Visar inlägg med etikett Lena Olin. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Lena Olin. Visa alla inlägg

lördag 26 december 2020

VOD: Se upp för Jönssonligan

Foton copyright (c) C More

Det har varit en hel del skriverier om den nya Jönssonliganfilmen de senaste månaderna. Inte på grund av det faktum att man gett sig på en nystart av filmserien, utan för att regissören Tomas Alfredson beklagat sig över att filmen, på grund av pandemin, inte bara fått hoppa över den planerade biopremiären, den har dessutom hamnat på streamingtjänsten C More Play, vilket innebär att förhållandevis få i den tilltänkta publiken får möjlighet att se den. Jag har tidigare haft C More, men jag tittade sällan på deras utbud. Nu har jag fått C More igen gratis ett par månader, och jag konstaterar att utbudet blivit sämre den senaste tiden. Om man, som jag, helst vill se långfilmer, är utbudet riktigt dåligt - det är fullt möjligt att se rubbet under inte alltför lång tid. Dyrt är det också att abonnera på C More. Om Alfredsons film istället hamnat på Netflix, hade fler kunnat se den, eftersom betydligt fler har Netflix. Men Alfredson ville förstås helst sett sin film på en stor bioduk, som planerat.

För ett par år sedan såg jag samtliga Jönssonliganfilmer, utom de om Lilla Jönssonligan. Jag hade inte sett dem sedan de kom, och jag vet inte om jag faktiskt sett alla tidigare. Det visade sig att Jönssonliganfilmerna var riktigt ruggigt usla. Förvånansvärt usla. Slarvigt gjorda filmer som inte är speciellt roliga. De lever helt och hållet på att rollfigurerna görs av folkkära skådespelare. Men nu tyckte jag inte att Gösta Ekman var rolig som Charles-Ingvar "Sickan" Jönsson, han kändes mest lite osympatisk. Björn Gustafson som den supande Dynamit-Harry kändes rätt tragisk och jobbig. Det var egentligen bara Ulf Brunnberg som Vanheden jag tyckte var lite kul. Ibland. Och till min stora förvåning tyckte jag att JÖNSSONLIGANS STÖRSTA KUPP från 1995, utan Ekman med med Stellan Skarsgård, var den bästa filmen i serien.

2015 försökte man sig på en minst sagt besynnerlig reboot av Jönssonligan. DEN PERFEKTA STÖTEN. Ett märkligt försök att göra något slags halvseriös thriller om ligan, med nya skådisar i samtliga roller. Filmen innehöll våld, blod och misslyckad Tarantino-humor. Det kom inga uppföljare till den. Jag är inte förvånad.   

Tomas Alfredsons SE UPP FÖR JÖNSSONLIGAN är tekniskt sett den bästa Jönssonliganfilmen.

... Men det är nog det enda snälla jag kan säga om filmen.

SE UPP FÖR JÖNSSONLIGAN är häpnadsväckande usel. Det här är en film som inte funkar överhuvudtaget. Manuset är skrivet av Alfredson, Henrik Dorsin och Rikard Ulvshammar, och det är inte utan att jag undrar vad de tänkte på.  

De klassiska rollfigurerna är tillbaka - men de har  princip bara namnen gemensamt med originalgestalterna. Henrik Dorsin är Sickan. Han säger ibland "Jag har en plan!", men annars har han inte mycket gemensamt med Gösta Ekman. Snubbelorgier saknas. Anders "Ankan" Johansson spelar Ragnar Vanheden, men han är så långtifrån Brunnbergs figur man kan komma. Han bor tillsammans med sina föräldrar och jobbar i farsans radioaffär. Doris och Dynamit-Harry görs av Hedda Stiernstedt och David Sundin. De har nu en massa barn och de bor i Jönssonligans högkvarter, en nedlagd fabrik. Harry ägnar sig inte åt att spränga saker och han dricker inte. Han har ingen funktion alls och är knappt med i filmen. Doris är driftig, men en helt annan typ av person än den figur Birgitta Andersson gjorde.

