Visar inlägg med etikett Lena Endre. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Lena Endre. Visa alla inlägg

onsdag 20 september 2017

Bio: Kingsman: The Golden Circle

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox

Jag gillade Matthew Vaughns KINGSMAN: THE SECRET SERVICE, som kom 2015 och som byggde på en tecknad serie av Mark Millar och Dave Gibbons. Denna agenthistoria om den brittiska underrättelsetjänsten Kingsman var underhållande, rolig och bitvis extremt våldsam. Dock hade jag inte förväntat mig att den faktiskt skulle gå så pass bra att vi skulle få en uppföljare. Men här är den nu, återigen i regi av Vaughn.

Tillåt mig att inleda recensionen med en varning:

VARNING!

KINGSMAN: THE GOLDEN CIRCLE varar två timmar och 21 minuter. Det finns ingen som helst orsak till att detta ska hålla på i nästan två och en halv timme. Filmen tar aldrig slut, den bara fortsätter och fortsätter med slutstrid efter slutstrid.

Att avslöja att agenten Harry (Colin Firth) inte dog i den första filmen kan knappast anses vara en spoiler. Han är liksom med på filmaffischen. Det tar ett tag innan han dyker upp - han befinner sig nämligen i Kentucky, där whiskydestilleriet och tillika underrättelsetjänsten Statesman håller honom inspärrad i en cell. Harry har tappat minnet och ägnar sig nu åt fjärilsstudier.
Den unge Kingsmanagenten Eggsy (Taron Egerton) är också tillbaka, och han måste ta sig till Kentucky och se till att Harry återfår minnet, så att han återigen kan bege sig ut på fältet i egenskap av superagent. En ny superskurk håller nämligen världen i ett järngrepp - Poppy (Julianne Moore). Hon har lyckats spränga alla Kingsmanagenter i luften - alla utom Eggsy och Merlin (Mark Strong).
Att redogöra för handlingen i den här filmen är svårt. KINGSMAN: THE GOLDEN CIRCLE är nämligen sanslöst tramsig. Skurken Poppy, hennes djungelhögkvarter och hennes märkliga plan för att söndra och härska får Austin Powers-filmerna att framstå som seriösa, realistiska agenthistorier. Jag orkar inte gå in på vad planen går ut på.
En lång rad kända skådisar medverkar i filmen; några har större roller, några känns bortkastade. Channing Tatum är Statesmanagentren Tequila, hans chef görs av Jeff Bridges. Halle Berry har inte mycket att göra i rollen som, tja, jag vet inte riktigt vad hon har för funktion på Statesman. Michael Gambon figurerar som hastigast som Kingsmans chef. Elton John spelar sig själv, han har kidnappats av Poppy. Elton har en actionscen. I slowmotion.

Roligast i filmen är scenerna som utspelar sig i Sverige. Eggsys flickvän är prinsessan Tilde av Sverige (Hanna Alström). Hennes föräldrar, det vill säga svenska kungaparet, görs av Björn Granath och Lena Endre. Detta blev Björn Granaths sista film.

Nå. Trots att det här alltså är åt helvete för långt och osannolikt tramsigt, är filmen ändå rätt hyfsad. Den är ganska okej. Den innehåller väldigt mycket action. En hel del scener är kul. Skådisarna lyfter filmen. Målgruppen lär inte klaga. Så, jag låter mitt betyg klättra upp ett snäpp.

tisdag 1 oktober 2013

Bio: Skumtimmen

Foton copyright (c) Nordisk Film

Johan Theorin. Varje gång jag ser eller hör hans namn misstar jag honom för att vara politiker. Det låter ju som ett politikernamn. Men så är ju inte fallet. Karln skriver deckare - och i vanlig ordning har jag inte läst dem.

Denna recension har blivit lite försenad eftersom jag varit uppe på Bokmässan i Göteborg. Medan jag var där kunde jag inte undvika att snubbla över en rad recensioner av Daniel Alfredsons Theorinfilmatisering SKUMTIMMEN. Jag förvånades över att den fått ett så pass bra mottagande. Själv tycker jag nämligen att den här filmen är totalt värdelös. Tråkig, platt och fullkomligt spänningsbefriad.
SKUMTIMMEN. En film om en som tar ett skumbad i en timme? Eller om en trevlig pils vars skumkrona tar en timme på sig att lägga sig? Nej, inte alls. Filmen utspelar sig på Alvaret på Öland; en plats som gjord för mystiska historier. Hit kommer Julia (Lena Endre) för att hälsa på sin gamle far. Året är 1993, tror jag att det var. Tjugo år tidigare försvann Julias femårige son och antogs ha drunknat. Julia har under alla dessa år skyllt på sin far (Tord Peterson). Denne tror dock att grabben blev mördad och nu har han och en kompis fått upp nya spår. Kort efter att Julia anlänt mördas den där kompisen.

