Visar inlägg med etikett Lena Headey. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Lena Headey. Visa alla inlägg

fredag 16 juli 2021

Netflix: Gunpowder Milkshake

Foton copyright (c) Studiocanal

Ännu en film som från sin premiär på Netflix. GUNPOWDER MILKSHAKE, i regi av israelen Navot Papushado, är en fransk-tysk film från Studiocanal, inspelad i Tyskland, men på engelska. Detta är ännu en film som var avsedd att gå upp på bio förra året, men som såldes till Netflix istället. Dock kommer den att gå upp på bio i Frankrike och Tyskland senare i år.

Skådespelaruppsättningen i den här filmen är inte att leka med: Karen Gillan, Lena Headey, Michelle Yeoh, Carla Gugino, Angela Bassett, och Paul Giamatti. Giamatti är en av mina favoritskådespelare, och Yeoh har jag följt sedan IN THE LINE OF DUTY, som kom 1985 - det var hennes tredje film, och hennes första huvudroll. 

Så - en glassig actionfilm med det här gänget lät ju lovande.

Men där sket jag mig allt på tummen. Det här är häpnadsväckande dåligt.

Karen Gillan spelar Sam, dotter till lönnmördaren Scarlet (Headey). Av någon anledning har Sam gått i sin mors fotspår och blivit lönnmördare hon också. Hon jobbar åt en firma som heter Firman, och som leds av en viss Nathan (Giamatti). 

Nathan skickar ut Sam för att knäppa en kille som stulit en massa pengar av en väldigt farlig typ. Det visar sig att killen snott pengarna eftersom hans lilla dotter Emily (Chloe Coleman) blivit kidnappad, stålarna skulle lösa ut henne. Sam råkar skjuta ihjäl killen av misstag, men hon får dåligt samvete, och ger sig ut för att befria Emily.

Därefter jagas Sam och Emily av horder av skurkar. De behöver hjälp, så de går till ett bibliotek, på vilket de tre damerna Madeleine (Gugino), Florence (Yeoh), och Anna May (Bassett) jobbar. De här tre är involverade i lönnmörderiet, och de förvarar vapen, ammunition, pengar och annat gömda i böckerna - böckernas titlar är ledtrådar till innehållet. Även Scarlet dyker upp för att hjälpa sin dotter. Deras förhållande har inte varit det bästa under uppväxten, men det är dags att glömma gammalt groll när kulorna haglar. Emily ska skyddas, men hon hjälper till och kallar sig Sams lärling.

GUNPOWDER MILKSHAKE har ett glassigt filmfoto, miljöerna är glassiga de med, och färgerna är knalliga. Men vad hjälper det när det känns som en film gjord av några femtonåringar med alldeles för mycket pengar.

I mångt och mycket är detta en rip-off på JOHN WICK. Kanske lite grann en parodi på JOHN WICK. Filmen utspelar sig i en bokstavligt talat färgstark värld, där det finns stora etablissemang för professionella mördare. Alla medverkande, oavsett yrke, verkar vara involverade i kriminella organisationer. Man kan även dra paralleller till LÉON och KILL BILL.

När det var dags för filmens första större slagsmålsscen ryggade jag häpet tillbaka. Vad fan är det här?! stånkade jag. Sam befinner sig i en bowlinghall, där hon med hjälp av en väska med pengar som tillhygge ska fajtas mot tre män. Inte nog med att denna actionscen är remarkabelt illa koreograferad - det är uppenbart att Karen Gillan inte kan slåss. Alls! Det är likadant i alla actionscener där hon ska kung fu:a motståndarna. Det är makalöst taffligt. I filmer som THE BOURNE IDENTITY och TAKEN löste de problemet med snabba klipp och närbilder, då syns det inte att Liam Neeson och de andra inte är några kampsportare. Så icke i GUNPOWDER MILKSHAKE. 

Dialogen är också bitvis katastrofal. Den är nog avsedd att vara rolig, men det funkar inte. Det är möjligt att det funkat bättre om någon gammal actionhjälte med viss självdistans sagt replikerna, men det är inte säkert. Lena Headey pratar med sin vanliga engelska accent, men av någon anledning pratar Karen Gillan - som är från Skottland - med amerikansk accent. Jag kan faktiskt tänka mig att Sams repliker funkat bättre om hon hade fällt dem med skotsk accent! Det hade blivit rätt coolt. Nu känns det mest som att hon leker amerikansk tuffing. Jag har inget emot Karen Gillan, men hon funkar inte alls som tuff actionhjältinna. Lena Headey funkar betydligt bättre, hon har en tuff utstrålning.

