Visar inlägg med etikett Lasse Hallström. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Lasse Hallström. Visa alla inlägg

måndag 27 april 2015

En TV-kväll på 70-talet

Jag tittar nästan aldrig på TV. Jag tycker att det mesta är tråkigt eller dåligt, eller tråkigt och dåligt. Eventuella intressanta TV-serier kan man se på DVD vad det lider, långfilmer har jag ofta redan sett på bio eller DVD, och nyheter får man ju via Internet.

Annat var det förr. När jag växte upp. På 1970- och 80-talen. Då var ju allt bra. Rättare sagt: det var tråkigt och dåligt på ett bra, tilltalande sätt. Det var långsamt och det var mycket gubbar. I bästa fall. När det inte var hopplöst. Svensk TV-humor på 80-talet har visat sig vara hopplös. Jag fick till exempel "Macken" och "En himla många program" när de släpptes på DVD, och konstaterade att om man klipper ut allt som är roligt ur den totala speltiden, får man en dryg halvtimme.

Samtidigt är det rätt trevligt med gamla dammiga TV-program. För oss som gillar dammiga TV-program är SVT:s Öppet arkiv en guldgruva. Jag och min flickvän tittar ofta på Öppet arkiv. Fast efter att ha sett alla avsnitt av "N.P. Möller - fastighetsskötare" är det svårt att hitta nya favoriter. Vi såg i veckan samtliga avsnitt av "Albert & Herbert" som hittills finns tillgängliga. Därefter hoppade vi runt och såg lite allt möjligt.

I ärlighetens namn tyckte jag som barn på 70-talet att det mesta utom deckare och cowboyfilmer var tråkigt på TV. Det tyckte uppenbarligen även Lasse Hallström. Innan Hallström för till Hollywood och började göra dåliga, sentimentala filmer, producerade han en hel del roligheter för SVT - eller Sveriges Radio som företaget hette då. 1979 gjorde han den halvtimmeslånga dokumentären "Vad är det för fel på svensk TV-underhållning?". Programmet varvar seriösa intervjuer med TV-producenter och sketcher. Magnus Härenstam, Lars Amble, Lasse Hallström själv med flera drar gamla, uttjatade vitsar på olika sätt och visar hur dessa behandlas av TV, hur mycket det skulle kosta att spela in en sketch, och så vidare. Hallström visar sig vara en utmärkt fysisk komiker, synd att han inte fortsatte på den banan. Den välrenommerade humorkännaren Nils-Petter Sundgren pratar om humor i olika länder och Hallström kommer fram till att det är säkrare att göra tråkiga, allvarliga program än humor, eftersom det alltid finns folk som blir arga om humorn inte tilltalar just dem - med andra ord, en diskussion som är väldigt aktuell även idag, här och nu. En TV-chef säger att man hellre satsar på prestigeprojekt om Keve Hjelms Ivar Lo-Johansson-filmatisering "Godnatt, jord".
Magnus Härenstam och Lasse Hallström i vitstagen.
"Godnatt, jord". Ja, herregud! Det var SVT:s stora, dyra satsning 1979. Jag minns att de hade trailers för programmet lång tid innan det började sändas, det visade sett program som hette "Inför 'Godnatt, jord'", och tidningen Vi, som farsan prenumererade på, hade ett stort reportage om denna viktiga milstolpe i svensk TV-historia.

Det enda Hjelms TV-serie är ihågkommen för, är att den är en av de tråkigaste som någonsin producerats. Kanske den tråkigaste. Jag mindes ett avsnitt i vilket en familj åkte häst och vagn större delen av avsnittet - och jag kommer ihåg att farsan började gapskrattade när ekipaget stannade så att en liten gosse kunde hoppa av och kissa. Hagge Geigert sa i ett av sina TV-program 1979 att Norge ska börja visa "Godnatt, jord" - i slowmotion, så att de verkligen hänger med.

"Vi måste se på 'Godnatt, jord'!" sa jag till min flickvän, och det gick ju utmärkt, eftersom serien finns på Öppet arkiv. Avsnitt två, av sju, heter "Resan till Himmelstorp 1908", och jag förstod förstås att det måste vara avsnittet jag mindes. Vi struntade i det första avsnittet och kastade oss över Häst-, vagn- och kissavsnittet.

Ja, vad ska man säga om denna statarskildring? Avsnittet varar 59 minuter. Vi såg inte riktigt hela, eftersom vi snabbspolade lite emellanåt. Vi hoppade fram ett par minuter - bara för att konstatera att vi var kvar i samma scen. Och det hade inte hänt någonting. Alldeles i början sitter en gubbe vid ett bord och häller mjölk i kaffet. Långsamt. I realtid. Vi började skratta. I början av avsnittet bryter det ut en eldsvåda, vi ser den på håll, men istället för dramatik, får vi se folk som bär hinkar. Hinkar återkommer upprepade gånger. Om rollfigurerna inte har något annat för sig, bär de på en hink.

