Bio: The House That Jack Built

Foton copyright (c) Christian Geisnæs
Så här några decennier senare, känns det som om den evige provokatören Lars von Trier slutade vara relevant efter TV-serien RIKET. Sedan dess har han i många fall - i de flesta fall? - mest framstått som en kille som tycker om att springa in på eleganta kafferep och skrika "bajs". Trots att han är alldeles för gammal för att vara denne störige kille.
Vad är väl en filmfestival i Cannes utan en skandalfilm som chockar publiken, och som får stora delar av nämnda publik att lämna salongen? Förra året var THE HOUSE THAT JACK BUILT denna skandalfilm. Det finns ett litet gäng regissörer, von Trier är en av dessa, vilka jag upplever har som enda mål att chockera på glamorösa filmfestivaler. Regissörer som ägnar sig åt en genre jag brukar kalla "trash disguised as art". THE HOUSE THAT JACK BUILT är ett typexempel på skräp förklätt till konst.
Ta en blodig och våldsam seriemördar- eller tortyrporrfilm. Vad ska vi dra till med? Tja, vi kan ju ta en av SAW-filmerna. Vi börjar med att dra ut varje mord, så att de pågår i 20-30 minuter. Sedan klipper vi bort all handling mellan morden, och passar samtidigt på att kasta om ordningen på mordscenerna. Därefter lägger vi in lite blandade bilder på-, och filmklipp med, religösa symboler, Hitler, konstverk och hus. Slutligen låter vi Bruno Ganz samtala med Jigsaw på ljudspåret, de filosoferar om mord, konst, religion med mera.  
Om man gör så som jag beskriver ovan, får man 2½ timme pretentiös våldspornografi. Och det är precis det Lars von Triers nya film är.
Filmen utspelar sig under tolv år och är uppdelad i fem delar - fem incidenter, som de kallas - plus en epilog. Matt Dillon spelar seriemördaren Jack. Han påstår sig vara ingenjör, han vill bygga sig ett hus, och han ser sitt mordiska hantverk som konst. Han lider av fler åkommor än psykopati, han har OCD, han fotograferar sina offer, och är extremt noga med att bilderna blir perfekta.
Incidenterna återges inte i kronologisk ordning. Först är det Uma Thurman som råkar rejält illa ut när hennes bil fått punktering i skogen. Därefter gör Siobhan Fallon Hogan misstaget att släppa in Jack, som knackar på. Sedan följer det omskrivna avsnittet där Jack, beväpnad med jaktgevär, övar prickskytte på Sofie Gråbøl och hennes två små söner.

Så fortsätter det i ytterligare två incidenter. Det är blodigt, utdraget och sadistiskt. Samtidigt är det en prestation av Lars von Trier att lyckas göra en blodig seriemördarfilm så här jävla tråkig! Här och var är filmen faktiskt rolig - medvetet rolig - men det hjälper inte. Det här är ofta fruktansvärt segt, och som thriller är det ospännande. Det här är egentligen väldigt banalt.
Filmens repliker är teatraliska, och skådespelana framför dem på ett teatraliskt, onaturligt sätt, vilket gör att filmen aldrig någonsin framstår som verklighet; att incidenterna sker på riktigt. UmaThurman framstår dessutom som en rätt kass skådis när hon fäller sina krystade repliker.
Men! När det är ungefär tjugo minuter kvar, blir THE HOUSE THAT JACK BUILT plötsligt rätt bra och fascinerande. Efter att Jack äntligen lyckts bygga sitt hus (det är bisarrt värre), dyker Bruno Ganz upp i epilogen för att, i en parafras på "Dantes Inferno", ta Jack med på en vandring ner i helvetet. Dessa scener  är lika märkliga som mäktiga; efter att filmen varit rätt ful, övergår den till att bli rätt snygg.

