Visar inlägg med etikett Lewis Carroll. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Lewis Carroll. Visa alla inlägg

onsdag 25 maj 2016

Bio: Alice i Spegellandet

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden

ALICE I UNDERLANDET från 2010 var inte en av Tim Burtons bästa, eller ens bättre, filmer, men den blev av någon anledning en stor succé världen över. Således kommer här en uppföljare. Såklart. Sex år har det alltså tagit, vilket innebär att Mia Wasikowska, som gör Alice, hunnit bli 26 - i Lewis Carrolls böcker är hon en liten flicka.

Tim Burtons namn blåses upp med stora bokstäver i trailern till ALICE I SPEGELLANDET, men den här gången är han bara producent. För regin står James Bobin, som mest jobbat med TV och som gjort två biofilmer med Mupparna (varav jag sett en; den är jättebra - min recension finns HÄR). Boken "Alice i Spegellandet" från 1871 tror jag inte att jag läst, jag kan i alla fall inte minnas att jag gjort det, även om handlingen känns bekant när jag skummar igenom ett handlingsreferat. Filmen ALICE I SPEGELLANDET har inte alltför mycket med boken att göra.

Det hela inleds med vad jag trodde var en drömsekvens. Alice är kapten på ett fartyg, som beskjuts av fientliga kanoner medan det tar sig fram genom en kraftig storm. Alice lyckas dock ta sin båt till London - och jag inser att det inte alls handlar om den dröm. Alice har verkligen blivit sjökapten på riktigt. Men allt är inte frid och fröjd därhemma. En ond lord vill ta ifrån Alice och hennes mor både fartyg och bostad.
Efter diverse incidenter i London, får Alice syn på larven/insekten Absolem från Underlandet (Alan Rickman gör rösten) och följer efter honom. De rusar genom ett hus och det bär sig inte bättre än att de hoppar genom en spegel och hamnar i en besynnerlig värld.

Eftersom flera av figurerna från Underlandet finns där, är det väl samma värld som i förra filmen. Eller inte. Vad vet jag. I vilket fall: Hattmakaren (Johnny Depp) har blivit deprimerad och verkar vara döende. Det är något om att han saknar sina föräldrar - eftersom detta är en Disneyfilm, handlar den förstås om att familjen är det absolut bästa av allt. Ah, detta så amerikanska tema! Gör allt för familjen, men ge fan i dina grannar - det är väl ungefär det Trumps budskap går ut på.

Alice får veta att Tiden är en man (Sacha Baron Cohen); han bor i ett slott och har en pryl som kallas kronosfären, med vilken man kan resa i tiden. Alice tänker sno denna, och resa tillbaka i tiden för att rädda Hattmakarens föräldrar.
ALICE I SPEGELLANDET får mig att tänka på PAN; den där konstiga Peter Pan-filmen som superfloppade förra hösten. James Bobins film är bara en enda gigantisk orgie i surrealistiska, datoranimerade miljöer - och absolut inget annat. Detta är en film om Tiden - och jajamen, jag tittade på min klocka åtskilliga gånger under pressvisningen. Visst är filmen ibland väldigt snygg, i synnerhet när den utspelar sig i Tidens slott, men det är också allt den är. Det här är inte spännande och det är absolut inte roligt. Det är bara påfrestande och efter ett tag rätt svårbegripligt. Eftersom det inte finns några regler i i Under/Spegellandet, kan vad som helst hända, och det gör det också - och då blir det svårt att engagera och skapa spänning.

Dessutom serveras vi Stora mästerskapen i överspel. Framför allt från Johnny Depp. Helena Bonham Carter återkommer som Röda drottningen, Anne Hathaway är tillbaka som Vita drottningen. Matt Lucas skymtar förbi som Tweedledee och Tweedledum (och ser bara datoranimerad ut), Rhys Ifans gör Hattmakarens far.

Det här är en riktigt dålig film. Hu.

Filmen är tillägnad Alan Rickman.

Det hade varit mycket roligare att se en äventyrsfilm som enbart handlar om Mia Wasikowska som sjökapten på de sju haven.