Ungefär halvvägs in i programmet börjar resan till Himmelstorp. Far, mor och son på en vagn. De rullar långsamt iväg, och fortsätter att långsamt rulla längs ojämna vägar i en skog. Ibland säger kvinnan något, men det går sällan att höra vad. Det verkar mest bara ointressanta betraktelser av träd och hus. Efter ett bra tag stannar de, så att pojken kan kissa i realtid. Sedan bär det av igen.
Mot slutet av avsnittet kommer de fram till ett hus. Där bor en tant som bär på en hink. Hon säger ingenting. De sitter i huset en stund och gör ingenting, och sedan påbörjar de återfärden. Denna får vi inte se, eftersom avsnittet nästan är slut.

"Godnatt, jord" är verkligen fruktansvärt tråkigt. Om jag inte visste bättre hade jag trott att det handlade om parodi på typiskt svenskt drama.
Godnatt!
Nå. Efter detta kände vi att det var dags för lite rejäl 70-talsunderhållning. TV-producenterna i Hallströms program hävdade att det är mycket billigare att göra program där artister kommer fram och sjunger, än sketchprogram och annat som kräver manus, skådespelare och rekvisita. Vi valde att se "Nöjesmazarinen" från 1975 - ett program jag inte minns, inte hört talas om, och som troligen bara sändes i ett avsnitt. Det finns nämligen bara ett avsnitt på Öpppet arkiv, och jag kan inte hitta några uppgifter om att det ska finnas fler.

"Nöjesmazarinen" är ett otroligt konstigt program - det är inte utan att jag undrade vad de medverkande artisterna tänkte. Studion och inramningen är något slags dekadent kabarémiljö i 70-talstappning. Flera i publiken verkar vara utklädda och de sitter vid kafébord, där de dricker sprit och kedjeröker. En del sitter med ryggen mot scenen.
Ted Åström blandar sig med publiken.
Ted Åström och balettdansösen Lisbeth Zachrisson är programvärdar. De inleder med att sjunga en sång, under vilken de dansar omkring och är nära att trassla in sig i de långa mikrofonsladdarna. Därefter framträder en rad ofta välkända namn. Hoolabandola Band uppträder maskerade. Utan förvarning dyker Demis Roussos upp och sjunger playback. Han får återkomma senare i programmet och sjunga en andra låt. En väldigt ung Magnus Uggla sjunger om Bobbo Viking.

Ibland sjunger Ted Åström några låtar, han har då tokiga kläder på sig, och en duo som påstås vara helt okänd presenteras; Greta & Malou heter duon, och de är inget vidare. Duon tävlade i Melodifestivalen 1977 och Malou Berg var senare med i några långfilmer, bland annat Lasse Åbergs REPMÅNAD.
Ted Åström blandar sig med Greta & Malou
För att det inte ska bli alltför festligt bryter programmet av med Kabaré Fredagsbarnen: Jacques Werup, Lasse Söderberg och Rolf Sersam. De sitter i mörker, plinkar på instrument och läser dikter, eller vad det nu är. Prosa, kanske. Det är otroligt pretentiöst. Och så blir de vild, fri jazz, till vilken Lisbeth Zachrisson dansar frenetiskt, och på det hillbillycountry från Texas.

"Nöjesmazarinen" slutar med att Ted Åström håller upp en pappersrulle med eftertexterna. Han tittar på pappret, sätter sig på en stol, och Zachrisson dansar balett runt honom. Hon snor pappersrullen. Publiken rusar upp på scenen och det blir Benny Hill-jakt, alla springer runt och jagar Åström, som till slut trillar omkull och rullas in i pappret. Slut.
Se där! En typisk TV-kväll från 1970-talet.


onsdag 10 september 2014

Bio: 100 steg från Bombay till Paris

Foton copyright (c) Nordisk Film

Jag läste häromdagen en intervju med Lasse Hallström i vilken ha sa att han är vegan och därför är hans nya film 100 STEG FRÅN BOMBAY TILL PARIS ren matporr för honom. Det låter lite konstigt. Om han nu dreglar och blir hungrig av att filma en massa läckra maträtter, varför väljer han då att vara vegan? Om det inte är av medicinska skäl?

