Visar inlägg med etikett Lia Boysen. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Lia Boysen. Visa alla inlägg

lördag 8 oktober 2016

DVD/Blu-ray/VOD: Den siste konungen

DEN SISTE KONUNGEN (Studio S Entertainment)
Den svenska filmindustrin har aldrig varit speciellt mån om svenska folkets behov av äventyr, action och skräck. I Norge är de lite bättre på den fronten, framför allt när det gäller äventyrsfilmer; kanske främst för barn och ungdomar. Men det är förstås inte alltid det blir bra.
DEN SISTE KONUNGEN av Nils Gaup, som gjorde VÄGVISAREN, är ett påkostat norskt medeltidsraffel. Året är 1204. En tvåårig gosse är ende tronarvingen och onda makter vill se honom död. Två skäggiga krigare smugglar ut ungen ur slottet för att föra honom i säkerhet. Det blir en farlig färd på skidor över vackra, bergiga vinterlandskap. Efter sig har de en skock illasinnade danskar, anförda av Nikolaj Lie Kaas.
Det syns att filmen kostat en del pengar. Det är gott om statister, rustningar, slott och grejor, samt en hel del sammandrabbningar med svärd, yxor, pilbågar, och skidåkningsstunts (de flesta av filmens stuntmän verkar vara svenskar). Men vad hjälper det när filmens manus är klumpigt och odramatiskt? Tyvärr visar sig DEN SISTE KONUNGEN vara en väldigt tråkig film. Jag hade svårt att engagera mig. I synnerhet under evighetslånga diskussioner om politiska intriger - här gäller det att veta vem som är vem, och vilka som är vilka.
Filmens två skägghjältar spelas av Jakob Oftebro (norrmannen i SÅ OCK PÅ JORDEN) och Kristofer Hivju, som setts i GAME OF THRONES och en rad andra amerikanska produktioner, samt som Persbrandts efterträdare i BECK.
Søren Pihlmark spelar ond, dansk präst. Även Lia Boysen dyker upp i en liten roll. Hennes repliker är på svenska och därför inte textade. Eftersom hon viskar teatraliskt är det svårt att uppfatta vad hon säger.
För övrigt konstaterade jag att jag har rätt svårt att förstå norska - och jag hejade på danskarna.
Det är trevligt att de ansträngt sig och gjort en äventyrsfilm. Synd att det inte blev så bra.














