Netflix: Don't Look Up

Foton copyright (c) Netflix

Adam McKays DON'T LOOK UP hade premiär på julafton, men eftersom jag varit bortrest (och då föredragit bröderna Marx), blev det inte av att jag såg filmen förrän nu. Tydligen visas den även - eller ska visas - på några utvalda biografer.

Sedan premiären har DON'T LOOK UP figurerat flitigt i olika mediaflöden. Den har fått en hel del dåliga recensioner i tidningar, men många av tittarna verkar gilla filmen. Den hyllas som smart satir - och sågas för att den inte är tillräckligt smart satir. Vänsterpropaganda tycker en hel del på den amerikanska högerkanten. 

Vis av erfarenhet vågade jag inte hoppas för mycket på DON'T LOOK UP, det är ju trots allt en Netflixproduktion, och de brukar som bekant inte vara något vidare. Men jag får erkänna att filmen var bättre än väntat. Mina främsta invändningar är att filmen är en halvtimme för lång, det hade räckt med en timme och 50 minuter, och jag får nog säga att en del av de medverkande spelar över.

Leonardo DiCaprio och Jennifer Lawrence spelar Randall och Kate, två astronomer som upptäcker att en enorm komet är på väg mot jorden - en planetförstörare som kommer att utplåna allt liv när den slår ner. Randall och Kate måste förstås berätta detta för myndigheterna och varna folk; kanske går det att hindra kollisionen, som beräknas ske sex månader senare.

Randall och Kate hamnar, tillsammans med en tredje astronom; Teddy (Rob Morgan), i vita huset, för att träffa USA:s vidriga och korkade president (Meryl Streep), och hennes ännu mer vidriga och korkade son (Jonah Hill). Presidenten vägrar ta astronomerna och hotet på allvar, hon har viktigare saker att tänka på, framför allt sig själv. De två forskarna skickas ut för att prata om den kommande katastrofen i ett TV-program lett av Cate Blanchett och Tyler Perry. De flamsiga programledarna vill bara prata om glada och glättiga saker, så forskarnas budskap går inte riktigt fram. Den temperamentsfulla Kate får ett utbrott, stormar ut, och kallas galen, medan den lite tafatte Randall utses till världens sexigaste astronom och raggas upp av Cate Blanchetts rollfigur.

Mark Rylance spelar en sorts bisarr Steve Jobs-variant; en märklig typ som driver ett extremt framgångsrikt mobilföretag, och vars senaste uppfinning revolutionerar internet och mobiltelefoni. Han och hans företag ställer till det. Ron Perlman dyker upp som en stridis och astronaut som utses till hjälten som ska skickas upp för att få kometen att ändra sin bana. Befolkningen delas upp i två läger, de som är rädda för kometen och regeringen, och de som anser att kometen är en bluff.

DON'T LOOK UP är inspelad under pandemin - och här finns klara paralleller till hur världen, framför allt USA, ser ut just nu. Kometförnekarna är förstås pandemi- och klimathotsförnekarna, och antivaxxare - de bär till och med röda basebollkepsar med texten "Don't look up". Meryl Streeps president och hennes regering är Trump-administrationen, men Adam McKay säger att han inte har någonting till övers för vare sig republikanerna eller demokraterna. 

Här borde jag nämna Kubricks DR STRANGELOVE från 1964, som McKays film har många likheter med, men jag har inte sett den på över trettio år, och jag minns bara de mest berömda scenerna. Dock har jag faktiskt sett den på bio. Här ska visst även finnas likheter med Sidney Lumets NETWORK från 1976, men den har jag nog inte sett alls. Tror jag. (Jag gör här en minnesanteckning: köp DR STRANGELOVE och NETWORK.)  

DON'T LOOK UP är en rejält påkostad film, den ser dyr ut, och det dyker upp en massa kända skådespelare i småroller. Och som sagt - jag tyckte att den var klart bättre än förväntat. Kanske är den roligare för mig som europé, jag sitter på behörigt avstånd och skrattar åt tosingarna borta i Amerika ...

... Men så öppnar jag Göteborgs-Posten och läser ännu en insändare från en antivaxxare eller någon annan typ av dårfink, och sedan skrattar jag inte lika mycket.

Cate Blanchett och Meryl Streep är roligast i DON'T LOOK UP. Linus Sandgren från Spånga är filmens filmfotograf. Det är synd att filmen är alldeles för lång.

Just det: när eftertexterna börjar rulla, avbryts dessa efter en liten stund för en första epilog, och när eftertexterna rullat klart kommer en andra epilog.

Pluspoäng till textaren som översatt "Batcave" med "Läderlappsgrottan"!

 

 

 

(Netflixpremiär 24/12)

Bio: Once Upon a Time ... in Hollywood

Foton copyright (c) Sony Pictures Sweden
Häromåret köpte jag en Blu-ray-box med alla Quentin Tarantinos filmer fram till och med DJANGO UNCHAINED; THE HATEFUL EIGHT var alltså inte med i boxen. Jag såg genast om INGLOURIOUS BASTERDS och DJANGO UNCHAINED, och jag såg faktiskt också om DEATH PROOF, för att se om den verkligen var så kass som jag mindes den efter visningen i Cannes. Det var den. Den är hemsk.
Däremot kände jag mig inte alls sugen på att se Tarantinos tidiga filmer. Framför allt inte PULP FICTION. Jag hade en känsla av att den inte skulle hålla. Jag såg heller inte JACKIE BROWN, vilken jag blev besviken på när den kom 1997, men de senaste månaderna har flera bekanta hävdat att den är deras favoritfilm av Tarantino. Jag minns nästan ingenting av den, så jag får väl se om dem.
Efter att jag kommit hem efter pressvisningen av ONCE UPON A TIME ... IN HOLLYWOOD föll det sig inte bättre än att jag faktiskt såg om PULP FICTION - jag letade efter något annat på Netflix, och då dök den upp. (Blu-ray-boxen befinner sig på annan ort)
... Och nej. PULP FICTION höll inte. Den kändes väldigt gammal - på fel sätt. Den var liksom fast i 1994, den är för upptagen med att vara cool och nyskapande, och häftig med sitt ironiska våld. 1994 var jag 26 år, jag var i rätt ålder, och då hade jag förstås inte tidigare sett något liknande. Då var filmen omtumlande på alla möjliga sätt.
Ett annat problem var att PULP FICTION ledde till en rad imitationer. Filmkapare som ville vara Tarantino spottade ur sig kriminalfilmer som ansträngde sig till det yttersta att vara coola, smarta och nyskapande. Jag blev fruktasvärt trött på denna typ av film.
Med INGLOURIOUS BASTERDS började Tarantinos filmer bli lite mer, tja, traditionella, och handlingen blev lite rakare - och jag tyckte åter att Tarantino var jättebra, bättre än han någonsin varit. Det kändes som att han lekt av sig och mognat. Jag är väldigt restriktiv med höga betyg här på TOPPRAFFEL!, jag vet att en del läsare tycker att jag sågar för mycket, men jag noterar att jag satt högsta betyg på INGLOURIOUS, DJANGO och HATEFUL. Kommer det att bli den fjärde femma till Quentin Tarantino?

