Bio: Crimes of the Future

Foton copyright (c) Nonstop Entertainment

För ett tag sedan satt jag och tittade på ett par av David Cronenbergs tidigaste filmer; de han gjorde före långfilmsdebuten 1975 med FROSSA. Filmer som STEREO (1969) och CRIMES OF THE FUTURE (1970), vilka känns som filmskoleprojekt - vilket de väl även mer eller mindre är. Ärligt talat är dessa filmer närmast totalt osebara. Det handlar om superpretentiösa, olidligt långsamma filmer. De håller inte långfilmslängd, men de känns som om de är fjorton timmar långa.

På 1980-talet blev David Cronenberg en av mina favoritregissörer, det var nästan något magiskt över hans namn. Hans märkliga body horror-filmer var unika - och eftersom de var inspelade i gråaste Toronto såg de ibland nästan svenska ut. Jag minns att Hvilans Video i Landskrona hade SCANNERS (1981) under disk, eftersom videoutgåvan, till skillnad från den version som visats på bio, var helt oklippt. Killen i videobutiken var rädd att någon videopolis skulle komma in och beslagta filmen och anmäla honom och butiken. Jo, det var lite att ta i. 

Med THE DEAD ZONE (1983) och FLUGAN (1986) blev David Cronenberg lite mainstream - det här var populära skräckfilmer som gick hem hos den breda publiken, samtidigt som de fortfarande var väldigt cronenbergska.

Under 1990-talet gick Cronenberg - precis som Clint Eastwood - från att vara filmcensurens hatobjekt till att bli filmkritikernas gullgosse, och hans filmer tävlade i Cannes och på andra prestigefyllda festivaler. Han lämnade skräckfilmen för andra genrer, han blev alltmer ojämn och ointressant. Magin försvann från namnet David Cronenberg. Visst har han fått ur sig några riktigt bra filmer de senaste decennierna, som A HISTORY OF VIOLENCE, men mycket har varit riktigt dåligt. Jag noterar till min förvåning att jag satte en tvåa på COSMOPOLIS (2012), jag var säker på att jag gett denna plågsamma uselhet en etta i betyg. Jag noterar även att jag inte ens sett MAPS TO THE STARS - jag har den fortfarande inplastad i hyllan.

David Cronenbergs nya film CRIMES OF THE FUTURE har inget mer än titeln gemensamt med filmen från 1970. Jo, förresten, en grej till: de är båda svåra att sitta igenom. Jag hade vissa förhoppningar på denna nya film. CRIMES OF THE FUTURE är en återgång till body horror-genren, och när den visades i Cannes i våras hade ett antal biobesökare äcklade flytt salongen.

CRIMES OF THE FUTURE utspelar sig i något slags framtid där alla bor i mer eller mindre raserade hus. Filmen är inspelad i Grekland och enligt uppgift är alla interiörscener inspelade i en och samma lagerlokal. Filmen ser betydligt billigare ut än de 35 miljoner dollar den ska ha kostat - jag gissade på tio miljoner, högst.

Denna värld är befolkad av besynnerliga, bisarra, perverterade människor som inte verkar ha några andra intressen än dekadenta cocktailpartyn, performanceföreställningar och kroppsmodifikationer. Några vanliga människor existerar inte. Super-8-kameror är också populära här.

Viggo Mortensen och Léa Seydoux spelar performanceparet Saul Tenser och Caprice. Sauls kropp muteras och utvecklar nya inre organ, som Caprice opererar ut inför publik. Saul får ibland sina inre organ tatuerade. Paret har även något slags automatisk obduktionskista som Caprice styr; Saul ligger i denna och blir uppskuren med knivar. 

Folk känner inte längre smärta och kirurgi har blivit som sex för dessa människor. I Cronenbergs film CRASH (1996) blev folk sexuellt upphetsade av bilkrascher, den här gången njuter de av att få skalpeller inkörda i sitt inre.

Eventuellt är filmens tema människans inre skönhet. Bokstavligt talat. Men det framgår inte riktigt vad det är Cronenberg vill med det här, om han nu vill något. I handlingen figurerar även en polis eller agent, eller vad han nu var, som är på jakt efter folk som utför olagliga operationer. Kristen Stewart och Scott Speedman spelar ett besynnerligt läkarpar som ägnar sig åt olagligheter.

Det är en prestation att lyckas göra en film om kroppsmodifiering, med massor av geggiga närbilder på knivar som skär i kroppar, så här bedövande tråkig - men Cronenberg har tammefan lyckats! CRIMES OF THE FUTURE är en häpnadsväckande tråkig film. Jag kämpade för att hålla mig vaken.

Detta är en otroligt pretentiös film och till större delen känns det som filmad teater. Dialogen är vedervärdig, den känns författad och onaturlig. Dessutom är det inte bara människors kroppar som muterats, även språket har förändrats, och alla pratar konstigt. Alla repliker är krystade. Alla pratar långsamt och det är konstpauser mellan replikerna. Det känns som om Cronenberg glömt bort hur man gör film, och plötsligt återgått till att göra den typ av filmskolefilmer han gjorde på 60-talet.