Den långa slutuppgörelsen sker på biblioteket, så att alla damerna kan vara med och slåss och panga och kasta yxa. Tyvärr får inte Michelle Yeoh många chanser att visa upp sina färdigheter. Och varför har de spökat ut henne till Sickan Carlsson? Visst, hon är ingen ungdom längre, men hon behöver väl inte se ut som en tant för det?

Som sagt: det här känns som om några femtonåringar satt sig ner och sagt "Okej, vi gör en film, jag har en massa pengar! Vi kan ha en massa tuffa brudar som är skitcoola, och så kan de vara, typ, lönnmördare som John Wick, och så kan de bo nånstans där allt är neonblänkande, och så säger de coola saker, och så kan det vara roligt också, och glöm inte att blodet ska stänka, och så måste vi ha flera scener i slowmotion där det spelas nån gammal hitlåt, vad säger ni, ska vi göra en sån film? Bra! Leverera manus ikväll!".

Tonåringar tycker kanske att GUNPOWDER MILKSHAKE är en cool film. Jag tycker att den mest är lite pinsam. Jag noterar att en massa reaktionära amerikaner klagar på att den är alldeles för politiskt korrekt - därborta är det ju många som har problem med filmer med kvinnor i huvudrollerna.

... Just det, det finns ju en skurk i filmen också. Överskurken. Men han är knappt med alls och jag har glömt vem det var.

En uppföljare är redan på gång.


 

 




(Netflixpremiär 14/7)


onsdag 5 mars 2014

Bio: 300: Rise of an Empire

Foton copyright (c) Warner Bros.

Jag har säkert sagt det förr, men få personer har betytt lika mycket som- och inspirerat mig mer än Frank Miller när jag växte upp. Framför allt när det gäller serieskapande - förstås. Nu är det dock väldigt längesedan jag läste något nytt av Miller. Jag har nog inte läst någonting alls av det han producerat på 2000-talet. Det mesta har dock fått rätt dålig kritik, det har känts ganska ointressant, och Miller själv har gjort sig mer känd för en rad klumpiga uttalanden. Han har väl förvisso alltid varit lite tveksam politiskt sett, men nu har han klampat omkring som en elefant inne på Cervera. Men be mig inte att redogöra för vad han har sagt, för det minns jag ärligt talat inte.

Zack Snyders 300, efter Frank Millers seriealbum, kom 2006 och blev en enorm succé, framför allt i USA. Den blev även anklagad för att att vara fascistoid. Själv tyckte jag mest att den var skojig. Ultravåld och homoerotik. Barbröstade muskelknuttar stod på klippor och vrålade. Hur festligt som helst.

300 var dessutom den första, eller åtminstone en av de första, av alla dessa mytologiska actionfilmer i vilka i princip alla miljöer är datoranimerade. Ett annat exempel är IMMORTALS. Även människorna har en tendens att se datoranimerade ut i dessa filmer.
Den här gången är det Noam Murro som har regisserat, och 300: RISE OF AN EMPIRE bygger på Millers serie "Xerxes". Vilket är intressant. Efter tre år har Miller nämligen bara avslutat två av de planerade fem delarna. Filmen har alltså biopremiär långt, långt innan serien färdigställts.

Nästan alla manliga rollfigurer dog i 300 - de var ju 300 spartaner som strök med - men Lena Headey återvänder från förra filmen. Hon spelar ånyo drottning Gorgo och stående med svärd i hand på ett krigsskepp agerar hon filmens berättarröst. Och hennes exposition går verkligen överstyr i början av filmen. Oj, vad hon babblar och förklarar. Hon lyckas nog få det hela att framstå som mer komplicerat än det är.