Matt Dillon är bra i huvudrollen, och han bär sköna seriemördarglasögon. Det spelas David Bowie på ljudspåret. Filmen utspelar sig i USA, men är inspelad i Sverige och Danmark.
... Men återigen: plockar man bort alla pretentiösa, konstnärliga inslag, återstår bara tröttande våldspornografi. THE HOUSE THAT JACK BUILT framstår i slutändan som fullkomligt poänglös, och von Trier har återigen bara varit ute efter att chockera publiken, samtidigt som han tillfredställer sina egna lustar. Många har kallat filmen misogyn, och det är den kanske.
De skräckfilmer det klagades så mycket på förr om åren hade åtminstone handling, om än oftast tunn sådan, och de varade sällan mer än 90 minuter och hann därför inte bli tråkiga. De var dessutom ärliga i sitt uppsåt: de ville skrämmas, inget annat.
Slutligen: medan jag skrev denna recension, var det något som slog mig. 1992 utkom seriealbumet "In memoriam", med manus av mig och teckningar av Mikael Tomasic. Det innehåller flera korta skräckhistorier, och den sista av dessa; titelserien, handlar om en seriemördare - som på slutet gjort sig själv till något slags konstverk, innan skär halsen av sig.

(Biopremiär 15/3)
-->

Bio: Nymphomaniac

Foton copyright (c) Christian Geisnæs

1973 kom Torgny Wickmans ANITA - UR EN TONÅRSFLICKAS DAGBOK. I ett grått, trist Katrineholm träffar en psykologistudent spelad av Stellan Skarsgård den unga, deprimerade nymfomanen Anita (Christina Lindberg). Stellan engagerar sig i Anita, som berättar om hur hon ligger med karlar på löpande band utan att känna något. På slutet klarar förstås Stellan biffen.
... Och nu är Stellan på det igen! Nu har han hittat en ny nymfoman att föra djupa samtal med. Förvisso inte i Katrineholm och på svenska, men i en annan grå, anonym stad i Europa, där alla pratar engelska och bär internationella namn.

Det är inte utan att jag var nyfiken på Lars von Triers NYMPHOMANIAC. Och det ska numera mycket till för att jag ska bli nyfiken på hans filmer - jag har i princip inte gillat någonting han gjort sedan RIKET, och jag har tröttnat på hans pajaskonster och roll som provokatör. Men det var svårt att inte intresseras av NYMPHOMANIAC. Ryktena var många. Ett hårdporrdrama? Med en massa kända skådisar? En film som är hur lång som helst?

Det skrevs mer och mer om filmen. Porrskådisar som stand-ins? Könsorgansattrapper? En nerklippt bioversion? En evighetslång von Trier-version? Vad är det här?

NYMPHOMANIAC öppnar med en text som berättar att det vi ska få se är en förkortad och censurerad version av filmen. Lars von Trier har godkänt den, men har inget med den att göra. Det är producenten Peter Aalbæk Jensens version vi får se på bio här. Den är uppdelad i två delar; Vol. 1 och 2, ska visas med en tjugominuterspaus, och den sammanlagda speltiden är fyra timmar och tjugo minuter. Lars von Triers egen version lär vara ungefär en timme längre - den ska ha premiär i Berlin, men enligt Nordisk Film kommer den inte att visas i Sverige, inte ens på DVD.

Charlotte Gainsbourg spelar Joe, som ligger blodig i en tom, hotfull gränd. Den ensamme juden Seligman (Stellan Skarsgård) hittar henne och vill ringa efter en ambulans, men det vill Joe inte gå med på. Istället hamnar hon i Seligmans säng, där hon berättar om sitt liv; från barndomen fram till incidenten i gränden. Samtalet mellan Seligman och Joe utgör ramhandling för en lång rad episoder, uppdelade som kapitel med olika titlar.

Joe är förstås titelns nymfoman och ännu en av alla dessa hårt utsatta kvinnor Von Trier befolkar sina filmer med. Hon upptäckte sin sexualitet redan som barn och hennes beteende verkar mest vara något slags revolt mot den borgerliga familjen. Den unga Joe, som spelas av Stacy Martin, ligger med allt och alla och bildar något slags bisarr sexsekt med några tjejkompisar. Hon träffar flera gånger, ibland med ett par års mellanrum, en viss Jerôme (Shia LaBeouf), som vid ett tillfälle även blir hennes chef på ett kontor.

Joe lyckas inte ha några ordentliga förhållanden, hon kan inte älska, och hennes behov blir alltmer utstuderade.