Filmens handling är snarare konstig än klurig. Det är en invecklad historia om en finsk kungakrona och en värdefull sten som är på vift och ska stjälas. Det är otroligt rörigt, och därför tråkigt och ointressant.

Ingenting alls är roligt i den här filmen. Eller, jo, jag tyckte att det var kul när Sickan i en scen gömde sig i en tunna med majonnäs, men det är bara för att jag tycker att det är roligt med majonnäs. Johan Wahlström är lite kul som radiopratare i ett par korta scener. Men det är allt. Det här är vansinnigt tråkigt. 

Filmen är lång som ett ösregn - över två timmar. Detta beror bland annat på några fullkomligt onödiga scener och handlingstrådar. Bland annat handlar en tråd om att Doris och Harry flyttar in i en ny lägenhet, och att de en tid senare går på en bananfest på gården. Det här har absolut ingenting med någonting att göra, och det är inte det minsta roligt. Det är bara utfyllnad.

Lena Olin och Reine Brynolfsson spelar de skurkaktiga Anita och Televinken i några märkliga scener. MyAnna Buring, som vi tidigare bland annat sett i en massa Hollywoodfilmer, är en slem dam på jakt efter kronan och stenen, och en mystisk man med skägg sitter i en skyskrapa och är konstig.

DEN PERFEKTA STÖTEN Var dålig, men den var så oerhört besynnerlig att den blev lite fascinerande. SE UPP FÖR JÖNSSONLIGAN är nog sämre, faktiskt, eftersom den försöker vara en traditionell Jönssonliganfilm, men misslyckas kapitalt på alla plan.

Nu är förvisso jag en medelålders karlslok, men jag tror inte att den här filmen kommer att gå hem vare sig hos barn eller vuxna. Barn kommer inte att fatta handlingen, och vuxna kan inte förklara handlingen, eftersom de har somnat.


 

 

 

 

 

(Premiär på C More 25/12)


tisdag 25 september 2012

Bio: Hypnotisören

Foton: Fredrik Hjerling & Alexandra Aristarhova © 2012 AB Svensk Filmindustri, Sonet Film AB, Filmpool Nord AB
"Lars Kepler" blev ingen ny Bo Balderson. Det dröjde inte länge innan det uppdagades att författarpseudonymen dolde Alexandra Coelho Ahndoril och Alexander Ahndoril. Men det var säkert meningen att det skulle avslöjas. 
Jag har inte läst Keplers böcker - jag läser ju aldrig svenska deckare, och filmatiseringarna avskräcker mig från plocka upp några av alla de där böckerna. Men jag minns förstås när "Hypnotisören" skulle släppas. Den var otroligt hajpad, hade på förhand sålts till en massa länder, och innehållet skulle tydligen vara kontroversiellt. Vad nu det kunde innebära. Det handlade ju knappast om en ny "American Psycho".
Filmatiseringen av boken är Lasse Hallströms första svenska film sedan MER OM OSS BARN I BULLERBYN, som kom 1987. Sedan dess har han huserat i Hollywood, där han gjort "europeisk film för amerikaner som är för korkade för att se riktig europeisk film". På sistone har hans alltid slätstrukna verk blivit ännu mer slätstrukna, menlösa och lättglömda. LAXFISKE I JEMEN var förvisso lite kul, men låt oss glömma HACHIKO - EN VÄN FÖR LIVET och DEAR JOHN. Valet av Hallström som thrillerregissör kan tyckas lite märkligt, men varför inte? Dessutom borde han väl ha lite erfarenhet från Hollywood och hysa motvilja till att låta resultatet se ut som en TV-film, vilket alla svenska thrillers annars gör.