Nu sitter det förstås trots detta Cronenberg-fans därute som tycker att detta är skitbra. De dyrkar Cronenberg. Cronenberg kan inte göra några misstag. Men det här är skittråkigt - och faktiskt rätt fånigt. Antagligen försöker Cronenberg chocka publiken, men det är svårt att bli chockad när man inte bryr sig om någonting av det som visas - vare sig handling eller rollfigurer. Förutom Cronenbergs mest hängivna fans har jag ingen aning om vilka som kommer att titta på- och uppskatta CRIMES OF THE FUTURE.

Howard Shore bidrar med sövande filmmusik - det här är så långt ifrån musiken till SCANNERS och FLUGAN man kan komma.

Jag sätter en tvåa i betyg, eftersom jag minns COSMOPOLIS som ännu tråkigare. 

 

 

 

 

(Biopremiär 7/10)

Bio: No Time to Die

Foton copyright (c) SF Studios

Så är den då här till slut, NO TIME TO DIE, den sista filmen med Daniel Craig som James Bond. NO TIME TO DIE skulle ju gått upp på bio redan våren 2020, men så kom det en pandemi i vägen, och premiären sköts upp gång på gång - samtidigt som intresset för filmen svalnade alltmer, inbillar jag mig. Men, nu har jag sett den.

Inför filmens ursprungliga premiärdatum såg jag om alla Bondfilmerna. Ja, kanske inte riktigt alla, jag valde nog bort några. Nu är det alltså ett och ett halvt år sedan jag gjorde detta återbesök, men omtitten gjorde att jag fick omvärdera en hel del av filmerna.

Jag brukar hävda att 1969 års I HENNES MAJESTÄTS HEMLIGA TJÄNST med George Lazenby är den bästa Bond-filmen. Det tycker jag nog fortfarande. Men - de filmer jag sett om flest gång sedan de kom, och som jag fortfarande ser om lite då och då, är de som kom mellan 1977 och 1981, det vill säga ÄLSKADE SPION, MOONRAKER och UR DÖDLIG SYNVINKEL. MOONRAKER var den första Bondfilm jag såg, när den kom 1979. Jag var i London med mina föräldrar 1977 och imponerades djupt av den enorma affischen utanför Odeonbiografen, Bond var överallt, men det dröjde till en sommarrepris någon gång efter 1979 innan jag faktiskt såg filmen. 

ÄLSKADE SPION i London 1977.

MOONRAKER är en film man inte får tycka om - men jag jag tycker att den är fantastiskt kul. Bitvis otroligt dum, men konstant underhållande och med imponerande studiobyggen. De här tre filmerna från 1977-1981 har det gemensamt, de är fantastiskt underhållande. Därefter började Roger Moore, och filmerna med honom, tackla av. Att jag har ett nostalgiskt förhållande till de här tre filmerna spelar förstås också in.

"Men det är ju Sean Connery som är den riktige Bond!" utbrister många av er. Visst, Connery är bra i sina filmer - men filmerna håller inte riktigt, tycker jag. Jag mindes MAN LEVER BARA TVÅ GÅNGER som fantastisk, men även den tyckte jag var lite väl träig. Faktum är, att den Conneryfilm jag nu gillade bäst, är comebacken utanför den egentliga serien; NEVER SAY NEVER AGAIN från 1983. Den tycker jag dessutom är en av 80-talets bästa Bondfilmer. De som är 20-30 år äldre än jag har en nostalgisk relation till Sean Connery, på samma sätt som jag har en till Roger Moore.

Jag tillhör de som accepterade Timothy Dalton på en gång, jag hade inga som helst problem med honom, tvärtom tycker jag att han är jättebra i rollen, även om humorn skruvades ner rejält. Det blev bara två filmer för hans del, och de bjuder på robust 80-talsaction.

Med start 1995 gjorde Pierce Brosnan fyra Bondfilmer. Jag hade inte sett de här sedan de kom, innan jag såg om dem förra året. Jag mindes Brosnan som en bra Bond i en ojämn filmserie. Jag recenserade ett par av dem i HD/NST, och en rubrik löd "James Bond räcker inte till". Jag måste säga att det inte var speciellt kul att se om de här - Brosnan är nog den sämste James Bond hittills. Det är först i den sista filmen, den flängda och festliga DIE ANOTHER DAY, han känns bekväm i rollen, och agerar charmigt avspänt som i sin TV-serie REMINGTON STEELE.

Så kommer vi då fram till Daniel Craig. En herre jag aldrig riktigt accepterat som James Bond. CASINO ROYALE var en rejäl nystart, och tonen blev hårdare och aningen mer realistisk. Nu gav man sig åter på att göra det man försökte göra på 80-talet med Daltons filmer, fast den här gången gick det hem hos publiken.

Jag tyckte att CASINO ROYALE, 2006, var bra, med filmen därpå, QUANTUM OF SOLACE, var bara en obegriplig och öronbedövande actionorgie. När jag såg den 2008 klagade jag och de flesta andra på att det var omöjligt att följa med i handlingen - till och med Judi Dench sa att hon inte riktigt förstod vad filmen handlade om. Jag såg om QUANTUM, och jag har redan glömt vad den handlar om - men jag tror att det är någon variant på Polanskis CHINA TOWN.

SKYFALL är dock en fantastisk film. Det är en fantastisk film. Det är en majestätisk film. Den är vacker och fascinerande. Men! Precis som Craigs övriga filmer, vill jag inte riktigt kalla den för en Bondfilm, även om filmens huvudperson är en agent som heter James Bond. SKYFALL följdes av SPECTRE. En del reagerade på att jag skrev en positiv recension av denna. Många hatade SPECTRE. Jag vet inte riktigt varför så många hatade den. Själv hade jag längtat efter att åter få se en överspelande skurk och lite mer tjoflöjt.