Även Rodrigo Santoro är tillbaka som människoguden Xerxes; persernas ledare och en figur som fick mycket kritik när förra filmen kom. Så där ser ju inte perser ut! tyckte folk och anklagade Miller och Snyder för rasism. Njä, sådär ser väl inte perser ut, men detta är ju allt annat än ett realistisk, historiskt korrekt drama - och mexikanen Santoro ser onekligen ut som en mystisk, mytisk, utomjordisk varelse. Vid sin sida har han de argsinta Artemisia (Eva Green), blodtörstig som få. Den person som visar sig vara något av filmens hjälte - eller "hjälte" - är general Themistokles (hopplöst namn!), som görs av TV-skådisen Sullivan Stapleton. Han är barbröstad och har skägg - precis som alla andra karlar i filmen. Han saknar även personlighet och är väldigt trist.
... Och trist, det är även den här filmen. 300: RISE OF AN EMPIRE är gjord i samma stil som föregångaren - och nu kan vi det här. Det ser bara artificiellt ut, allting ser ut att utspela sig på en enorm teaterscen. Det är för mörkt, för softat, för airbrushliknande - och jag har svårt att engagera mig. Alla rollfigurer och alla scener är likartade. Detta gäller framför allt stridsscenerna - och dessa är oräkneliga. Murro har gjort en riktigt fläskig splatterfilm; det datoranimerade blodet hinkas ut i parti och minut - dessutom i 3D. Det känns som om folk slåss, fäktas och kastar spjut på varandra oavbrutet i den här berättelsen om den persiska flottans enorma invasionsstyrkor på väg mot Grekland. Themistokles och hans män spjärnar emot. Det är väl vad det här handlar om. Jag började ganska snart att gäspa. Jag menar - jag gillar actionfilmer, jag gillar splatter, men det måste ju varieras. Här ser allting mer eller mindre likadant ut. Jag reagerade dock på vissa soldaters märkliga stridstekniker. Jag menar, om fienden kommer simmande mot båten du står på, är det då smart att ta ett spjut och hoppa ut på simmarna?
Men här finns en scen som sticker ut. Ja, en scen som verkligen sticker ut. För äntligen får vi se en sexscen i 3D! Förvisso inte så detaljerad, men ändå. Themistokles och hans fiende Artemisia går loss på varandra så att det ryker om det. Eva Green har ett rätt märkligt utseende; hårt och lite onda ögon, men hon har - som de sa i det gamla Grekland - schyssta rattar. Speciellt i 3D. Sedan börjar Themistokle och Artemisia att fäktas och försöker döda varandra och hon säger "You fight harder than you fuck!".

Denna scen räddar dock inte filmen. Det är möjligt att jag skulle uppskatta det här mer om jag inte sett andra filmer gjorda i denna stil; om jag vore tonåring och inte sett enorma mängder svärdsvingaraction. Men nu har jag det. 300: RISE OF AN EMPIRE är själlös, tjatig och tradig.
Men det ser onekligen komiskt ut med alla dessa barbröstade muskelknuttar uppradade bredvid varandra.








(Biopremiär 7/3)

torsdag 22 augusti 2013

Bio: The Mortal Instruments: Stad av skuggor

Foton: Rafy © 2013 Constantin Film International GmbH and Unique Features (TMI) Inc. All Rights Reserved.

THE MORTAL INSTRUMENTS. En film om dragspel och nyckelharpa? Och vad är det för konstig svensk titel? THE MORTAL INSTRUMENTS: STAD AV SKUGGOR. Hur ska de ha det - engelska eller svenska? Dessutom är den engelska undertiteln CITY OF BONES. Fast det är klart, den svenska titeln på ungdomsboken av Cassandra Clare som filmen bygger på, en bok jag aldrig hört talas om, är kanske "Stad av skuggor".

Förra veckan hade två filmer som bygger på våldsamma serietidningar premiär; RED 2 och KICK-ASS 2. Den här veckan anländer två filmer som bygger på fantasyböcker för unga; PERCY JACKSON: MONSTERHAVET och den här. Är det bara ett sammanträffande? THE MORTAL INSTRUMENTS skiljer sig dock från PERCY JACKSON, eftersom den riktar sig till tonårstjejer. TWILIGHT har inte get filmbranschen någon ro, och man försöker hela tiden hitta en ny franchise som ska locka drivor av töser. THE HUNGER GAMES gick hem i stugorna, medan BEAUTIFUL CREATURES och THE HOST floppade. Om THE MORTAL INSTRUMENTS, som regisserats av norrmannen Harald Zwart, kommer att uppskattas återstår att se - men tillåt mig att tvivla.
Redan när jag såg den första trailern kände jag att det här kändes krystat. Hade jag inte redan sett allt det här förut? Jovisst. Phil Collins' dotter Lily Collins är Clary, och hon är the Chosen One. She is The Slayer! Nej, just det, det var ju Buffy som var slayern. Den rara Clary, som bor i ett pittoreskt hus i New York med sin pudding till mor (Lena Headey) och dennas pojkvän Luke (Aidan Turner), lever ett vanligt tonårsliv - men hon har plötsligt börjat att rita en symbol på papperslappar och barndomsspeglar. Hon vet inte vad symbolen betyder, men en kväll tar hon sig tillsammans med bästisen Simon (Robert Sheehan) in på en nattklubb, och där ser hon hur mystiska människor i kåpor dödar en annan mystisk kille. Fast det är bara Clary som kan se dem.

