Visar inlägg med etikett Levan Akin. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Levan Akin. Visa alla inlägg

tisdag 17 februari 2015

Bio: Cirkeln

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden

Nu har jag varit på ännu en pressvisning med ovanligt mycket folk i salongen, varav majoriteten kvinnor. Dessutom hörde jag hur någon bakom mig presenterades som "Cirkeln-expert". Behöver jag påpeka att jag inte läst Sara Bergmark Elfgrens och Mats Strandbergs Cirkeln-böcker? Eller seriealbumet med berättelser från Engelsfors, för den delen. Det känns inte som om jag tillhör målgruppen, dessutom har de gett intryck av att vara osedvanligt ooriginella. Tonåringar upptäcker att de är häxor? Nu igen?

Filmatiseringen har varit på gång i flera år, det uppstod en del bråk kring manuset, men nu är filmen här, producerad av Benny Anderssons nya bolag RMV Film; Andersson står även för filmmusiken. Regissör är Levan Akin, som tidigare gjort den usla KATINKAS KALAS - hur han fick jobbet kan man ju undra.
Suzy Bannion anländer till balettskolan i Freiburg, som visar sig styras av häxor, och ... Nej, det där var ju fel film. I CIRKELN handlar det om den lilla hålan Engelsfors gymnasieskola, där rektorn Adriana Lopez (Ruth Vega Fernandez) visar sig vara en god häxa och representant för något slags ockult råd, som slåss mot onda demoner som vill ... Ja, jag vet inte riktigt vad de onda vill, men det är väl som vanligt: de vill utplåna de goda för att kunna söndra och härska i full frihet.

Filmen börjar med att den deprimerade och drogberoende Elias (Gustav Lindh) tar livet av sig. Kort därpå upptäcker en handfull tjejer att de besitter övernaturliga krafter; varsin superkraft - om detta vore en Marvelfilm hade de klassats som mutanter. I vanlig ordning representerar tjejerna varsin samhällsklass eller typ av personlighet: Minoo (Irma von Platen) är ganska vanlig och ordentlig, Anna-Karin (Helena Engström) är mobbad och bor i ett sunkigt hem med sunkiga föräldrar, Ida (Hanna Asp) är den som mobbar, Linnéa (Leona Axelsen) är gothbruden, Vanessa (Miranda Frydman) är den slampiga, medan Rebecka (Josefin Asplund) är ... Tja, jag vet inte, hon är bara allmänt sympatisk. Dessa sex är De Utvalda - det visar sig att även Elias tillhörde De Utvalda och hans död var egentligen mord - någon är ute efter att mörda dem allihop.
En natt far de här tjejerna plötsligt ur sina sängar och vandrar likt robotar iväg rakt in i skogen. Där står de i en ring och Ida börjar plötsligt att sväva och prata med monsterröst och förklara vilka de är och stånkar "Magin vaknar!" och har sig. När senare rektorn (som av någon anledning bor i en närmast omöblerad, fallfärdig villa) avslöjar sig som häxa är det dags för tjejerna att gå i häxskola, där de lär sig hantera sina krafter, och samtidigt ska de försöka samarbeta, vara vänner och hitta den onda demonen, som kan vara vem som helst på skolan. Demonen visar sig vara precis den jag trodde det var från början.

Innan visningen hörde jag att ett par kvinnor i salongen sa att det fanns väldigt mycket BUFFY THE VAMPIRE SLAYER och Stephen King över böckerna. Stephen King? Tja, Kings böcker brukar ofta handla om amerikansk medelklass i mindre städer, men där stannar nog alla likheter. Och BUFFY innehöll mycket action och humor. CIRKELN är förvånansvärt gravallvarlig. Förvisso skrattade tjejerna på pressvisningen åt en del repliker, tydligen var det meningen att dessa repliker skulle vara kul, men det uppfattade inte jag. Men jag skrattade också. Flera gånger. Jag fick bita mig i handen. Filmen är nämligen ofta ofrivilligt komisk, flera scener håller lite kalkonklass - som när Ida börjar prata med monsterröst och fäller fullkomligt hopplösa repliker. Scener som fick mig att tänka på ett par seriemanus jag började skriva, men som jag skrotade när jag kom fram till att scener som de här sällan funkar, de blir i princip alltid otroligt fåniga.
Vad som är ännu fånigare är scenerna med rektorn och hennes häxundervisning. Åh, herregud. De fungerar inte överhuvudtaget och dialogen är hemsk. Rent allmänt känns det som om den här storyn är skriven av en 16-åring som förläst sig på tonårsfantasy. Apropå 16-åringar: en bit in i filmen framgår det att huvudpersonerna är just sexton och går första året på gymnasiet. Jag vet inte hur gamla skådespelerskorna är, men jag gissade först på att rollfigurerna var runt tjugo. Minst.