... Och då har vi kommit fram till NO TIME TO DIE. Daniel Craig tackar för sig. Distributören lät meddela att vi absolut inte får ha med några spoilers i våra recensioner, vi får inte förstöra nöjet för publiken. Hmm ... Det brinner verkligen i fingrarna, delar av filmen bygger nämligen på överraskningar. Innan filmen startade skojade en kollega om hur den skulle sluta, och han hade tammefan rätt!

Nå. NO TIME TO DIE, som regisserats av Cary Joji Fukunaga (kan man göra JANE EYRE kan man göra Bond!), inleds med en hela 25 minuter lång prolog. En liten fransk flicka bor med sin vinpimplande morsa i ett ödsligt hus bland snöiga berg. En maskerad man kommer in och skjuter ihjäl den berusade kvinnan som degar i soffan, men det är kvinnans make mördaren är ute efter. Flickan kommer undan.

Vi hoppar några decennier fram i tiden, och flickan har vuxit upp till dr Madeleine Swann (Léa Seydoux), James Bonds flickvän, som vi presenterades för i SPECTRE. Bond, den late drulen, har gått i pension, och häckar med Madeleine på Jamaica. Men, när de åker till Italien och Bond besöker sin gamla kärlek Vespers grav, dyker det upp folk som försöker ta kol på honom. Han gissar att Madeleine döljer något, så han säger upp bekantskapen och sätter henne på ett tåg.

... Och först nu följer förtexterna, till vilka det rätt trista ledmotivet spelas.

Fem år senare. Bond är fortfarande pensionär, när CIA-agenten Felix Leiter (Jeffrey Wright) dyker upp och behöver hjälp. Brottsorganisationen Spectre är i farten igen. Blofeld (Christoph Waltz) sitter i fängelse, men verkar styra allt från sin cell. En forskare spelad av svenske David Dencik har kidnappats, han har utvecklat det slutgiltiga kemiska vapnet; Herakles, som riktas in på offrens DNA. Spectre vill förstås använda detta. Men allt är inte som det ser ut. Och den maskerade mannen från prologen dyker förstås upp igen, han är en viss Lyutsifer Safin (Rami Malek), som pratar med obehaglig röst och som är filmens huvudskurk.

Pensionären Bond klampar upp till Secret Service, och där visar det sig att han ersatts med en ny 007:a, en kvinna som heter Nomi (Lashana Lynch). Chefen M (Ralph Fiennes) gillar inte att Bond jobbar för CIA, så han sveper ett par glas whisky, vilket ju är brukligt. Bond ger sig iväg för att hitta- och stoppa Safin, och Madeleine dyker förstås upp igen, eftersom hon står högt upp i rollistan.

NO TIME TO DIE lider av ett par stora problem. Det främsta problemet är att den är åt helvete för lång. Den varar två timmar och 43 minuter. Den är en hel timme för lång - och denna sista timme känns som en enda stor antiklimax. Den bygger upp till ett slut jag personligen tycker är riktigt, riktigt visset. Men, fram till denna sista timme tyckte jag att filmen var riktigt bra.  

Det andra problemet är filmen gjorts till något slags märklig snyftare. James Bond är djupt förälskad i Madeleine, och han saknar Vesper. Det är mycket tårar. Visst, Ian Flemings romangestalt fungerar inte i vår tid, inte som han är skriven i böckerna, och inte som han skildrades i filmerna från 1960- och 70-talen. Figuren måste justeras - men att göra honom gråtmild är förstås fel, Bond är ingen sentimental romantiker. Daniel Craig är inte James Bond i den här filmen, han är någon annan.

En del har under de gångna åren fruktat att det är den nya figuren Nomi, den nya 007, som är filmens nya hjälte. Det har klagats extra mycket på att hon är en svart kvinna, framför allt de de mer reaktionära lägren. Nu visar det sig att Nomis roll i filmen är förhållandevis marginell, det är Bond som är huvudpersonen. En annan märklig diskussion, är den om att Bond nu bör spelas av en kvinna. Visst, låt Bond spelas av en kvinna! Men då måste Modesty Blaise spelas av en man, om de gör en film om henne, annars blir det inte rättvist.

Det kanske mest uppseendeväckande i NO TIME TO DIE är att M i en scen blir förbannad och utbrister "For fuck's sake!" - det måste väl vara första gången det sägs "fuck" i en Bondfilm?

Någon egentlig Bondkänsla, den som fanns i de äldre filmerna, infinner sig aldrig, magin saknas - med ett undantag: Bond åker till Kuba, för att där assisteras av en agent som heter Paloma (Ana de Armas), som är söt, rolig, och charmig - och iförd en rejält urringad klänning. Bond byter om till smoking, de beställer drinkar, och sedan börjar de slåss med- och skjuta på attackerande skurkar. Plötsligt tar Bond och Paloma en 30 sekunders cocktailpaus i striden - för att sedan fortsätta att slåss och skjuta. Detta är det enda i hela filmen som är kul, och jag skulle vilja att hela filmen var så. Tyvärr tackar Paloma för sig när uppdraget är utfört, och försvinner ur handlingen.

Sist i eftertexterna står det som vanligt "James Bond will return". Vi som satt kvar skrattade glatt åt detta.