Illasinnade typer i gothkläder bryter sig in hon Clarys morsa, de letar efter en mystisk bägare som tydligen är oerhört viktig och som morsan har gömt. Morsan och Luke är nämligen Shadowhunters - de tillhör ett släkte som jagar monster och demoner. Luke är dessutom varulv. Clary har Shadowhunterblod i sig, vilket hon förstås inte har en aning om.
Morsan kidnappas och en av de mystiska killarna från nattklubben; Jace (Jamie Campbell Bower), som ser ut som Carl-Einar Häckner, tar sig an Clary och visar henne den mystiska skuggvärld som gömmer sig i en annan dimension i New York. Den mystiska symbolen är en av många runor med magisk kraft som Shadowhunters använder för att bekämpa ondska.

Det bär sig inte bättre än att Jace och Clary blir kära i varandra. Det tycker Simon är jobbigt, eftersom han egentligen är kär i Clary. En annan skuggjägare; Alec (Kevin Zegers) visar sig vara homosexuell och kär i Jace, så han gillar inte Clary. En mäktig skuggjägare som heter, öh, Magnus (Godfrey Gao), är också gay och gillar Alec. Magnus går omkring enbart iförd tröja, kavaj och skitsmå kalsonger. Han ser ut som Kalle Anka.

Jonathan Rhys Meyers är Valentine, ledare för skurkgänget. Hon gillar att komma ut är en fräsig portal. Han har gömt Clarys morsa och med jämna mellanrum attackeras de goda skuggjägarna av monster, demoner och vampyrer. I en scen angriper ett gäng varulvar en farlig massa vampyrer.
THE MORTAL INSTRUMENTS: STAD AV SKUGGOR är en jävla röra. Det här är ett sammelsurium av allt möjligt som gått hem hos unga tjejer de senaste åren. TWILIGHT och HARRY POTTER, magi, vampyrer, varulvar, romantik, triangeldrama - till och med kvadratdrama. Eller är det ett kvintettdrama? En ung hjältinna och några slätstrukna killar som anses söta. Vi har sett precis allting tidigare; Zwarts film är en enda lång déjà-vu.

Handlingen är ofokuserad, det känns som att man hittat på en del efter hand, filmen är lång, över två timmar, men känns ännu längre. Men! Jag vill ändå hävda att THE MORTAL INSTRUMENTS är bättre än TWILIGHT. Det här är lite mörkare, lite våldsammare, innehåller färre flängda romantiska scener, samt fler och coolare monster. Jag blev överraskad vid en par tillfällen, som när figurerna plötsligt drabbar samman i en jättefajt som för tankarna till BLADE, och när en Shadowhunterbrutta hämtar en eldkastare för att röja loss.

Ibland är det bara skrattretande. En romantisk scen med en vattensprinkler är ding, för att inte tala om när vi får veta att Johann Sebastian Bach var Shadowhunder och att demoner inte tåler hans musik - vilket vi får se prov på.

Det här är en tysk-kanadensisk samproduktion och för att visa hur mäktiga och anrika - eller onda - de här figurerna är, pratar de brittisk engelska.