Rent filmiskt ser det här ut som svensk film brukar göra. Miljöerna är gråa, vädret är konstant tradigt. Filmfotot är rudimentärt, här finns inga som helst extravaganser eller personliga grepp, fast ett par specialeffekter får väl ansas vara okej. Som nästan alltid i svensk film fäller skådespelarna sina repliker i tur och ordning på ett sätt man bara gör i svensk film. Nu pratar du - nu pratar jag - nu pratar du - nu pratar jag. De flesta av rollfigurerna är ganska osympatiska och de som inte är det, är lite slätstrukna. Även Sverrir Gudnason medverkar, han spelar lärare. Ett par figurer gillar att dekorera sina elevskåp och hem med Kim W Andersson-teckningar. Benny Andersson må vara en världsberömd musiker, men hans filmmusik här är anonym. Emellanåt spelas en trolsk, folkmusikinspirerad slinga, men för det mesta ligger stråkarna som en jämntjock smet över scenerna. Fast är månne det intensiva trummandet under slutuppgörelsen inspirerat av SUSPIRIA?
De senaste åren har jag sett många filmer om tonåringar som är The Chosen Ones och/eller visar sig besitta övernaturliga krafter. 2013 kom både THE MORTAL INSTRUMENTS: STAD AV SKUGGOR och BEAUTIFUL CREATURES, varav den senare var rätt okej. Det finns ytterligare filmer, en del har jag nog sett men helt glömt bort, andra har jag inte sett - men temat är vanligt och uttjatat. Det blir självklart inte bättre bara för att det är på svenska och för att man känner igen typiska svenska miljöer, vilket alltför många verkar tro.

Att en films handling inte är originell behöver inte innebära att filmen är dålig; den kan ju vara både välgjord och underhållande. Tjejerna i CIRKELN går alla in för sina roller, de gör ett bra jobb, men som helhet är filmen alldeles för lång, för tråkig, och för dum. Det är alldeles för valhänt genomfört. Vi har sett allt förut - och då i bättre tappning. Det är möjligt att de tre böckerna innehåller kvaliteter som tilltalar ungdomar, men de uppenbarar sig inte i filmen.

Förresten, varför måste sådana här konstellationer alltid bestå av ett gäng helt olika personligheter? Det vore mer unikt om alla var ungefär samma typ. Det hade varit oerhört roligt om alla sex var bortskämda mobbare som måste bekämpa ondskan!








(Biopremiär 18/2)

tisdag 17 januari 2012

Bio: Katinkas kalas

Foton copyright (c) Folkets Bio

Efter att nya HAMILTON har vält kioskerna, är det dags för en svensk film som garanterat kommer att resa upp kioskerna igen. KATINKAS KALAS är så långt ifrån en blockbuster eller en publikfilm man kan komma. Den är även långt ifrån en färdig film, redo att visas på bio.

Mia Mountain (heter hon så på riktigt?) spelar Katinka, som bor med sin make Greger (Ludde Hagberg) i ett stort, flott hus med pool och trädgård på en synnerligen idyllisk landsbygd. Katinka fyller år, de förbereder en födelsedagsfest, och Greger lagar exklusiv mat.

Så anländer gästerna, fyra pers som inte verkar ha så mycket gemensamt med vare sig varandra eller Katinka och Greger. Enligt pressmaterialet är de "hipsters som tillhör en kulturell överklass". Och det stämmer väl. I varje fall tillhör de den övre medel- eller något slags överklass.

