Bio: The Matrix Resurrections

Foton copyright (c) Warner Bros. Pictures

När den första MATRIX kom 1999, recenserade jag den i den kortlivade tidskriften Total Film. Jag var en av de få som gav den dålig kritik - jag vill minnas att jag satte en tvåa. Jag tyckte att den hade coola effekter och actionscener, och några intressanta idéer, men jag anmärkte på, bland annat, den bitvis usla dialogen och en del mindre bra skådespelarinsatser. Men nu gick ju filmen och blev både en succé och ett fenomen ändå.

Den andra filmen, MATRIX RELOADED, såg jag i Cannes. Det enda jag minns, är en bilkrasch i slowmotion. Det är faktiskt det enda jag minns. Efter visningen kutade jag till presskonferensen, och när denna var över, kutade jag till pressrummet för att skriva en artikel om filmen. Jag gick fram till disken för att be om tillgång till en dator. Killen bakom disken spände blicken i mig och sa "Mister Anderson ...".

Den tredje filmen, MATRIX REVOLUTIONS, har jag inga minnen av alls. Jag såg den på Maxim i Landskrona, vi var tre-fyra pers på visningen, och jag övervägde att gå därifrån. Jag led filmen igenom. En kille bakom mig reste sig för att gå ut, men utgången var av någon anledning låst, och han skrek "Hur fan kommer man ut härifrån?!".

Arton år senare har det alltså gjorts en fjärde MATRIX-film, denna gång har Lana Wachowski regisserat utan Lilly Wachowski. Jag kan väl inte påstå att det är en film jag längtat efter att se. Dock kunde det vara kul att se Keanu Reeves igen.

Jag såg om den första MATRIX igår, jag hade inte sett den på tjugo år. Jösses - var den verkligen så här tråkig? Den var mycket tråkigare än jag mindes. Och nästan allting går i grönt. Alla ser sjösjuka ut. Värst i filmen är fortfarande den gravt lillgamla pojken som pratar om en sked.

... Och nu har jag även sett THE MATRIX RESURRECTIONS.

Den här nya filmen börjar rätt bra. Det visar sig nämligen att de tre första MATRIX-filmerna egentligen är en trio framgångsrika TV-spel, skapade av Thomas Anderson (Reeves), som jobbar på ett stort spelföretag. Nu vill Warner Bros (litet inhopp av Christina Ricci med festlig frisyr) göra ett fjärde spel.

Thomas mår inte helt bra psykiskt, han har en gång försökt ta livet av sig och han går till en psykolog (Neil Patrick Harris). På ett fik ser han dagligen en kvinna som tillsammans med sina barn kommer in och köper kaffe, Tiffany (Carrie-Anne Moss). Thomas presenteras för Tiffany, och han tycker att det är något märkligt med henne - hon påminner om gestalten Trinity i hans spel.

Plötsligt kliver en ny version av Morpheus (Yahya Abdul-Mateen II), tillsammans med ett skjutglatt gäng, in i Thomas' värld. För det visar sig att hans Matrixspel bara är spel i en simulation av hans värld. Thomas är förstås Neo, den utvalde, och får svälja en röd tablett, och så hamnar han i den där maskinvärlden, eller vad den kallas, där människor används som batterier och hålls nedsövda av något slags maskinbläckfiskvarelser. Det här är en metafilm, en film om sig själv.

... Och här någonstans tappade jag intresset. Delvis är THE MATRIX RESURRECTIONS en nyinspelning av den första filmen, med andra skådespelare och andra rollfigurer. Större delen av filmen är ... Tja, jag vet inte vad det är. Extremt humorbefriat. Evighetslånga dialogscener med klumpiga, ofta obegripliga repliker. Obegripliga om man inte är MATRIX-fantast och har järnkoll på filmerna, alltså. Jag har inte sett film två och tre sedan de kom, så allt som anspelar på dessa filmer går mig över huvudet. Det är pseudo-existentiellt, pseudo-metafysiskt och pseudo-intellektuellt. På sätt och vis känns den här filmen som en fan-film: som om några MATRIX-fantaster fick chansen att göra en uppföljare.

