Visar inlägg med etikett Lars-Erik Berenett. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Lars-Erik Berenett. Visa alla inlägg

onsdag 20 mars 2013

Bio: Bäst före

Foton: Alexandra Aristarhova © 2013 AB Svensk Filmindustri

Jag har i så kallade sociala medier tidigare gjort mig lustig över filmaffischen till BÄST FÖRE. På den finns en stor Finlandsfärja, och i nedre kanten kan man läsa att Silja Line sponsrat filmen. Då förväntar man sig förstås det värsta. En förtäckt reklamfilm för företaget i fråga. Men så illa är det inte. Ganska långtifrån - skulle det visa sig.

Mats Arehn har tidigare gjort filmer som den utskällda floppen KALABALIKEN I BENDER (som jag borde se om, den är nog jätterolig idag - eller ännu sämre) och den usla, internationella superfloppen ISTANBUL, med Timothy Bottoms och med ledmotiv av Tomas Ledin ("Det har hållits testvisningar av filmen. Det gick inte så bra," sa Ledin då), me även den charmiga VITA LÖGNER med Peter Haber.

Jag trodde att BÄST FÖRE skulle vara en film i den gamla fina, svenska 80-talskomeditraditionen. Ni vet, typ GRÄSÄNKLINGAR och liknande. En handfull väletablerade och folkkära skådespelarveteraner i huvudrollerna, ett folkligt - i det här fallet Finlandsfärjorna - upplägg. Nu är det här förvisso en komedi, men det är inte en rak flabbfest av Loffesnitt för hela familjen. Istället är det en vemodig och tragikomisk historia.

Brasse Brännström är bildläraren Bosse som går i pension - och dumpas av sin fru. Han sitter mest hemma och surar och har svårigheter att umgås med sin dotter. Kjell Bergqvist är Lennart, som var Bosses chef på skolan. En ständig brudjägare med höga tankar om sig själv. Han bedrar konstant sin fru. Han har även blivit diagnostiserad med prostatacancer och måste opereras så snart som möjligt. Göran Ragnerstam är Anders, en hypokondriker och snåljåp som kämpar med ett nytt "format" han ska lansera - han har kommit på ett, tycker han, fantastiskt TV-program: "Vem vill bli ingenjör?". Idén är fruktansvärt dålig och inga kanaler vill veta av det.

För att liva upp tillvaron bestämmer de här tre gamla vännerna sig för att tura med Finlandsfärjan. Ha kul så som de hade förr om åren. Lennart fixar bokningen - vilket innebär att han bor ensam i en lyxhytt medan de två andra får trängas i en budgethytt. Det första som händer ombord är dock att Bosse träffar på Anna (Ewa Fröling), hans stora kärlek från 70-talet. Hon bor numera i Portugal och befinner sig ombord för att fira sin morsas (Meta Velander) 84-årsdag.

Bosse och Anna börjar så smått jobba upp de gamla känslorna för varandra - medan Lennart, som hävdar att han är 50, genast försöker lägga an på Anna (och ett par tjugoåringar). Han har dock bättre tur med 84-åringen.

Riktigt varför de här tre snubbarna fortfarande umgås förstår jag inte, eftersom de är varandra väldigt olika. Lennart och Anders är dessutom rätt osympatiska - även om Kjell Bergqvist som bekant är bra på att spela en dryg jävel och här gör det med bravur. Och det är just skådespelarna som räddar den här filmen. Brasse är trots allt en väldigt duktig skådis, vilket ofta glöms bort, och han är bra som den trötte och lite tilltufsade Bosse. Meta Velander är fullkomligt strålande i sin roll, hon är jätterolig - medan ewa Fröling har alldeles för tunga örhängen, som gör hennes örsnibbar hur långa som helst. Vi ser även Nina Gunke (från JUSTINE OCH JULIETTE) som Lennarts nya doktor i en rolig scen, Anki Lidén är Bosses föredetta fru - och hon flyttar ihop med Lars-Erik Berenett, som låtsas vara konstkännare.

En enorma produktplaceringen av Viking Line stör inte speciellt - eftersom större delen av filmen utspelar ombord på produktplaceringen. Tekniskt sett känns BÄST FÖRE som en typisk, svensk film - den sticker inte ut på något sätt, vare sig med regi, filmfoto, klippning, musik och så vidare. Det handlar om enkla lösningar.

Den som förväntar sig en skrattfest lär bli besviken. Som jag nämnde ovan är detta en vemodig film - de här gubbarna tror sig ha sett sina bästa dagar, det lackar mot livets slut. Bosse ser dock plötsligt ett ljus vid horisonten. Fast filmen innehåller ett flertal riktigt roliga scener, oftast involverar dessa Bergqvist och diverse pinsamma situationer. Och som sagt: skådespelarna räddar filmen och gör den sevärd. Med andra namn i rollerna hade det här nog inte blivit lika angenämt.

BÄST FÖRE är för övrigt ännu en film som bränner en del av budgeten på att filma ett par korta scener i ett lite mer exotiskt land.