När - eller om - de påbörjar en ny filmserie om James Bond, hoppas jag att de återgår till att göra kul filmer. Nu har vi sett Bond som en våldsam flåbuse i fem filmer, nu kan vi det här.

 

(Biopremiär 30/9)

DVD/Blu-ray/VOD: Skönheten och odjuret

SKÖNHETEN OCH ODJURET (Njutafilms)

Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL!
1995 åt jag middag med regissören Christophe Gans. Rättare sagt, jag satt med i ett större sällskap som åt middag. Gans ingick i sällskapet, och orsaken till att jag satt där, var att en av producenterna till Gans' långfilmsdebut CRYING FREEMAN är en kompis till mig.
Han har inte gjort så många filmer, Christophe Gans. Jag gillade CRYING FREEMAN. Jag citerades i annonserna till VARGARNAS PAKT - distributören hittade bara två positiva recensioner; min och Orvar Säfströms. SILENT HILL, som kom 2006, var väl inget vidare. 2004 producerade han spökfilmen SAINT ANGE, som fick heta HOUSE OF VOICES i Sverige.
Christophe Gans har inte regisserat sedan SILENT HILL, men nu är han tillbaka med SKÖNHETEN OCH ODJURET. Jag har aldrig läst den ursprungliga sagan och jag har aldrig sett någon av de tidigare filmatiseringarna - inte ens Disneys animerade version, eller TV-serien med Linda Hamilton. Det närmaste jag kommer är Walerian Borowczyks LA BÊTE från 1975.
Nu har jag sett Gans' version - och det finns inte så mycket att säga. Det är en fruktansvärd film.
Léa Seydoux är Belle; skönheten. Vincent Cassel är besten. Handlingen är en extremt förvirrad soppa; det är tråkigt på alla sätt och vis, jag orkade inte hänga med i intrigerna, och satt konstant och tänkte på annat. Estetiskt är det bitvis vackert och fantasifullt, men oftast känns det som att sitta och titta på ett TV-spel. Nästan allting är datoranimerat, och en hel del är ... mindre övertygande.
Jag vet inte riktigt vem som kan tänkas uppskatta det här. Filmen är för mörk och svårbegriplig för barn, medan vuxna, precis som jag, lär tycka att det är trist och oengagerande.
Jag hade hellre sett en CRYING FREEMAN II.
Eller LA BÊTE DEUX.

 












-->

Bio: Spectre

Foton: Jonathan Olley & Francois Duhamel  © 2015 Metro-Goldwyn-Mayer Studios Inc., Danjaq, LLC and Columbia Pictures Industries, Inc. All rights reserved.

Oftast är jag tidigt ute med mina recensioner. Det händer jag jag är en av de första med att recensera en film i Sverige. Vid en del tillfällen är jag lite sen. Den här gången är jag sist.

Herregud! Varför har jag inte recenserat Sam Mendes' nya Bondraffel SPECTRE tidigare? Flera av mina läsare har hört av sig och undrat. När ska jag recensera? Vad tycker jag?

Så här är det: SPECTRE pressvisades inte. Eftersom jag numera bor i Göteborg, är det aningen mer omständligt för mig att gå på vanliga visningar. Dessutom jobbar jag med annat än att recensera sedan några månader, vilket tar sin lilla tid. Jag gjorde ett par försök att se SPECTRE - men det var utsålt. Och det fortsatte att vara utsålt just när jag hade tid att se filmen. Förra veckan blev det äntligen av - och även då var det fullsatt.

Att inte se SPECTRE på bio hade känts konstigt. Jag har sett alla Bondfilmer på bio sedan MOONRAKER 1979 - och eftersom biograferna på den tiden även körde repriser ("festivaler") under sommarmånaderna, lyckades jag även se 1977 års ÄLSKADE SPION på bio. Således kommer här en mer än två månader försenad recension.

... Eller vad jag ska kalla det. Det är ju liksom inte riktigt lönt att recensera en film ni alla redan sett. Men några kommentarer blir det.

Eftersom det är längesedan filmen hade premiär, har jag hunnit läsa mängder av recensioner, samt åtskilliga kommentarer på till exempel Facebook. Några har hyllat filmen, andra har sagt att de är på det hela taget rätt nöjda, medan påfallande många har varit besvikna och rabblat upp en massa invändningar.

Efter att slutligen ha sett filmen kan jag bara säga: vad klagar ni på?

Jag gillade verkligen CASINO ROYALE. Jag ser att jag gav QUANTUM OF SOLACE en trea i betyg, men jag minns absolut ingenting alls av den. den borde nog fått en tvåa. SKYFALL gav jag däremot en femma. Det är en fantastisk film, en udda fågel i filmserien; drömsk, surrealistisk, ganska konstnärlig, men väldigt, väldigt bra.

Men! Nu har vi sett en "ny", tuffare James Bond i hårdare filmer. Nu är det gjort. Och risken med en tuffare Bond, är att figuren bara blir en hårding i mängden. Han skulle kunna heta vad som helst, filmerna skulle kunna tillhöra andra filmserier. Jag började alltmer sakna det som gör att vi älskar de gamla filmerna: en elegant playboy som fäller one-liners och som är försedd med krystade agentmanicker. Jag saknade de bisarra superskurkarna som försökte ta över världen.

I SPECTRE får vi:

* En bestyckad bil som till och med är utrustad med katapultstol.