onsdag 9 juli 2014

Bio: Hemma

Foton copyright (c) MovieBoosters
HEMMA är den tredje filmen med Moa Gammel i huvudrollen jag ser på bio i år. Tre premiärer på ett halvår. Hon verkar vara överallt nu, Gammel. Hon är onekligen en både tjusig och begåvad skådespelerska - så är det inte läge att låta henne medverka i en riktigt bra film? TOMMY var okej, medan KÄRLEK DELUXE var under all kritik. Märkligt nog är SOMMAREN MED GÖRAN hennes hittills bästa film, och där har hon bara en biroll.
HEMMA, en film från för mig helt okända distributören MovieBoosters, är något av det konstigaste du kan se på bio i sommar. Eller i år. Jag blir inte riktigt klok på vad det hela är - och varför filmen går upp nu i sommar, mot TRANSFORMERS och andra blockbusters. För manus och regi står debutanten Maximilian Hult - och det här är en svensk-isländsk samproduktion. Jag får intrycket att de letat världen över efter olika filmkommissioner och finansiärer för att kunna göra den här filmen, som utspelar sig i Sverige men är inspelad på Island - vilket är oerhört tydligt. Det här ser inte som något annat än Island. Var i Sverige hittar vi sådant här platt landskap med sådana här hus? Förutom huvudrollerna, som innehas av svenskar, görs smårollerna av islänningar, vilket förklarar den märkliga svenska dialekt som talas i filmen.
Hults film börjar med att vi får se det äldre paret Frida och Yngve ha trevligt hemma i köket. Hon spelas av Anita Wall - och är inte det där Lars Lind? De säger ingenting. Så går de ut på en promenad - och då plötsligt trillar Yngve ihop, rullar nerför en brant och dör. Och jodå, visst var det Lars Lind! Kanske mest känd för att ha dubbat Jack Frank i Mac Ahlbergs porrfilm FLOSSIE (1974). Hans roll är minst sagt minimal här och helt dialoglös.
Moa Gammel spelar Lou, barnbarn till Frida och Yngve. Hon är en grå mus i trista kläder - och hon har issues. Hon är introvert. Hon har inga vänner. Hon är skum. Nästan autistisk. Hon bor hemma hos sin bittra morsa, som spelas av Lia Boysen - som bara är fjorton år äldre än Gammel. Det visar sig att morsan ljugigt om att Lous morföräldrar är döda sedan tjugo år tillbaka. Nu åker Lou till den märkliga lilla byn där Frida bor för att gå på begravning.
Tom Knutsson (Erik Lundqvist) heter en tjock och rödhårig pojke som pratar norrländska. Han är mobbad och råkar dyka upp på begravningskaffet. Han och Frida blir genast kompisar och umgås dagligen - som om han är en ny Yngve. Simon J Berger spelar Henrik, som jobbar på ett antikvariat. Lou bestämmer sig för att att flytta hem till Frida på obestämd tid och Henrik blir kär i denna kantiga, märkliga tjej. Alltmedan Tom och Frida hittar på tokigheter.
Jag har ingen aning om vad det här är för film. Vad har den för målgrupp? Jag ser att HEMMA har vunnit en rad priser på festivaler, men det säger ju inte så mycket. Filmen är inte dålig - den är bara märklig. Jag gissar att tanken är att göra något slags skruvad dramakomedi, kanske lite grann i i samma tradition som NEBRASKA - för att komma med en väldigt orättvis jämförelse. Men emellanåt påminner det mest om något slags minimalistisk barnfilm som skulle kunna visas på BUFF. Ibland lutar det åt väldigt udda romantisk komedi - och mot slutet blir relationen mellan Lou och Henrik rätt gullig.
Det är tre väldigt bra skådisar i huvudrollerna; Gammel, Berger och Wall, och det slår mig att det är väldigt sällan vi får se skådisar av Anita Walls kaliber på bio nuförtiden. Hon tillhör det gamla fina gardet - och idag finns det ju tyvärr inte kvar så många därifrån. Tyvärr kämpar de med träiga repliker och besynnerliga scener i den här filmen.
HEMMA är skjuten på Super-16, riktig film, alltså, vilket ju är sympatisk. Filmen har en trevlig grynighet à la EVIL DEAD. Här och var konstaterar jag även att filmen är repad och smutsig! Den här distribueras ju som digital kopia, således måste det ju vara filmnegativet de redigerat som repats. Det kändes allt ovant att se de de där strecken över bilden i en helt ny film.
Men! Det jag främst tar med mig från den här filmen, är det myckna kaffedrickandet. Jävlar, vad det dricks kaffe! De dricker kaffe i var och varannan scen. Så här mycket kaffe har inte inmundigats i en svensk film sedan MOLN ÖVER HELLESTA, och den kom 1956! (David Nessle skrev i ett nummer av Kapten Stofil en uttömmande artikel om kaffedrickandet i MOLN ÖVER HELLESTA) Jag gissar att man filmade HEMMA dygnet runt, med tanke på den ymniga kaffekonsumtionen. Kunde de sova? Fast i en scen dricker de te. De ville väl variera sig.








(Biopremiär 11/7)

-->



onsdag 2 oktober 2013

Bio: I lodjurets timma

Foton copyright (c) Per Arnesen

Ännu en film jag inte han med att se och recensera innan Bokmässan. Således hann jag se ett par recensioner - och noterade att den fick sämre mottagande än den värdelösa SKUMTIMMEN. Märkligt - kan den här verkligen vara sämre?

