KNALLHATTEN (1940)
Knallkorken. Så hette parodin i MAD. Det skulle inte förvåna mig om jag faktiskt läste parodin innan jag för första gången kom över originalet, det vill säga Al Capps Knallhatten. Märkligt namn, förresten. Knallhatten. Vem kom på det? Var kom det ifrån? Vad är en knallhatt? Har det något med knallar som i kullar som i hillbillies att göra? Det finns ju inte den minsta likhet med originalnamnet Li'l Abner. Fast Knallhatten är ju ett betydligt bättre namn!
Al Capps dagsstrippserie debuterade 1934 och höll igång ända till 1977. I Sverige ska den ha gått i Expressen, men ärligt talat har jag sett oerhört lite av serien utgivet på svenska. Knallhatten anses vara en av de främsta satiriska serierna, så det är ju märkligt att den fört en något undanskymd tillvaro här. Fast det är ju klart, andra amerikanska satirserier är i princip helt okända i Sverige, som Pogo och Doonesbury.
Som barn stötte jag på Knallhatten i flera av de Comics-album Carlsen gav ut, och han figurerade även i tre Special-Comics. Jag kommer ihåg att jag tyckte serien var väldigt snyggt tecknad och rolig, jag uppskattade i synnerhet avsnitten om Orädde Oskar och ett som handlade om kickamejerna; små varelser som älskade att bli sparkade i röven. Dock har jag nog aldrig läst episoderna om the Shmoos, som i svensk översättning blev gnurglorna - översättaren måste ha ätit hallucinogena svampar. Fast i morgonprogrammet JUL IGEN HOS JULOFSSON gick THE NEW SHMOO SHOW, som var ett försök av Hanna-Barbera att göra en ny Scooby-Doo. Knallhatten var inte med i den serien.
1989 dök Knallhatten upp i de sju nummer Semic gav ut av den väldigt udda och hafsiga tidningen Collage, och på 1990-talet lyckades Horst Schröder släppa två album. Sedan dess har det nog varit tyst.
Att en i USA extremt populär serie som Knallhatten skulle bli film var förstås självklart, och redan 1940 kom den första. Så här när vi i Sverige spänt går och väntar på en ny film om Åsa-Nisse, vad passar väl då inte bättre än en titt på Albert S Rogells LI'L ABNER?
Jeff York (som då visst kallades Granville Owen) spelar Li'l Abner Yokum, som bor i den lilla bonnhålan Dogpatch. Där fördriver han tiden med att ... tja, han gör väl inte så mycket. Mer än att försöka undvika att gifta sig. Han föredrar att fiska, precis som alla andra karlar i Dogpatch. Men brudarna är ute efter Li'l Abner - framför allt Daisy Mae, förstås, men även Wendy Wilecat och Cousin Delightful. Abner är traktens hunk och damerna trånar.
Sadie Hawkins Day närmar sig, och då går Sadie Hawkins-loppet av stapeln. Tävlingen går ut på att alla ogifta män i Dogpatch springer för livet, medan alla ogifta kvinnor jagar dem för att gifta sig med de som de lyckas fånga. (Detta fann jag ohemult roligt i seriealbumen från 70-talet)
...Och det här är handlingen i 1940 års LI'L ABNER. Det går inte riktigt att redogöra för vad som händer. Manuset är nämligen tunnare än tunt. Knallhatten är även på jakt efter en efterlyst skurk, belöningen är på hela 25 dollar, så den här skurken är också med på ett hörn.
Men i övrigt får LI'L ABNER Åsa-Nisse-filmerna att framstå som väl genomtänka, klurigt författade och välspelade humorklassiker. Den tecknade serien må ha varit en träffsäker satir över det amerikanska samhället, men filmen består bara av folk som skriker sina repliker på dialekt medan de viftar med armarna. När jag började titta på filmen blev jag förvånad över att allting ser ut precis som i serierna. Man har verkligen ansträngt sig att sminka skådespelarna så att de fått samma besynnerliga ansiktsformer - i
synnerhet Knall-
hattens föräldrar Pancy och Lucifer. Jeff York är väldigt lik Knall-
hatten utan smink.
Men vad hjälper detta när manuset inte leder någonstans? Som sagt - det enda som sker, är att folk går omkring och tjoar saker på dialekt. Eller skrattar så där som hillbillies brukar skratta.
Buster Keaton med-
verkar i filmen. Han spelar indianen Lonesome Polecat och påminner mest om Tjadden Hällström.
Jag gillar den klämmiga Li'l Abner-sången under förtexterna, och självklart uppskattar jag att denna korta film inte har något slut. Tydligen kom man inte på något. Plötsligt börjar Daisy Mae jaga Knallhatten och så är det slut. Det enda som saknas är att Trio me' bumba dyker upp och spelar en trudelutt.
Knallhatten fortsatte att dyka upp på bioduken och TV-skärmen, senast på 70-talet gjordes det TV-piloter om honom - och han figurerade i en musikal. Dessa program och filmer har jag i skrivande stund inte tillgång till - men håll ut! I väntan på ÅSA-NISSE OCH DET SVARTA GULDET kommer jag inom kort att skriva om en annan gammal kär bonnlurk från gamla gulnade seriesidor: Tjalle Tvärvigg!