Jag brukar inte gilla Lasse Hallströms filmer. En kollega kallar dem "europeiska filmer för amerikaner som inte pallar se europeiska filmer". De brukar med få undantag vara sentimentala och slätstrukna. Utkalkylerade. Därför blev jag lite förvånad när den här nya filmen visade sig vara rätt rolig och trevlig.

Titeln 100 STEG FRÅN BOMBAY TILL PARIS är lite märklig. I original heter filmen THE HUNDRED-FOOT JOURNEY och bygger på en roman som på svenska heter "En fransk curry - 100 steg från Bombay till Paris" av Richard C Morais. Bombay, ja, kanske. Paris - nej. Titeln åsyftar två restauranger som ligger mittemot varandra med trettio meters avstånd, den ena indisk, den andra fransk, i en fransk by som inte ligger ens i närheten av Paris. 30 METER FRÅN INDIEN TILL FRANKRIKE vore således en mer passande titel.

... Jag håller visst redan på att sväva ut här, märker jag. Nå, vad handlar då det här om? Jo, förstår ni, i centrum har vi familjen Kadam från Indien. De har flytt sitt hemland, modern i familjen har dött, och nu drar de runt i Europa och bedriver restaurangverksamhet - familjen har ett djupt, oerhört passionerat förhållande till mat.
Mitt ute på den franska vischan går familjens bil sönder. Den söta fransyskan Marguerite (Charlotte Le Bon) kommer till undsättning och de hamnar i en liten pittoresk by. Alldeles i utkanten av byn ligger en gourmetrestaurang försedd med en Michelinstjärna. Restaurangen drivs med järnhand av den känslokalla madame Mallory (Helen Mirren) och Marguerite jobbar där. På andra sidan vägen, trettio meter bort, ligger en tom, lätt förfallen byggnad. Entreprenören och familjefadern Papa Kadam (Om Puri) köper kåken för att öppna indisk restaurang där. Något Mallory absolut inte uppskattar. Rivaliteten utvecklas till krig mellan de två restaurangerna. Samtidigt fattar Marguerite och Papas skicklige kock till son Hassan (Manish Dayal) tycke för varandra.
Komedi med inslag av romantik och drama - och enorma doser matporr. Så kan väl 100 STEG FRÅN BOMBAY TILL PARIS beskrivas. Och det är inte så dumt. Det är en lättviktig och lättglömd film, men det är trevligt. Helen Mirren är strålande, Om Puri är en skojig herre, och Charlotte Le Bon är det sötaste sedan Audrey Tautou - och jag kan aldrig motstå cyklande fransyskor i sommarklänning. Filmen är skjuten på plats i Frankrike, miljöerna är vackra och pittoreska, det ser precis så romantiskt ut som vi vill att Frankrike ska göra. Folk pratar engelska med fransk accent - enligt Helen Mirren beroende på att den amerikanska publiken inte kan läsa undertexter.
... Och så frossas det i matbilder. Se inte filmen hungrig. Herregud, vad gott det ser ut! Och när man inte får se mat, pratas det om mat. Recept och ingredienser gås passionerat igenom. Blev du hungrig av THE LUNCH BOX kommer du inte att stå ut med den här filmen.

Två timmar lång är filmen, lite för lång och utdragen, lite för förutsägbar, men som sagt: trevlig och mysig. Man lyckas till och med få in en politisk kommentar när medlemmar av ett franskt rasistiskt parti slår till mot indierna.







(Biopremiär 12/9)

tisdag 25 september 2012

Bio: Hypnotisören

Foton: Fredrik Hjerling & Alexandra Aristarhova © 2012 AB Svensk Filmindustri, Sonet Film AB, Filmpool Nord AB

"Lars Kepler" blev ingen ny Bo Balderson. Det dröjde inte länge innan det uppdagades att författarpseudonymen dolde Alexandra Coelho Ahndoril och Alexander Ahndoril. Men det var säkert meningen att det skulle avslöjas. 

Jag har inte läst Keplers böcker - jag läser ju aldrig svenska deckare, och filmatiseringarna avskräcker mig från plocka upp några av alla de där böckerna. Men jag minns förstås när "Hypnotisören" skulle släppas. Den var otroligt hajpad, hade på förhand sålts till en massa länder, och innehållet skulle tydligen vara kontroversiellt. Vad nu det kunde innebära. Det handlade ju knappast om en ny "American Psycho".