* En komisk biljakt.

* En supersurk med enormt, hemligt högkvarter.

* Skurken arrangerar långsökta fällor, istället för att bara döda Bond på en gång.

* Skurken har byggt en avancerad tortyrmaskin han plågar Bond med - istället för att bara döda honom på en gång.

* Skurken bär loafers utan strumpor och säger ofta "Ko-ko!".

* Bond fäller flera one-liners.

* Bond beställer en vodka-martini, skakad, inte rörd, men får en hälsodrink istället.

* Skurkarna flyr i bilar, men Bond jagar dem i flygplan.

... Och det är ju sådant här vi vill se i Bondfilmer. Vidare finns här ett flertal maffiga actionscener, och svensk-schweiziske Hoyte Van Hoytemas filmfoto firar triumfer - kolla in den lååånga kameraåkningen som inleder filmen.

Jag vet fortfarande inte riktigt vad jag ska tycka om Daniel Craig. Han är en bra Bond, men det är för mycket rysk hejduk över honom. Monica Bellucci har inte mycket att göra i sin roll, hon är knappt med alls. Jag gillar Léa Seydoux, men hon är lite blek som filmens Bondbrud. Ralph Fiennes är en bra M, liksom Naomie Harris som Moneypenny, och de här två har mycket att göra i filmen. Christoph Waltz är både fjollig och slemmig som Blofeld.

Eftersom så många påstått sig vara besvikna på SPECTRE, trodde jag att jag också skulle bli det. Men - ett annat agentraffel som också kom förra året, var MISSION: IMPOSSIBLE - ROGUE NATION. En film jag gillade och som jag gav en fyra i betyg. SPECTRE påminner om ROGUE NATION på många sätt. Det är samma typ av film. Jag tycker att SPECTRE är lika underhållande. Jag kommer att se om SPECTRE, både en och flera gånger, när den släpps på Blu-ray - vilket sällan är fallet med dagens actionfilmer. Därför tycker jag att det vore konstigt om jag sätter ett lägre betyg på SPECTRE än jag gjorde på ROGUE NATION.

Filmen levererade trots allt precis det jag var ute efter.

Tyvärr innehåller SPECTRE det absolut sämsta Bondledmotivet någonsin. Hur tänkte producenterna där?

(Hade biopremiär 30/10 2015)

Bio: Grand Central

Foton copyright (c) Lucky Dogs

Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL! - det har ju en tendens att bli det ganska ofta. Kärlek och kärnkraft - kan det vara något? Om jag hade tyckt om Rebecca Zlotowskis GRAND CENTRAL hade jag kunnat vitsa till det och skriva att den är strålande och att huvudrollsinnehavarna är självlysande. Fast nu tyckte jag inte att filmen var något vidare - den är långtifrån strålande. Dock inget ont om skådisarna.

Tahar Rahim spelar Gary, en slarver som drar omkring och lyckas skaffa sig ett jobb på ett kärnkraftverk i Rhônedalen. Där visar det sig att jobbet är betydligt farligare än han trodde. Det är direkt skitfarligt. Och ärligt talat - jag själv visste inte att det är så här farligt att jobba på kärnkraftverk. Sedär, där lärde jag mig ett och annat. Såtillvida filmen inte ljuger - och det tror jag inte att den gör.

På kärnkraftverket jobbar även den mer garvade Toni (Dénis Ménochet) som ska gifta sig med Karole, som också jobbar på samma ställe. Karole spelas av Léa Seydoux, som figurerar allt oftare på vita duken. Och hon är faktiskt rätt självlysande. Och hon spenderar större delen av filmen iförd ett par väldigt korta jeansshorts. Pluspoäng för dessa! Det bär sig inte bättre än att Gary och Karole får ihop det. De träffas i smyg i gröngräset, det är lite romantiskt, och det blir pluspoäng för nakenscenerna också. Komplikationer uppstår förstås, Toni är en misstänksam typ och har vissa råskinnstendenser.

Den ljuvliga snuttgurkan Léa Seydoux till trots - nä, GRAND CENTRAL är en rätt trist film. Den lunkar på i maklig takt och tycks ofta stå och trampa på stället. Sådär jätteromantiskt blir det aldrig. Det här är snarare rätt tråkigt. Fast det är onekligen intressant med rutinerna på kärnkraftverket. Ibland sker det olyckor och då är det snabba ryck som gäller. Håret rakas av de drabbade, kropparna skrubbas grundligt.

GRAND CENTRAL distribueras av Lucky Dogs, som verkar vara en ny svensk distributör.

Filmen tävlade i sektionen Un Certain Regard i Cannes förra året.

(Biopremiär 11/4)

Bio: The Grand Budapest Hotel

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox Sverige

Nu är det åter dags för mig att vara gubbjäveln som går mot strömmen. Det händer ju lite då och då - och i synnerhet när vissa omhuldade regissörer är i farten. Som Michel Gondry, Spike Jonze - och som i det här fallet Wes Anderson. Tre regissörer jag gärna klumpar ihop och som jag ofta har svårt att hålla isär. Tre regissörer jag aldrig gillat, tvärtom har jag irriterat mig på deras verk; deras kombination av crazy och konstnärlighet som mest känns krystat pretentiöst.