Knallkorken. Så hette parodin i MAD. Det skulle inte förvåna mig om jag faktiskt läste parodin innan jag för första gången kom över originalet, det vill säga Al Capps Knallhatten. Märkligt namn, förresten. Knallhatten. Vem kom på det? Var kom det ifrån? Vad är en knallhatt? Har det något med knallar som i kullar som i hillbillies att göra? Det finns ju inte den minsta likhet med originalnamnet Li'l Abner. Fast Knallhatten är ju ett betydligt bättre namn!
Al Capps dagsstrippserie debuterade 1934 och höll igång ända till 1977. I Sverige ska den ha gått i Expressen, men ärligt talat har jag sett oerhört lite av serien utgivet på svenska. Knallhatten anses vara en av de främsta satiriska serierna, så det är ju märkligt att den fört en något undanskymd tillvaro här. Fast det är ju klart, andra amerikanska satirserier är i princip helt okända i Sverige, som Pogo och Doonesbury.
Som barn stötte jag på Knallhatten i flera av de Comics-album Carlsen gav ut, och han figurerade även i tre Special-Comics. Jag kommer ihåg att jag tyckte serien var väldigt snyggt tecknad och rolig, jag uppskattade i synnerhet avsnitten om Orädde Oskar och ett som handlade om kickamejerna; små varelser som älskade att bli sparkade i röven. Dock har jag nog aldrig läst episoderna om the Shmoos, som i svensk översättning blev gnurglorna - översättaren måste ha ätit hallucinogena svampar. Fast i morgonprogrammet JUL IGEN HOS JULOFSSON gick THE NEW SHMOO SHOW, som var ett försök av Hanna-Barbera att göra en ny Scooby-Doo. Knallhatten var inte med i den serien.
1989 dök Knallhatten upp i de sju nummer Semic gav ut av den väldigt udda och hafsiga tidningen Collage, och på 1990-talet lyckades Horst Schröder släppa två album. Sedan dess har det nog varit tyst.
Att en i USA extremt populär serie som Knallhatten skulle bli film var förstås självklart, och redan 1940 kom den första. Så här när vi i Sverige spänt går och väntar på en ny film om Åsa-Nisse, vad passar väl då inte bättre än en titt på Albert S Rogells LI'L ABNER?
Jeff York (som då visst kallades Granville Owen) spelar Li'l Abner Yokum, som bor i den lilla bonnhålan Dogpatch. Där fördriver han tiden med att ... tja, han gör väl inte så mycket. Mer än att försöka undvika att gifta sig. Han föredrar att fiska, precis som alla andra karlar i Dogpatch. Men brudarna är ute efter Li'l Abner - framför allt Daisy Mae, förstås, men även Wendy Wilecat och Cousin Delightful. Abner är traktens hunk och damerna trånar.Sadie Hawkins Day närmar sig, och då går Sadie Hawkins-loppet av stapeln. Tävlingen går ut på att alla ogifta män i Dogpatch springer för livet, medan alla ogifta kvinnor jagar dem för att gifta sig med de som de lyckas fånga. (Detta fann jag ohemult roligt i seriealbumen från 70-talet)
...Och det här är handlingen i 1940 års LI'L ABNER. Det går inte riktigt att redogöra för vad som händer. Manuset är nämligen tunnare än tunt. Knallhatten är även på jakt efter en efterlyst skurk, belöningen är på hela 25 dollar, så den här skurken är också med på ett hörn.
Men i övrigt får LI'L ABNER Åsa-Nisse-filmerna att framstå som väl genomtänka, klurigt författade och välspelade humorklassiker. Den tecknade serien må ha varit en träffsäker satir över det amerikanska samhället, men filmen består bara av folk som skriker sina repliker på dialekt medan de viftar med armarna. När jag började titta på filmen blev jag förvånad över att allting ser ut precis som i serierna. Man har verkligen ansträngt sig att sminka skådespelarna så att de fått samma besynnerliga ansiktsformer - i
hattens föräldrar Pancy och Lucifer. Jeff York är väldigt lik Knall-
hatten utan smink.
Men vad hjälper detta när manuset inte leder någonstans? Som sagt - det enda som sker, är att folk går omkring och tjoar saker på dialekt. Eller skrattar så där som hillbillies brukar skratta.
Buster Keaton med-verkar i filmen. Han spelar indianen Lonesome Polecat och påminner mest om Tjadden Hällström.
Jag gillar den klämmiga Li'l Abner-sången under förtexterna, och självklart uppskattar jag att denna korta film inte har något slut. Tydligen kom man inte på något. Plötsligt börjar Daisy Mae jaga Knallhatten och så är det slut. Det enda som saknas är att Trio me' bumba dyker upp och spelar en trudelutt.
Knallhatten fortsatte att dyka upp på bioduken och TV-skärmen, senast på 70-talet gjordes det TV-piloter om honom - och han figurerade i en musikal. Dessa program och filmer har jag i skrivande stund inte tillgång till - men håll ut! I väntan på ÅSA-NISSE OCH DET SVARTA GULDET kommer jag inom kort att skriva om en annan gammal kär bonnlurk från gamla gulnade seriesidor: Tjalle Tvärvigg!
Inlägg