Filmatiseringen av boken är Lasse Hallströms första svenska film sedan MER OM OSS BARN I BULLERBYN, som kom 1987. Sedan dess har han huserat i Hollywood, där han gjort "europeisk film för amerikaner som är för korkade för att se riktig europeisk film". På sistone har hans alltid slätstrukna verk blivit ännu mer slätstrukna, menlösa och lättglömda. LAXFISKE I JEMEN var förvisso lite kul, men låt oss glömma HACHIKO - EN VÄN FÖR LIVET och DEAR JOHN. Valet av Hallström som thrillerregissör kan tyckas lite märkligt, men varför inte? Dessutom borde han väl ha lite erfarenhet från Hollywood och hysa motvilja till att låta resultatet se ut som en TV-film, vilket alla svenska thrillers annars gör.

HYPNOTISÖREN öppnar med omotiverade flygbilder över Gärdet med omnejd i Stockholm. Därefter får vi se en gymnastiklärarare knivhuggas till döds. Blod sprutar i mängder. Efter det hittas en familj slaktad i sitt hem. Liten död flicka i soffan, död mor raffinerat draperad över en omkullvält stol i köket. Mängder av blod. Har Lasse Hallström gjort en splatterfilm?

Joona Linna (Tobias Zilliacus) från rikskrim anländer. Sonen i familjen hittas också i kåken, han är blodig men vid liv. Grabben körs till sjukhus, men är onåbar. Linna får dock ett tips: kontakta hypnotisören Erik Maria Bark (Mikael Persbrandt). Han kan kanske få kontakt med pojken, han har lyckats tidigare. 

Erik visar sig ha problem med familjelivet. Efter att ha varit otrogen några år tidigare har han det inte så bra med frugan Simone (som uttalas "Simåne" och som spelas av Lena Olin). Och deras unge son är blödarsjuk. Erik gör dock ett försök med det medvetslöse pojken, som under hypnos mumlar något om att man "måste lyda henne" och att familjen måste dödas.

Kort därpå råkar familjen Bark illa ut, när en mystisk person smyger sig in i deras hus, drogar Simone och kidnappar sonen. Simone blir allt mer hysterisk. Och så är det dags för raffel.

Okej. Vad tycker jag om HYPNOTISÖREN? Om HYPNOTISÖREN tycker jag inte. Det här är en dålig film. HYPNOTISÖREN är kliniskt spänningsbefriad. Det är ett drama maskerat till mordthriller. I centrum finns hela tiden familjen Bark och deras problem. Historien om morden, thrillerelementen och polishjälten Joona Linna är nästan helt ovidkommande. Lasse Hallström verkar märkligt ointresserad av att skildra detta - det märks tydligt, då alla rollfigurerna är svaga. Joona Linna har ingen som helst karaktär, inte mer än att han är finne. Han saknar personlighet. Vem är han? Vad gillar han? Han är bara en docka som skulle kunna spelas av vem som helst. Helena af Sandeberg (som behåller kläderna på) har en liten roll som sjuksköterska. Vid ett tillfälle bjuder hon ut Linna på restaurang, men det som börjar som en liten romantisk sidohistoria slutar efter ett par minuter, då Linna kommer att tänka på något viktigt och rusar iväg. Sedan blir det inte mer av storyn om sjuksköterskan. Man gör även ett par försök med comic relief; Linna har en kollega, Magdalena (Eva Melander), vars lille son alltid börjar gråta, i synnerhet när Linna dyker upp. Humorn funkar inte.

Varning! Spoiler!

Upplösningen är bara dum. Riktigt dum. De logiska luckorna kan man köra en buss genom och det här funkar inte alls. Jag satt bara och suckade "Jaha? Och varför?". Men som sagt: detta är ovidkommande i Hallströms film. Han skulle lika gärna ha kunnat skippa deckarinslagen helt. Här är det familjedramat som är det viktigaste.

Rent allmänt är HYPNOTISÖREN en rätt ful film. Ett vintrigt Sverige visas från dess sämsta sida; det är grått och mulet, tankarna går till LÅT DEN RÄTTE KOMMA IN. Det känns lite grann som "jul i DDR". Filmfotot är murrigt och oinspirerat. Vad värre är, är att filmmusiken är precis lika värdelös som i alla andra svenska deckare och thrillers. Det är bara en jämntjock smet som konstant ligger över bilderna. Scenerna förstärks inte, de snarare försvagas. Filmen är inspelad i Stockholm, Norrland och, öh, Prag. En scen är dock lysande. Simone låter sig hypnotiseras och i en drömscen får vi se en parafras på målningen "Christina's World" (Andrew Wyeth, 1948). Men detta är över på tio sekunder.

"Christina's World"

Det dricks en jävla massa kaffe i HYPNOTISÖREN. Så pass mycket kaffe att jag kom att tänka på den gamla fina, svenska rysaren MOLN ÖVER HÄLLESTAD. Rättare sagt: jag tänkte på David Nessles artikel om MOLN ÖVER HÄLLESTAD i ett nummer av Kapten Stofil. Han hade räknat alla de otaliga koppar kaffe som ständigt inmundigas i den filmen.