Men actionscenerna, då? Dessa är förhållandevis få, och i likhet med alldeles för många moderna filmer, går det inte alltid att se vad som sker. Det är för snabbt klippt, för många vinklar, och det är för mörkt. Bullet-time var en revolutionerande teknik när den kom 1999, men idag innehåller ju var och varannan actionfilm mängder av datorgenererade effekter. Idag känns det fräscht med actionscener gjorda helt utan datorer.

THE MATRIX RESURRECTIONS varar två och en halv timme, och jag satt mest och väntade på att den skulle ta slut. Med undantag för inledningen, kanske den första halvtimmen, tyckte jag att det här var fruktansvärt tråkigt. Något alldeles makalöst tråkigt. Keanu Reeves gick omkring på filmduken och såg förvirrad ut, och jag gäspade och sträckte på mig. Under eftertexterna spelas en cover på Rage Against the Machines' "Wake Up" med Sebastian Böhm, och jag tänkte, jaha, nu är det dags att vakna. Den enda orsaken till att jag inte sätter en etta i betyg, är nog för att jag sätter alldeles för många ettor. 

Nu ser jag istället fram emot att få se Keanu Reeves i JOHN WICK: CHAPTER 4.

Han har förresten intressant skäggväxt, Keanu Reeves. Det går en bra bit upp mot ögonen. Det är lite varulv över pågen.

 

 

 

(Biopremiär 22/12)

Bio: Jupiter Ascending

Foton copyright (c) Warner Bros.

Syskonen Wachowski; Lana och Andy, är tillbaka och bevisar ännu en gång att de var ett one hit wonder - eller möjligtvis ett two hit wonder, eftersom jag vill minnas att BOUND var rätt okej. Men det är ju MATRIX de här två slog igenom med, och sedan dess har de bara presterat mer eller mindre osebar smörja: de två uppföljarna till MATRIX, därefter SPEED RACER, och nu senast kolossalfloppen CLOUD ATLAS.

JUPITER ASCENDING lär knappast styra upp Lanas och Andys karriär. De har själva skrivit, producerat och regisserat, men det här känns som något av M Night Shyamalan. Det är lika illa. Om inte värre.

Filmtiteln syftar på horoskop; Jupiter stiger, exakt vad det betyder vet jag inte, eftersom jag är fullkomligt ointresserad av mumbojumbo som horoskop. Historien börjar i Ryssland, där vi träffar en kille som gillar att kika på planeterna med sitt teleskop. Hans fru är höggravid och killen vill döpa ungen till Jupiter. Plötsligt störtar det in beväpnade karlar, skjuter ihjäl killen och stjäl telskopet. Den gravida kvinnan flyr till USA och ombord på ett fartyg föder hon sin dotter; Jupiter Jones.

Jupiter växer upp till Mila Kunis och jobbar med att städa toaletter i Chicago. Samma fina yrke Ken Shabby hade, om än inte i Chicago! Men vad Jupiter inte vet är att hon egentligen är, öh, något slags drottning, och, hm, äger Jorden. Eller hur det var.

Ute i rymden finns en mäktig dynasti. De handlar med planeter och Jorden är visst bara något slags skördeplanet, där befolkningen skördas för att rymdvarelserna ska kunna leva för evigt. Eller något sådant. Av någon anledning måste Jupiter kidnappas och skickas upp i rymden. Eddie Redmayne spelar den synnerligen onde Balem, som är den mäktigaste, verkar det som, och han pratar långsamt med hes, viskande röst.

Tack och lov verkar den goda sidan, vilka de nu är, ha skickat en duglig karl för att rädda Jupiter - han heter Caine Wise (Channing Tatum) och har byggts ihop av militären; han är en kombination av människo- och varg-DNA. Och han har flygande skor. Förföljd av vad jag tror är prisjägare hittar Caine Jupiter och de drar iväg till en bondgård. Där bor Sean Bean, som spelar Caines rymdkollega Stinger. Caine och Stinger börjar slåss, men så plötsligt leker Jupiter med några hundra bin; gården är full av bin. Vi får lära oss att bin kan känna igen kungligheter och plötsligt börjar alla att titulera Jupiter "hennes majestät".