Det hela verkar ha med den slemme Nils Kant (Felix Engström) att göra. 1945 sköt Kant ihjäl två tyska soldater han hittade på Alvaret. Därefter sköt han en polis - och flydde till Kuba. Allt detta får vi se i flashbacks och scenerna från Kuba har säkert sett till att filmens budget skjutit i höjden.

Thomas Gabrielsson spelar polisen Lennart, som ser till att Julia tvingas stanna kvar på Öland. Minsann om de två inte går och blir betuttade i varandra. Ted Åström dyker upp i en liten roll som bilmekaniker eller vad han nu var. Det var länge sedan jag såg honom, så det var ett trevligt återseende. Men det är väl det mest positiva i den här filmen.
Riktigt varför filmen utspelar sig i början av 90-talet vet jag inte. Alla använder nämligen mobiltelefoner. Förvisso gamla, klumpiga sådana, men ändå - de har mobilerna till hands när det är fara å färde. Således skulle filmen lika gärna kunna utspela sig idag. Eller igår.

Storyn är egentligen inte så dum. Miljöerna torde vara exemplariska för en thriller eller rysare. Men allt sjabblas bort - det här är bara lamt. Med få undantag görs det inget av de ödsliga miljöerna - detta är väldigt långt från BASKERVILLES HUND. Aldrig någonsin blir det kusligt.

Det spelar ingen roll att man anlitat kompetenta skådisar till det här.

Ta ett skumbad istället.








(Biopremiär 27/9)

fredag 1 februari 2013

Bio: The Master

Foton copyright (c) Noble Entertainment
Förr fanns det bara en Paul Anderson. Han gjorde science fiction och action. Sedan kom det ytterligare en Paul Anderson; den unge (tja, han är yngre än jag) Paul Thomas Anderson. Han gjorde arthousefilmer. Detta ledde till att den förste Paul Anderson, den riktige Paul Anderson, började att kalla sig för Paul WS Anderson. Paul Thomas Anderson vinner priser för sina filmer, Paul WS Anderson hånas för sina filmer - men han fick ihop det med Milla Jovovich, så i slutändan är det ju han som är vinnaren.
Paul Thomas Anderson gjorde BOOGIE NIGHTS, en film jag verkligen gillade; åtminstone när han kom. Men i övrigt har jag inte mycket till övers för hans filmer. Som jag nämnt flera gånger tidigare, tycker jag att PUNCH DRUNK LOVE är direkt obehaglig, och THERE WILL BE BLOOD är riktigt irriterande tack vare Daniel Day-Lewis' groteska överspel, den är närmast osebar, faktiskt. Tycker jag. Och det står jag för.
Andersons nya epos THE MASTER är ännu en Oscarsnominerad film - den har chans att kamma hem tre statyetter; Bästa manliga huvudroll, Bästa manliga biroll och Bästa kvinnliga biroll. Det här är också ännu en av de där evighetslånga filmerna som regnat över oss de senaste veckorna. Två timmar och 24 jävla minuter. Fullkomligt onödigt.
Filmen påstås bygga löst på scientologin och L Ron Hubbard, men hur pass nära sekten och Hubbard det här ligger har jag ingen aning om. Jag har aldrig brytt mig om att kolla upp hur Hubbard faktiskt var som människa. Det enda jag vet om honom är att han var en duglig science fiction- och westernförfattare innan han uppenbarligen blev galen (eller kom på ett bra sätt att tjäna grova pengar) och startade scientologikyrkan.
Joaquin Phoenix, so är den som är nominerad till huvudrollsoscarn, spelar Freddie Quell, en soldat som efter att ha kommit hem från sin tjänst i Stilla havet under andra världskriget driver runt, super och plågas. Hans psyke ärrades under kriget.
På en båt träffar han den karismatiske Lanchester Dodd (Philip Seymour Hoffman), som går under smeknamnet The Master. Han är ledare för en grupp som kallas The Cause, en alltmer knäpp sammanslutning som utvecklas till ett mäktigt trossamfund. Det de sysslar med är dock bara konstigheter; Dodd slänger ur sig riktiga dumheter (anser jag, som inte är troende, andlig eller intresserad av New Age-flum) ingen vettig människa kan tro på. Vilket väl även gäller för Hubbards rymdtjoflöjt. En journalist som säger emot Dodd får det hett om öronen.
Den labile, våldsbenägne, försupne sökaren Quell hamnar plötsligt i The Causes innersta krets. Han börjar att nästan slaviskt följa sin mästare.
Jag tycker att Joaquin Phoenix är en genuint obehaglig människa. Han ger inte ett speciellt friskt intryck. Ungefär som Vincent Gallo. I THE MASTER får jag ofta intrycket att han bara spelar sig själv, att han är så på riktigt. Det skulle inte förvåna mig om så är fallet. Philip Seymour Hoffman tillhör dock mina favoritskådisar och han är lysande i titelrollen - och borde få Oscarn, tycker jag. I synnerhet för scenen där han sjunger en klämmig sång, omgiven av män som röker rak pipa och helnakna kvinnor som klappar takten. Good stuff.
Även en massa andra synnerligen dugliga skådisar medverkar; Amy Adams, Laura Dern, Kevin J O'Connor, och plötsligt står Lena Endre, av alla människor, och för en dialog med Phoenix. Synd bara att filmen som helhet inte funkar. Den börjar bra och intressant, men sedan leder det liksom ingenvart. Jag blir inte klok på vad det är jag tittar på, vad Paul Thomas Anderson vill med det här.
Liksom i Andersons tidigare filmer har THE MASTER en tendens att bli irriterande, pretentiös och irriterande pretentiös. Lite för arty-farty. Du gillar kanske sådant, men det gör inte jag. Allra minst när det segar på i två och en halv timme.
Nästa film från Paul WS Anderson blir actiondramat POMPEII.







