Bio: The Invisible Man

Foton copyright (c) UIP Sweden

James Whales DEN OSYNLIGE MANNEN från 1933, byggd på gamle HG Wells' roman, är en lite underskattad film. Jag tycker att det är en av Universals bästa skräckfilmer från 1930-talet; jag föredrar den framför de mer kända och populära DRACULA och VARULVEN. Jag tror att mysfaktorn spelar in en hel del.

Den kortlivade TV-serien DEN OSYNLIGE MANNEN från 1975 var stor barndomsfavorit. Denna agentserie påstods bygga på Wells' roman, vilket kan kännas långsökt, men tittar man på det utmärkta pilotavsnittet finns det faktiskt en del likheter.

Universal Pictures storsatsning på att väcka nytt liv i sina klassiska skräckfigurer under samlingsnamnet Dark Universe föll ihop som ett korthus när den första filmen, den vansinnigt usla THE MUMMY med Tom Cruise, totalfloppade. Nu gör dock Jason Blum och hans skräckfilmsbolag Blumhouse ett försök att, som det heter, reboota Universals skräckuniversum.

2020 års THE INVISIBLE MAN har bara titeln gemensamt med HG Wells' bok. Ja, och det faktum att det förekommer en tosing som är osynlig. För manus och regi står skådespelaren Leigh Whannell, som skrev manus till SAW och de fyra INSIDIOUS-filmerna. Whannell regidebuterade med INSIDIOUS: CHAPTER 3.

Elisabeth Moss spelar Cecilia Kass (ja, jag fnissade åt att hon heter Kass), som lever med den stenrike, men våldsamme och kontrollerande uppfinnaren Adrian Griffin (Oliver Jackson-Cohen). De bor i ett fullkomligt fantastiskt hus på en klippa vid San Franciscos kust. Cecilia vill lämna Adrian, så en natt drogar hon honom och rymmer. Hon gömmer sig hos en polis som heter James (Aldis Hodge), och hon vågar inte lämna hans hus i tron att Adrian är efter henne.

Efter några veckor dyker Cecilias syster Alice (Harriet Dyer) upp och berättar att Cecilia slipper oroa sig mer. Adrian är död - han har begått självmord. Inte nog med det - Cecilia får dessutom ärva en massa pengar som hon tänker använda till att bekosta James' dotters collegeutbildning.

Slut.

... Nej, jag skojar bara. För det är nu handlingen går igång. Adrian må vara död, men det finns någon i huset som vill ställa till det för Cecilia. Någon ... osynlig. Cecilia misstänker att Adrian inte alls är död, hon tror att han uppfunnit ett sätt att bli osynlig och nu vill hämnas för att hon lämnade honom. Cecilia berättar detta för sina vänner, men de tror självklart att hon är vansinnig. Terrorn fortsätter och Cecilia blir alltmer galen, hon bryter ihop totalt.

Leigh Whannells THE INVISIBLE MAN påminner till större delen om de andra spökfilmerna från Blumhouse och liknande bolag. Skillnaden är att det inte är ett spöke eller en poltergeist som slungar runt rollfigurerna, utan en osynlig man. Som ännu en film i denna genre är Whannells film hyfsad, den är okej. Den är bättre än många andra, liknande filmer. Dock har den ett flertal logiska luckor, handlingen är för dum, och när jag på väg hem efter pressvisningen funderade på filmen fick jag inte ihop det.

Vad som lyfter filmen är filmfotot. Det är riktigt, riktigt bra. Överraskande bra. Väl valda miljöer, flott filmade. Jag hade inte förväntat mig att filmen skulle vara så här estetiskt tilltalande. Speciellt spännande och otäck är filmen inte, och jag har ofta svårt för skräckfilmer där huvudpersonen, i det här fallet Cecilia Kass, är psykiskt instabil redan från början. Hon går från halvknäpp till helknäpp. Elisabeth Moss, som visst är fanatisk scientolog, blir alltmer sliten och glåmig, tills hon nästan framstår som ett spöke själv. 