... Vilket innebär att den här filmen spretar som ett påskris. Jag är inte helt på det klara vad det är von Trier vill berätta, vart han vill komma med det här, och många av episoderna har egentligen inget med varandra att göra - de har bara Joe som gemensam nämnare. Under Vol. 2 dyker Jamie Bell upp som K, en sadist Joe besöker för att bli förnedrad och brutalt piskad med ridspö - böjelser Joe inte verkat ha tidigare. Och det allra sista, långa kapitlet, vars innehåll jag inte ska avslöja här, känns som en helt annan film med en helt annan handling och ton. Jag får en känsla av att von Trier bara iscensatt ett gäng av sina egna fantasier och lustar. Jag tänker på Pasolini och SALÒ - det spelar ingen roll vad folk säger om den filmen; att den har ett viktigt budskap och så vidare, jag tror att Pasolini bara frossade i sina egna böjelser.

Det är inte bara handlingen som spretar, det gör även filmens ton. Ibland är det väldigt skojigt - här finns till exempel en kul scen där Uma Thurman i rollen som en av Joes påsättares hustru kommer på besök med sina tre små barn i släptåg. Hon vill visa barnen hur deras hemska far har det med sin nya kvinna. Men från och till är det här även mördande tråkigt, med långa, saggiga scener som inte leder någonvart. Dialogen mellan Skarsgård och Gainsbourg är ofta besynnerlig. Intellektuell och litterär, men samtidigt naiv och torftig. Hela tiden teatralisk - inga repliker låter äkta och Seligmans hem känns som en teaterkuliss. En del av Seligmans förklaringar och slutsatser är lika onödiga som den där psykologen som dyker upp på slutet i PSYCHO.

Jag vet inte vad det är som har klippts bort från von Triers egen version. Det påstås att det är en massa grafiska, direkt pornografiska sexscener - men det kan ju knappast handla om en timme porr. Denna "softa" version innehåller dock en del grafiska scener den med, tillräckligt många och vågade för att chocka amerikaner och andra moralister. Jag har dessutom svårt att tänka mig att fler och grafiska sexscener kommer att tillföra något - snarare tvärtom. Det är nämligen svårt att bli upphetsad av den här filmen. Sexet är kallt och känslolöst, precis som filmen är det grått.

... Med undantag för en scen, som lyckas vara både rolig och sexig - utan att man ser något. I denna scen får vi även se allas vår Udo Kier som kypare.

Stacy Martin är väldigt söt - och inte det minsta lik Charlotte Gainsbourg, vilket jag tycker är lite störande. Christian Slater är Joes far, Connie Nielsen hennes mor. Willem Dafoe dyker upp i det sista kapitlet, och vi får även se Jesper Christensen, Nicolas Bro och svenske Shanti Ronay. Jag tyckte mig se Anders Hove från SUBSPECIES-filmerna flimra förbi i eftertexterna, i vilka även Lars Ulrich tackas. Det ligger Rammstein på soundtracket.

NYMPHOMANIAC är alldeles, alldeles för lång. von Trier och Aalbæk Jensen borde rensat upp bland episoderna. Varför räckte det inte med en vanlig tvåtimmarsfilm? Många episoder och handlingstrådar skulle man kunna plocka bort - men frågan är vilka. Filmens ton och helhet lär ändras totalt om man lyfter ut kapitel. Det skulle kunna bli antingen en betydligt mer komisk och lättsammare film - eller en tyngre och hårdare. Som filmen är nu känns den mest schizofren.

(Biopremiär 31/1)

Bio: Melancholia

Foton copyright (c) Nordisk Film
Jag beklagar dröjsmålet. Jag antar att de flesta av er vet varför min recension av MELANCHOLIA har dröjt. Jag gick ju och tappade mina glasögon, och i väntan på nya kunde jag inte gå på bio. Sedan råkade det dröja ytterligare ett par dagar efter att jag väl sett filmen innan jag fick tummen ur röven att väl skriva det här.
Nåja.

