DVD/VOD: Bröllopstalet

BRÖLLOPSTALET (Njutafilms)

Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL!

... Igen! Den tredje franska filmen från Njutafilm på raken. Och det här är den bästa av dem.

Fabcaro (Fabrice Caro) är en fransk serieskapare, men boken "Le discours", som den här filmen bygger på, är en roman. Text utan bilder, alltså. Den kom ut 2018, den har satts upp som teaterpjäs, och filmen - med manus och regi av Laurent Tirard (ASTERIX & OBELIX OCH BRITTERNA, KÄRLEKEN ÄR STÖRST) - tillhörde de officiella filmerna i Cannes 2020, en festival som ju inte hölls på vanligt sätt.

Benjamin Lavernhe spelar den 35-årige Adrien - en neurotisk ung man. Hans flickvän Sonia (Sara Giraudeau) kommer plötsligt hem och sa att hon ville ta en paus i deras förhållande, utan att förklara varför, och en dryg månad senare saknar Adrien henne fortfarande. En kväll äter Adrien middag hemma hos sina föräldrar, hans syster med pojkvän är också där. Adrien har skickat ett SMS till Sonia i hopp om att hon ska svara, och det uteblivna svaret gör honom alltmer stressad och neurotisk. Under middagen berättar systern och hennes kille att de ska gifta sig, och killen vill att Adrien ska hålla ett tal på bröllopsfesten. Detta gör Adrien ännu mer stressad och neurotisk.

... Och detta är i princip hela handlingen. Grundstommen är middagen hos föräldrarna, och från denna görs det avstickare. Att boken spelats som pjäs är begripligt, och filmen använder sig ständigt av teatrala grepp. Adrien bryter hela tiden den fjärde väggen, han pratar ständigt med oss i publiken och kommenterar det som sker runt honom. I vanliga fall har jag väldigt svårt för detta grepp, men i BRÖLLOPSTALET funkar det utmärkt.

Adrien funderar på sitt tal, och under filmens gång får vi se flera versioner av bröllopsfesten, där han står på en scen och håller olika tal - med gravt varierande framgång. Vi får se en del flashbacks från Adriens uppväxt, roligast är när han ska tillverka en julgransformad handdukshållare i slöjden. 

Oftast får vi se berättelsen om Adrien och Sonia i en rad tillbakablickar. Hur de träffas, blir förälskade, lever ihop, och hur det börjar knaka i fogarna när det på en fest dyker upp en representant från den förhatliga gruppen skön snubbe med gitarr.

Det här låter kanske inte så kul, men det är verkligen jätteroligt. Filmen är oerhört välgjort, välspelad och filmiskt uppfinningsrik. Den hinner även bli lite romantisk och gullig mellan varven, men det här är förstås ingen rak romcom. Slutet fungerar fint i sin enkelhet.

BRÖLLOPSTALET inleds ganska charmigt med att Benjamin Lavernhe går upp på scenen där talet senare ska hållas, och läser upp förtexterna, istället för att dessa visas i bild.

Jag ser att den här filmen gick upp på bio i Sverige i november förra året. Var den visades har jag ingen aning om, antagligen enbart i Stockholm. Jag googlade filmen och ser att den tydligen ska visas i Frölunda nästa månad, och Bio Roy i Göteborg har den listad som kommande premiär. Lite märkligt nu när den finns ute på DVD och VOD. Dock hade jag gärna sett den här på bio. 

BRÖLLOPSTALET är jättebra.

Bio: Kärleken är störst

Foton copyright (c) Noble Entertainment

Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL!

Jean Dujardin är minsann en riktig filmstjärna, en sådan där av det gamla goda slaget. Han har en utstrålning som bränner hål på duken och kan säkert hålla publikens intresse uppe även om han nöjer sig med att läsa högt ur telefonkatalogen. Med det inte sagt att alla filmer han medverkar i är bra. Den franska komedin KÄRLEKEN ÄR STÖRST är en smått roande bagatell som inte håller hela vägen.

Jean Dujardin spelar arkitekten Alexandre. Han är rik, framgångsrik, bor i en flott villa, kör flådig bil; han är rolig och charmig. Men han har ett stort problem: karln är bara 137 cm lång! Han är inte dvärg, han är bara liten. Han är frånskild, och hans son är av normallängd.

Virginie Efira gör advokaten Diane; hon plågas av sin före detta make, som även är hennes kollega. När hon en dag glömmer sin mobil på en restaurang, blir hon uppringd av Alexandre som hittat den. De träffas över en lunch så att Diane kan få tillbaka telefonen, och stämningen blir jobbig när hon upptäcker att den charmige killen som flera gånger ringt upp henne visar sig vara en lilleputt. Dock fortsätter de att träffas - och självklart faller de tu för varandra. Någor som ställer till det. Omgivningen tycker att deras relation är synnerligen märklig och diverse fördomar vädras.

Regissören Laurent Tirard har tidigare bland annat gjort den usla ASTERIX & OBELIX OCH BRITTERNA. KÄRLEKEN ÄR STÖRST är betydligt bättre än den skitfilmen, men Tirards nya film är lite ljum. Det är ganska trivsamt, och här finns flera roliga scener - till exempel när Dianes sekreterare behandlar Alexandre som ett barn ("Här får du ett glas vatten - titta, jag stoppade i ett sugrör!"). Jean Dujardin är lika charmig som vanlig. Specialeffekterna är ganska imponerande, jag satt och undrade hur de gått tillväga - Dujardin är förstås inte 137 cm lång, enligt IMDb är han 182 cm. Roligast i filmen är en rad konfrontationer med en glad hund.