Sedan tar de sig upp i rymden för att fajtas med Balem. I rymden finns även en tosing som vill gifta sig med Jupiter för att tillskansa sig makt.

Låt mig ta det positiva först: JUPITER ASCENDING är fantastisk att titta på. När jag var barn brukade jag låna en bok som heter "2000-talets Foss" med science fiction-målningar av Chris Foss. Maffiga bilder på rymdskepp, dessa gjorde stort intryck på mig. Jag tänkte på detta när jag såg Wachowskis film. Jag tänkte även på tecknade serier av Philippe Druillet, Moebius, Jean-Claude Mézières, och ibland på David Lynchs filmatisering av DUNE; en påkostad film som floppade å det grövsta när den kom.

Men vackra bilder är inte allt. Visst kan estetiken ibland rädda svaga berättelser, men JUPITER ASCENDING är ett hopplöst fall. För det första har vi en dum och fullkomligt omöjlig sörja till historia. Det är möjligt att det inte alls är så komplicerat som det framstår som - om Wachowskis bara vetat hur man berättar vettigt. Personregin är under all kritik. Dialogen är löjeväckande. Här finns ett slags kärleksscen, nä, vänta, det är nog två stycken, som är bland det sämsta jag sett i det facket.

Mila Kunis är söt och sympatisk som Jupiter, men det finns ingen som helst kemi mellan henne och Channing Tatum. Hans Caine saknar personlighet helt och hållet, han är bara något slags kampsortskunnig biff som slängts in för att beskydda den förvirrade Jupiter. Och - han ser ju inte klok ut. Tatum ser ju lite lustig ut i vanliga fall med sina tätt sittande ögon och utstående öron. Tänk honom då med spetsiga öron och påklistrat bockskägg. Och flygande skor.

Rent allmänt är designen av vissa rymdvarelser inte speciellt genomtänkt. En tjej har världens största öron, en kille ser ut som en uggla, en tredje liknar en elefant. Härskarrasen ser förstås ut som aristokratiska, västerländska människor. De tre prisjägarna, varav en är en asiatisk brud med blått hår, ser ut att komma från en Tromafilm, eller en rollspelsklubb. På ett par ställen försöker man sig på medveten humor, det blir inte så bra. Filmen innehåller en väldigt massa action, men eftersom det är fullkomligt omöjigt att bry sig om de här rollfigurerna, blir det bara ointressant, irriterande och oengagerande.

JUPITER ASCENDING är stor, maffig, överlastad, lång, förvirrad, ospännande, fruktansvärt tråkig, och något av det dummaste och mest ogenomtänkta man kan se på bio. Jag gillar ju egentligen space opera, men det här är riktigt, riktigt kasst.

... Det enda jag uppskattar här är att Mila Kunis städar toaletter. (Notera att jag inte klämt in ett skämt om att spola den här filmen!)

(Biopremiär 6/2)

Bio: Cloud Atlas

Foton copyright (c) Noble Entertainment

En kväll för ett par veckor sedan gick jag förbi Filmstaden Storgatan precis när publik strömmade ut på Davidshallsgatan. "Kan någon berätta vad i helvete det var jag just såg?" sa en kille. "Påminn mig om att jag aldrig mer ska se en film som är tre jävla timmar lång!" stånkade en tjej.

Det var CLOUD ATLAS som hade förhandsvisas, en film baserad på en bästsäljande roman av David Mitchell - och en riktigt fet flopp på bio. Hundra miljoner dollar kostade filmen att göra, och det har den inte spelat in. Av uppenbara skäl.