Nå. Mikael Persbrandt och Lena Olin är bra i HYPNOTISÖREN. Visst, Persbrandt är överexponerad; han medverkar i precis alla svenska filmer, och Olins rollfigur Simone är rätt jobbig, ibland direkt påfrestande - men de två gör dock att det går att se på filmen. Tobias Zilliacus är sympatisk, men hans roll är synnerligen otacksam.

HYPNOTISÖREN är utsedd till Sveriges Oscarbidrag. Det är inte utan att man undrar hur nomineringskommittén tänkte. Men det är väl ett strategiskt val - Lasse Hallström har nominerats flera gånger tidigare; han är ett känt namn, och man vågar väl inte nominera kontroversiella dokumentärer som BIG BOYS GONE BANANAS och PALME. Men HYPNOTISÖREN är fullkomligt chanslös i Oscarsracet. Filmen är för dålig för att tilldelas några priser överhuvudtaget.

Tänk - av en ren tillfällighet fyller Mikael Persbrandt 49 idag när jag skriver detta! Lena Olin är 57. Hennes Simone ville väl ha lammkött.

 

 

 

 

 

(Biopremiär 28/9)

onsdag 4 april 2012

Bio: Laxfiske i Jemen

Foton copyright (c) Laurie Sparham

"Ska vi slå vad om att filmen kommer att öppna med pianoklink?" sa jag till kollegorna på väg in i salongen. Filmen började, förtexterna rullade och filmmusiken hördes. "Piano!" trumpetade jag. Lasse Hallströms filmer har alltid piano på soundtracket.

Lasse Hallström måste vara en av världens minst intressanta regissörer. Han och Steven Spielberg. Men vet alltid vad man får, det är brett, slickat, superkompetent, lättillgängligt, lättuggat. Man brukar säga att Hallström gör europeisk film för amerikaner som inte orkar se riktiga europeiska filmer. Jag vill heller inte påstå att Hallström har någon speciell, utmärkande stil - åtminstone inget uppenbart. Mer än just det lätta handlaget. Hans förra film, DEAR JOHN, blev hans största framgång någonsin. En ganska hemsk film, till och med Hallström själv tyckte att romanen den bygger på är beräknande och sliskig. Filmen han gjorde innan dess var HACHIKO - EN VÄN FÖR LIVET, som släpptes direkt på DVD i USA, att den biovisades i Sverige berodde enbart på dess regissör.

I vanlig ordning hade jag inga förväntningar på LAXFISKE I JEMEN. Hopplös titel, men romanen den bygger på heter ju likadant - och det är vad berättelsen handlar om. Det här är inte ännu en Miramaxfilm, utan en produktion från BBC Films. Ewan McGregor är den irländske fiskeexperten Alfred Jones, en härligt torr, tråkig och humorbefriad människa som gillar att klä sig i kofta och virkad slips. Han hatar sin chef och hans fru är en ragata.

Men så en dag får han ett besynnerligt uppdrag. En rik, excentrisk shejk (Amr Waked) vill ha tio tusen brittiska laxar förflyttade till en damm i torraste Jemen. Nu ska trakten bli levande och grönskande, är det tänkt. Ett vansinnigt projekt, både att frakta dit fiskarna och att förvänta sig att de ska kunna överleva och vandra i pölen i öknen. Men Jones övertalas att gå med på detta. Premiärministerns presschef Patricia Maxwell (Kristin Scott Thomas) anser det hela vara ytterst viktigt, det behövs goda nyheter från Mellanöstern, där brittiska soldater dödas, och premiärministern behöver god PR.

Emily Blunt spelar shejkens representant Harriet, vars nyblivne pojkvän rapporterats som saknad i strid i Afghanistan. Jones tycker att Harriet är en väldigt irriterande människa, hon tycker att han är en torrboll. Och ja, efter att ha tvingats umgås en tid fattar de tycke för varandra. Io, så kärt!

LAXFISKE I JEMEN överraskar med att vara oväntat trevlig. Det här är en liten bitterljuv romantisk komedi som lever högt på sina skådespelare. Som helhet är det lite väl bagatellartat, det är lättglömt, men filmen funkar utmärkt som lättsam underhållning för stunden. Det är lite kul att McGregor gått från något slags teen heart-throb till gubbe så snabbt. Grabben är yngre än jag, men verkar betydligt äldre. Han får ofta spela gubbig nuförtiden och påminner om en yngre Kenneth Branagh.