ONCE UPON A TIME ... IN HOLLYWOOD beskrivs som ett kärleksbrev till filmindustrin. Och det är precis vad det är. En nostalgisk, passionerad, entusuastisk kärleksförklaring till filmen och Hollywood (och till kvinnofötter). Medan jag såg filmen funderade jag lite grann på om dagens unga biopublik kommer att få ut så mycket av filmen, eller en publik som inte är speciellt filmintresserad. Kanske är jag fördomsfull, men känner ungt folk av idag till Sharon Tate och Steve McQueen? För den stora allmänheten är de lika bortglömda och passé som Rick Dalton känner sig.
Rick Dalton, det är Leonardo DiCaprios rollfigur i ONCE UPON A TIME. Han var stjärnan i en westernserie på TV, han gjorde några uppmärksammade filmroller, men nu är det 1969 och han har förpassats till att gästspela som skurk i enstaka avsnitt av TV-serier. Producenten Marvin Schwarz (Al Pacino) försöker få Dalton att åka till Italien och spela huvudrollen i spaghettiwesterns, men Dalton vägrar - han hatar italienska westerns.
Brad Pitt spelar Cliff Booth. Cliff är Daltons stuntman, men han har med åren blivit mer än så. Han är Daltons chaufför, assistent och alltiallo - och han är i princip Daltons enda vän. Cliff bor dock i en nedgången husvagn tillsammans med sin vältränade hund, medan Dalton bor i en flådig villa med pool. Cliff är en ganska hopplös kille som inte vet att uppföra sig på filminspelningar. Han påstås även ha mördat sin fru.
Dalton har fått nya grannar - Roman Polanski (Rafal Zawierucha) och dennes hustru Sharon Tate (Margot Robbie). Dalton, som är upptagen med en ny skurkroll i westernserien LANCER, har inte träffat sina grannar. Den snälla och rara Sharon Tate umgås mest med kompisar och går på fester. Cliff får ofta syn på ett gäng unga hippietjejer när han är ute och kör, och en dag ger han en av dem; Pussycat (Margaret Qualley), lift hem. Hon visar sig bo i ett besynnerligt hippiekollektiv på en ranch där Rick Daltons gamla TV-serie spelades in. Jodå, visst handlar det om familjen Manson. Charles Manson (Damon Herriman) figurerar dock bara i en kort scen.
Någon egentlig handling har ONCE UPON A TIME ... IN HOLLYWOOD inte. Vi får följa en handfull människor i Hollywood under några månader, fram till det överraskande slutet, vilket förstås inte alls är överraskande - med tanke på vad Tarantino tidigare hittat på i sina filmer.
Men - det här är minutiöst välgjort och välspelat. Jag var fullkomligt uppslukad när jag såg den här filmen. Den varar hela två timmar och 41 minuter, men till skillnad från till exempel AVENGERS: ENDGAME, så känns den inte som 14 timmar. Tarantino har gjort en vansinnigt underhållande och raffinerad film, en film med så många detaljer att man antagligen måste se den flera gånger för att uppfatta allt.

Som titeln antyder är det här en saga. En saga som grundar sig i verkligheten, men som tar sig friheter med  händelser. En alternativ verklighet - tänk om det här hände istället. Kanske är allt i filmen uppdiktat av Cliff Booth. "Tänk om jag lyckades nita Bruce Lee!".
Det återuppbyggda 60-talet känns verkligen autentiskt, och autentiska händelser, människor, filmer och TV-program blandas med påhittade sådana. Damian Lewis spelar Steve McQueen, och han är besynnerligt lik originalet i sin enda scen. LANCER regisseras av skådespelaren Sam Wanamaker, och han spelas av Nicholas Hammond, vilket är lite kul. Hammond var en av gossarna i SOUND OF MUSIC, och på 70-talet spelade han Peter Parker i den kortlivade TV-serien om Spindelmannen. TV-serien LANCER skapades förresten av Samuel A Peeples, far till Nia Peeples, som var med i FAME.
Vidare spelar Bruce Dern blind ägare till ranchen där Mansonfamiljen bor, gamle fine Clu Gulager är bokhandlare, Kurt Russell och Zoë Bell gör ett gift par som hatar Cliff Booth, Martin Kove, Michael Madsen och James Remar figurerar i en TV-serie. Dakota Fanning tillhör Mansonfamiljen, och Luke Perry, som gick bort efter inspelningen, har en liten roll som skådis.
Ja, och så får vi se Mike Moh som Bruce Lee. Detta har fått Shannon Lee, Bruce Lees dotter, att gå i taket. Scenen med en väldigt arrogant och kaxig Bruce Lee är nämligen rolig, och släkten Lee uppskattar verkligen inte att biopubliken skrattar åt Bruce! Shannon har skrivit debattinlägg om detta - men hon är ute och cyklar. Quentin Tarantino försöker inte förlöjliga Bruce Lee.
Margot Robbie är fullkomligt bedårande som Sharon Tate. Vi får även tillfälle att se den riktiga Tate, eftersom filmens Tate går på bio och ser en film med sig själv, och vi får se klipp ur en autentisk film - Matt Helm-rafflet ETT JÄRN I ELDEN med Dean Martin.
I en nattscen panorerar kameran över några byggnader, och då kan vi i bakgrunden se en stor reklamskylt för filmen CANDY, med ett stort foto på filmens huvudrollsinnehaverska, den ljuvliga Ewa Aulin från Borstahusen.

ONCE UPON A TIME ... IN HOLLYWOOD är antagligen den minst våldsamma film Tarantino gjort. Dock förekommer ett par våldsexplosioner, och dessa är extremt brutala, chockerande och snaskiga, men till större delen är filmen mest trevlig, och ofta riktigt rolig.
Leonardo DiCaprio är förstås bra som Rick Dalton, men den som imponerar mest tycker jag är Brad Pitt. Fan vet om han varit bättre än här, han verkar känna sig hemma i rollen som halvsunkig hunk. Det är lite Robert Redford över hans look i den här filmen.
Ska jag anmärka på något, är det ett par scener med en lillgammal åttaårig skådespelerska som spelar mot Dalton i LANCER. Nu är det meningen att hon ska vara otroligt lillgammal, men hon framstår mest som en dålig och onaturlig skådis. Fast det är inget som stör så där jättemycket.
Detta är en Film med stort F, det är en typ av film vi får se alldeles för sällan nuförtiden, när utbudet till större delen antingen består av plastiga blockbusters, eller, om man väljer alternativa biografer, av fnösktorr arthousefilm. Att filmen handlar om filmbranschen gör mig extra entusiastisk. Det här inte en film som gjorts för att rida på en trend; för att filmproducenter ska dra in så mycket stålar som möjligt, och det är inte en film som gjorts för att föra fram viktiga och angelägna budskap - den här filmen har kommit till för att Tarantino älskar film.
Jag fläskar på med en femma den här gången också!

(Biopremiär 16/8)

Bio: The Revenant

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox

Revenant betyder bland annat att man återvänder från det döda. Ordet är också en populär filmtitel. På 1990-talet visade vi en vampyrfilm med Udo Kier som hette REVENANT (den döptes senare om till MODERN VAMPIRES) på Fantastisk Filmfestival. På hyllan bakom mig står en annan, hittills osedd vampyrfilm från 2009, som heter THE REVENANT. Det finns ytterligare en lång rad filmer med denna titel - och nu har vi ännu en.

