Visar inlägg med etikett Larry David. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Larry David. Visa alla inlägg

torsdag 9 juli 2009

Bio: Whatever Works

En del har undrat varför jag, som älskar SEINFELD, inte gillar Woody Allen. Jag har aldrig sagt att jag inte gillar Woody Allen. Däremot har jag aldrig varit speciellt intresserad av Allen. Jag gillar vissa av hans tidiga filmer; "the funny early ones" och de senaste åren har han gjort flera bra filmer - till skillnad från alla andra tyckte jag att SCOOP var jättekul. Men grejorna däremellan har jag aldrig brytt mig om och en del av dem har varit riktigt trista. Men jag gillar ofta filmer om New York-bor som babblar konstant och gnäller över livet, och ja, SEINFELD är den roligaste sitcom som gjorts.
Larry David var en av SEINFELDs skapare. Lustigt, jag hade något av en SEINFELD-double feature igår; först BRÜNO av SEINFELD-författaren Larry Charles, och sedan den här. Efter SEINFELD har ju David gjort SIMMA LUGNT, LARRY, men den har jag bara sett ett par avsnitt av. Jag vet inte, men jag har ibland lite svårt för Larry David. Problemet med honom, är att han är en märklig gnällspik på riktigt. Han lär vara riktigt konstig. Och mötet mellan Larry David och Woody Allen måste vara en match made in heaven.
I WHATEVER WORKS är Larry David en viss Boris, en gnällig, hatisk man som kallar sig geni och som är halt efter att ha försökt begå självmord genom att hoppa ut genom ett fönster, vilket han förstås misslyckades med. Boris är egentligen ett riktigt rövhål, fullkomligt charmlös och ständigt babblande om hur allt kommer att gå åt helvete. Men en dag träffar han på den 21-åriga Melody (Evan Rachel Wood) som rymt hemifrån och tagit sig till New York. Av diverse skäl flyttar hon in hos Boris och fattar efter ett tag tyckte för den grinige gubbstrutten, och mot bättre vetande gifter de sig. Larry David är 62. Parallellerna till Allen själv är inte svåra att dra.
En dag dyker plötsligt Melodys morsa (Patricia Clarkson) upp. Hon gillar förstås inte vad som försiggår och försöker sammanföra dottern med en ung, stilig skådespelare. Efter ett tag blir dock denna konservativa, kristna kvinna upptäckt som konstnär, ändrar livsstil totalt och flyttar in med två män. Melody blir dock förvirrad. Är hon kär i den unge killen?
Det här är en allt annat än en lyckad film. WHAT-
EVER WORKS är över-
skriven och överspelad. Stora delar av filmen består i princip av en monolog hållen av Larry David. Och här står det uppenbart att han inte är någon skådespelare; han kan funka i smågrejor men inte bära upp en hel långfilm. När han ska visa vissa känslor är han pinsamt dålig (som när han utbrister "The horror! The horror!"). Men även övriga medverkande agerar som om det vore något slags buskteater eller nyårsrevå. I princip är det här filmad teater och det är rudimentärt filmat, vilket kan funka ibland. Men den här filmen är märkligt tafatt. Det känns som om Woody Allen - som inte medverkar alls själv - tappat greppet totalt. Som om han inte riktigt vet hur man gör och gått vilse i sitt manusförfattande. Har ingen vågat säga till honom att bearbeta sitt manus, vars story egentligen är alldeles för banal.
Bortsett från ett par grejor, är nästan ingenting roligt i WHATEVER WORKS. Och Allen gör ett fatalt misstag: han bryter den fjärde väggen. Redan i början vänder sig Larry David till oss i publiken och talar till oss. Han säger till sina kompisar att det sitter folk där ute och tittar på dem. Ingen annan kan se publiken. Men David fortsätter att då och då prata ut till oss - och detta är bland det värsta som finns. Det bryter fiktionen. Plötsligt är det som sker på filmduken inte längre något slags verklighet.
Nå. Helt hopplös är filmen inte. Och jag uppskattade New York-skildringen, små kvarter som känns som värsta idyllen, som Paris; caféer och restauranger jag genast vill besöka.






(Biopremiär 10/7)