Och Emily Blunt gillar vi ju. Hon har egentligen ett ganska alldagligt utseende, men en utstrålning som gör henne attraktiv. Hon är kul. Hennes soldat till pojkvän och dock en trist och meningslös figur.

Fast starkast lyser Kristin Scott Thomas - trevligt att få höra henne prata engelska igen, det var inte igår, hon jobbar ju mest i Frankrike nuförtiden. Hennes rollfigur här är verkligen iskall, bitsk - och fruktansvärt rolig. Hon har de bästa replikerna.

Kors i taket om filmen inte också innehåller ett par antydningar till actionscener! Några militanta islamister försöker nämligen stoppa den snälle shejkens laxprojekt. Men denna sidohandling är egentligen fullkomligt onödig. Tydligen är originalromanen en politisk satir, men mycket av satiren verkar ha tvättats bort i filmmanuset.

Som sagt: en trevlig film. En gullig romans. Många fiskar. Men inte så mycket mer.

 

 

 

 

(Biopremiär 4/4)


fredag 11 november 2011

Hypnotisören - filmas med de gamla vanliga

Alexandra Coelho Ahndoril, Mikael Persbrandt, Tobias Zilliacus, Alexander Ahndoril
Fotograf: Fredrik Hjerling

 

Denna pressrelease kom för en liten stund sedan. Och ... Jag har absolut inget att tillägga. Finnen har jag aldrig hört talas om, men nu är det Persbrandt igen. Och Lena Olin. Kan tänka mig att resten av rollistan består av det gamla vanliga gardet. Och me Hallström vid rodret blir det säkert härligt slätstruket.

Huvudskådespelarna till HYPNOTISÖREN presenterades idag!

I samband med en presskonferens idag presenterades skådespelarna som kommer att spela huvudrollerna i filmatiseringen av Lars Keplers HYPNOTISÖREN.

Rollen som kriminalkommissarie Joona Linna spelas av finländaren Tobias Zilliacus, dr Erik Maria Bark (hypnotisören) gestaltas av Mikael Persbrandt och hans fru Simone av Lena Olin. För regin står som tidigare meddelats Lasse Hallström, som efter 24 år åter filmar i Sverige.

Inspelningen startar januari 2012 och premiären är beräknad till hösten 2012.

HYPNOTISÖREN är baserad på Lars Keplers (Alexander Ahndoril och Alexandra Coelho Ahndoril) framgångsrika debutroman (2009) med samma namn. Boken är såld i närmare 600 000 exemplar bara i Sverige.

Synopsis: Kriminalkommissarie Joona Linna har ett vittne som trots sina skador mirakulöst överlevt en ursinnig slakt på en familj i ett radhus utanför Stockholm. Vittnet, familjens femtonårige son svävar mellan liv och död och kan inte förhöras med vanliga metoder.

Samtidigt är familjens äldsta dotter spårlöst försvunnen. Det verkar som någon försöker utplåna hela familjen och Linna befarar att hon kan bli mördarens nästa offer.

I sin kamp mot klockan övertalar Linna den starkt ifrågasatte hypnotisören Erik Maria Bark att försöka nå fram till pojken och få honom att vittna under hypnos. Bark bryter därmed sitt gamla löfte att aldrig mer hypnotisera och en livsfarlig resa ned i det undermedvetnas bottenlösa mörker tar sin början.

HYPNOTISÖREN produceras av AB Svensk Filmindustri och Sonet Film AB

Filmen har redan innan inspelningen startat sålts till över 30 länder utanför Norden.


måndag 7 februari 2011

Lasse Hallström regisserar Hypnotisören

 