Nej, det kan den inte. I LODJURETS TIMMA är en dansk film av Søren Kragh-Jacobsen, men den bygger på en pjäs av Per Olov Enquist - ett faktum som leder till lite märkligheter. Jag har förstås inte sett Enquists pjäs; jag går aldrig på teater om jag inte är tvingad, men jag utgår från att berättelsen utspelar sig i Sverige. Den här filmatiseringen utspelar sig till större delen i Danmark.

Det hela börjar i Norrland, där en ung, dansk, namnlös man (Frederik Johansen) iförd tunna kläder kommer gående längs en snöig landsväg. Han kommer fram till ett ödsligt beläget hus, knackar på, blir insläppt av ett äldre par, och när han inte känner igen sig slår han ihjäl paret med en kofot så att blod och hjärnsubstans stänker. Han misslyckas med att ta livet av sig och polis anländer.
En tid senare kontaktas den tvivlande prästen Helen (Sofie Gråbøl) av psykologen Lisbeth (Signe Egholm), som arbetar på ett fängelse där hon utför ett experiment på de intagna - bland dem finns den unge mannen från prologen. Han har ånyo försökt att begå självmord, och eftersom han är djupt religiös, tror Lisbeth att mannen skulle behöva prata med en präst. Helen träffar mannen i fängelset, där enbart grava brottslingar sitter inspärrade. Hon - och Lisbeth - försöker komma fram till vem han är, varför han mördade det äldre paret i Sverige, och varför han mår så dåligt själsligt.

I flashbacks får vi se Lisbeth utföra sitt experiment, vilket innefattar gosiga husdjur och leder till en del våldsamheter, och halvvägs in kommer tillbakablickar på den unge mannens barndom i Norrland tillsammans med sin djupt religiöse morfar (Börje Ahlstedt).
Nej, det här är inte alls så tokigt - och det är definitivt bättre än SKUMTIMMEN. Genren är drama med vissa thriller- eller kanske snarare mysterieinslag. Splattermordet i inledningen chockade de gamla tanterna i salongen på visningen jag var på, därefter lugnar det med sig, men tonen är hela tiden spänd och osäker. Frederik Johansen påminner kraftigt om Christian Bale i THE MACHINIST, han är nervig och intensiv - och mycket bra. Det är även övriga medverkande och det är trevligt att få se Börje Ahlstedt. Lia Boysen dyker upp under några minuter som den unge mannens jobbiga morsa, Søren Malling är utmärkt som pliten Knud.

Filmens titel anspelar på dygnets 25:e timme, vilken tydligen finns i lodjurets värld - en timme då allt kan hända. I LODJURETS TIMMA kommer nog inte att stanna kvar i mitt minne speciellt länge och jag kommer aldrig att se om den, men jag tycker att det här är ett godkänt drama; det är intressant och välspelat.

... Dock undrar jag varför den unge mannen är dansk, varför han inte lärde sig svenska i Sverige, och när han i en scen från barndomen läser högt ur en svensk krigsserietidning, läser han textplattorna på danska. Märkligt.
  





(Biopremiär 27/9)

måndag 10 december 2012

Bio: Dom över död man

Foton copyright (c) Nordisk Film

En gång för en massa år sedan åt jag middag med Jan Troell. Nej, inte på tu man hand. Det fanns fler vid bordet. Bo Widerberg, till exempel. Widerberg klagade på ryggproblem och då sa Troell "Då ska du gå till en kines i Köpenhamn!". Det är väl i princip allt jag minns av den middagen.

Nu har i alla fall Jan Troell, 81 år gammal, gjort en ny film, och liksom hans tidigare filmer verkar många ha bestämt sig för att hylla den på förhand. Det är ju Troell! Då är det bra!

Nå, DOM ÖVER DÖD MAN fick dock inte lysande kritik över hela ledet. En del har haft invändningar - och det har jag med. Det finns mycket att invända emot i den här filmen om tidningsmannen Torgny Segerstedt, anställd på Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning och en rabiat antinazist.

Troells film börjar i mitten av 1930-talet, då Segerstedt (Jesper Christensen) började att skriva kritiska texter om Hitler i sin tidning. När kriget väl utbröt blev hans texter allt giftigare och han började att anses som lite farlig i vissa kretsar.  Han hotade Sveriges neutrala ställning i kriget, och i vissa mäktiga kretsar i Sverige sågs inte Hitler som den stora fienden. Kung Gustav V (Jan Tiselius), till exempel.

