Visar inlägg med etikett Leif Andrée. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Leif Andrée. Visa alla inlägg

tisdag 11 mars 2014

BUFF: Resan till Fjäderkungens rike

Foton copyright (c) Noble Entertainment

Efter flera långa, väldigt långa, och invecklade, väldigt invecklade, tal på engelska, invigdes igår BUFF med RESAN TILL FJÄDERKUNGENS RIKE, en film som tidigare tävlat i Berlin. Detta är den första svenska, animerade långfilmen i 3D - men det där med "svenska" är en sanning med modifikation. Regissören Esben Toft Jacobsen (DEN STORA BJÖRNEN) är dansk, liksom flera av de inblandade produktionsbolagen.

RESAN TILL FJÄDERKUNGENS RIKE är något slags stillsamt fantasyäventyr om den lille kaninpojken Johan, som lever ett idylliskt liv med sina föräldrar (Gustaf Hammarsten och Tuva Novotny gör deras röster). Men så blir morsan sjuk och börjar hosta och verkar vara döende - och puff, så kommer plötsligt den mystiska Fjäderkungen (Lennart Jähkel) flygande som från en annan dimension och för bort morsan inför ögonen på Johan. Som THE CROW, fast tvärtom. Eller som storken, fast tvärtom.

Av någon anledning tvingas farsan ta Johan och flytta till en båt. Johan ger inte upp hoppet om att få återse sin mor och letar efter Fjäderkungens rike. Johan råkar träffa på en skäggig typ som heter Bill (Leif Andrée) och en sträng sjökapten (Sissela Kyle), och lyckas ta sig till det mystiska landet där Fjäderkungen härskar och morsan numera bor. Men ska han lyckas ta sig därifrån, och går det att få morsan med sig?

Hej, Nangijala, vad var nu det här? En massa kvasireligiöst mumbo-jumbo? Ja, tydligen. Prat om Gud och mög, och allmänt vemodig stämning. Emellanåt gick tankarna till Jeunet & Caro, ibland till, tja, Terry Gilliam - men Jacobsens film ligger långt från dessa herrars nivå. Det fanns en massa småungar på visningen på Royal och de skrattade mycket i början, när Johan och hans farsa sprang runt och lekte och busade och trillade och slog sig, men ju längre in i filmen vi kom, desto tystare blev ungarna. De som satt nära mig tröttnade och började att pyssla med annat - liksom jag.
RESAN TILL FJÄDERKUNGENS RIKE är långsam och besynnerligt ospännande. Handlingen är mer konstig än rafflande. De dramatiska slutscenerna involverar vad som påminner om ett Lovecraftianskt havsmonster. Ungarna i publiken var mer intresserade av det faktum att Johan och hans farsa inte bar flytväst när de åkte i en eka. Jag satt och tänkte på annat. Av någon anledning tänkte jag på den där scenen i DOLT UNDER YTAN, där Michelle Pfeiffer tittar och ett badkar och ser reflektionen av ett spöke. Och det har absolut ingenting med Fjäderkungen att göra. Bortsett från Dödens närvaro. I vanlig svensk ordning har man främst försökt att göra något som är fint och djupt och allvarligt, snarare än en film som är underhållande och rolig.
... Men hur ser det här ut? Kan filmen mäta sig med Pixar, DreamWorks och de andra?

Vad tror ni? Svar: nej. RESAN TILL FJÄDERKUNGENS RIKE ser ut som mellansekvenserna i ett PlayStationspel från 1998. Ett tag trodde jag att det var något fel på projektorn, eller möjligtvis kopian. Bilden är ofta alldeles för blek och märklig, som om det råkat hamna ett filter i vägen. Pälsen på kaninerna och andra djur är murrig, den ser ut att myllra av något obestämbart. Figurerna verkar ibland ha ledgångsreumatism. Vissa miljöer och stämningsfulla och snygga, men som helhet är det här lite primitivt och ser föråldrat ut. Det hade jag kunnat acceptera om handlingen vore festlig och engagerande, men detta är mest sömnigt.

De borde visat Scooby-Doo istället.