Lars Von Triers MELAN-
CHOLIA har nästan helt över-
skuggats av den där skandalen i Cannes, när dansken mer eller mindre hävdade att han är nazist. Att han blev portad från festivalen är ju sanslöst, det hela var ju så uppenbart ett osedvanligt fjöntigt och misslyckat skämt, och Lars Von Trier är ju en tramsbyxa som gör och säger vad som helst för att framhäva sig själv, ofta framför sina verk. Allting handlar om honom. Dogme 95 handlade inte så mycket om ett sätt att göra film, som om att promota Von Trier.
Jag gillade Lars Von Trier i början av hans karriär, de första filmerna och TV-serien RIKET. Men sedan fick jag nog och hans grejor blev allt fånigare och irriterande. Nu har jag förvisso inte sett DIREKTÖREN FÖR DET HELA, som påstås vara kul på riktigt, men det Von Trier fått ur sig de senaste tio åren har jag verkligen tyckt illa om. Jag ville klubba DOGVILLE och MANDERLAY som sälungar (och det jag främst minns från pressvisningarna i Cannes av dessa, var de ljudliga snarkningarna i salongen). ANTICHRIST tyckte jag var vedervärdig; trash diguised as art, ren spekulation, grafiskt sex och våld, allt gjort på ett sätt som lurar kultureliten att tro att här finns något annat.
MELANCHOLIA är dock bättre än ANTICHRIST.

Det första jag reage-
rade på när jag såg filmen klockan 21.20 på Film-
staden Entré, var att folk inte kan uppföra sig ens när de går på arthousefilmer. Vad är det med folk? Det kom av naturliga skäl inte särdeles många besökare till visningen, men mer än hälften av dessa kom precis när filmen skulle börja! Efter reklamen, under den sista trailern. Varför då? Stod de och hängde i foajén istället för att i lugn och ro gå in och koppla av i en biofåtölj? Sprang de till biografen för att hinna?
Och hur fan kan man få för sig att köpa med sig gigantiska popcornlådor till en Lars Von Trier-film? Ett ungt par på samma bänkrad som jag, satt och grävde LJUDLIGT i popcornlådorna genom hela filmen, medan två tjejer bredvid mig köpt med sig snacks i CELLOFANPÅSAR! En jävla oväsen! Hur tänker folk?
Nåväl.
MELANCHOLIA är indelad i två delar. Del ett heter "Justine" efter Kirsten Dunsts rollfigur, Dunst belönades i Cannes som bästa skådespelerska. Namnet Justine får mig självklart att tänka på markis De Sades utsatta romanfigur, och kanske är det även meningen.
Justine har precis gift sig med en ung man spelad av Alexander Skarsgård, och filmen öppnar med att de är på väg till sin bröllopsfest. Festen hålls på ett gigantiskt gods, där Justines syster Claire (Charlotte Gainsbourg) bor tillsammans med sin make (Kiefer Sutherland) och lille son. De har anlitat världens dyraste wedding planner (UDO KIER!) för att fixa allt, och alla gästerna är församlade och har väntat i flera timmar på det kraftigt försenade brudparet.
Denna första del av filmen är bitvis riktigt rolig. Själva öppningen är bedövande vacker; tjusiga, drömlika slowmotionbilder ackompanjerade av Wagners "Tristan och Isolde", direkt därefter blir det mindre tjusigt, när den här gamla vanliga, förbannade handkameran tar vid - det hoppar och skakar och det blir suddigt, och rent allmänt irriterande. Detta var kanske nyskapande för femton år sedan, men snälla, lägg av med detta oskick.
Men som sagt: del ett är emellanåt skojig - trots att det som vanligt i Lars Von Triers filmer handlar om konstiga och oftast svårt sjuka människor. Justine är uppenbart psykiskt sjuk och spenderar festen med att gå omkring och göra de mest konstiga saker, medan Udo Kier (som är lysande) anser att hon förstör hans perfekta fest (vilket hon gör). Stellan Skarsgård spelar Justines chef; direktör på en reklambyrå - och han är på festen bara för att få henne att skriva en slogan till en ny reklamkampanj. Skarsgårds rollfigur är så osannolik och bisarr att det blir ren komedi när han dyker upp.
John Hurt spelar Justines far, en av allt att döma jovialisk man, men vars lustiga beteende aldrig förklaras, medan Charlotte Rampling är Justines superbitchiga, extremt otrevliga morsa - hon är så hatisk att man undrar vad hon har på festen att göra, något även Claire undrar.
Hela denna del ett är egentligen fullkomligt poänglös, det leder förvisso fram till att Alexander Skarsgård inser att giftermålet var ett misstag; Justine är ingen människa man kan leva ihop med. Men i princip är detta bara en timme bisarra människor som gör bisarra saker.
Del två heter "Claire" och utspelar sig på godset en tid efter del ett. Nu har Justine i det närmaste blivit ett kolli och klarar sig inte själv. Claire försöker ta hand om henne. Men nu visar det sig att Claire inte helt oväntat är psykiskt instabil även hon.
Det är nämligen så här att världens undergång står för dörren. En planet som heter Melancholia är på väg på Jorden, en kollision verkar oundviklig. Claires man, som är hobbyastronom, hävdar att det inte är någon fara, Melancholia kommer att missa Jorden, men Claire är inte övertygad - och fruktan för domedagen gör henne alltmer knäpp.