THE GRAND BUDAPEST HOTEL är Wes Andersons största kommersiella framgång hittills; fiolmen är en så kallad limited release i USA, men den tilltänkta publiken - och fler än de - har gått man ur huse. En god vän hävdade att till och med jag bör gilla filmen och tycka att den är rolig. Pressvisningen i Malmö slog publikrekord. Intresset var massivt.

Beklagar. Jag gillade inte filmen den här gången heller. Jag tycker inte att det här är speciellt mycket bättre än DEN FANTASTISKA RÄVEN och MOONRISE KINGDOM, vilka båda fick två syndiga dvärgar i betyg av mig.

Större delen av filmen berättas i en flashback within a flashback. Tom Wilkinson spelar en man som berättar om när han på 1980-talet besökte The Grand Budapest Hotel i ett fiktivt öststatsland och där träffade hotellets ägare (F Murray Abraham), som berättar om när han började som hisspojke där under mellankrigstiden. Huvudperson då är Gustave H (Ralph Fiennes), concierge på hotellet. Gustave får ärva en värdefull renässansmålning och en massa intriger uppstår.

Tempot i filmen är högt, väldigt högt, och det liknar Andersons animationer. Men mest ser det ut som om en maskeradlåda har exploderat. Färgerna är knalliga, skådisarna ser ut att vara utklädda, de flesta spelar över så att det visslar om det, det är rätt studentikost, och känns mest som ett bisarrt barnprogram med för hög budget.

En farlig massa skådisar poppar upp framför kameran: Adrien Brody, Willem Dafoe, Bill Murray, Jeff Goldblum, Harvey Keitel, Jude Law, Edward Norton, Soirse Ronan, Léa Seydoux, Tilda Swinton, med flera. Alla utspökade.

Min mormor brukade kalla sådant här "glyttatrams". Fast enligt henne var höjden av glyttatrams Helan & Halvan och Nils Poppe. Min farmor tyckte precis tvärtom, allt som var gammalt och speciellt allt som var svartvitt var per automatik bra. Hon satt en kväll och såg VARULVEN bara för att den var svartvit. Hon hade ingen aning om vad det var, och blev väldigt förvånad när huvudpersonen plötsligt blev hårig och bet folk. Dagen efter sa hon "Såg ni filmen igår? Som han ble'!".

Det där sista hade förstås inget med Wes Anderson att göra.

Mer än att jag tycker att han ägnar sig åt glyttatrams.

(Biopremiär 21/3)

Bio: Blå är den varmaste färgen - kapitel 1&2

Foton copyright (c) Folkets bio

Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL! ... Igen! Och inte vilken fransk film som helst, utan 2013 års omtalade Guldpalmsvinnare i Cannes; Abdellatif Kechiches (SVART VENUS) tre timmar långa kärleksdrama BLÅ ÄR DEN VARMASTE FÄRGEN - KAPITEL 1&2. Orsaken till att filmen är omtalad är - som så ofta är fallet med filmer som tävlar i Cannes - dess explicita sexscener. I Cannes älskar man att chockera och låta sig chockeras. Där frossas det i sex och våld inom den konstnärliga filmens förlåtande ramar. Ofta är detta sex och våld det enda man minns av filmerna, som i övrigt har en tendens att vara slätstrukna eller direkt dåliga.

Det enda jag visste om Kechiches film är att det handlar om ung, lesbisk kärlek, att sexscenerna är explicita, att Steven Spielberg älskade filmen, och att den bygger på ett seriealbum av då 19-åriga Julie Maroh; "Le Bleu est une couleur chaude", vilket vann ett pris i Angoulême 2011. Filmens originaltitel lyder dock LA VIE L'ADÈLE; "Adèles liv".

Den tonåriga Adèle spelas av Adèle Exarchopoulos (I GRYNINGENS TIMMAR), som faktiskt fyller tjugo samma dag filmen har svensk premiär. Adèle, som enligt distributörens hemsida är sexton; i filmen hävdas att hon är arton, går på gymnasiet, anses vara en av de sötaste tjejerna i klassen; hon är intresserad av litteratur, och har halvhjärtade relationer med killar. På nätterna ligger hon dock hemma och onanerar vilt och tänker på en blåhårig tjej hon sett på stan. En av hennes tjejkompisar kysser henne; det var bara ett infall, men Adèle tar det på allvar och inser att hon nog är lesbisk. Verkar det som.

Hon hänger med en kille på en gayklubb, vilken hon lämnar för att istället smita in på en klubb för lesbiska. Minsann om inte den blåhåriga tjejen sitter där. Léa Seydoux från INGLOURIOUS BASTERDS och MISSION: IMPOSSIBLE - GHOST PROTOCOL spelar den något äldre (Seydoux är 28) flatan Emma, som studerar på konsthögskolan i Lille, där det hela utspelar sig, och som kommer fram till Adèle för att snacka. De två fortsätter att träffas, de ligger med varandra, de blir ett par och flyttar ihop, de har kul, de bråkar, och utan att jag riktigt uppfattade det hinner det gå åtminstone tre år, visar det sig. Vad som är kapitel ett och två vet jag inte, det här är väldigt långa kapitel. Kommer det fler?