(Biopremiär 23/8)

torsdag 18 juli 2013

Bio: The Purge

Foton copyright (c) UIP Sweden
Jag brukar ofta klaga på att alldeles för många filmer aldrig går upp på bio - och i synnerhet inte i Malmö. Ett flertal filmer visas bara i Stockholm och på sin höjd i Göteborg. Alldeles för ofta lägger stora blockbusterfilmer beslag på två-tre salonger i Malmö (och fler salonger i Stockholm, förstås), vilket förstås innebär att det inte finns plats för en del filmer som förtjänar att biovisas.
Men ibland händer det att de mest oväntade filmer går upp på bio. Som THE PURGE, i regi av James DeMonaco, som tidigare mest är känd för manusen till filmer som FÖRHANDLAREN och den stenhårda nyinspelningen av ATTACK MOT POLISSTATION 13. Förvisso är detta en film från Universal och har namn som Ethan Hawke och Lena Headey (från GAME OF THRONES) i huvudrollerna - men THE PURGE nästan skriker direkt-på-DVD. Inte för att den är billig och kass, utan för att det är en typ av mindre film som oftast förpassas direkt till videobutikerna.
Därför är det kul att den här går upp på bio. Jag ser gärna mer sådant här på bio. Och jag hade faktiskt aldrig hört talas om THE PURGE innan jag fick inbjudan till pressvisningen.
Året är 2020 och i USA har arbetslösheten sjunkit till 1% och brottsligheten är nere på, jösses, 0%. Detta främst beroende på att man infört något som kallas The Purge - Rensningen. Under tolv timmar en natt om året är alla brott, inklusive mord, tillåtna. Inga poliser, inga ambulanser, ingen brandkår finns att tillgå. Det är fritt fram att gå ut att leva jävel utan rättsliga påföljder, det går ut på att släppa loss sina demoner, leva ut sina uppdämda aggressioner - vilket tydligen får folk att hålla sig lugna resten av året.
Alla vill förstås inte begå brott eller riskera att dödas. Ethan Hawke är James Sandin som säljer säkerhetssystem avsedda för the Purge - något som gjort honom och hans familj stormrik. Familjen Sandin bor i en stor lyxvilla i ett flott område, men grannarna är allt avundsjuka på dem.
När the Purge så inleds försluts husets alla dörrar och fönster med metallplattor. Där inne är de säkra - tror de. Men självklart spårar saker och ting ur. Den jobbiga tonårsdottern har en äldre pojkvän James inte vill veta av, och den här killen har gömt sig i dotterns rum. Och den unge sonen i familjen ser på övervakningskamerorna att en ensam, sårad, hemlös man springer omkring på gatan och ber om hjälp. Snäll som han är, släpper sonen in den sårade - vilket hans föräldrar (Headey är modern) förstås inte uppskattar.
Snart blir det hela dock ännu värre. Gänget som är ute efter den sårade ringer på och ber Sandins släppa ut deras utsedda offer. De vill inte ha några hemlösa i sin fina stadsdel. Det här gänget är rejäla psykon och maskerade med leende otäckt masker. Dess ledare, spelad av den brett leende Rhys Wakefield, ser lika otäck ut utan mask - han ser ut som en galen MUF-ordförande från Båstad. (Ha ha, den där kommentaren lär jag få fan för)
James vägrar förstås öppna - och då bryter det tungt beväpnade gänget sig in i kåken. Och så bryter helvetet löst ...
Låt mig ta det negativa först, min enda stora invändning: jag köper inte premissen för den här filmen. Det känns alldeles för osannolikt att man i USA skulle kunna genomföra något som The Purge om bara sju år. Eller någonsin. Det är ännu mer osannolikt än att införa Hunger Games, som bygger på en liknande idé, och HUNGER GAMES köper jag inte heller. Det är lättare att acceptera THE RUNNING MAN, där dödsdömda fångar slåss i något slags TV-sända gladiatorspel. Men att avskaffa lag och ordning för en natt? Nej. Och jag köper inte heller att moderna västerländska människor plötsligt dyrkar och nästan tillber sin regering, som efter reformen kallas De Nya Ledarna.
Jag tycker även att James DeMonaco, som även står för manus, kunde tagit ut svängarna mer och gjort sin film mer satirisk eller samhällskritisk - eller både och. Familjen Sandin känns som ett typexempel på många amerikaner idag: de är rädda, låser in sig, beväpnar sig till tänderna och skjuter på allt misstänkt som hotar att inkräkta på deras liv och livsstil - och detta leder till att grava misstag begås.
Men i övrigt är detta en otroligt tät och snabb (tacknämligt bara 85 minuter) thriller. THE PURGE är en riktigt jävla hård film! Ett par av actionscenerna är de hårdaste jag sett på länge. Och våldet eskalerar hela tiden. Ibland blir det rejält intensivt och spännande. De maskerade inkräktarna är härligt sjuk och den där leende ledaren är ett fantastiskt vidrigt kräk man verkligen hoppas ska få vad han förtjänar vad det lider. Det går att hitta inslag av A CLOCKWORK ORANGE, FUNNY GAMES och andra terrorfilmer.
Slutet är intressant - och det får mig onekligen att fundera över hur resten av året kommer att se ut för alla inblandade parter.
Jag läser att THE PURGE blev en oväntad framgång i Amerika och att man därför planerar en uppföljare.