HYPNOTISÖREN öppnar med omotiverade flygbilder över Gärdet med omnejd i Stockholm. Därefter får vi se en gymnastiklärarare knivhuggas till döds. Blod sprutar i mängder. Efter det hittas en familj slaktad i sitt hem. Liten död flicka i soffan, död mor raffinerat draperad över en omkullvält stol i köket. Mängder av blod. Har Lasse Hallström gjort en splatterfilm?
Joona Linna (Tobias Zilliacus) från rikskrim anländer. Sonen i familjen hittas också i kåken, han är blodig men vid liv. Grabben körs till sjukhus, men är onåbar. Linna får dock ett tips: kontakta hypnotisören Erik Maria Bark (Mikael Persbrandt). Han kan kanske få kontakt med pojken, han har lyckats tidigare. 
Erik visar sig ha problem med familjelivet. Efter att ha varit otrogen några år tidigare har han det inte så bra med frugan Simone (som uttalas "Simåne" och som spelas av Lena Olin). Och deras unge son är blödarsjuk. Erik gör dock ett försök med det medvetslöse pojken, som under hypnos mumlar något om att man "måste lyda henne" och att familjen måste dödas.
Kort därpå råkar familjen Bark illa ut, när en mystisk person smyger sig in i deras hus, drogar Simone och kidnappar sonen. Simone blir allt mer hysterisk. Och så är det dags för raffel.

Okej. Vad tycker jag om HYPNOTISÖREN? Om HYPNOTISÖREN tycker jag inte. Det här är en dålig film. HYPNOTISÖREN är kliniskt spänningsbefriad. Det är ett drama maskerat till mordthriller. I centrum finns hela tiden familjen Bark och deras problem. Historien om morden, thrillerelementen och polishjälten Joona Linna är nästan helt ovidkommande. Lasse Hallström verkar märkligt ointresserad av att skildra detta - det märks tydligt, då alla rollfigurerna är svaga. Joona Linna har ingen som helst karaktär, inte mer än att han är finne. Han saknar personlighet. Vem är han? Vad gillar han? Han är bara en docka som skulle kunna spelas av vem som helst. Helena af Sandeberg (som behåller kläderna på) har en liten roll som sjuksköterska. Vid ett tillfälle bjuder hon ut Linna på restaurang, men det som börjar som en liten romantisk sidohistoria slutar efter ett par minuter, då Linna kommer att tänka på något viktigt och rusar iväg. Sedan blir det inte mer av storyn om sjuksköterskan. Man gör även ett par försök med comic relief; Linna har en kollega, Magdalena (Eva Melander), vars lille son alltid börjar gråta, i synnerhet när Linna dyker upp. Humorn funkar inte.
Varning! Spoiler!
Upplösningen är bara dum. Riktigt dum. De logiska luckorna kan man köra en buss genom och det här funkar inte alls. Jag satt bara och suckade "Jaha? Och varför?". Men som sagt: detta är ovidkommande i Hallströms film. Han skulle lika gärna ha kunnat skippa deckarinslagen helt. Här är det familjedramat som är det viktigaste.
Rent allmänt är HYPNOTISÖREN en rätt ful film. Ett vintrigt Sverige visas från dess sämsta sida; det är grått och mulet, tankarna går till LÅT DEN RÄTTE KOMMA IN. Det känns lite grann som "jul i DDR". Filmfotot är murrigt och oinspirerat. Vad värre är, är att filmmusiken är precis lika värdelös som i alla andra svenska deckare och thrillers. Det är bara en jämntjock smet som konstant ligger över bilderna. Scenerna förstärks inte, de snarare försvagas. Filmen är inspelad i Stockholm, Norrland och, öh, Prag. En scen är dock lysande. Simone låter sig hypnotiseras och i en drömscen får vi se en parafras på målningen "Christina's World" (Andrew Wyeth, 1948). Men detta är över på tio sekunder.
"Christina's World"
Det dricks en jävla massa kaffe i HYPNOTISÖREN. Så pass mycket kaffe att jag kom att tänka på den gamla fina, svenska rysaren MOLN ÖVER HÄLLESTAD. Rättare sagt: jag tänkte på David Nessles artikel om MOLN ÖVER HÄLLESTAD i ett nummer av Kapten Stofil. Han hade räknat alla de otaliga koppar kaffe som ständigt inmundigas i den filmen.
Nå. Mikael Persbrandt och Lena Olin är bra i HYPNOTISÖREN. Visst, Persbrandt är överexponerad; han medverkar i precis alla svenska filmer, och Olins rollfigur Simone är rätt jobbig, ibland direkt påfrestande - men de två gör dock att det går att se på filmen. Tobias Zilliacus är sympatisk, men hans roll är synnerligen otacksam.
HYPNOTISÖREN är utsedd till Sveriges Oscarbidrag. Det är inte utan att man undrar hur nomineringskommittén tänkte. Men det är väl ett strategiskt val - Lasse Hallström har nominerats flera gånger tidigare; han är ett känt namn, och man vågar väl inte nominera kontroversiella dokumentärer som BIG BOYS GONE BANANAS och PALME. Men HYPNOTISÖREN är fullkomligt chanslös i Oscarsracet. Filmen är för dålig för att tilldelas några priser överhuvudtaget.
Tänk - av en ren tillfällighet fyller Mikael Persbrandt 49 idag när jag skriver detta! Lena Olin är 57. Hennes Simone ville väl ha lammkött.







