Visar inlägg med etikett Larry Charles. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Larry Charles. Visa alla inlägg

tisdag 15 maj 2012

Bio: The Dictator

Foton copyright (c) UIP Sweden
Att följa upp BORAT kan inte vara det lättaste. Det märktes redan 2009, när Sacha Baron Cohen släppte loss BRÜNO; en mockumentär i samma stil som den nu närmast legendariska BORAT, men som inte nådde riktigt samma höjder. Att fortsätta i denna stil ytterligare en gång fungerar säkert inte, därför är THE DICTATOR (som inte har något med THE GREAT DICTATOR, alltså Chaplins DIKTATORN, att göra) Cohens första traditionella film sedan ALI G INDA HOUSE från 2002. Om vi nu inte räknar alla de filmer i vilken Cohen haft biroller. Och med traditionell film menar jag en film med handling, skådespelerare, rollfigurer och annat som utmärker en spelfilm och som dokumentärer - och mockumentärer - ofta saknar.
Resultatet här väl blivit ... sådär.
BORAT- och BRÜNO-regissören Larry Charles är fortfarande den som håller i spakarna, medan Sacha Baron Cohen förvandlats till sin nye figur; diktatorn Aladeen från den fiktiva afrikanska staten Waadeya. Inspirerad av Kim Jong-Il (vars minne filmen är tillägnad) styr stollen Aladeen med järnhand. Alla som säger emot honom avrättas. Aladeen lever dock i ständig fara, flera mordförsök på honom utförs, men det är alltid dubbelgångare som stryker med. Cohen spelar även en extremt korkad bondtölp som anlitas som dubbelgångare. Ben Kingsley är Tamir, Aladeens säkerhetschef - som snart visar sig vara den som ligger bakom alla mordförsök.

Aladeen vill väldigt gärna ha kärnvapen och håller på att bygga egna missiler - det viktigaste är att de är stora och spetsiga. FN oroar sig för kärnvapenprogrammet, så Aladeen bjuds över till New York för att hålla ett anförande om detta. Väl på plats slår Tamir och hans mannar till igen. Aladeen tillfångatas, skägget rakas av, men innan man hinner döda honom, lyckas han fly.
Den korkade dubbelgångaren slängs in som diktatorn som ska hålla talet, medan den riktige Aladeen irrar runt på stan och gör allt för att åter släppas in på hotellet där han och hans stab bor. Han råkar träffa den söta aktivisten Zoey (Anna Faris), som hatar Waadeya och driver en ekologisk affär med lesbisk toalett. Aladeen konstaterar att han kan utnyttja Zoey, som inte känner igen honom, för att ta sig in på hotellet, och tar anställning i hennes butik. Han börjar motvilligt konstatera att han hyser känslor för dvärgpojken med bröst, det vill säga Zoey.

THE DICTATOR känns märkligt återhållsam - och ibland nästan tillrättalagd. Emellanåt tar man i för kung och fosterland, och fläskar på med de mest politiskt inkorrekta inslag man kan hitta på - Aladeen är självklart en misogyn, egocentrisk, rasistisk och otroligt fördomsfull människa. I vanligt ordning brer Cohen på rejält med judeskämt - han kommer ju undan med sådant, eftersom han är jude själv. Och så fort tillfälle ges, slängs det in allmänna, grova skämt - en gravid kvinna tvingas förlösas på det mest bisarra sätt, Aladeen bajsar i frihet och träffar en kvinna i huvudet.
Men trots detta blir filmen märkligt politiskt korrekt. Den här gången är det nämligen en film med tydligt budskap. Aladeen räknar upp alla fördelar en diktatur har - och allt han nämner passar in på USA. Och som i alla romantiska komedier av standardmått, inser han ett och annat när han väl fattat tycke för Zoey, och han börjar så smått att ändra på sig.

Tempot är lite svajigt. Ibland blir det lite småsegt. Men jag måste även nämna att jag såg filmen på en pressvisning med väldigt få besökare - och alla satt knäpptysta mest hela tiden. Jag kan mycket väl tänka mig att THE DICTATOR upplevs som betydligt roligare och mer tempofylld om man ser den i en salong fulsatt med en asgarvande publik. Det var knappt någon som skrattade alls när jag såg filmen.
För att sammanfatta: THE DICTATOR är en okej film, många scener är väldigt, väldigt roliga, Sacha Baron Cohen är såklart bra, Anna Faris är självklart bra, men filmen går inte att jämföra med de tidigare filmerna. Den här skulle man nästan kunna visa för sina morföräldrar. Eller sin småskolefröken.