(Biopremiär 19/7)





onsdag 10 oktober 2012

Bio: Dredd

Foton: Joe Alblas © 2012 Reliance Entertainment. All Rights Reserved.
Första gången jag läste om Judge Dredd var alldeles i början av 1980-talet, i ett nummer av Paw Mathiasens danska seriefanzine Fat Comic. Där fanns en kort, kort artikel om vad som kallades "Dommer Dredd" - en brittisk serie som verkade fullkomligt fantastisk. Judge Dredd hade skapats av John Wagner och Carlos Ezquerra (även Pat Mills hade ett finger med), och han dök upp i det andra numret av serietidningen 2000AD som kom 1977 - 2000AD är en veckotidning som fortfarande existerar.
Den ultravåldsamma, futuristiska actionserien om Judge Dredd må utspela sig i USA, men serien är på många sätt väldigt brittisk. Framtidsvärlden i Mega-City One är en bisarr plats, ett våldsamt helvete, där en fascistisk polisstyrka - Judges - försöker stå för lag och ordning. De är domare, jury och bödel i ett. Hårdast - och mest fascistisk - av dem är den legendariske Joe Dredd, en figur delvis baserad på Clint Eastwood. Äventyren var ofta kraftigt satiriska och besatte en svart humor. Det märks att serien skapades under Thatcherepoken.
Det dröjde till 1984 innan jag lyckades läsa serien. Då kom nummer ett av den förhållandevis kortlivade svenska serietidningen. Jag minns att jag köpte den på Domus (eller hette affären Kaskad 1984?), samtidigt köpte jag det första och enda numret av Unika Serier. Jag tyckte att Judge Dredd var fantastiskt häftig - åtminstone i de här första numren. Dessa innehöll ofta episoder tecknade av den bäste Dredd-tecknaren; Brian Bolland (som jag fick träffa i början av 90-talet), och avsnitten var de klassiska - bland annat slogs Dredd mot Judge Death.
Judge Dredds karriär i Sverige var rätt svajig. Han fick en andra, kortlivad serietidning, och han figurerade i Magnum Comics. Jag tror inte att jag läst några Dredd-serier på snart tjugo år. Jag har ingen aning om hur serien är nuförtiden. På 80- och 90-talen tyckte jag att serien var rätt ojämn. Liksom många brittiska serietidningsserier, var den ibland lite märkligt berättad; ryckig och udda. En del tecknare var inget vidare. Jag tyckte faktiskt att dagsstrippversionen, som ett tag gick i Magnum, var mycket bättre - här fanns en del fantastiskt roliga episoder, i synnerhet de som handlade om fullkomligt bisarra modetrender i Mega-City One.
1995 kom Danny Cannons filmatisering JUDGE DREDD med Sylvester Stallone - en film jag såg på Oslofärjan. Får jag svära i kyrkan? Jag gillar den här filmen - åtminstone lite grann. Och det får man inte göra. Största felet är förstås att Dredd tar av sig hjälmen, vilket han aldrig gjort i serien. Det andra stora problemet är att man slängt in Rob Schneider som komisk sidekick. Jag gillar faktiskt Schneider, men här gör han sitt bästa för att sabba filmen. Men: jag tycker att JUDGE DREDD är en snygg och pampig film. Många av scenerierna imponerar, Alan Silvestris musik är magnifik, Diane Lane är med - och det är även Max Von Sydow. Cannons film är kanske inte mycket till Judge Dredd-film, men den är underhållande och aldrig tråkig - och ibland räcker det långt.
Pete Travis har tidigare mest regisserat för TV, men han låg även bakom långfilmen VANTAGE POINT. Hans nya film DREDD - ibland kallad DREDD 3D - tar sig an 2000AD:s flaggskepp på ett helt annat sätt än föregångaren gjorde.
Fy fan vad det här är HÅRT!
DREDD är den dyraste Brittiska independentfilm som gjorts. 50 miljoner dollar kostade den att göra. Pengar den har svårt att få tillbaka. Filmen floppade nämligen både i England och USA - vilket är fruktansvärt synd, men någonstans ändå förståeligt. Jag återkommer till detta.