Segerstedt var gift med den hjärtsjuka Puste (Ulla Skoog), ständigt bedragen av sin kvinnokarl till make. Segerstedt hade ett förhållandevis öppet förhållande med vännen Axel Forssmans fru Maja (Pernilla August). När Puste gått bort och det även verkar knaka lite i relationen med Maja, verkar det som om den nya sekreteraren Estrid Ancker (Birte Heribertson) fallit för Segerstedt, som själv satte tofflorna 1945.

Det stora problemet med DOM ÖVER DÖD MAN är att Troell lagt tyngdpunkten på kvinnoaffärerna. Kampen mot Hitler och nazismen kommer lite i skymundan för Troells ivär att visa upp Torgny Segerstedt som ett på hemmaplan ganska själviskt svin. Och det är synd, eftersom till exenmpel jag - och troligen väldigt många med mig - inte är sådär jättebekanta med Segerstedt och hans gärning.

För att skruva till Segerstedts förhållande till kvinnor ännu mer, förekommer med jämna mellanrum scener där viktiga men nu döda kvinnor ur hans förflutna dyker upp som spöken; svartklädda och med svarta flor för ansiktena. Först är det hans mor, som dog väldigt ung. Sedan kommer Puste. Mot slutet Maja. Och det blir rätt ... löjligt. Visst förstår jag vad Troell är ute efter här och just dessa scener känns som hämtade ur gravallvarliga svenska 50- och 60-talsdramer, eventuellt signerade Bergman - men instoppade i historien om Torgny Segerstedt blir det mest jönsigt. Det blir inte så suggestivt som det är tänkt. Allra minst när Ulla Skoog ploppar upp som glatt vinkande spöke.

Jesper Christensen är förvisso bra som Torgny Segerstedt - men han är dansk. Han talar med väldigt konstig accent. Ibland hade jag lite svårt att höra vad han sa, och det känns som att han har lite svårt att förmedla sitt känsloregister på svenska; ett språk jag gissar att han inte behärskar - jag fick intrycket att han bara lärt sig replikerna utantill och mer eller mindre fäller dem fonetiskt. Så skulle jag göra om jag fick en roll i en dansk film - jag kan tala engelska flytande, men danska bara imiterar jag.

Puste, i sin tur, var norska - och görs alltså av Ulla Skoog från Sävedalen utanför Göteborg. Majas väninna Anita verkar vara danska, men hon görs av svenska Lia Boysen.

I övrigt verkar den svenska skådespelareliten ha gått man ur huse för att medverka. Peter Andersson är utrikesminister Christian Günther, som röker cigarretter med munstycke och som inte tillhörde partiet, Lennart Hjulström är Marcus Wallenberg, Ingvar Kjellson lever visst än och medverkar i en scen, Michael Segerström sitter med vid bordet på ett flertal fester, men jag kan inte påminna mig om att han har några repliker. Eddie Axberg och Pierre Lindstedt dyker plötsligt upp som hantverkare under några sekunder; Lindstedt säher ingenting och är alltså bara en statist här. Stackars Kenneth Milldoff har fått sitt namn felstavat i eftertexterna - han gör Per Albin Hansson på ett mycket förtjänstfullt sätt och läppsynkar bland annat ett par gamla tal som sändes i radio.

Det svartvita filmfotot är fantastiskt. DOM ÖVER DÖD MAN är en mycket, mycket snygg film. Hantverket är excellent. Storyn som berättas är mycket intressant.  Det är lite synd att jag måste komma med alla invändningar listade här ovan. Till dessa invändningar kommer ett faktum som är vanligt i så gott som alla av Jan Troells filmer: bitvis är filmen oerhört långsam och tråkig. Och DOM ÖVER DÖD MAN vore en cykel, skulle den trilla omkull.

Fast sevärd är den.

 

 

 

 

(Biopremiär 7/11)