LASSE HALLSTRÖM REGISSERAR HYPNOTISÖREN

AB Svensk Filmindustri och Sonet Film AB har idag glädjen att offentliggöra att Lasse Hallström regisserar filmatiseringen av kriminalromanen HYPNOTISÖREN, som är en av de största svenska boksuccéerna efter Millennium- trilogin såväl nationellt som internationellt. Efter decennier av internationella framgångar med amerikanska filmer såsom ”Gilbert Grape”, ”Alla talar om Grace”, ”Ciderhusreglerna”, ”Chocolat”, ”Sjöfartsnytt”, ”Casanova” och ”Dear John” blir HYPNOTISÖREN den första svenska långfilm Lasse Hallström regisserar på 24 år. Filminspelningen av HYPNOTISÖREN är planerad till vintern 2011/2012 och produceras av AB Svensk Filmindustri och Sonet Film AB med Börje Hansson, Peter Possne och Bertil Ohlsson som producenter. HYPNOTISÖREN är den första filmen i en planerad serie baserad på författarpseudonymen Lars Keplers romaner om polisen Joona Linna. Svensk biopremiär är planerad till hösten 2012. Börje Hansson och Peter Possne: ”Utan tvekan är det här ett drömprojekt på alla upptänkliga sätt och vis! Att få filmatisera Lars Keplers fantastiska roman med Lasse Hallström som regissör är nog något av det mest spännande vi gjort. Vi är oerhört glada och stolta över att få genomföra detta projekt tillsammans med Lasse och att Bertil Ohlsson har sagt ja till att producera filmen ihop med oss!” Fakta: Börje Hansson och Peter Possne ligger bakom en lång rad framgångsrika svenska filmer. Bertil Ohlsson har producerat flera internationellt framgångsrika filmer som ”Amadeus”, ”Varats olidliga lätthet” och tillsammans med Lasse Hallström ”Gilbert Grape”. Lasse Hallström kommer tillsammans med filmens producenter att finnas på plats under Berlin International Film Festival.

lördag 5 juni 2010

Bio: Dear John

Foton copyright © Nordisk Film

John jobbar på en båt. En dag träffar han Anna, som han blir kär i, och...

Nej, vänta nu här. Detta är handlingen i KÄRE JOHN från 1964 med Jarl Kulle och Christina Schollin. Käre John var också namnet på en restaurang i Landskrona - den blev senare nattklubben Johns, och därefter blev den ingenting. Och så har vi en glad låt framförd av Alice Babs - den var i sin tur en tolkning av Hank Williams' "Dear John".

...Och då är vi framme vid Lasse Hallströms senaste film; DEAR JOHN, som bygger på en roman av klåparen Nicholas Sparks, som senast gav oss kärleksdravlet THE LAST SONG. Hallström gav oss i sin tur dravlet HACHIKO, som gick direkt på DVD i USA.

Under veckan som gått har vi kunnat läsa intervjuer med Hallström där han sagt att göra DEAR JOHN var som att filmatisera Sigge Stark och att han inte alls var förtjust i boken. Med tanke på hur slätstrukna och inställsamma Hallströms filmer brukar vara, fanns det risk att den här skulle vara ännu värre än vanligt.

DEAR JOHN blev Hallströms största ekono-miska framgång i USA, när filmen hade premiär därborta, knuffade den äntligen ner AVATAR från topplistans förstaplats. Av allt att döma gick denna snyftare hem rejält hos unga amerikaner. Dessutom har filmen populära Channing Tatum och Amanda Seyfried i huvudrollerna.

Tatum är John, en soldat som åker hem och hälsar på farsan under en permission. Där träffar han Savannah (Seyfried) och de två blir störtförälskade. Han måste återvända till basen i Tyskland och vara kvar där i ett år, innan han åker hem för alltid. Savannah lovar att vänta på honom. Men så inträffar elfte september 2001, och John förlänger sitt kontrakt med flera år. De unga tu skriver en massa brev till varandra. "Dear John". "Dear Savannah". Men det hela börjar bli alltmer ohållbart.

Redan i filmens öppningsscen blir John skjuten under ett uppdrag i Afghani-stan, eller var de nu är. Detta sker egentligen i mitten av filmen, så allt innan detta berättas i flashbacks. Men redan i denna öppning får vi en vink om hur den här filmen kommer att vara. Nicholas Sparks fläskar som vanligt på med hela artilleriet:

Savannahs snälle granne har problem med sin fru, som lämnat honom - eller som kanske till och med är död, jag blev inte klok på vilket. Han hävdar att hon är på semester. Och han har en liten son som är autistisk. Johns far (Richard Jenkins) är väldigt egen, men otroligt snäll och sitter mest hemma och pysslar med sin myntsamling. Savannah misstänker att han är autistisk. Då blir John arg. Savannah får en jättebra idé - hon vill starta ett sommarläger för autistiska barn där de kan få rida.

Till detta kommer sedan cancer, en stroke och skottskador - plus krossade hjärtan. Det är ingen hejd på det hela, och det hela kompas av vemodig pianomusik, och ibland stråkar. Sentimentalt och smörigt är bara förnamnet.

Hade man lagt ett laugh track på filmen, hade den funkat som komedi. Bitvis är det så löjligt. Filmen är dessutom lång och seg, med en massa scener som inte riktigt leder någonvart, och situationer som upprepas. Jag kan inte bestämma mig för om vingmuttern Channing Tatum liknar Brad Davis eller Alfred E Neuman. Amanda Seyfried har ett lite märkligt fisheye-ansikte. De är rätt tråkiga båda två och jag förstår inte vad de ser i varandra.