Fast det är klart, Kiefer Suther-
land blir lite knäpp
han med. Och Justine klär av sig naken och lägger sig vid ett vattendrag (Kirsten Dunst har minsann råstora lökar!).
Del två av filmen skiljer sig på flera sätt från del ett. Framför allt är halvan till större delen fruktansvärt tråkig. Det är segt som sådan där hemgjord, lätt misslyckad kola man gjorde till jul på 70-talet. Men del två är även rätt löjlig - faktum är att den hela tiden ligger på gränsen till kalkonfilm, ibland tar filmen nog till och med klivet över. Mot slutet av filmen började flera i salongen att skratta - jag också - och det var säkert inte Von Triers mening.
Alla Lars Von Triers filmer utspelar sig i något slags Von Trier-värld, där ingenting är riktigt realistiskt, där alla rollfigurer är mer eller mindre psykotiska, och där all dialog är lite konstig. Men den här gången är dialogen till större delen under all kritik. Det känns konstigt att se alla dessa fina skådespelare fälla dessa taffligt författade repliker. Hade denna dialog förekommit i en annan film gjord av någon annan än Lars Von Trier (eller av någon annan, valfri arthouseregissör), hade kritiker och publik sparkat bakåt; sådan här amatörmässighet hade inte accepterats. Men som det är nu blir det ju "konst".
Okej.
Jag gillar som sagt till viss del MELANCHOLIAS första halva. Och jag gillar de vackra, drömlika slowmotionscenerna till Wagner. Och därför kan jag tilldela filmen två syndiga dvärgar. Och vad ni än gör, lita inte på de som av någon outgrundlig anledning kallar filmen för mästerverk. I SISTA MINUTEN och FÖRFÖLJAREN är mästerverk. MELANCHOLIA är en skramlande, tom tunna.
Förresten: är Kirsten Dunst värd sitt skådispris? Njä. Hon gör den gamla vanliga, utsatta, knäppokvinnan Von Trier alltid fyller sina filmer med. Och jag har aldrig riktigt gillat Dunst. Hon är trist och ser trist ut. Face facts, hon var den svaga länken i Spider-Man-filmerna; så där tradig var ju aldrig Mary-Jane i serietidningen!

(Biopremiär 27/5)

Lars von Trier icke längre önskvärd!

Ha ha ha! Jag är ledsen, eventuella von Trier-fans, men jag kan inte låta bli att skratta åt den danske regissörens senaste klavertramp. Ni har väl alla läst om att han på sin presskonferens i Cannes igår sa att han till en viss del kunde förstå Hitler och att han nog är lite av en nazist.
Som den evige provokatör von Trier är, kändes det förstås som ännu en fånig grej han sa för att chocka omvärlden och inte särdeles sanningsenligt. Men den här gången gick han för långt. Igår blev horder av människor gravt upprörda, och idag lät Cannesfestivalens styrelse meddela att Lars von Trier har förklarats "Persona Non Grata" - icke längre önskvärd.
Dansken får inte närvara vid några evenemang under resten av festivalen, även om hans film MELANCHOLIA fortfarande tävlar om Guldpalmen.
Huruvida von Trier kommer att få återvända till framtida festivaler är oklart. Läs mer i The Hollywood Reporter.

Bio: Antichrist

Lars von Trier är en fjönt. Det har jag tyckt länge nu. Jag kan erkänna att jag tyckte han var cool ungefär när han gjorde RIKET och de tidiga filmerna. BREAKING THE WAVES var väl okej. Därefter tycker jag att hans produktion är vedervärdig - även om jag inte sett DIREKTÖREN FÖR DET HELA. DANCER IN THE DARK? Trams. Dogme 95? PR-jippo för von Trier. Och det är ju i stort sett vad det hela handlar om. Von Trier marknadsför sig själv på olika kreativa sätt. Jag är fortfarande övertygad om att IDIOTERNA inte var hans egentliga film det år den tävlade i Cannes. När regissören och hans skådisar gick uppför röda mattan till galapemiären, filmade de varandra med videokameror. Jag tror att DET var den riktiga filmen. Filmen om hur de fick skämtet IDIOTERNA att gå hela vägen till Cannes. Och DOGVILLE och MANDERLAY? Kom igen - de är ju fullkomligt osebara. Fast DOGVILLE hade kanske funkat som riktig film i riktiga miljöer.