De Oscarsnominerade filmerna väller in, och Alejandro G Iñárritus THE REVENANT är en av storfavoriterna - den är nominerad till hela tolv statyetter, bland annat i kategorierna Bästa film, Bästa regi, Bästa filmfoto, Bästa manliga huvudroll, och bästa manliga biroll. Åtminstone en Oscar lär filmen kamma hem - den för filmfoto. Emmanuel Lubezkis foto är nämligen enastående. Tilldelas han priset, blir det för tredje gången på raken - eftersom han Oscarbelönades för BIRDMAN (2014) och GRAVITY (2013).

För bara ett par veckor sedan hade westernfilmen THE HATEFUL EIGHT biopremiär. Här kommer ännu en western - och en film som skiljer sig en hel del från Tarantinos senaste bidrag i genren, vilket i sin tur skilde sig från de flesta andra westernfilmer. Iñárritu har gjort ett existentiellt vildmarksdrama.

Leonardo DiCaprio spelar pälsjägaren Hugh Glass, som tillsammans med sin son; halvblodet Hawk (döpt efter seriefiguren Hawk, Son of Tomahawk?), och ett gäng råbarkade karlar befinner sig djupt inne i vintriga skogar, när de anfalls av indianer och tvingas fly. Kort därpå attackeras Glass av en björn och blir svårt skadad. Pälsjägarna måste fortsätta sin färd och tvingas lämna Glass i skogen, men tre män stannar kvar för att ge Glass en ordentlig begravning när han väl dör: Hawk (Forrest Goodluck), den unge Bridger (Will Poulter), och den skalperade och bindgalne indianhataren Fitzgerald (Tom Hardy). Den sistnämnde är inte alltför förthust i Glass. Han lurar och hotar Bridger och de begraver Glass levande, för att genast bege sig mot ett fort. Glass är förstås inte död. Han kravlar ur graven, och trots att han är både svårt skadad och helt ensam i vildmarken, är han besatt av att hitta Fitzgerald och hämnas.

THE REVENANT är en rå, våldsam och blodig film. Samtidigt är det här allt annat än en "rak" äventyrsfilm. Den egentliga huvudrollen innehas av Naturen med stort N. Det är mäktiga bilder. Vid ett flertal tillfällen stoppar Iñárritu in mer eller mindre surrealistiska och poetiska drömsekvenser. Dessa hade jag kunnat vara utan; det känns mest pretentiöst och utstuderat konstnärligt. Hjältens återuppståndelse känns igen från inledningen på DJANGO, KILL! IF YOU LIVE, SHOOT! från 1967.

Filmen är fullständigt humorbefriad, dyster, ibland nästan deprimerande. Den dystra stämningen förstärks av Alva Notos och Ryûichi Sakamoto. Det är långt och långsamt, men hela tiden spännande och fascinerande.

Efter THE HATEFUL EIGHTs premiär hamnade jag förstås i några diskussioner om filmen. Många klagade på att samtliga rollfigurer i Tarantinos film är osympatiska och att det är omöjligt att bry sig om dem; man struntar i hur det går för dem. Jo, så är säkert fallet - men Tarantinos rollfigurer är köttiga, och dialogen är välskriven och bitvis rolig. Dialogen i THE REVENANT är knapp, det pratas inte så mycket, rollfigurerna presenteras inte närmare, de flesta är osympatiska, och nej, det är lite svårt att bry sig om de här karlarna. Vilket dock inte hindrar det här från att vara en bra film.

Jag är väldigt glad att jag inte var med på inspelningen av THE REVENANT. Jag avskyr snö, jag avskyr skog och vildmark, och jag hatar våta kläder. Det måste ha varit vidrig att spela in den här. Jag satt ofta och undrade hur kallt det är i filmen. Rollfigurerna envisas med att med jämna mellanrum traska ut i- och ibland till och med simma i den kalla floden, medan de fortfarande är iförda kläder och pälsar. Jag tycker att kläderna borde frysa till is. Men kort därpå kurar de ihop sig för att värma sig under de nyss dyblöta skinnen.

Jag tycker att THE HATEFUL EIGHT är en bättre film - men det är nog en smaksak. Jag har alltid föredragit revolvermän och prisjägare framför pälsjägare.  När jag såg FAMILJEN MACAHAN på TV på 1970-talet gillade jag jakten på den snabbskjutande och oskyldigt anklagade Luke Macahan bättre än Zebs förehavanden med Satangkai.

(Biopremiär 29/1)

Bio: The Wolf of Wall Street

Foton copyright (c) UIP Sweden

Låt oss titta lite på Martin Scorseses filmer. Jo, jag har ju en tendens att göra det varje gång det kommer en ny film av honom. Jag tenderar att sätta höga betyg på hans filmer, men ofta är det med reservationer. Till exempel gav jag HUGO CABRET en fyra, men betyget gäller enbart 3D-versionen på bio - utan 3D förtas en stor del av upplevelsen. Jag satte även en fyra på SHUTTER ISLAND, trots att jag egentligen inte köper premisserna för berättelsen. Men när jag tänker på Scorseses bästa filmer, är det förstås de största klassikerna som först ploppar upp i skallen, som TAXI DRIVER, TJUREN FRÅN BRONX och MAFFIABRÖDER; och sällan något gjort efter den sistnämnda. Det har blivit en del slätstrukna filmer de senaste två decennierna, som CASINO, och åtminstone en rejält usel film: GANGS OF NEW YORK.

Martin Scorseses senaste epos heter THE WOLF OF WALL STREET och bygger på börsmäklaren Jordan Belforts självbiografi med samma namn. Filmen har blivit omdiskuterad i USA; Scorsese har anklagats för historieförfalskning och för att glorifiera drogmissbruk och prostitution. Själv tycker jag att detta är Martin Scorseses bästa film på tio år - eller kanske till och med tjugo år. Okej MAFFIABRÖDER kom 1990, så det blir ännu fler år.

Leonardo DiCaprio har nu gjort en handfull filmer tillsammans med Scorsese. Jag har tidigare haft svårt för DiCaprio, jag har irriterat mig på hans gossaktiga utseende och framtoning. Men nu har han vuxit till sig och gjort fantastiska roller i till exempel DJANGO UNCHAINED och nu i THE WOLF OF WALL STREET. Leonardo DiCaprio står verkligen för ett power house performance som Jordan Belfort. Han är fullkomligt fantastisk. Han är dock 40 år gammal och när filmen börjar och det är slutet av 1980-talet säger han något om att han är 22, vilket kanske inte är så övertygande - men grabben kan fortfarande passera som 30-åring.

THE WOLF OF WALL STREET inleds på ett sätt jag egentligen avskyr. Alldeles för snabba klipp, alldeles för mycket information, Jordan Belfort agerar berättarröst, pratar om sin fantastiska karriär, och dyker även upp i bild - och pratar in i kameran; med oss i publiken. Detta upphör dock efter ett par minuter, då vi kastas tillbaka i tiden och Belfort anländer till New York. Han är ung och hungrig, och börjar jobba för den garvade börshajen Mark Hanna (Matthew McConaughey i obehaglig frisyr). Hanna lär Belfort allt han behöver kunna om Wall Street: han ska dricka sprit, snorta mycket kokain, onanera åtminstone två gånger om dagen, och främst tänka på sig själv.