 

 

 

 

(Biopremiär 22/3)

torsdag 22 november 2012

Bio/DVD: Hassel - Privatspanarna

Foton copyright (c) Scanbox

Det är sällan det händer i Sverige, jag minns inte när det var senast - men nu händer det minsann igen: en film får premiär på bio och DVD - och VOD - samtidigt. En svensk film dessutom.

Eller ...

Film och film. Jag vet inte riktigt vad det här ska klassificeras som. Jo, visst, självklart är det här en film. Men HASSEL - PRIVATSPANARNA ligger väldigt långt från vanlig svensk polisfilm, från mainstreamfilm, från vanlig långfilm. Måns Månsson, bördig från Lund och guldbaggenominerad för H:R LANDSHÖVDING, har gjort en synnerligen udda blandning av drama, komedi och dokumentär som inte liknar någonting annat. Och jag vet inte riktigt vad jag ska tycka, vad jag ska sätta för betyg. Går det här att betygsätta som en "vanlig" långfilm? (Och det är med nöd och näppe det här är en långfilm; filmen varar bara 74 minuter)

Olov Svedelids romanfigur, polisen Roland Hassel, dök upp som TV-hjälte 1986 och blev i princip den första av alla dessa framgångsrika - och alltmer trista - TV-snutar som pumpats ut i Sverige de senaste tjugo åren. I en intervju hävdar Måns Månsson att han växte upp med Hassel, men blev alltmer besviken på TV-serien. Jag såg också på Hassel på 80-talet, men minns inte riktigt vad jag tyckte. Däremot var den hittills sista, reguljära Hasselfilmen FÖRGÖRARNA, som biovisades år 2000, riktigt kass.

Månsson säger att han inte har mycket till övers för de massproducerade svenska polisfilmerna och vill ta död på genren med hjälp av PRIVATSPANARNA, och samtidigt avsluta sviten om Roland Hassel på ett värdigt sätt. Olov Svedelid dog 2008, men tydligen hade Månsson fått tillstånd av upphovsmannen att genomföra sitt projekt innan dess. Det har alltså tagit ett bra tag för den här filmen att nå filmdukar och TV-skärmar. Jag noterar även att filmen anger 2011 som copyrightår - varför släpps den inte förrän nu? Kanske har man inte vetat vad man ska göra med denna udda fågel? Speciellt dyr kan den inte ha varit, rättare sagt: den kan knappt ha kostat någonting alls att göra.

Lars-Erik Berenett återkommer i titelrollen. Roland Hassel är numera pensionär och sysselsätter sig med att försöka lösa Palmemordet. Han är fullkomligt uppslukad av detta och hänger med en grupp privatspanare: medelålders män som är lika besatta av att lösa fallet och återskapar alla detaljer minutiöst. De vandrar runt på mordplatsen och iscensätter paret Palmes promenad från biografen.
Ett flertal absurda situationer uppstår. Hassel ringer till Täppas Fågelberg på Ring P1 och undrar varför belöningen om man sätter dit mördaren fortfarande är på 50 miljoner kronor, den borde rimligtvis ha ökats till över 90 mille tack vare inflationen. Här finns även en lustig scen med Hassel i sitt kök och en automatisk telefontjänst.
Det här är ingen polisfilm, det är inte en deckare. Visst är det fortfarande Roland Hassel, men PRIVATSPANARNA har bara huvudpersonen gemensamt med de tidigare filmerna. Men trots Månssons intentioner uppstår det ändå ett visst spänningsmoment - för visst är det spännande med alla dessa olika spår i fallet Palme.

HASSEL - PRIVATSPANARNA är inspelad på ... wait for it ... Super-VHS! Jo, du läste rätt. Eftertexterna till och med avslutas med S-VHS-loggan. Det är mycket möjligt att detta är den fulaste film jag någonsin sett på en bioduk. Den urblekta, suddiga bilden är alldeles randig och blöder i rött, grönt och blått. Fascinerande konstigt. Jag kan tänka mig att filmen är lika skitful på en TV-skärm - antagligen kommer den bara till sin rätt om man ser den på YouTube... Så här såg våra amatörfilmer vi gjorde på gymnasiet ut.

Som jag skrev inledningsvis vet jag inte riktigt vad jag ska tycka om det här. Som vanligt tänker jag vara ärlig och understryka att mitt främsta intryck av filmen är att den är seg och tråkig. Den varar inte så länge, men känns längre än den är. En massa gubbar promenerar runt i Stockholm, och ofta upprepar de samma procedur om och om och om igen när de iscensätter händelserna.
Killen som är något slags ledare för privatspanargruppen är väldigt lik Olof Palme, vilket skapar viss förvirring.

Njä, det här är väl inget man vill betala pengar för att se. Vänta tills filmen dyker upp gratis på SVT Play, eller något sådant. Och det lär väl inte dröja.







(Bio/DVD/VOD-premiär 23/11)