Storyn är egentligen inte mer än den gamla vanliga pojke-möter-flicka - med pojke utbytt till flicka. Dock är detta exceptionellt välspelat och filmen håller en realistisk ton som är ovanlig; det känns dokumentärt på samma sätt som till exempel VI ÄR BÄST!. De två tjejerna i huvudrollerna är sympatiska, vilket är en fördel; rent allmänt är de flesta medverkande sympatiska. Adèle Exarchopoulos är väldigt söt och kameran älskar att filma hennes ansikte och kropp ur alla möjliga vinklar - vilket förstås får mig att känna mig lätt gubbsjuk. Fast egentligen vore det ju värre och konstigare om jag inte gillade att titta på tösen.

Nå, hur är det då med de omtalade sexscenerna? Jodå, gott folk. De är långa. Väldigt långa. Och det är ingen tvekan om att Exarchopoulos och Seydoux kör loss på riktigt*. Förvisso får vi inga extrema närbilder på uppspärrade kön och annat köttigt, men tagna ur sammanhanget skulle de här scenerna i det närmaste kunna vara hämtade ur en porrfilm. Ja, jösses, jag blev ju rent svettig. Och det var intressant att notera den kompakta tystnaden i salongen på pressvisningen. Ingen flåsade tungt. Förutom grafiskt sex får vi en del nakenposerande och en trevligt omotiverad duschscen, som mest går ut på att exponera Exarchopoulos' kropp. Det hade man aldrig kommit undan ostraffat med i en ren underhållningsfilm. I jämställdhetens namn får vi i början även en scen där Adèle ligger med en kille. Schlofs! låter det när hans praktstånd slår i låret. 

Kechiche är även fascinerad av att filma Exarchopoulos' mun, gärna halvöppen när hon sover. Vi får även massor av scener med folk som äter, gärna närbilder på mat som skyfflas in i munnar. Minus för scenen där Adèle och tillfällig pojkvän äter crêpes och pratar med mat i munnen. Jag blev verkligen hungrig när jag såg filmen. Den pasta bolognese det ofta bjuds på ser härlig ut.

Det enda problemet med BLÅ ÄR DEN VARMASTE FÄRGEN är att den varar två timmar och 59 minuter. Det finns ingen som helst anledning till att den ska hålla på så länge. Nu är filmen så pass bra och underhållande att den inte är smärtsamt lång (till skillnad från till exempel THE HUNGER GAMES: CATCHING FIRE), men ett stort antal scener känns fullständigt onödiga. Visst, vi får uppleva Adèles vardagslunk, men det hade inte behövts skildras i bild.

Jag får erkänna att jag var skeptisk innan jag såg filmen, men jag konstaterar att detta är en av höstens bättre filmer.

 

 

(Biopremiär 22/11)

* Det florerar en del rykten om att de två huvudrollsinnehaverskorna bär något slags lösvaginor i latex, gjutna efter deras egna sköten. Tillåt mig att tvivla. Vad är det för mening med det - och vad gör det för skillnad? När de har hela ansiktet upptryckt mellan varandras skinkor och näsan i anus, vad skulle det vara för mening med en liten bit latex över muffen?

Bio: Syster

Foton copyright (c) Folkets Bio
Schweizisk film är ju princip synonymt med Erwin C Dietrich. Mästerproducenten och ibland regissören bakom odödliga klassiker som STRAFFKOMMANDO ÖST, BARBED WIRE DOLLS och JAG - EN GROUPIE. Men här kommer en schweizisk film som är gjort av någon annan - Ursula Meier står för manus och regi till SYSTER.
I centrum står tolvårige Simon (Kacey Mottet Klein) och hans storasyster Louise (en nästan helt oigenkännlig Léa Seydoux, kalaskexet från MISSION: IMPOSSIBLE - GHOST PROTOCOL och INGLOURIOUS BASTERDS), som bor ensamma i ett tradigt höghus. Louise gillar att supa och umgås- och ligga med idioter, och Simon försörjer dem genom att utföra kupper. Han tar linbanan upp till alptoppen där de rika åker skidor, och så snor han deras utrustning - jackor, hjälmar, skidor och så vidare. Samt deras matsäckar. Detta släpar han med sig ner och säljer till kompisar; en grannpojke till och med specialbeställer skidor som ska stjälas.
Men så åker Simon fast. Han har gömt sig i ett skafferi i en restaurang och blir påkommen av en engelsman; Mike, som jobbar där (Martin Compston från DOOMSDAY). Nu är det väl ändå slut på dumheterna - men icke. Mike börjar istället att utnyttja Simons talang som tjuv. Och Louise börjar också kräva mer och mer.

Under SYSTERS första tio minuter får vi först se Simon sitta på en offentlig toalett och ropa "Jag bajsar, monsieur!", och sedan kissar Louise på en liten gran. Det här sätter tonen. SYSTER är en ganska glåmig film, skidorten och alplandskapen ser inte särdeles inbjudande ut. Filmfotot är lite småskitigt. Precis som de två unga huvudpersonerna. Simon är en rätt jobbig typ; gapig och dann, men Louise är sju resor värre. En hemsk människa!
Bortsett från att Meiers film är lite för lång, lider den av att den är lite för otrolig. Jag köper inte det som händer i filmen, det blir lite för mycket. Och då har jag inte ens nämnt filmens stora twist mot slutet - och nej, den tänker jag inte avslöja här.
SYSTER vann Silverbjörnen i Berlin och plötsligt och oväntat dyker Gillian Anderson, av alla människor, upp i en roll.