ANTICHRIST var årets skandalfilm i Cannes. Det brukar ju finnas en eller två sådana varje år i Cannes. Enligt uppgift buade stora delar av publiken, och på en presskonferens, som tydligen var kaotisk, bad en engelsk journalist von Trier att försvara varför han gjort filmen. Von Trier hävdade att hade inte behövde försvara eller motivera någonting, han gör som han vill, vilket han förstås har rätt i. Han sa även att han är världens bäste regissör, vilket han har mindre rätt i.
Filmen anses vara provocerande. Och ja: den ÄR provocerande. Den är provocerande DÅLIG, det är vad den här! Herrejävlar, vilken skit det här är! ANTICHRIST är låååångtråååkig och überpretentiös.
Willem Dafoe och Charlotte Gains-
bourg har sex i duschen i en prolog. I slooow-moootion. Den tar cirka en minut innan första inklippet på pumpande könsorgan. Ricky Bruch-tricket, alltså. Fast i sloooow-mooootion. Det är sådant von Trier kommer undan med och kallar "konst", och arthousekretsen tror honom. Själv kallar jag det spekulation, vilket det ju är. Medan paret gökar, trillar deras lille som ut genom ett fönster. I slooooow-mooooootion. Ungens död leder till att Gainsbourg blir knäpp. Hon skakar och frustar och skriker och bär sig åt, men lugnar sig lite när Dafoe sätter på henne, vilket han inte kan göra hela tiden, så de åker ut till en stuga djupt inne i skogen för att ägna sig åt terapi.
Där blir kvinnan (rollfigurerna heter ingenting) allt knäppare. Alldeles för ofta ses hon gå omkring i den dimmiga skogen. I sloooooow-moooootion. Mannen knatar omkring i naturen han med, och får se en massa djur och deras ungar som råkar illa ut på olika sätt. En fågelunge trillar ner från ett träd. En räv ser ut att slita ut ett foster från sin egen mage, men jag är inte säker. Dock börjar räven prata. Hm.
Kvinnan bli ÄNNU knäppare och så blir det våldsamt och det borras och köns-
stympas och det är naket och masturbation i skogen och, tja, kvinnan vet hur en slipsten ska dras. Bokstavligt talat. Allt detta varvas med religiöst svammel och gamla myter och bilder på kvinnomord och häxbränning och symbolik, och jag ska inte ge mig på att försöka analysera det. Den amerikanska och brittiska marknaden ska censurera och klippa om ANTICHRIST för att göra den snällare och mer "katolsk". Vad nu det är. Själv är jag totalt ointresserad av vad von Trier vill säga. Om han vill säga något. I det knappa pressmaterialet läser jag att det ska handla om kampen mellan könen, naturens inneboende ondska och kvinnans ondska som förvildas. Jaha. Filmen kan också handla om hur von Trier försöker chocka för sakens skull. Men filmen är för tråkig för att uppskattas av en publik som gillar att chockas - och här i Sverige går det inte att provocera med religiösa aspekter.
Charlotte Gainsbourg fick pris som bästa skådespelerska i Cannes. Det förvånar mig inte, skrikande, hysteriska fruntimmer indränkta i blod verkar gå hem där - jämför bara med Isabelle Adjani i POSSESSION, 1981, som även hon blev bästa skådespelerska i en pretentiös skräckfilm. Fast jag vill inte kalla ANTICHRIST "skräckfilm". Den är snarare ... ingenting. Mög. Det är vad det är. Mög. Trots att den är filmad av samme kille som fick en Oscar för fotot till SLUMDOG MILLIONAIRE! Filmen är väldigt teatral och här finns förstås inte en enda naturlig replik.
ANTICHRIST är gjord med pengar från DR, SVT, Danska Filminstitutet, Svenska Filminstituet, Nordisk Film, Tyskland, Polen, med mera. Det är alltså våra skattepengar som pumpats in i det här.





(Biopremiär 5/6)