Hantverksmässigt är förstås DEAR JOHN bra. Richard Jenkins är alldeles utmärkt i sin roll. Detta räddar filmen från att få en etta.

Jag har väldigt svårt att förstå filmens stora framgångar i USA.

 

 

 

 

(Biopremiär 4/6)

fredag 22 januari 2010

Bio: Hachiko - En vän för livet

Jag har en kompis som alltid omnämner Lasse Hallström som "Lasse Lagom". Och det ligger något i det. Jag har förvisso aldrig varit så förtjust iHallströms filmer, men sedan han kom till Hollywood, har han producerat "europeisk film" för amerikaner som är för korkade för att se riktig europeisk film. Om ni förstår mitt resonemang. Och det gör ni säkert. Annars får jag hänvisa tillMoviezine som lämpligt filmforum för er. HACHIKO - EN VÄN FÖR LIVET bygger på en japansk film, vilken i sin tur är baserad på en sann berättelse som utspelade sig i Tokyo på 1920-talet: en professor hittade- och tog sig an en hund, som var så trogen att den alltid satt på den lokala järnvägsstationen och väntade på att husse skulle komma hem från jobbet. Även efter professorns död fortsatte jycken att vänta, och närHachiko gick bort restes en bronsstaty av honom som finns på den där stationen. I Hall- ströms film är hunden fortfa- rande japansk; i början skickas han från Japan till USA, men adresslappen lossnar och den lille valpen skuttar ensam runt på en liten idyllisk järnvägsstation i en liten idyllisk by. 

MusikprofessornRichard Gere hittar hunden som får bo hos honom, trots hustrun Joan Allens protester. Hachi , som hunden får heta, är väldigt klok och väldigt trogen, och ja, varje dag promenerar han till stationen för att invänta RichardGeres hemkomst. På stationen blir Hachi även kompis med de som jobbar däromkring; slaktaren, den trevlige korvgubben, kvinnan i bokhandeln och hennes katt, och mannen som säljer tågbiljetter. Den sistnämnde spelas av Jason Alexander (från THE BURNING), av alla människor. Han har inte så mycket att göra och jag satt mest och väntade på att han skulle presentera sig som ArtVanderlay, och hävda att han jobbar med import and export. Richard Gere har en vacker dotter som gifter sig med en trevlig ung man, och dottern blir gravid, och eftersom vi känner till historien bakom filmen, vet vi ju attGere ska dö helt plötsligt (Hachi är så klok att han vet vilken dag det kommer att ske), vilket han gör, så att hunden kan fortsätta att gå till stationen och vänta i tio års tid. "Hjärtevärmande!" kommer en del att tycka om det här. Och en kollega; en kvinna på 60+, som satt bakom mig på pressvisningen satt och snyftade till och från. Jag hörde fler som grät i salongen. Nu må jag låta som enkallhjärtad jävel, men jag tyckte bara det här var ... småfånigt. Just för att det är så beräknande: en gullig, klok hund, stora hundögon, Richard Gere (som är medproducent), total idyll, vänskap bortom döden och insmickrande pianomusik.  

En märklig grej med HACHIKO är att jag aldrig hört talas om den tidigare. Hallströms filmer brukar man ju annars känna till, som den kommande DEAR JOHN. Men det kan bli ännu märkligare i det här fallet: HACHIKO är producerad av Stage 6, ett bolag som jag tror tillhör Sony. Stage 6 producerar vanligen filmer som THE MARKER med Steven Seagal, THE SHEPHERD med Van Damme, och DVD-uppföljare som BOOGEYMAN 3 och VACANCY 2. HACHIKO håller vanligt vidfilmsformat och är ganska återhållsam rent filmiskt. Det är en liten film och känns anpassad för ett litet format. På dess amerikanska hemsida står bara att den skulle haft USA-premiär i december förra året, men jag hittar inte en enda amerikansk recension av den. Är detta månne en kabel-TV-film eller direkt på DVD-film som får svensk biopremiär eftersom det är Lasse Hallström som gjort den? Och den är faktiskt copyrightad 2008! För det här känns inte som något annat än en gammal anonym TV-film från 1970-talet; sådant som visades som sportlovsmatiné på TV när jag växte upp. Jag vet inte vilken publik Hallströms slätstrukna och banala, om än sympatiska och välspelade film riktar sig till. Förutom äldre kvinnor. Och kanske unga flickor som tycker om djur. Det roligaste med HACHIKO - EN VÄN FÖR LIVET, är att den gamle B-filmsskurken Cary-Hiroyuki Tagawa spelar en gammal vän till Richard Gere. 


  (Biopremiär 22/1)