(Biopremiär 28/9)




fredag 11 november 2011

Hypnotisören - filmas med de gamla vanliga

Alexandra Coelho Ahndoril, Mikael Persbrandt, Tobias Zilliacus, Alexander Ahndoril
Fotograf: Fredrik Hjerling
Denna pressrelease kom för en liten stund sedan. Och ... Jag har absolut inget att tillägga. Finnen har jag aldrig hört talas om, men nu är det Persbrandt igen. Och Lena Olin. Kan tänka mig att resten av rollistan består av det gamla vanliga gardet. Och me Hallström vid rodret blir det säkert härligt slätstruket.

Huvudskådespelarna till HYPNOTISÖREN presenterades idag!

I samband med en presskonferens idag presenterades skådespelarna som kommer att spela huvudrollerna i filmatiseringen av Lars Keplers HYPNOTISÖREN.

Rollen som kriminalkommissarie Joona Linna spelas av finländaren Tobias Zilliacus, dr Erik Maria Bark (hypnotisören) gestaltas av Mikael Persbrandt och hans fru Simone av Lena Olin. För regin står som tidigare meddelats Lasse Hallström, som efter 24 år åter filmar i Sverige.

Inspelningen startar januari 2012 och premiären är beräknad till hösten 2012.

HYPNOTISÖREN är baserad på Lars Keplers (Alexander Ahndoril och Alexandra Coelho Ahndoril) framgångsrika debutroman (2009) med samma namn. Boken är såld i närmare 600 000 exemplar bara i Sverige.

Synopsis: Kriminalkommissarie Joona Linna har ett vittne som trots sina skador mirakulöst överlevt en ursinnig slakt på en familj i ett radhus utanför Stockholm. Vittnet, familjens femtonårige son svävar mellan liv och död och kan inte förhöras med vanliga metoder.

Samtidigt är familjens äldsta dotter spårlöst försvunnen. Det verkar som någon försöker utplåna hela familjen och Linna befarar att hon kan bli mördarens nästa offer.

I sin kamp mot klockan övertalar Linna den starkt ifrågasatte hypnotisören Erik Maria Bark att försöka nå fram till pojken och få honom att vittna under hypnos. Bark bryter därmed sitt gamla löfte att aldrig mer hypnotisera och en livsfarlig resa ned i det undermedvetnas bottenlösa mörker tar sin början.