Helt utan anledning varar THE INVISIBLE MAN två timmar och fyra minuter. Den blir aldrig direkt tråkig, men den är ändå drygt tjugo minuter för lång. Det slängs in ett par twister för mycket, och jag antar att det är dessa som sabbar logiken. 

(Biopremiär 28/2)

Bio: Insidious: Chapter 3

Foton copyright (c) Sony Pictures Sweden
James Wans INSIDIOUS, som kom 2011, var en rätt okej spökfilm. Uppföljaren INSIDIOUS: CHAPTER 2, däremot, var riktigt, riktigt dålig; den var katastrofalt usel och det är svårt att tro att den gjorts av samma regissör. Därför hade jag noll förväntningar på CHAPTER 3. Jag gissade att det skulle bli en förvirrad, svårbegriplig sörja, som fallet var med tvåan.
Jag måste erkänna att jag blev förvånad. CHAPTER 3 visar sig nämligen vara en rätt bra liten spökfilm, som levererar det den ska. James Wan är inte längre regissör, han har nöjt sig med att, tillsammans med Oren Peli, producera (samt spela en minimal roll). Istället är det Leigh Whannell, som skrev manus till de första två delarna, som gör regidebut, förutom att återigen stå för manus.
INSIDIOUS: CHAPTER 3 utspelar sig ett par år innan de första två filmerna. Den handlar om en annan familj i ett annat hus, hemsökt av andra spöken - den här gången är det mediumet Elise (Lin Shaye) från de första två filmerna som presenteras närmare. Hon kontaktas av tonårstjejen Quinn (Stefanie Scott), vars mor dött i cancer. Quinn tycker sig känna moderns närvaro i hemmet och vill ha Elises hjälp med att ta kontakt. Vad Elise ser är inte vad Quinn förväntat sig. Det är inte modern, utan något annat, något farligt, och Elise ber Quinn vara försiktig.

En kväll tycker Quinn sig se en vinkande figur på mitt i gatan - och när hon stannar upp för att se vad det är, blir hon påkörd av en bil. Med båda benen i gips är Quinn fast på sitt rum utan att kunna ta sig därifrån utan hjälp. Det är inte bra att vara rörelseförhindrad när det visar sig att en ond demon traskar omkring på våningen ovanför och ibland tar sig in till Quinn. Hennes hårt arbetande farsa (Dermot Mulroney) tror förstås inte på dotterns svammel om spöken, men efter att han överbevisats är det dags att ringa efter Elise.
När jag tittar på skräckfilmer - och framför allt spökfilmer - sitter jag ofta och kliar mig på hakan och överläppen. Jag vet inte riktigt varför. Jag gör så när det är kusligt och spännande - och jag kom på mig med att klia mig på hakan och överläppen när jag såg Whannells film. Vid ett par tillfällen kände jag även skäggstubben resa sig. Nu är det här absolut ingen originell film, och den fläskar på med alldeles för många "jump scares", men en skräckfilm behöver inte vara originell - huvudsaken är att det gör det den utlovat, nämligen skrämmas. Och Leigh Whannell lyckas rätt ofta få till en krypande spänning - och det onda spöket är riktigt coolt: en äcklig gubbe med syrgasmask. En lyckad skapelse. Det figurerar även en del andra spöken när Elise tar sig över till Den andra sidan, och också dessa är bra, i synnerhet den galet leende kvinnan som sitter i en fåtölj.

... Men aldrig får man vara riktigt nöjd. Whannell kan inte låta bli att ösa på med aningen för mycket effekter mot slutet - men värst av allt är att de två spökjägarna Tucker och Specs från de första två filmerna dyker upp igen som comic relief, och de är lika irriterande den här gången, för att inte tala om onödiga. Specs spelas av Whannell själv. Tucker (Angus Sampson) har på sig en T-shirt med Dolph Lundgren som He-Man.
INSIDIOUS: CHAPTER 3 är ingen större skräckfilm, den är ännu en bagatell i raden, men den är alltså betydligt bättre än CHAPTER 2, den är förhållandevis effektiv och bättre än mycket annat i genren. Åtminstone på stor duk i biomörkret. Hemma i DVD-soffan är det kanske inte riktigt samma sak.

(Biopremiär 5/6)

-->