(Biopremiär 18/1)

Bio: Mission: Impossible - Ghost Protocol

Foton copyright (c) UIP Sweden

För några år sedan fick jag de första säsongerna från 1966 och framåt av PÅ FARLIGT UPPDRAG - av dessa hade jag tidigare bara sett ett enda avsnitt som SVT visade alldeles i början av 1980-talet under rubriken "Minns ni dem än?". Däremot såg jag nog alla de avsnitt av versionen från 1988 som visades i Sverige. Här återkom Peter Graves från originalserien - och teamet innehöll bland andra Jane Badler. Vad hände med henne?

Brian De Palmas långfilm MISSION: IMPOSSIBLE från 1996 tyckte jag allt var lite småtrist. Visst, den var väl förvisso bra, men det kändes som om något saknades - vad det nu kunde vara. Dock introducerade filmen superagenten Ethan Hunt, som återkom i John Woos MISSION: IMPOSSIBLE II, som kom år 2000. Rätt många klagade på den filmen och tyckte att den innehöll alldeles för mycket action, men njä, själv hade jag inga större invändningar. Det var ju snygg action.

Växeln, hallå, hallå, hallå!

Med 2006 års MISSION: IMPOSSIBLE III blev det bra på riktigt. Nu regisserade JJ Abrams, och genast blev det en tuffare och aaaningen mer realistisk film. Och nu har alltså den fjärde filmen; MISSION: IMPOSSIBLE - GHOST PROTOCOL premiär. Abrams producerar, medan Brad Bird står för regin. Bird är tidigare känd som regissör av animerade familjefilmer - han gjorde bland andra JÄRNJÄTTEN, SUPERHJÄLTARNA och RÅTTATOUILLE - så valet av honom är ju lite märkligt. Men, visar det sig, helt perfekt.

Tom Cruise återkommer förstås som Ethan Hunt i denna historia som här i Sverige fått stor uppmärksamhet långt i förväg tack vare sin skurk. Det är ju Michael Nyqvist som spelar boven i dramat; Kurt Hendricks. Inte nog med att Kurt är en galen, utländsk terrorist - nej, han är en galen svensk terrorist! Kurt har till och med fått sparken från sitt jobb i Sverige med motiveringen att han är galen. Så galen är han! Och nu har han fått tag i avfyrningskoderna till en rysk kärnvapenmissil han tänker skicka iväg mot USA för att starta ett kärnvapenkrig. Nej, minsann och dar, en tosing som Kurt Hendricks kan ju inte gå lös, så Hunt och hans team sätts in för att stoppa honom.

Traditionell hemlig agent-outfits, så att ingen ska känna igen dem

GHOST PROTOCOL öppnar alldeles utmärkt. Hunt är inspärrad i ett fängelse i Moskva. Hans kollegor ska frita honom, vilket de gör genom att sätta igång ett upplopp, som leder till ett jätteslagsmål. För att veta hur lång tid Hunt har på sig för att komma ut, spelas "Ain't that a kick in the head" med Dean Martin i fängelsets högtalare! Fantastiskt. Och jo, det blir många sparkar i huvuden.

Fräsiga förtexter följer på detta, och därefter fortsätter filmen precis lika bra som den började. Detta är eminent underhållning. Det är inte för inte som MISSION: IMPOSSIBLE har ersatt James Bond som robust agentunderhållning. Actionscenerna är väldigt bra, medan vissa av stuntscenerna är fullkomligt fantastiska. Även om man vet att Ethan Hunt självklart kommer att klara sig, blir det otroligt spännande när han till exempel ska klättra uppför fasaden på världens högsta byggnad, det där tornet i Dubai. Snacka om att få hjärtat i halsgropen när Hunt ibland tappar greppet. Detta är extremt skickligt iscensatt. Även slutfajten är kreativ, och ja: vi får se Tom Cruise ock Micke Nyqvist spöa skiten ur varandra!

Ethan Hunt skyddar sig mot strålningen från mobilen

En väldig massa fetaction, men samtidigt är tonen i filmen lite lättsammare jämfört med Bond och Bourne. Och det gör ju sitt till med Simon Pegg som teammedlemmen Benji, som har ett par riktigt roliga scener. Paula Patton är den obligatoriska Snygga Men Tuffa Bruden, medan Jeremy Renner är en analytiker som råkar hamna i teamet. Fransyskan Léa Seydoux spelar en lönnmördare och diamattjuv - en fullkomligt orealistisk rollfigur, men fröken Seydoux (från INGLOURIOUS BASTERDS, ROBIN HOOD och MIDNATT I PARIS) är min typ, som tro inte att jag klagar på sådana petitesser.

Rar tös på lönnmördarstråt

De amerikanska kritikerna har varit lyriska över MISSION: IMPOSSIBLE - GHOST PROTOCOL och har utnämnt den till den bästa filmen i serien. Och jo, det är mycket möjligt att den här filmen är den bästa. Jo, fan, det är den nog. Det här är ett strålande agentraffel - och det ska ses på stor duk! (Se den på Royal i Malmö, där finns Sveriges största duk) Filmen varar över två timmar, men det märks inte alls. Det ligger faktiskt väldigt nära till hands att jag ger Brad Birds actionelddop hela fem syndiga dvärgar i betyg - men jag bör nog behärska mig.

... Fast frågan är om någon annan av årets actionfilmer kommer att kunna slå det här. Det är väl upp till Stallone och Dolphan i THE EXPENDABLES 2 - och jo, jag är väldigt nyfiken på HAYWIRE.

(Biopremiär 27/1)