Den här versionen av Mega-City One är betydligt mer realistisk än den i Cannons film. Staden rymmer 800 miljoner invånare och den här världen har mer gemensamt med framtidens Detroit i ROBOCOP än den rymdskeppsfyllda science fiction-världen i JUDGE DREDD. Det här ser ut som en fullt acceptabel framtid, där saker och ting har spårat ur.
En ny drog florerar - Slo-Mo. Den får hjärnan att uppfatta omgivningen som om den går i extrem slowmotion. Lena Headey spelar den psykopatiske Ma-Ma; överhuvud för ligan som tillverkar och säljer drogen, och som har sitt högkvarter högt upp i en gigantisk, 200-våningars skyskrapa.
Karl Urban är Judge Dredd - som aldrig tar av sig hjälmen. Han får i uppdrag att ta med sig rookien Cassandra Anderson (Olivia Thirlby), som är synsk, för att utvärdera henne; hon ska godkännas eller kuggas av Dredd. De två hamnar i kåken där Ma-Ma och hennes gäng huserar, och när skurkarna upptäcker detta, förseglar de alla utgångar och fönster. Dredd och Anderson måste ta sig upp genom skyskrapan och nedgöra horder av drägg för att nå Ma-Ma. Jo, handlingen är nästan identisk med den i THE RAID - UPPGÖRELSEN.
Det här är riktigt bra. DREDD är en film som gör sin huvudperson rättvisa. Förvisso är Judge Dredd här inte lika psykopatisk som i serien, men Karl Urban är utmärkt i rollen - han har en och samma surmulna min genom hela filmen. Precis som han ska. Det är istället PSI-Judge Anderson som får stå för de emotionella reflektionerna; Dredd tvekar aldrig att följa lagen till punkt och pricka, och han dödar utan att tveka - vilket Anderson gör när hon beordras att skjuta ihjäl folk. Även Thirlby är bra i sin roll, hon är väldigt söt dessutom. Men den stora stjärnan är Lena Headey, hon är fullkomligt briljant som vansinnig gangsterledare. Ge henne en Oscar!
DREDD är en otroligt mörk film. Den är påträngande dyster och tung. Alan Silvestris pampiga orkestermusik är ersatt med hotfullt malande rytmer, syntslingor, och då och då en distad elgitarr; Paul Leonard-Morgan står för musiken.
Vidare är DREDD extremt jävla skitvåldsam. Filmen är inte bara full av vapenfetischism, utan även av direkt våldsfetischism. Många av actionscenerna utspelas i slowmotion, den långsammaste slowmotion jag sett sedan THRILLER - EN GRYM FILM, och Pete Travis gottar sig i närbilder på hur pistolkulor slår in i ansikten och andra kroppsdelar, medan blodet stänker i 3D över oss i publiken.
Jag tror att det är den mörka tonen och ultravåldet, samt det faktum att de flesta utanför England inte vet vem Judge Dredd är, som skrämt bort publiken. Dagens tonåringar gillar säkert action, men de är vana vid PG-13-filmer och snällare superhjältefilmer. Det är möjligt att den väldigt barnförbjudna DREDD blir lite för mycket - för hårt, helt enkelt. Och till skillnad från den tecknade serien, är filmen gravallvarlig och nästan kliniskt humorbefriad. Inget tjo och tjim här, inte.
DREDD är en snygg film, Mega-City One - som byggts upp i Sydafrika - imponerar, det är engagerande, fascinerande och underhållande. Möjligtvis kan jag klaga på att det förekommer aningen för många och för långa slowmotionscener, men det kan jag ta - dessa scener blir direkt surrealistiska. 3D:n är inte heller något att skriva hem om, den är ganska överflödig och märks knappt av alls. Mer än att bilden blir mörkare och texten lite suddig.
Den här helgen kan man alltså utsätta sig för en riktigt stenhård, blodsölig double-feature. Både DREDD och SAVAGES har premiär. Hårdare än så blir det knappast.
Jag hoppas att många i Europa och Asien rusar och ser DREDD och vänder den negativa trenden. Jag skulle inte ha något emot att se Karl Urban återkomma som Judge Dredd.






(Biopremiär 12/10)