(Biopremiär 21/3)

onsdag 29 februari 2012

Bio: Nobels testamente

Foton copyright © Erik Aavatsmark
Jaha. Då var det dags igen. Ännu en svensk deckare från Yellow Bird (och med lite tyska pengar i potten). Den här gången är det Liza Marklund och hennes hjältinna Annika Bengtzon som bearbetats för film och TV. Tillåt mig att korrigera mig själv: för TV - men trots detta uppblåst på en bioduk.
I princip skulle det här lika gärna kunna handla om Beck, Wallander eller Hamilton - eller valfri annan framgångsrik deckarserie. Det är ingen större skillnad. Och det är inte utan att man undrar varför folk är så vansinnigt fängslade av de här filmerna.
Marklunds roman "Nobels testamente" kan jag inte uttala mig om, men om den här filmens handling är trogen boken, är det inget jag vill läsa. Och ärligt talat är det svårt att tänka sig att vuxna människor läser det här - om nu boken är precis som filmen. För det här är inget annat än "Kitty som journalist". En glorifierad barndeckare.
Jag har bara sett en av de tidigare Marklundfilmatiseringarna, jag minns inte vilken det var, men trista Helena Bergström spelade Annika Bengtzon och filmen var vissen. Den här gången är det Malin Crépin som gör Bengtzon - och det är ett klart bättre val till huvudrollen. Jag tycker att Crépin är väldigt söt, och det är ju en fördel. Filmmakarna verkar ha tyckt detsamma, med tanke på det stora antalet närbilder på hjältinnans ansikte. Däremot övertygar hon inte alls som framgångsrik skjutjärnsjournalist. Tvärtom.
När filmen börjar befinner sig Bengtzon, iförd balklänning, på Nobelfesten, som hon ska bevaka för sin arbetsgivare Kvällspressen (som har samma logga som Expressen). Vänta nu här ... Annika Bengtzon är kriminalreporter. Vad gör hon på Nobelfesten? Ingen aning. Men det är ju en faslig tur att hon är där, för in stegar plötsligt en femme fatale iförd guldklänning. Denna dam stöter som hastigast till Bengtzon, som dansar med en man som liknar Knut Agnred. Därefter stegar hon fram och skjuter ner en israelisk stamcellsforskare som tilldelats Nobelpriset i medicin, och kvinnan han dansar med - Nobelkommitténs ordförande.
Damen i guld rusar ut och lyckas skjuta ihjäl ett par vakter under flykten. Massor av poliser kutar efter, men de är tafatta och mördaren försvinner i en racerbåt. Eftersom Bengtzon såg henne, förhörs hon av polisen och beläggs med yppandeförbud - hon får inte skriva om vad hon sett i sin tidning. Men trots att Bengtzon bara såg mördaren under två sekunder, högst, minns hon henne väldigt detaljerat. Bland annat det faktum att hon hade gula ögon!
Den här gulögda bruden kallas Kitten (Hi hi hi!) och är yrkesmördare. Hon drar till Lettland, där hon träffar två kumpaner, varav den ene är en galen doktor med rufsigt hår. Av någon anledning skjuter hon ihjäl de här två typerna.
Samtidigt luskar Bengtzon i fallet och hennes chefer Leif Andrée och Björn Kjellman svär över att hon inte får skriva något. Och Bengtzons nya grannar har bjudit in till glöggfest och grannarnas åttaårige son mobbar och slår Bengtzons grabb, så Bengtzon mordhotar grannpågen. Men hon kommer även på att det kanske inte var Nobelpristagaren som var det tilltänkta offret, utan kvinnan han dansade med! Oj, oj, oj. Plotten tjocknar.
NOBELS TESTAMENTE är en osedvanligt platt film. Det här känns plattare än normalt. På alla sätt. Filmfotot är otroligt platt och oinspirerat. Filmen må vara i Scope, men det ser fortfarande inte ut som något annat än en TV-film. Och liksom fallet var med HAMILTON, är alla flygbilder över Stockholm (och de är rätt många) av sämre bildkvalitet; upplösningen är taskigare. Vad beror det på? Skickar de bara upp en helikopter med en annan, billigare kamera?
Men även intrig och rollfigurer är platta. Det här är så enkelt det kan bli. Här finns ingen som helst spänningsuppbyggnad, saker bara händer i tur och ordning, och här och var slänger man in "false scares". Folk pratar i tur och ordning och säger (ofta välartikulerat) bara det viktigaste, det som har med intrigen att göra, vilket ger ett teatralt inryck.
Vid flera tillfällen blir det skrattretande löjligt. Främst när Kitten (Hi hi hi!) figurerar. Men här finns fler dumheter. Vi får inte heller glömma bort en ung, misstänkt kille iförd studentmössa. Och han som liknar Knut Agnred återkommer för att spela en viktigare roll.
Filmmusiken ligger som en konstant, tjock, oinspirerad smet i bakgrunden. Samma musik skulle kunna användas till vilken typ av film som helst. Inga teman, inga ledmotiv, bara det vanliga klinkandet och brummandet.
Trots alla dessa anmärkningar kan jag inte såga Peter Flinths film helt. Jag vill inte gå så långt att jag sätter en etta. Kjellman och Andrée gör vad de kan och är rätt bra, och det är kul att se Björn Granath i en liten roll. Och även om Malin Crépin inte övertygar det minsta, är hon inte hopplös. Och hon är väldigt söt. Däremot verkar Pia Johansons parodiska nöjesredaktör vara hämtad från en helt annan film.
Detta är den första av en hel rad filmer om Annika Bengtzon. Resten kommer att släppas direkt på DVD- eller TV. Med andra ord, NOBELS TESTAMENTE är pilotavsnittet. Som biovisas.