Det dröjer dock inte länge innan börsen kraschar och Belfort blir arbetslös. För att försörja sig och sin fru, som är hårfrisörska (och ser ut som en sådan), börjar han jobba åt ett sketet litet företag som säljer Penny Stocks, vilket i filmen översätts som "frimärksaktier". De annonserar i herrtidningar och säljer värdelösa skräpaktier till folk som inte vet bättre men drömmer om att bli rika. Belfort blir snabbt företagets främste säljare, han tar över hela företaget, anställer sina fiffelexperter och framgången är ett faktum. Belfort blir multimiljonär - och lever ett bisarrt liv späckat med mängder av droger, fester, horor, lyxprylar, och han gifter om sig med den tjusiga Naomi (Margot Robbie). Efter ett tag får han dock FBI:s ögon på sig.

Detta drama är så nära komedi Martin Scorsese kommit. Ja, jag vill nog i första hand klassificera detta som komedi. Bitvis är det här fantastiskt roligt. Om det handlar om historieförfalskning har jag ingen som helst aning om, men eftersom allting här är så extremt överdrivet har jag svårt att tänka mig att det finns folk som uppfattar det här som ren fakta. Filmen får mig faktiskt att tänka på SCARFACE - det här är som SCARFACE, fast utan våld. En drogindränkt skröna om en mans uppgång och fall.

Versionen som visas här i Sverige är tack och lov oklippt. I USA belades filmen med åldersgränsen NC-17, det vill säga att inga under 17 kan se den. Detta gillade inte Universal, så de censurerade filmen genom att klippa i några sexscener för att få åldersgränsen R; de under 17 kommer in i vuxens sällskap. Scorsese har kallats gubbsjuk på grund av den myckna nakenheten och alla sexscener i den här filmen. Jo, det är verkligen pussy galore här - men nog vore det märkligare om en film om en galen drog- och sexmissbrukare inte innehöll mängder med nakna brudar. Och jag kan väl inte påstå att jag klagar. Jag saknar dock omotiverade duschscener.

Killarna i Belforts gäng är verkligen sköna. PJ Byrne har en fantastisk frisyr som ofta diskuteras, det framgår inte om det är en tupé eller ej, Jonah Hill ser obehaglig ut med kritvita tänder, och vi hittar även Joanna Lumley och Jean Dujardin i rollistan. Bäst är dock Rob Reiner som Belforts farsa; en burdus man som alltid skäller och har sig, utom när han pratar i telefon - då lägger han sig till med brittisk dialekt. Den skarpsynde kan under ett par sekunder se Joe Zaso, en kille som var med i flera av Kevin Lindenmuths små filmer på 90-talet.

Språket är genomgående grovt och det pratas om rekord i flest antal "fuck" i dialogen. Jo, de här människorna får Tony Montana att framstå som en amatör på området. Montana och Belfort ligger dock på samma nivå vad gäller droger. Vi pratar högar av kokain och annat här. I en fantastisk scen tar Belfort en svåråtkomlig drog som gör att han når det han kallar "CP-stadiet". Scenen varar hur länge som helst och DiCaprio ger allt när han krälar omkring, dreglar och har sig, hela tiden ackompanjerad av musiken från en Karl-Alfred-film på TV.

THE WOLF OF WALL STREET är genomgående fantastiskt underhållande. Men jag har en invändning - en ganska fet invändning. Detta är Scorseses hittills längsta film och den klockar in på exakt tre timmar! Den är alltså åt helvete för lång! Samtidigt som här inte finns några överflödiga scener, känner jag att filmen är åtminstone 30 minuter för lång. Detta gör att jag har tvekat över mitt betyg. Men! Även om filmen varar en evighet är den bättre än de Scorsesefilmer jag tilldelat fyror i betyg. Det här är virtuost filmskapande, det här är stor filmkonst av det slag jag älskar. Således kan det i slutändan nog inte bli något annat betyg än detta:

(Biopremiär 10/1)

Bio: Den store Gatsby

Foton copyright (c) Tentieth Century Fox Sverige/Warner Bros.
Häromåret köppte jag ett utgallrat ex av F Scott Fitzgeralds alldeles oerhört klassiska roman "The Great Gatsby". Penguin Pocket, tio spänn. Den bör jag ju ha läst, tänkte jag, satte den i bokhyllan - och läste något annat istället. Jag har fortfarande inte läst den.
Däremot har jag nu sett Baz Luhrmanns nya 3D-filmatisering av boken. Jag bör kanske skjuta in att vad jag vet har jag inte sett någon av de tidigare filmatiseringarna (från 1926, 1949, 1974, 2000 - och det finns säkert fler). Australiern Luhrmann är en snubbe jag har rätt svårt för. Har har inte regisserat någon långfilm sedan halvfiaskot med AUSTRALIA 2008. Dessförinnan gjorde han uppmärksammade och rätt populära filmer som ROMEO + JULIA och MOULIN ROUGE; filmer som jag inte är så förtjust i. De är alldeles för artificiella, sökta och konstruerade. Så är även fallet med DEN STORE GATSBY.
Tobey Maquire är krigsveteranen Nick Carraway som 1922 flyttar till New York, närmare bestämt till en pittoresk stuga ett par mil utanför staden. Där råkar han få en rätt osannolik granne: miljonären Jay Gatsby (Leonardo DiCaprio). Gatsby bor i en enorm lyxkåk och ägnar sig konstant åt extravagant och dekadent liv och leverne. Carraway när författardrömmar, men han dras snart in i Gatsbys överklassvärld. Det råder alkoholförbud - men spriten flödar. Det festas och dansas, och det strulas med fala damer. Carey Mulligan är en av dem.

DEN STORE GATSBY har alla för att bli en bra film. Förutom en intressant story i intressanta miljöer i en intressant era, har den utmärkta skådisar. Men det här är inget vidare - och det beror på Baz Luhrmann. Jag drar ännu en gång till med vad jag skrev här ovan: det är artificiellt, sökt och konstruerat. Det är som att titta på ett dockskåp. Rollfigurerna är som pappfigurer som flyttas runt i omsorgsfullt byggda och filmade miljöer. Det är ytligt. Alla detta innebär att det uppstår en alldeles för stor distans mellan mig och personerna uppe på bioduken. De känns inte som riktiga personer. Dialogen känns inte autentisk. Jag kommer osökt att tänka på den nu högaktuella Eurovision Song Contest. Det är ett enda stort, tomt, uppblåst spektakel.

För en gångs skull är 3D:n alldeles utmärkt, det är bitvis riktigt, riktigt bra. Samtidigt är nog 3D:n en starkt bidragande orsak till dockskåpskänslan.
I början av filmen har man klippt in dokumentära filmsnuttar från 1920-talet, som både kolorerats och konverterats till 3D, vilket är riktigt häftigt. Musiken på soundtracket är oftast modern och skapar en kontrast till bilderna. Ett par kameraåkningar är fantastiska, bland annat en längs en skyskapa ner mot trottoaren. För- och eftertexterna är oerhört flotta. Rent allmänt är DEN STORE GATSBY en oerhört flott film.
... Men: den är lika engagerande som en skollunch på 1970-talet.