(Biopremiär 1/2)




måndag 1 augusti 2011

Bio: Kyss mig

Foton copyright (c) Ragna Jorming, Rolf Konow
Den här sommaren får man ta vara på den sol som finns. Således avstod jag från pressvisningen av KYSS MIG förra veckan. Jag hade redan sett två filmer samma dag, och att sitta på en uteservering kändes mer lockande än ett svenskt drama. Filmens handling och trailer fick mig inte precis att längta, det kändes som något jag sett otaliga gånger tidigare. Typiskt svenskt drama. Ett par som står lite utanför, folk som bråkar och skriker, lite tårar, en del Viktiga Budskap, och några av de där skådisarna som är med i alla svenska filmer. Vi pratar liksom inte karate eller varulvsfilm eller något annat som alldeles för sällan görs i Sverige. Så KYSS MIG fick stå över till förmån för solsken.
Igår efter-
middag var det förvisso också solsken, men då traskade jag iväg och såg filmen som matiné. Den visades i Filmstadens minsta salong och vi var kanske tio pers på visningen. Och det började rätt illa. Efter reklamen följde nämligen trailers för tre kommande svenska filmer. Först något pretentiöst som var fult och deprimerande och lyckades vara ångestskapande under de få minuter trailern varade. Det visade sig handla om APFLICKORNA, den där filmen som vevas på festivaler och vinner priser och lovord.
Därefter kom något ännu mer pretentiöst, ännu fulare och ännu mer ångestfyllt. Det var trailern till Björn Runges nya film HAPPY END. Slutligen kom några klipp som såg ut att komma från en riktig film; det var nazister och flygplan och Bill Skarsgård och production values, men liksom alla svenska trailers fullkomligt osammanhängande och intetsägande. Det här var skandalfilmen SIMON OCH EKARNA, som kostat hur mycket pengar som helst, pengar som skrapats ihop på besynnerliga sätt.
...Och så började då KYSS MIG...
...Och det var faktiskt inte så pissnödigt ändå. Ruth Vega Fernandez (från världens sämsta vampyrfilm; VAMPYRER) spelar Mia, som ska gifta sig med Tim (Joakim Nätterqvist från ARN). Riktigt varför framgår aldrig. Tim har ingen som helst personlighet. Han bara går omkring och ser ut som en sorgsen hockeyspelare. Och Mia är rätt introvert och sur. Varför ha de varit ihop i sju år? De verkar dessutom arbeta tillsammans på ett arkitektkontor eller något ditåt, eftersom de ofta diskuterar byggnader och viftar med ritningar. De bor i ett superdesignat hem och om någon är intresserad av var alla inredningsprylar, kläder och annat flott kommer från, stanna kvar under eftertexterna, för då listas en lång rad företag som står för den inte så diskreta produktplaceringen.
Mia och Tim anländer till Mias farsa Lasse (Krister Hen-
riks-
son), som bor i Skåne och har 60-årskalas. Lasses nya kvinna Elisabeth (Lena Endre) har en lesbisk dotter; Frida (Liv Mjönes), som genast börjar kasta blickar på Mia. Och dra på trissor om de två inte plötsligt slätar av varandra när de tar en kvällspromenad för att titta på rådjur eller hjortar eller vad det nu var.
