Greg Kinnear, denne väldigt sympatiske skådespelare.

Vad har jag att säga om Miley Cyrus? Tja, hon ser ut som en jordekorre. Men okej, hon är väl lite söt. Liam Hemsworth har ett typiskt amerikanskt utseende, en typ av ansikte som ofta ger mig lust att ge innehavaren på käften - det är något irriterande över looken. Det är bara det att Hemsworth - lillebror till Chris som spelar Thor i Branaghs kommande film - är australier. Cyrus och Hemsworth blev ett par under inspelningen.

Jag tyckte tvättbjörnen var bäst i hela filmen.

 
 
 
 

(Biopremiär 7/5)