(Biopremiär 17/5)

Bio: Django Unchained

Foton copyright (c) Sony Pictures Sverige

När jag var barn på 1970-talet läste jag i "Allt om Lucky Luke" att Lucky Luke-albumet "Angivaren" är en parodi på de italienska westernsfilmerna. Italienska? Vaddå för italienska westernfilmer? Det fanns väl inte? Jag hade sett en tråkig tysk western på TV en gång, men det var väl allt. Westerns, det är ju en amerikansk pryl. "Allt om Lucky Luke" innehöll även Gotlibs blodiga parodi "Lucky Luke Spaghetti". Jag förstod inte vad den drev med.

Några år senare såg jag mitt livs första hyrvideo. DE BLODIGA STÖVLARNAS KULLE (BOOT HILL) från 1969 med Terence Hill och Bud Spencer. Det var jag som valde den. Jag tror inte att jag och mina kompisar kände till att den var italiensk. Däremot avskydde vi filmen, vi tyckte att den var skitdålig.

Hyrkassetten från VTC.

Ytterligare några år senare var jag bättre påläst. Jag stegade in på Hvilans Video i Landskrona för att hyra en spaghettiwestern. Alla filmer tio spänn - utom porren, som var dyrare. Jag gick längs den lilla trånga gången i den minimala lokalen, vidare uppför den lilla halvtrappan, och däruppe till höger, i ett sådant där blädderställ, fanns westernfilmerna - eller "Pang-pang", som det stod på skylten. I stort sett samtliga filmer där var italienska. De flesta från VTC. Alla såg väldigt tuffa ut. Jag hade ingen aning om att den jag valde var den tuffaste av dem allihop: Sergio Corbuccis DJANGO från 1966 med Franco Nero i sin genombrottsroll.

Frågan är om inte DJANGO är den western som i långa loppet gjort störst intryck på mig. Visst, Sergio Leones visuella stil slog an något alldeles extra, men DJANGO var tuffare, skitigare, märkligare - och otroligt fascinerande. Den var också något sanslöst våldsam. Filmen totalförbjöds i ett flertal länder - och egentligen var den förstås förbjuden för biovisning även i Sverige. Något VTC tack och lov struntade i.

DJANGO blev en remarkabel framgång och det dröjde inte länge innan italienarna började göra inofficiella uppföljare - copyrightreglerna i Italien är som bekant lite luddiga. Man döpte även om helt orelaterade westerns och stoppade in namnet Django i titeln. Bäst av dessa är en annan av mina favoriter; Giulio Questis mytomspynna och bisarra DJANGO, KILL - IF YOU LIVE, SHOOT! från 1967. I den finns ingen som heter Django. I Tyskland döpte man om alla nya filmer med Franco Nero till något med Django i titeln, oavsett vad de handlade om.
Det finns bara en officiell uppföljare till DJANGO. 1987 gjorde Nello Rossati DJANGO STRIKES AGAIN (FRUKTAD REBELL i Sverige!) med Franco Nero. En förhållandevis usel film som utspelar sig i Sydamerika. Men nu är tydligen Nero på gång igen med något som ska heta DJANGO LIVES; en lågbudgetfilm.

Nå. Till saken. Till Quentin Tarantino och DJANGO UNCHAINED. En film som blivit Oscarsnominerad - och omdebatterad. Tydligen har den även blivit den Tarantinofilm som spelat in mest pengar. Vilket den är väl värd!

Sedan 1990-talet har jag räknat ut Quentin Tarantino flera gånger. När han gjorde RESERVOIR DOGS och PULP FICTION var han ju coolast i världen. Tyvärr skapade han även en med tiden väldigt irriterande trend med gangsterfilmer med skruvad handling, tillspetsat bildspråk och ironiskt våld (Och nej, PULP FICTION håller ju inte idag). När JACKIE BROWN kom hade jag tröttnat. Men så kom plötsligt KILL BILL VOLUME 1, som jag då tyckte var bättre än allt annat han gjort. KILL BILL VOLUME 2 var lite svagare, och när den gravt misslyckade DEATH PROOF kom, räknade jag ut Tarantino igen. Men vad hände då, jo, då kom mästerverket INGLOURIOUS BASTERDS - som jag genast utsåg till den bästa film Quentin Tarantino gjort. Det tycker jag fortfarande.

... Vid sidan av DJANGO UNCHAINED får jag nog skjuta in nu.

För satan vad bra det här är!

DJANGO UNCHAINED öppnar med Luis Bacalovs klassiska ledmotiv från 1966-års DJANGO, och de röda förtexterna har samma typsnitt som originalets. Extra trevlig är textskylten "And with the friendly participation of Franco Nero".

Jamie Foxx är Django, som tillsammans med en handfull slavar transporteras genom ödemarken. Slavdrivarna rider, de kedjade slavarna till fots - och barfota. Men mitt i den kalla vinternatten dyker plötsligt tandläkaren och prisjägaren dr King Schultz (Christoph Waltz) och hans häst Fritz upp. Han vill köpa Django, eftersom Django har sett och därför kan känna igen tre efterlysta mördare. Schultz köper Django, men tvingas ändå att döda slavdrivarna, och så ger sig den udda duon Schultz och Djano iväg. "A nigger on a horse!" utbrister folk förskräckt när de får se Django komma ridande.

Django hjälper till att jaga banditer under vintern och får en tredjedel av prissumman som ersättning, därefter ska han leta upp sin tysktalande (!) fru Broomhilda von Shaft (Kerry Washington), som ska finns på en plantage någonstans. På vägen träffar Django och Schultz på en massa udda existenser. Don Johnson är den grymme och slajmige plantageägaren Big Daddy, som samlar ihop ett maskerat uppbåd för att göra sig av med duon efter att de dödat tre efterlysta på plantagen.

Mängder av badguys stryker med innan de når fram till den excentriske Calvin Candies (Leonardo DiCaprio) plantage, där även Broomhilda finns - samt en obehaglig gammal slav; Stephen (Samuel L Jackson), som har bott på plantagen i 76 år och går helt i Candies ledband. Här ägnar man sig åt "mandingofajter" (brutala slagsmål mellan slavar), och här går det snett för Django och Schultz. Självklart för att den förestående hämnden ska bli ännu mer tillfredställande.

Django möter Django! Franco Nero till höger.

Två timmar och 45 minuter varar det här. Långt? Javisst! Men långtifrån lika långt som, tja, HOBBIT eller LES MISÉRABLES.  Okej, nu hjälper det ju att jag är stor westernfan. Western, denna den manligaste av genrer. Bara detta faktum gör ju att jag är vänligt inställd.