HYPNOTISÖREN produceras av AB Svensk Filmindustri och Sonet Film AB

Filmen har redan innan inspelningen startat sålts till över 30 länder utanför Norden.


fredag 12 mars 2010

Bio: Remember Me

Foton copyright © Nordisk Film
En del kritiker skryter med att de aldrig har några förutfattade meningar innan de sätter sig för att se en film. Dessa kritiker ljuger självklart. Alla människor har förutfattade meningar - om film och annat. Och just när det gäller film, har de "djupa, seriösa" kritikerna ännu mer fördomar än vi andra som både kan se action och skräck och ett djupt drama utan att klaga.
Jag förväntade mig det värsta av REMEMBER ME, som lanseras som ett romantiskt kärleksdrama med Robert Pattinson från THE TWILIGHT SAGA. Ni vet ju vad jag tycker om TWILIGHT, ni vet vad jag tycker om Pattinson. Jag hade heller inte läst vad den här filmen skulle handla om, så jag bänkade mig i tron att jag skulle serveras blaskig tonårsromantik.
Men där sket jag mig på tummen.
REMEMBER ME öppnar med att en kvinna och hennes lilla dotter väntar på ett tåg i New Yorks tunnelbana. Två rånare dyker upp och det bär sig inte bättre än att kvinnan skjuts ihjäl inför ögonen på dottern. Kvinnans make anländer - det visar sig att han är polis.
Tio år senare. Robert Pattinson spelar den poesiciterande slarvern Tyler, som bor med en "crazy" rumskompis (Med påfrestande röst) i en sunkig New York-lya. Tyler kedjeröker och dricker mycket, och passar inte riktigt in i sin familj, åtminstone inte med sin knös till far: en utmärkt Pierce Brosnan med vad jag antar ska vara Brooklyndialekt (jag tror att jag skulle kunna göra en bättre Brooklyndialekt...). Lena Olin är morsan; frånskild från Brosnan, men fortfarande boende i ett flott, rikt område. Lillasystern gillar att rita och måla och är lite lillgammal, och mobbas för detta i skolan. Storebrodern Michael är död, han begicksjälvmord när han inte fick satsa på musiken och tvingades in i Brosnans företag.

En kväll åker Tyler och hans kompis på stryk på stan, och när polisen anländer börjar Tyler mucka med den hårdaste snuten, spelad av Chris Cooper. Jodå, det är mannen från prologen. Tyler hamnar i arresten.
En kort tid därpå upptäcker killarna att söt tjejen Alyssa (Emilie de Ravin, som liknar Kirsten Dunst) på skolan är dotter till Cooper. Killarna ingår ett vad och Tyler stöter på Alyssa, utan att berätta att det är hennes far som sett till att hands ansikte är blåslaget.
Självklart bär det sig inte bättre än att Tyler blir kär i Alyssa på riktigt och de inleder ett förhållande. Och förhållandet leder till att de börjar reparera sina familjer och sig själva - de kommer från flera olika samhällsklasser och bor utspridda i olika stadsdelar.
REMEMBER ME är långt ifrån en romantisk tonårsfilm. Visst, Robert Pattinson, som har en osedvanligt misslyckad frisyr, är med i nästan varje scen; han glider runt som en James Dean och det är ju tänkt att unga töser ska gregla över honom - om nu filmen inte barnförbjuds i vissa länder på grund av allt tobaksbruk och svordomar. Men rutinerade TV-regissören Allen Coulters (vars enda tidigare långfilm är utmärkta HOLLYWOODLAND) film är snarare ett rakt drama, och ett förhållandevis starkt sådant. Jag blev överraskad.
Jag må tycka att Robert Pattinson är en fjönt och irriterande i TWILIGHT, men han gör inte bort sig i den här filmen. Men filmens styrka är de övriga, robusta och väletablerade skådespelarna. Det är även trevligt att filmen är inspelad på plats runt om i New York.
Mot slutet börjar dock filmen gapa över för mycket; när det är dags för alla inblandade att komma till insikt och försöka bli bättre människor. Och det hela avslutas med en förvisso väldigt oväntad twist (som jag inte ska avslöja här), men som fick mig att tänka på Monty Python och TIME BANDITS. Jag tycker nog att detta slut är rätt onödigt.
Men som helhet överraskar jag mig själv med att hävda att REMEMBER ME är en rätt bra film. Se den främst för Brosnan och Cooper.






(Biopremiär 12/3)