De forna bröderna Wachowski, Larry och Andy, har ju nu gått och blivit syskonen Wachowski, eftersom storebror Larry har bytt kön och blivit storasyster Lana. Det hade förstås varit roligare om de bytte kön båda två, så att bröderna Wachowski plötsligt blev systrarna Wachowski, men så roligt får vi inte ha det. Nä, de här syskonen regidebuterade 1996 med trevliga thrillern BOUND och 1999 fick de en jättehit med MATRIX. Därefter har det gått utför. MATRIX RELOADED hade sina stunder, men när jag såg MATRIX REVOLUTIONS kände jag verkligen för att lämna salongen. Och detta följde de upp med monumentalfloppen SPEED RACER. Uppenbarligen var Wachowskis ett one hit wonder.

Tom Tykwers på sin tid hajpade SPRING LOLA såg jagförst när den kom på DVD - och jag blev inte så där jätteimponerad. Var det allt? THE INTERNATIONAL kändes mest som ett magplask; en tafflig Europudding. Däremot ser jag att jag gav Tykwers film TRE en trea i betyg - men jag kommer knappt ihåg den filmen.

CLOUD ATLAS är regisserad av trion Tykwer, Wachowski och Wachowski. De tre har även skrivit manuset och varit med och producerat.

Det borde de inte ha gjort.

Nu har jag inte läst Mitchells roman, men det går säkert att göra en utmärkt filmatisering av den - om man gör den som en femtontimmars TV-serie, som någon sa. Den här 172 minuter långa biofilmen är allt annat än bra - och jag känner nu att jag nog borde ha skrivit min recension direkt efter pressvisningen häromveckan, eftersom mina minnen av filmhelvetet bleknar allt mer för varje minut. Jag undrar också vad i helvete det var jag såg. Det här är sex stycken berättelser som utspelar sig under olika tidsåldrar; under olika århundraden och till och med på olika planeter, och de berättas parallellt. Uppstyckade i korta avsnitt. Det klipps hela tiden och det hoppas fram och tillbaka.

Redan öppningsscenen fick mig att undra. En hårt sminkad Tom Hanks sitter utspökad på en planet (eller var det Jorden i framtiden?) och håller en lång monolog - som inte funkar alls. Högtravande, pretentiöst - och taffligt genomfört. Och så fortsätter det! Ett fartyg får problem när det seglar över Söderhavet, ett mord i San Francisco ska lösas på 1970-talet, i ett framtida Korea hålls klonade människor som slavar och så vidare ... Och samma skådespelare återkommer i olika roller i berättelserna. Hanks, Halle Berry, Hugh Grant, Jim Broadbent, Susan Sarandon, Hugo Weaving, och väldigt många fler. Oftast är de hårt sminkade eller kraftigt maskerade. Så till den milda grad att man bara ser gummimasken och inte rollfiguren. Titta, där är Hugh Grant igen! Ibland spelar män kvinnor och vice versa. Och i slutändan leder det hela fram till att störst av allt är kärleken. Eller något sådant.

CLOUD ATLAS känns som att bläddra i några nummer av Heavy Metal och skumläsa avsnitt av följetongsserierna. Korta snuttar som var för sig blir poänglösa, och som sammansatta inte blir sådär väldigt mycket bättre. Och precis som i Heavy Metal, är det oftast flashigt utfört. Plötsligt kastas vi in i feta actionscener; imponerande scenerier och fantastiska effekter. Här finns till och med en del splatter. And it doesn't make sense.

Stora delar av filmen känns som skolteater. Emellanåt spelar Tom Hanks över så att tulpanerna vissnar och latexmaskerna flagnar.

Jag vill faktiskt gå så långt att jag kallar CLOUD ATLAS osebar. Det här är mördande tråkigt, segt, förvirrande, dumt, irriterande och allt möjligt annat, negativt. Det spelar ingen roll att filmen är stjärnspäckad och ibland tjusig att se på. Det här går ju inte att titta på.

Det är precis som om Tom Tykwer och Lana och Andy Wachowski inte vet hur man berättar på film.

 

(Biopremiär 22/2)