(Biopremiär 25/5)

tisdag 2 mars 2010

Bio: Alice i Underlandet

En engelsk utgåva av "Alice i Underlandet" stod på mina föräldrars bokhylla när jag växte upp och jag vill minnas att jag var fascinerad av illustrationerna. Men: jag har aldrig gillat Lewis Carrolls berättelser om Alice. De har mest känts bisarra och utflippade snarare än roliga. Disneys tecknade version tycker jag tillhör studions svagare filmer från dess gyllene era.Jag brukar hävda att Tim Burton är en av mina absoluta favorit-
regis-
sörer, men nog blir jag besviken på honom ibland. APORNAS PLANET var, om inte dålig, så onödig och o-Burtonsk, och nej, KALLE OCH CHOKLADFABRIKEN blev nog lite för mycket Burtonsk på fel sätt; den kändes överlastad.


Tim Burton och hans bildspråk känns minst sagt som en passande för att ta sig an ALICE I UNDERLANDET, och ja, han går verkligen loss här - dessutom i 3D. Filmen bygger inte på böckerna om Underlandet och Spegellandet; det här är en fortsättning. Tretton år har gått, Alice har hunnit bli nitton och publiken antas känna till originalhistorierna.


Alice' far har gått bort och nu åker hennes mor iväg med henne för att gifta bort henne med en fånig lord hon inte tycker om. Frieriet är en jättetillställning med massor av (rika, adliga) gäster - men Alice får syn på en vit kanin som kommer kutande i buskarna. Till saken hör att Alice lider av mardrömmar - hon drömmer om Underlandet och är omedveten om att hon faktiskt varit där på riktigt.


Tösabiten trillar ner i ett hål, hamnar åter i den knäppa världen, och träffar på de välbekanta figurerna: Hattmakaren, knarklarven, påskharen, katten och de andra, vilka alla verkar ha väntat på Alice' återkomst. Dock tror de först inte att hon är den riktiga Alice.

Helena Bonham Carter är den elaka röda drott-
ningen med vatten-
skalle som vill härska och ha sig och ger order om halshuggning till höger och vänster, medan Anne Hathaway är den goda, skira, vita drottningen. Det ser ut att bli krig och den röda drottningen hotar med att släppa lös monstret Jabberwocky, men enligt en profetia ska en hjälte anlända och döda odjuret. Jepp, precis som i EVIL DEAD II. Inte helt oväntat är Alice denna krigare.


ALICE I UNDERLANDET är fantastisk att titta på. Att dra till med en klyscha som "fantasifullt" är en underdrift, likaså den andra klyschan "bildfyrverkeri". Tim Burton har vräkt på med så mycket ... Tim Burton att han måste ha gått i spinn under inspelningen. Det är fantastiska, färgsprakande miljöer, med märkliga svampskogar och pampiga slott, och kreativt designade figurer.
...Men samtidigt kan jag inte påstå att filmen är engage-
rande och det är inte särskilt roligt. Jag tror inte jag skrattade en enda gång. Det skulle väl vara åt den fånige lorden, som bara är med i början och slutet. Problemet är att det här bara är bisarrt och utflippat. Det finns inga regler för denna fantasivärld, vad som helst kan hända - och gör det. Inga ramar att hålla sig inför. Det blir bara en rad knäppa konstigheter staplade på varandra i en märkligt tunn och oinspirerad historia. Spännande är det förstås inte heller, och det blir några scener för många där Alice växer och krymper.


Johnny Depp är Hattmakaren och jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om hans insats; som allt annat är han mest bisarr. Crispin Glover spelar den röda drottningens högra hand, vilket förstås är trevligt. Australiska stjärnskottet Mia Wasikowska är söt och vän som Alice, men lite väl blek. De animerade figurernas röster görs av bra namn; Stephen Fry är kattskrället, Alan Rickman är larven, Michael Gough är en dront, och bäst av allt är att Christopher Lee gör Jabberwockys röst. För övrigt är förstås Jabberwocky en figur i en orelaterad nonsensdikt av Carroll.


Tweedle-
dee och Tweedele-
dum ser inte ut som något annat än datorani-
merade figurer, Danny Elfmans filmmusik låter precis likadant som de flesta av hans kompositioner (vilket ju inte hans score till THE WOLFMAN gjorde), medan 3D:n fungerar alldeles utmärkt.


Se dock upp för 2D-versionen som visas i de städer och på de biografer som saknar 3D-salong - inte nog med att den är platt, den är även dubbad till svenska!


Jag hade verkligen hoppats på att få dela ut ett högt betyg till ALICE I UNDERLANDET, men det blir bara ett dassigt medelbetyg - och detta beror enbart på det visuella. Ibland är det visuella inte allt.






 



(Biopremiär 3/3)