DJANGO UNCHAINED är en väldigt cool film. Och dess coolhet beror till stor del på dess fantastiska skådespelaruppbåd. Här är så gott om kända ansikten att man nästan inte lägger märke till alla - och det var svårt att hänga med och läsa namnen i eftertexterna. Men vi hittar bland andra James Remar, Don Stroud, Russ Tamblyn, Bruce Dern, Jonah Hill, Zoe Bell, Robert Carradine, Tom Savini, Michael Parks - och Tarantino själv. Han har gått och blivit lite fläskig. Franco Nero figurerar i en liten och kort scen.

Jamie Foxx är utmärkt som Django, men filmens klarast lysande stjärna är Christoph Waltz. Karln är fullkomligt fantastisk! Det är inte konstigt att han Oscarnominerats - det är klart att han ska förses med guldgubben. Även Leonardo DiCaprio är strålande. Han har nog aldrig varit bättre än här, som ambivalent, insmickrande tosing.

De senaste veckorna har Quentin Tarantino tvingats försvara allt våld i filmen. Något han är trött på att göra. Men DJANGO UNCHAINED är en sanslöst våldsam och blodig film! Den är så våldsam att tapeterna skiftar färg. Bokstavligt talat - kolla in väggarna under filmens eldstrider! Det ser ut att spruta litervis med blod när folk blir skjutna och aldrig har det plaskat och slaskat mer när kulor slår in i människokroppar än här. De som inte skjuts får skallen krossad med hammare, eller blir piskad, kastad till hundarna, eller annat lämpligt. Eller sprängd med dynamit. Nej, det här är väl ingen datefilm. Fast det är det å andra sidan ingen som har påstått.

Bitvis är filmen även väldigt rolig. Scenerna med Big Daddys uppbåd är ren komedi. Och vi får se Django utföra festliga dressyrtrick medan ledmotivet till DOM KALLAR MIG TRINITY spelas.
En del har anklagat filmen för att vara rasistisk. Var de nu fått detta ifrån. Spike Lee, den lille surmulne gubben, vägrar att se filmen av respekt för sina förfäder. Här ska det inte komma någon och göra underhållningsfilm baserad på slaveriet! Men är det några som har gjort rasistiska filmer i sina dagar, är det väl Spike Lee och de likartade regissörer som kom fram samtidigt? DJANGO UNCHAINED innehåller ordet "nigger" oräkneliga gånger, vilket många retat upp sig på. Det är bara det att filmen utspelar sig två år före inbördeskriget och folk pratade så på den tiden. Att korrigera språk och beteende är historieförfalskning och fegt. Man kan inte fly undan det förlutna genom att sticka huvudet i sanden, vilket många verkar tro idag.

I vilket fall: DJANGO UNCHAINED är en fantastisk film! Jag tycker att det här är otroligt bra. Tufft, spännande, brutalt, underhållande, smart och fullkomligt enastående skådisar. Årets bästa film redan nu? Det är mycket möjligt!

Jag vill redan se om den ...

(Biopremiär 18/1)

Bio: Titanic 3D

Foto copyright (c) Twentieth Century Fox

Jag har inte sett James Camerons TITANIC sedan den kom 1997. Jag såg den på Maxim i Landskrona och jag har inga större minnen av filmen, mer än att jag inte tyckte att den var speciellt bra. Jag minns själva visningen bättre. Mitt i filmen var det paus och kaffeservering. Detta beroende på att biografen då inte kunde visa en så lång film i ett svep. Bredvid mig satt en skäggig, pensionerad sjöman (torde han ha varit) med fru. Han påpekade flera detaljer lite då och då ("Notera hur kraftfullare röken är ur de främre skorstenarna!" (Här måste jag skjuta in att jag någonstans läste att det till skillnad från filmens Titanic inte rök alls ur den fjärde skorstenen, eftersom den var där bara av estetiska skäl. Men jag kan förstås ha fel.)) Bakom mig satt en tjej som redan när förtexterna rullade sa "Åh, jag gråter redan!".

Sedan minns jag inte mer. Jösses, jag minns knappt vilka skådespelare som medverkade, förutom Leonardo DiCaprio, Kate Winslet och Billy Zane. Jag imponerades av själva katastrofen, av effekterna när fartyget sjönk, men det var väl allt.

I år är det hundra år sedan Titanic sjönk och femton år sedan filmen kom, så Cameron och Fox passar på att ännu en gång skicka ut filmskrället till världens biografer. Den här gången i 3D. Jag fruktade förstås det värsta. 3D-versionen av STAR WARS: EPISOD 1 - DET MÖRKA HOTET såg hemsk ut, det enda som hände var att bilden blev mörkare och oskarp. Och liksom STAR WARS var TITANIC aldrig avsedd att visas i 3D när den spelades in. Och vem vill sitta i tre timmar och femton minuter och tittade på en suddig film? Dessutom en film jag aldrig känt för att se om.

Nåja. Jag gick dit. En pressvisning som blev ovanligt angenäm, eftersom det visade sig att vi bara var två journalister närvarande på grund av ett missöde med inbjudan. Vi två hade hela, gigantiska Royal för oss själva!

Okej. Själva filmen finns det inte så mycket att säga om. Ni har alla redan sett den. Handlingen är inte mycket bättre nu. Jo, spektaklet imponerar fortfarande rent visuellt; det är en pampig och mäktig film, som gör sig extra bra på Royal, Sveriges största bioduk. Scenerna när Titanic går under är fortfarande extremt imponerande.

Men det spelar ingen roll. 75% av filmen är fortfarande en riktigt vissen Harlequinromans av enklaste sort. DiCaprio är flickaktig, det är lätt att förstå att unga tonårstjejer - filmens mest fanatiska publik - gillade honom. Kate Winslet är småtrist. Det har alltid varit något tantigt över henne. Delar av dialogen är fullkomligt erbarmlig, till exempel under en scen i början där Winslet och Zane diskuterar konst. Men dialog är nog inte James Camerons starka sida, när jag för ett par år sedan såg om ALIENS, som jag inte sett på väldigt länge och som jag tyckte var hur tuff som helst när jag var i tjugoårsåldern, konstaterade jag att dialogen emellanåt är riktigt vissen.

Billy Zane är bara ond och egoistisk filmen igenom, David Warner (som jag glömt medverkade) är ännu mer ond som Zanes betjänt. Kathy Bates' medverkan hade jag helt förträngt, liksom att Victor Garbor (ALIAS), Ioan Gruffudd (Reed Richards i Fantastiska Fyran) och Frances Fisher är med - för att inte tala om Bill Paxton i prologen. Oj, tänk om Paxton hade haft DiCaprios roll! Det hade varit grejor, det.

... Och alldeles för ofta spelas den där synnerligen plågsamma hitlåten "My Heart Will Go On" i olika versioner, ett kräkmedel om något. Replikerna på svenska låter väldigt skojiga, även om åtminstone en av de svenska passagerarna spelas av en svensk. Någon är norrman, men ingen pratar norska. "Förbaaa-nade idiåååter!" låter jättekonstigt.

Men. Så har vi då 3D:n. Och här måste jag tillstå att när det gäller vanlig, platt film som konverterats till 3D, är TITANIC bäst hittills. Med bred marginal. Det här är oändligt mycket bättre gjort än STAR WARS, för att inte tala om lågvattenmärkena CLASH OF THE TITANS och THE LAST AIRBENDER. Och då hör det till saken att TITANIC är en "gammal" film. 3D-versionen av TITANIC är dessutom bättre än många nya filmer som är avsedda att visas i 3D.