Men handlingen är lite ... tja, jag vet inte. Som kärleksfilm, eller romantisk komedi, är det lite banalt, och slutscenen är direkt löjligt i sin osannolikhet.

En märklig detalj är att det någonstans i mitten av filmen pratas om att Alexandre ska möta Dianes vresige exmake i bordtennis. Jag satt och väntade på den stora, dramatiska sammandrabbningen på slutet, då Alexandre ska visa sig vara en hejare på pingis och besegra sin motståndare mot alla odds. Men detta sidospår glöms bort helt och hållet. Väldigt konstigt.

Jag känner mig snäll idag, så jag sätter ett snällt betyg. Men detta betyg är rätt svagt. Fast om filmen dyker upp på TV i framtiden kan jag nog tänka mig att se om den, om inte annat för att åter få se mini-Jean Dujardin brottas med en stor hund.

 

(Biopremiär 4/11)

Bio: Asterix & Obelix och britterna

Foton copyright (c) Noble Entertainment

Jag såg aldrig den förra Asterixfilmen; ASTERIX PÅ OLYMPIADEN, som kom 2008, men den lär inte ha varit något vidare. De två första filmerna i serien, ASTERIX & OBELIX MÖTER CAESAR och ASTERIX & OBELIX: UPPDRAG CLEOPATRA var inte heller något vidare, men inte helt hopplösa, och jag tänkte att den här nya filmen säkert är underhållande, om inget annat.

Tänk så fel man kan ha.

ASTERIX & OBELIX OCH BRITTERNA är en hemsk film.

Det smärtar en aning att se det här, uppvuxen med Asterix som jag ju är. Albumen om Asterix lästes ju tillsammans med Tintin och Lucky Luke av alla på 1970-talet. Av inbitna frankofiler ansågs dessutom Asterix vara den bästa av serierna från södra Europa, tack vare dess satiriska innehåll och drift med fransmän. Mycket av detta gick mig över huvudet när jag var barn, och mycket försvann även i den svenska översättningen. Men det kunde förstås ha varit värre: jag har hört berättas om en gammal tysk utgåva som fick seriens upphovsmän och förlag att rasa. Asterix och hans tappra galler hade blivit germaner i översättningen...

Den nya filmen bygger på två album; "Asterix och britterna" och "Asterix och vikingarna"; nu är det några decennier sedan jag läste dessa, så jag minns inte alls vad de handlar om, men tillåt mig gissa att albumet om vikingarna utgör en liten del av filmens alldeles för väl tilltagna speltid - det här varar hela en timme och femtio minuter! "Asterix och britterna" blev även tecknad långfilm 1986, "Asterix och vikingarna" animerades 2006.

Edouard Baer är den tredje skådisen som gestaltar Asterix efter Christian Clavier och Clovis Cornillac. Gérard Depardieu återkommer för fjärde gången som Obelix, en roll han föddes till att spela - och han är väl egentligen filmens enda behållning. Caesar tänker invadera Britannien och en stiff engelsman som heter Fixfax (Guillaume Gallienne de la Comédie Française, jo det står så i förtexterna) berättar för driottning Cordelia (Catherine Deneuve!) om en liten gallisk by som tillverkar en trolldryck som nog kan hjälpa britterna mot den annalkande faran.

Sagt och gjort, Fixfax åker till Gallien, hämtar Asterix, Obelix och en tunna trolldryck, och de färdas sedan till Brittanien - där tunnan försvinner. En rad äventyr upplevs, sporter som rugby spelas och oräkneliga romare åker på snytingar så att de flyger genom luften. Även normander dyker upp och dunkas ner - och så kommer de otursförföljda piraterna seglande några gånger.

...Och nästan ingenting är roligt. Tvärtom är det tjatigt och ganska påfrestande. Asterix har aldrigv varit en ren barnserie, men här har man försökt göra något slags enklare barnfilm som även småttingar kan tycka är rolig. Om nu småttingar tycker att detta är roligt. Dessutom har man dubbat det hela till svenska, vilket självklart gör det hela ännu sämre. Förvisso är dubbningen bättre än vanligt, men ändå. Britterna pratar med kraftig brittisk accent, vilket gör vissa repliker lite svåra att uppfatta. Men varför pratar inte gallerna med fransk brytning?

Det är synd att Laurent Tirards film inte är bättre än så här. Det är en påkostad film med fantasifulla miljöer och kulissbyggen. Dåtidens swinging London ser kul ut. Men jag erinrar mig bara ett skämt jag tyckte var kul: Caesar förhör Asterix och börjar plötsligt att imitera Darth Vader och säger "Jag är din far!" och andas tungt. Det är möjligt att filmen är roligare på franska, men det tror jag knappast.

Filmens söta engelska tösabit, Ophelia, spelas av en tjej som heter Charlotte Le Bon. Hon är verkligen ett kalaskex. Men! Hon ser så fransk ut man kan göra! Hon rör sig som en fransyska. Kolla bara på bilden här ovan någonstans.

ASTERIX & OBELIX OCH BRITTERNA är förresten i 3D. Vilket jag i vanlig ordning snart glömde bort.

Se inte den här filmen. Den är skitdålig.

(Biopremiär 9/11)