(Biopremiär 2/3)

måndag 31 maj 2010

Bio: Kommissarie Späck

 Foton: Alexandra Aristarhova © 2010 Sonet Film AB
För femton år sedan eller något i den stilen pratade jag och några polare om att göra en parodi på svenska polisfilmer. Vi hade en titel - DEN UTSKRATTADE POLISEN - och några gags. Fast vi kom aldrig längre än så. När nu Fredde Granberg gör debut som långfilmsregissör är det med "filmen vi aldrig gjorde".
    Jag har väl aldrig tillhört Granbergs främsta anhängare; jag tittade sällan på BYHÅLA (1991) med Ronny och Ragge, SNUTARNA (1994) var väl inte särdeles lyckad, och DR MUGG (2002) och HEM TILL MIDGÅRD (2003) har jag aldrig sett. Det är möjligt att jag dyrkat de här grejorna om jag vore yngre; jag var ändå hyfsat vuxen redan '91. Och jag är några år äldre än Fredde Granberg. De som var barn när BYHÅLA gick verkar älska serien. Granberg har jag bara träffat som hastigast en gång, han kom fram och skakade hand på Parkbaren i Göteborg för några år sedan. Han gav ett sympatiskt intryck.
    KOMMISSARIE SPÄCK är ett försök att göra en svensk film i samma tradition som TITTA VI FLYGER, TOP SECRET och DEN NAKNA PISTOLEN - filmer som i sin tur var inspirerade av 1950-talets MAD med alla så kallade eyeball kicks. Det har aldrig tidigare gjorts i Sverige, vilket ju är lite märkligt.