Helt perfekt är det förstås inte, men man får inte ont i huvud och ögon, och djupet i bilden finns där hela tiden. Den som förväntar sig att båtdelar och vatten slungas ut i publiken blir dock besviken, som sagt: 3D fanns inte i åtanke när filmen spelades in. Cameron borde kunna åstadkomma mirakel med PIRAYA 2 - DE FLYGANDE MÖRDARNA om han konverterar den till 3D (wishful thinking).
De som tvunget vill se om filmen, eller se den på bio för första gången, lär bli nöjda. För övrigt ser Leonardo DiCaprio ungefär likadan ut än idag. Han har inte åldrats alls.

När får vi återse LYFT TITANIC på biograferna?

Fotnot: Titanic var egentligen bara ett av tre systerfartyg. Redan 1910 sjösattes Olympic, ett skepp som på sin tid väckte större uppståndelse än det i princip identiska Titanic. 1914 anlände Britannic, vars konstruktion förändrats och förstärkts efter Titanics öde. Att man bara minns Titanic beror förstås på dess dramatiska öde. Olympic nämns inte alls i filmen.

Titanic gick på isberget den fjortonde april. Samma datum som Lincoln blev skjuten - och jag föddes.

(Biopremiär 4/4)

Bio: J. Edgar

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox Sweden
När det gäller Clint Eastwood vet man aldrig vad man får. Det är ju faktiskt rätt lätt att inbilla sig att Clintan alltid gör bra, rejäla filmer, men tänker man efter är produktionen rätt svajig. För varje MYSTIC RIVER får man en handfull CHANGELING, LIVET EFTER DETTA och (värst av dem alla) INVICTUS - DE OÖVERVINNELIGA.
På pappret är J. EDGAR ett bombsäkert projekt. Hur kan man misslyckas med en film om en fullkomligt besatt och egentligen rätt avskyvärd, fifflande person, som byggde upp FBI, hade ett hemligt register med känsliga fakta och som enligt ryktesvägen var homosexuell, hade ett förhållande med en av sina närmaste män; Clyde Tolson, och enligt aldrig någonsin bekräftade uppgifter gillade att bära kvinnokläder? Men jo, Eastwood lyckades inte speciellt bra med detta material.
Att Leonardo DiCaprio, som gör titelrollen, inte är speciellt lik J Edgar Hoover och dessutom är alldeles för lång kan ja ta. Jag kan dessutom acceptera att sminkningen av skådisarna när de spelar åldrade mest ser ut som halloweenmasker, framför allt vad gäller Armie Hammer, som spelar Tolson, och Naomi Watts, som gör den trogna sekreteraren miss Gandy.

Vad jag inte kan acceptera är filmens berättarstruktur. Manuset är skrivet av Dustin Lance Black (MILK), och han har valt att utgå från 1960-talet, då Hoover dikterar sina memoarer. Hans liv berättas således i flashbacks. Men - inte från början. Clintan och Black hoppar vilt mellan 1920-tal, 30-tal och 60-tal - och inte i den ordningen heller; de olika episoderna har kuperats och blandats som en kortlek. Och riktigt när scenerna från 60-talet utspelar sig framgår inte heller riktigt. Ibland är det tidigt 60-tal, ibland sent, ibland mitten, och plötsligt är det 1972 och Hoover dör. Dikterade han sina memoarer under hela 60-talet?
Denna struktur leder till viss förvirring - ibland stor förvirring - eftersom vi aldrig riktigt vet var i livet och karriären Hoover befinner sig; vilka händelser som redan hunnit inträffa. Och dessa händelser är ju de klassiska fallen - här avhandlas Dillinger och kidnappningen av Charles Lindberghs lille son och så vidare. Men ingenting blir spännande eller ens lite intressant. Det går inte att engagera sig. DiCaprio gör Hoover ganska endimensionell, ett osympatiskt rövhål. Nu var Hoover antagligen ett osympatiskt rövhål, men det blir trist och tjatigt att titta på det här en längre tid.
... Och länge varar det. Drygt två timmar och tjugo minuter. Det blir segt och tråkigt.
Men låt mig avsluta lite positivt. Många av skådespelarinsatserna är självklart utmärkta. Judi Dench dyker upp som Hoovers morsa, och i en bra scen berättar hon för den unge J Edgar att hon hellre dör än har en "daffodil" till son. Filmfoto och miljöer är förstås också bra.
Och vem hade väl någonsin förväntat sig att se Clint Eastwood skildra ett homosexuellt kärleksmöde framför brasan? Ett möte som urartar i slagsmål, blodiga kyssar och påtagande av klänning. Tja ... We all go a little mad sometimes.

(Biopremiär 20/1)

Bio: Inception

Foton copyright (c) Sandrew Metronome

Till skillnad från de flesta andra, tyckte jag inte att Christopher Nolans MEMENTO var något speciellt. Den filmen byggde helt och hållet på dess gimmick: den berättades baklänges. Hade filmen istället berättats som vanligt, från början till slut, tror jag få hade brytt sig, eftersom det i grund och botten handlade om en ganska simpel thriller.

Nolan visade dock att han kunde göra film med BATMAN BEGINS och THE DARK KNIGHT - BEGINS är självklart bättre än DARK KNIGHT eftersom den försnämnda innehåller ninjas.

Enligt uppgift har Nolan spenderat tio år på att skriva manuset till INCEPTION. Hemlighetsmakeriet kring filmen har varit stort, nästan ingenting om dess handling har varit känt innan premiären - och i fredags fick filmen slutligen sin USA-premiär. Jag läste ett gäng recensioner och den samlade amerikanska kritikerkåren verkar ha stått upp och applåderat, betygen och omdömena blev väldigt höga.

Självklart var mina förvänt-
ningar lika höga när jag i förmiddags släntrade in på pressvisningen.

Tyvärr måste jag säga att mina förväntningar kom på skam.

Okej. Dags att försöka förklara vad INCEPTION handlar om. Det är lättare sagt än gjort. Men det är något i den här stilen:

Leonardo DiCaprio spelar Dom Cobb, ett slags väldigt unik tjuv: han kan ta sig in i folks drömmar för att stjäla idéer - detta kallas "extraction". Men nu vill Cobb lägga av. Han har offrat det mesta i sitt liv. Det enda han vill nu, är att få åka hem och återse sina barn.

För att kunna göra detta måste han utföra en sista kupp. Den här gången måste han dock göra det motsatta mot vad han brukar göra, nu ska han ta sig in i en dröm och plantera en idé - termen för detta är "inception". Tillsammans med sitt specialteam sätter han planen i verket. De söver ner sig och hoppar från dröm till dröm, mellan drömmar i drömmar i drömmen och så vidare. Men någon verkar hela tiden ligga steget före och hela tiden dyker det upp folk som försöker ha ihjäl våra hjältar.

Flera kritiker har kallad Nolans film "The thinking man's" och så något valfritt: actionfilm, science fiction-film, MATRIX och annat passande. Men om det verkligen är så intelligent och intellektuellt vet jag inte. Jag kom nämligen flera gånger på mig med att sitta och tänka på annat.