Men så dyker plötsligt och oväntat Katinkas slarver till bror Joel (Fredrik Lundqvist) upp tillsammans med sin nya flickvän Linda (Yohanna Idha - stavar hon så på riktigt?). Linda är programledare för ett ring-in-och-tävla-program på TV och en billig typ, hon ger ett slampigt, korkat och obildat intryck. Stämningen blir konstig under middagen som följer, och snart urartar det ännu mer; Lindas och Joels närvaro får festdeltagarna att inse det ena och det andra om sig själva och varandra. Katinka kedjeröker från början till slut, och ibland röker de medverkande fetingar också.
Låt mig ta det positiva först. Filmfotot är alldeles utmärkt. Inte så kul och innovativt, men det för tankarna till reklamfilm från 1970-talet.
Timotejschampo. Skirt, vackert, somrigt, Elvira Madigan - vaselinet är inte långt borta. Man har även bemödat sig att göra trevliga förtexter som utgår från akvareller och teckningar föreställande olika scener ur filmer (en allmogevariant av SPIDER-MAN 2-förtexterna?). Mia Mountain nominerades till l’Oreal Paris Rising Star vid Stockholms filmfestival 2011, och hon är onekligen bra i sin långfilmsdebut.

... Men för övrigt brister det här dramat så att det knakar i alla fogar. Filmiskt är det fullkomligt ointressant, eftersom hela filmen är dialogbaserad. Och två tredjedelar av den myckna dialogen är fullkomligt onödig. Folk babblar och babblar om fullkomligt irrevelanta saker utan att handlingen förs framåt. Detta hade förstås fungerat om dialogen var välskriven och skådespelarna dugliga - men så är inte fallet. De medverkande fäller krystade repliker på de mest onaturliga sätt, i vissa fall är standarden lägre än normal porrfilmsklass. Även Yohanna Idha nominerades till l’Oreal Paris Rising Star vid Stockholms filmfestival 2011, men hon spelar över.
En del scener och vissa replikskiften är medvetet komiska - men i alldeles för många fall vet jag inte om det är på djupaste allvar eller avsett att vara kul. Mot slutet för den märkligt fjollige Joel en dialog med Katinka, under vilken han är naken och hela tiden håller en handduk för skrevet på olika sätt. En riktig kalkonscen. Apropå naket: ganska exakt 60 minuter in i filmen visar Linda brösten. Jo, jag vet hur långt in i filmen det var, eftersom jag tittade på klockan var tionde minut.

Ett replikskifte lyder något i stil med "Fatta vad jag är rädd för dvärgar!" - "Men så kan du väl inte säga, det heter väl ändå 'kortväxta'! Att säga 'dvärg' är ju som att säga 'neger'!". Nej, jag tänker inte byta namn på TOPPRAFFEL!s betygsystem till Syndiga Kortväxta.
Alla rollfigurerna är superklyschor, vilket antagligen är avsiktligt för att vi ska få se dem förändras under filmens gång - men absolut ingenting kommer som en överraskning. Det är det gamla vanliga. Vi har sett allt förut. Både bättre och sämre. Svenskt standarddrama modell 1A med ett svagt eko av Bergman. Hm, varför hör man aldrig unga, svenska filmstudenter säga att de inspireras av, tja, Bert I Gordon? hade vi ju fått se festliga filmer!

KATINKAS KALAS känns som ett avslutningsprojekt från en filmutbildning. Och filmen är alldeles, alldeles för lång. Den varar bara 97 minuter, men känns som fjorton timmar. Det hela hade funkat betydligt bättre som en novellfilm. Trots detta hyser man tydligen en viss övertro på filmen - bara här i Malmö kommer den att gå upp på både Spegeln och Filmstaden. Fråga är bara vem de har tänkt ska betala pengar för att gå och se det här - mer än de inblandades kompisar och släktingar. Det finns ingen som helst orsak att se KATINKAS KALAS, om man inte är specialintresserad av nya, unga, svenska filmare.

Mia Mountain kan dock bli något. Ge henne en roll i en riktig film! Långfilmsdebuterande regissören Levan Akin ska filmatisera den ockulta bästsäljaren "Cirkeln" härnäst.







(Biopremiär 20/1)