Någon dag senare, gissar jag att det är, tvingas Mia tillbringa en helg med Frida och Elisabeth i en stuga på en ö, och där inser Mia och Frida att de älskar varandra och så har de sex i långa, utdragna scener, och gubben som satt bredvid mig i salongen började skruva på sig.
Stopp och belägg, tycker Mia, det här får inte hända, hon ska ju gifta sig med traderöven Tim om tre månader, då går det ju inte att komma här och bli lesbisk och förälska sig i någon annan. Men Frida är skitkär i Mia och berättar det för sin morsa, som blir lite sned - för nu får vi veta att Frida visst har en sambo hon är otrogen mot. Vojne, vojne.
Och nu berättar min själ Elisabeth allt för Lasse! Oj oj oj. Hur ska det här gå? Vad ska Tim säga när han får veta allt? Ska Mia våga satsa på Frida istället? Och hur ska man lyckas klämma in Spanien i storyn så att teamet får åka till Sitges och filma lite där?
KYSS MIG är en rätt trevlig kärleksfilm. Det är en typisk pojke-möter-flicka-film - där pojken är utbytt mot en flicka. Hade det handlat om heterosexuell kärlek, hade filmen blivit anklagad för att vara ännu mer klyschig än den redan är. För visst radas de vanliga ingredienserna upp, och på slutet tar man i lite för mycket, med en typisk kamp-mot-klockan-upplösning.
Krister Henriksson och Lena Endre är emellanåt riktigt roliga i den här filmen. Jag vet inte om det alltid är meningen, men ändå. Vid ett tillfälle då Mia försvunnit och Frida ska leta upp henne, säger Endre "Här, ta med dig lite vin och cigaretter!", och när Endre äter middag med Henriksson och hon vill prata allvar om deras döttrar, kontrar Henriksson med att säga "Haricot verts?". Senare har de två även ett positivt samtal om homosexualitet, och dialogen här känns som hämtad ur en informationsfolder från RFSL; det är väldigt påklistrat och onaturligt.
I den här filmen röker folk hela tiden, och det hinkas vin och alla bor i dylliska sommarhus eller flådiga lägenheter, och de skånska sädesfälten böljar. Liv Mjönes är väldigt söt och har en glad, positiv lyster omkring sig, medan Ruth Vega Fernandez mest är butter och jag kan inte sluta att titta på hennes gula tänder. Och jag fattar inte riktigt varför Frida blir så kär i den där buttra bruden. När jag tänker efter påminner det ju om TWILIGHT: varför suktar alla efter den där surpuppan Bella? Fast vad vet jag, jag är ju bara en karlslok.
Kärleksscenerna mellan Frida och Mia blir ibland rätt hotta, vilket är intressant. Hade det handlat om två karlar som bångat på varandra, hade jag suttit och skruvat på mig och tittat bort. Folk får säga vad de vill, men jag har stora problem med att att se på när män kysser varandra. Däremot är ju tjejer som jazzar loss tillsammans ett vanligt förekommande inslag i erotisk/pornografisk fiktion riktad till heterosexuella sedan århundraden tillbaka.
Regissören Alexandra-Therese Keining är förresten från Malmö. Björn Kjellman dyker plötsligt upp i en liten roll som präst. Han har här lagt sig till med en lustig dialekt. Kjellman spelade förresten bög senast jag såg honom på bio; i komedin FYRA ÅR TILL. Och Fridas lillebror görs av Tom Ljungman, den homofobiske tonåringen i PATRIK 1,5.
"Släta av mig" med Svullo spelas inte under eftertexterna.





(Biopremiär 29/7)