Det är onekligen en avan-
cerad värld Nolan har skapat, det är en lika avancerad story - åtminstone ger den intryck av det. Problemet är bara att Nolan skruvar allting några varv för mycket; saker som redan är krångliga och röriga blir ännu krångligare och rörigare - och be mig inte att förklara logiken och kvasivetenskapen i handlingen. Precis som fallet var med MEMENTO är det här främst en gimmickfilm.

Skådespelaruppbådet är smått fantastiskt, det vimlar av kändisar. Förutom DiCaprio ser vi Michael Caine, Tom Berenger, Cillian Murphy, Ellen Page, Pete Postlethwaite, Ken Watanabe med flera. En av Cobbs närmaste män spelas av en kille som heter Joseph Gordon-Levitt. Han är märkligt lik Heath Ledger. Ledger var ju Jokern i THE DARK KNIGHT; valde månne Christopher Nolan Gordon-Levitt på grund av denna likhet?

Men vad spelar en samling A-listeskådisar för roll när rollfigurerna är platta? Det finns inget emotionellt driv i personerna, därför upplevde jag det som svårt att engageras. Alla är könlösa och småtråkiga.

Vidare lider INCEPTION av samma problem som till exempel MATRIX- och ELM STREET-filmerna: eftersom majoriteten av handlingen i dessa filmer utspelar sig i drömmar, eller alternativa, artificiella verkligheter, och saker och ting egentligen inte sker på riktigt, går det inte riktigt att skapa spänning. Visst kan man dö i drömmen, men alla gränser och regler suddas ut. Anything goes. När logiken målar in sig i ett hörn, är det lätt att fuska sig ut.

Men! Det finns en hel del här att applå-
dera. INCEP-
TION är fantastisk att titta på. Det är stort, maffigt och tjusigt. Och specialeffekterna är verkligen något att skriva hem om. Här finns bland annat en scen där en storstad liksom viks som en calzone över DiCaprio och Page, rummet ändras och de börjar promenera längs en gata som går lodrätt uppåt.

Det bjuds på en hel del action, mycket ser ut att vara hämtat från MATRIX med slagsmål där man kan springa i tak och på väggar, men det figurerar även ett "örnnäste"; ett slags fästning på en snöig bergstopp, vilket leder till strider mot en hel armé fiender. Självklart påminner detta starkt om I HENNES MAJESTÄTS HEMLIGA TJÄNST.

Två timmar och 28 minuter varar det här. Självklart är det åt helvete för länge. Jag tittade på klockan och önskade att jag inte druckit så mycket sprit igår kväll.

INCEPTION får godkänt, men som helhet tycker jag att filmen är en besvikelse.

(Biopremiär 23/7)

Bio: Shutter Island

Foton copyright © Paramount Pictures Sverige

Den har skjutits upp, den har skjutits upp, men nu får slutligen Martin Scorseses SHUTTER ISLAND premiär. Mottagandet i Berlin var väldigt positivt, så förväntningarna var hyfsat stora. Å andra sidan vet man aldrig riktigt var man har Scorsese. Jag brukar hävda att jag tillhör hans fans, men ibland gör han filmer som tramset GANGS OF NEW YORK (slagsmålsversionen av MOULIN ROUGE) och jag undrar vad han sysslar med. 

I SHUTTER ISLAND, som bygger på en roman av Dennis Lehane, är Leonardo DiCaprio U.S. Marshal Teddy Daniels som 1954 tillsammans med en kollega spelad av Mark Ruffalo anländer till titelns ö, där det finns ett välbevakat mentalsjukhus för "the criminally insane". Daniels introduceras när han drabbats av sjösjuka och spyr inne på båtens toalett.

Anledningen till att de två federala poliserna anländer till sjukhusön, är att en kvinnlig patient mystiskt försvunnit. På anstalten är vakterna de högsta hönsen, så poliserna måste lämna ifrån sig sina vapen, innan de mottages av Ben Kingsley som dr Cawley med härligt sinister look. På sjukhuset huserar även en viss dr Naehring, spelad av allas vår Max von Sydow.

Daniels tyngs av egna problem och sorger; hans fru har omkommit i en eldsvåda, och snart börjar han gissa att lurats ut till ön av andra skäl än kvinnans försvinnande. Intrigen tätnar, twisterna blir fler och fler, historien blir alltmer märklig och komplicerad; ingenting är vad det ser ut som, innan bitarna till slut faller på plats.
 
Martin Scorsese har sagt att han ville göra en film i samma stil som de film noir-thril-
lers och B-rullar han växte upp med på 1950-talet. Nu har förstås SHUTTER ISLAND en budget man hade kunnit göra åtminstone 20 50-tals-B-filmer på, och förtexternas typsnitt ser snarare ut som 2010, men i övrigt håller Scorseses film en fin ton. I synnerhet i öppningsscenerna är spelet aningen stiffare - medvetet, förstås - än övrig film idag, och kombinerat med den minst sagt dramatiska musiken ligger noirstämningen tät. 
Klassiska femme fatales lyser med sin frånvaro, men här finns många inslag vi alla älskar: den mystiska ön, det gamla hotfulla sjukhuset och den spöklika fyren. Handlingen har dock en tendens att skruvas lite väl mycket ibland och jag skulle tro att filmen vinner på att ses en andra gång.

Jag har nämnt det förr, men jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om Leonardo DiCaprio. Killen har ju blivit vuxen med marginal och han må vara en utmärkt skådis - men jag ser honom ändå fortfarande som en påg. Mark Ruffalo gör inte mycket väsen av sig. Däremot är förstås Ben Kingsley utmärkt, för att inte tala om von Sydow. Han fyller 81 i april, men ser pigg och vital ut, och han är även på gång i Ridley Scotts ROBIN HOOD (tyvärr inte i titelrollen). Även Michelle Williams, Patricia Clarkson och Ted Levine medverkar.

Några påpekade att filmens trailer ger sken av att SHUTTER ISLAND är en helt annan typ av film än det långsamma, mörka och skruvade drama det är, och att publiken därmed kommer att bli både konfunderad och besviken. Men det tycker jag inte att den ska bli - publiken, alltså. Dessutom bör förstås alla ungdomar se filmen så de förstår hur män ska klä sig. De skrikiga slipsarna är inga höjdare, men annars är det mycket trenchcoat och hatt, och jeans med hängröv lyser med sin frånvaro.




 



(Biopremiär 19/2)

Leonardo tar en mjödfylla

Variety meddelar idag att Mel Gibson ska regissera en vikingafilm med Leonardo DiCaprio i huvudrollen. Manuset till filmen, som inte har någon titel, håller på att skrivas just nu.
Leonardo DiCaprio som viking? Jag vet inte, men det känns ju inte helt rätt. Å andra sidan är ju Mel Gibson en jävel på blodigt röj i historisk miljö, titta bara på APOCALYTICA.
Med tanke på att både THE PASSION OF THE CHRIST och APOCALYPTICA spelades in på de språk som talades där och då, kan vi ju hoppas på att DiCaprio får prata fornnordiska! "Jeg er verdens kong!"