(Biopremiär 16/5)

torsdag 9 juli 2009

Bio: Brüno

Jag såg BORAT på en hemlig midnattsvisning en tid innan premiären. Versionen som visades var aningen längre än den som kom att gå upp på bio och publiken bestod av specialinbjudna kids som pissade på sig av skratt. Och ja, själv tycke jag att BORAT var något av det roligaste jag sett. När filmen gick upp på bio ett par månader senare, såg jag om den - och även om den fortfarande var kul, tyckte jag inte at den var lika hejdlöst fantastisk som första gången jag utsattes för den.
När nu BRÜNO skulle få premiär var mina förväntningar blandade. Skulle det bli otroligt kul, eller bara ett desperat försök att upprepa BORATs framgångar? Figuren Brüno kände jag knapt till, jag hade sett honom dyka upp ibland, men inte lagt honom på minnet på samma sätt som Borats TV-framträdanden.
Okej, nu har jag sett BRÜNO - och det med stort nöje. Sacha Baron Cohen är den homosexuelle österrikiske modegurun Brüno (Österrikes störste superstar sedan Hitler) som får sparken från sitt superpopulära TV-program "Funkyzeit" efter att ha åkt till en modeshow i Milano och iklädd en dräkt av kardborr ställt till det. Brünos pojkvän; pygmén Diesel, lämnar honom. Då bestämmer sig Brüno för att åka till Los Angeles för att bli den störste homosexuelle filmstjärnan sedan Arnold Schwarzenegger, och tillsammans med sin trogne och gråe assistent Lutz (svenske Gustaf Hammarsten från TILLSAMMANS) far han dit.
I USA går det inte något vidare. Han gör ett pilotavsnitt till en TV-show, men panelen på TV-kanalen bedömer det som det värsta jävla skit de någonsin sett - trots en exklusiv intervju med Harrison Ford. Brüno får en ny idé: liksom Bono och Sting, ska han skapa världsfred, så han åker till Mellanöstern och gör sitt bästa utan att lyckas.
På vägen hem adopterar han en bebis i Afrika som han döper till O.J. - Madonna och andra har ju blivit superberömda med hjälp av adoptivbarn. När inte heller detta går vägen, beslutar Brüno sig för att bli straight och tar till olika sätt för att lyckas med detta.
I BRÜNO har Cohen och hans regissör; SEINFELD-författaren Larry Charles, inte lagt ribban lågt. De har grävt ett hål i marken för ribban. Och trots att filmen handlar om en modeguru, är detta ingen satir över modevärlden. Förvisso går Brüno hela tiden omkring utspökad i diverse märkliga kreationer, men filmen går egentligen bara ut på en sak: bögskämt och hur människor beter sig när de råkar ut för världens bögigaste man.
Det är svårt att komma undan med bögskämt i dagens samhälle. Liksom skämt om invandrare, judar, kvinnor, tjocka, oavsett hur harmlöst, träffande, roligt eller överdrivet det är. Så tillvida man inte själv är homosexuell, tjock, judisk invandrarkvinna, förstås. Själv får jag bara skämta om medelålders vita män. Och enbart sådana från Skåne.
Men bögskämten i BRÜNO är beyond bögskämt. De är så groteskt överdrivna att jag har svårt att tänka mig att bögar kan ta anstöt. De enda som inte lär kunna skratta åt BRÜNO är väl konservativa kristna - och vissa traderövar: det var rätt märkligt att se den här filmen på en pressvisning. Av naturliga skäl fåtalig publik, varav en del skrattade högljutt mest hela tiden medan några andra satt knäpptysta. I synnerhet ett fruntimmer som inte är känt som humorns högborg såg lidande ut under de få 81 minuter BRÜNO varar.
Till skillnad från BORAT, är inslagen i BRÜNO uppenbart fejkade. Flera av de medverkande är antagligen skådespelare. Där BORAT byggde på huvudpersonens naivitet som fick de som utsattes för honom att slänga ur sig de mest häpnadsväckande saker, går Brüno fram som en ångvält. Han är bög och vill böga. That's it. Hela tiden.
Men visst fan är det här roligt. Ibland är det skitkul. Ett par gånger skrattade jag nästan så att jag grät. Filmen innehåller även ett fantastiskt Mel Gibson-skämt. Synd bara att LaToya Jackson klipptes bort. Med lite tur dyker hon väl upp som bonus på DVD:n. Trots sin korta spellängd, känns filmen dock aningen lång.






(Biopremiär 10/7)