    Filmen öppnar med att Beckregissören Harald Hamrell spelar regissören Harald Hamrell, som blir brutalt mördad när han lagar middag. Polisen anländer till brottsplatsen och kommissarie Späck (Leif Andrée) misstänker genast att det handlar om ett självmord. Till saken hör att Hamrells kropp är genomborrad med ett stort antal knivar och köksredskap. Eftersom några andra lik också hittats, är Späck säker på att det är en seriesjälvmördare som härjar.
    Den ständigt ätande Späck och hans alltid fly förban-
nade kollega Grünvald Karlsson (Johan Hedenberg) förses med en ny partner, den alltid muntra och våldsbenägna Irene Snusk (Cecilia Frode), som av någon anledning är baserad på Lara Croft från TOMB RAIDER - vilket är lite märkligt. Vad har TOMB RAIDER med svenska poliser som Beck och Wallander att göra?
    Att försöka återge mer av handlingen är egentligen meningslöst. Det handlar bland annat om en liga som säljer piratkoperade filmer; filmer som inte gått upp på bio än, som DET SJUNDE INSEGLET 2, GÖTA KANAL 5 och VI HADE I ALLA FALL TUR MED VÄDRET - ÄNNU EN GÅNG. Men detta är förstås sekundärt. KOMMISSARIE SPÄCK skulle kunna handla om vad som helst, det går bara ut på att spruta ut så många skämt per minut som möjligt.
    Filmen börjar fantastiskt bra med en parodi på THX-loggan. "Denna film visas i ADHD". Därefter blir det svajigare. De senaste årens amerikanska filmer i genren har varit mer än lovligt usla; EPIC MOVIE och MEET THE SPARTANS och de där. De enda som riktigt kan stuket, är Zucker, Zucker och Abrahams, som skapade genren med TITTA VI FLYGER! 1980. Nej, Fredde Granberg är ingen Zucker eller Abrahams.
    KOMMISSARIE SPÄCK satsar självklart på "hit or miss", om ett skämt inte funkar kommer det ett nytt några sekunder senare. Tyvärr blir med oftare miss än hit. Jag vet inte riktigt vad det beror på. Ett problem är att jag inte tycker att Leif Andrée är rolig. Det är något med hans uppenbarelse och spelstil som gör att jag inte skrattar åt honom. Hedenberg som argsinte Grünvald funkar mycket bättre.

    Tajming är A och O i sådana här filmer, och där brister det också en del. Men vad som är positivt, är att filmen håller bra tempo, den blir aldrig tråkig, och förutom Harald Hamrell, dyker flera kända ansikten upp: Ulf Malmros har en videobutik, Markoolio är en pundare, Dogge Doggelita är ett pizzabud, och Kjell Bergqvist är strikt polis. Späcks chef, Margareta Orehn, spelas av Per Morberg.
    Nu såg jag filmen på en pressvisning, vilket innebar väldigt få personer i salongen och alla satt knäpptysta mest hela tiden. Det var inte precis partystämning. Och även om jag är kritisk till filmen, kan jag ge mig fan på att jag hade tyckt den var jätterolig om jag klämt ett gäng öl innan och satt i en fulsatt salong; eller om jag såg den på DVD med några polare och en back öl. Det är den typen av film. Kanske borde jag inte sett och recenserat KOMMISSARIE SPÄCK nykter.
    Något jag reagerade på när jag såg filmen, var att den är så våldsam och blodig - jag hade förväntat mig en familjevänlig komedi, men det radas upp en väldig massa splatter. Minst sagt förvånande. Jag frågade maskinisten vilken åldersgräns KOMMISSARIE SPÄCK har, och han sa att filmkopian inte var försedd med åldersgräns när den anlände. Jag tog en titt på Biografbyråns hemsida, och konstaterade att den granskats två gånger. Först blev den tillåten från femton år, därefter fick den elvaårsgräns. Men längderna förvirrade - versionen med lägre åldersgräns är längre än den barnförbjudna. Jag kontaktade Biografbyrån för att reda ut det hela. Så här svarade de:
KOMMISSARIE SPÄCK har granskats tre gånger. De två första gångerna saknade filmen för- och eftertexter och vissa effekter var ofullständiga. Den första granskade versionen fick åldersgräns 15 år (71 min). I den andra inlämnade versionen hade man tonat ned vissa våldsscener och filmen fick 11-årsgräns (74 min). Och slutligen lämnades en komplett 35:mm-kopia av filmen in. Åldersgräns: 11 år, Längd: 81 min.
    Motiveringen till åldersgränsen är egentligen mycket roligare än filmen:
"Flera blodiga våldsscener, bl a en man som genomborras av en förskärare och en man som upprepade gånger hugger sig själv i torson medför att filmen bedöms kunna orsaka psykisk skada hos barn under 15 år."
    Jodå! Tänk på det när du ser KOMMISSARIE SPÄCK! Du riskerar att drabbas av psykisk skada.
    Själv fick jag psykiska men av SEX & THE CITY 2, och den var barntillåten.
    Eftersom Granberg och hans bolag själva klippte i filmen innan omgranskning, innebär detta att KOMMISSARIE SPÄCK är den första film som självcensurerats för att få lägre åldersgräns sedan THE LEAGUE (2003).







Biopremiär 4/6