Bio: Joker

Foton copyright (c) Warner Bros.Pictures

I september 1975 följde jag med min mormor till Bertils på Föreningsgatan. Butiken hette egentligen inte Bertils, jag minns inte vad den hette, men butiksinnehavaren hette Bertil. Senare bytte butiken namn till Stopp matöppet. Förvirring uppstod när jag fick veta att det låg en annan butik i stan som hette Bertils livs.

Nå. Medan mormor gick bland hyllorna och handlade, stod jag och tittade på serietidningshyllan. Det här var på den tiden då det fanns ett stort utbud av serietidningar. Jag var sju år, och för mig var dessa hyllor som dignande smörgåsbord.

Jag tittade extra länge på Läderlappen. Nummer 9/1975, var det. Bertil kom fram till mig och frågade om jag ville ha den där tidningen. Jag nickade. Då tog Bertil tidningen, rev av logotypen från omslaget, han stoppade denna i kassaapparaten, och så fick jag tidningen gratis. Jag blev förstås väldigt glad för detta, men samtidigt lite irriterad - jag ville ju inte ha ett trasigt omslag. Ett par år senare gjorde Bertil samma sak med ett nummer av Helgonet. Sture Persson, som hade Sture Perssons livs på Artillerigatan, bara skrev upp tidningens namn på en papperslapp den gången han gav mig en serietidning, vilken det var har jag glömt.

Läderlappen 9/1975 gjorde stort intryck på mig. Jag hade läst Läderlappen tidigare, men detta var första gången jag läste en historia om Jokern. Jag tyckte att äventyret var rätt otäckt, med alla maniskt skrattande människor, och slutet med giljotinen var riktigt jävla skrämmande. Och Jokern - jag tyckte att han var genuint obehagligt, det fanns inget töntigt eller löjeväckande över denna grymma galning.

Ni får hålla tillgodo med den amerikanska originalversionen av serien.

För seriens manus stod Denny O'Neil, och det är hans Jokern som är "min" Jokern - en galen skräckgestalt. På film och TV har Jokern varit annorlunda. Även om jag gillar Tim Burtons BATMAN från 1989, har jag alltid tyck att Jack Nicholson bara är Jack Nicholson, och inte Jokern. Och jag har aldrig förstått storheten i Heath Ledgers tolkning i THE DARK KNIGHT. I ett försök att göra figuren realistisk, är Jokern en störig kille som slickar sig om munnen mest hela tiden. Jag satt mest och undrade varför alla dessa stenhårda, långt mer erfarna gangsters som Jokern konkurrerar ut inte bara skjuter honom. Pang! Slut på filmen. I den usla SUICIDE SQUAD gör Jared Leto en rätt intressant Jokern som inte är helt oäven. Dock medverkar han inte speciellt mycket i filmen.

På TV har vi sett Cesar Romero som en pajasartad Jokern i TV-serien från 1960-talet, han var förstås festlig. Mark Hamill gjorde Jokerns röst med stor entusiasm i den animerade TV-serien och några animerade långfilmer.

2019 kommer plötsligt Joaquin Phoenix och gör den bästa tolkningen av Jokern någonsin. Tveklöst. Det här är nog så nära "min" Jokern man kan komma. Lite oväntat, eftersom JOKER är en film av Todd Phillips, som mest är känd för komedier som OLD SCHOOL och BAKSMÄLLAN-trilogin.

Phillips film, som kammade hem Guldlejonet i Venedig, har som kanske är bekant hamnat i trubbel i Amerika, och betraktas som kontroversiell. Orsaken därtill är besynnerlig: filmen anses glorifiera en seriemördare. Filmen anses sakna moral och den tar inte tydligt avstånd från huvudpersonens beteende. Det här är verkligen märkligt. Todd Phillips film glorifierar inte Jokerns mördande. För ett par veckor sedan hade den extremt mycket mer våldsamma RAMBO: LAST BLOOD premiär. I denna film slaktar den PTS-drabbade huvudpersonen dussintals fiender på de mest bestialiska sätt, och hans dåd glorifieras. Men han är ju hjälten i en actionfilm - en amerikan som slåss mot onda mexikaner. Vidare har vi filmer som, tja, FREDAGEN DEN 13:E-serien, vilka publiken främst såg för att få se den svårdödade seriemördaren Jason Vorhees massakrera drivor av tonåringar. Publiken hejade på Jason. Det finns oräkneliga fler exempel.

JOKER är en synnerligen mörk film - gjord för en vuxen publik. Huvudpersonen är psykiskt sjuk, visst kan många identifiera sig med Jokerns känsla av att vara utstött, mobbad och missförstådd, men han är långtifrån något slags ideal, han är inte en kille man vill bli. Man vill inte känna, eller ens vara flyktigt bekant med personer som Jokern.

I USA släpps utklädda personer inte in på biovisningarna av JOKER - jag utgår från att de menar utklädda till clowner. Folk är rädda för en ny biografmassaker som den när DARK KNIGHT RISES premiärvisades. Det här är amerikansk logik i ett nötskal: istället för att göra något så självklart som att förbjuda försäljning av skjutvapen, förbjuder man biopublik att klä ut sig. Och vi är illa ute när filmskapare uppmanas göra uppbyggliga filmer. Nästan allting idag anpassas in i minsta detalj, för att ingen ska kränkas. Minns den sanslösa debatten om ONCE UPON A TIME ... IN HOLLYWOOD. Folk blev fly förbannade för att Quention Tarantino gjort den film han ville göra, berätta den story han ville berätta, på sitt eget sätt.

När den första trailern till JOKER dök upp, var det många - däribland jag - som associerade till Martin Scorsese och TAXI DRIVER. Genast var det en del cineaster som påpekade alla skillnader mot en en Scorsesefilm. "Så skulle Scorsese aldrig gjort!". Men jag tycker nog att likheterna är fler än skillnaderna.

Efter att ha sett JOKER konstaterar jag att detta är skräckfilmsversionen a Martin Scorseses THE KING OF COMEDY, med inslag av TAXI DRIVER. Det känns lite grann som om den sistnämnda filmens Travis Bickle (Robert De Niro) gestaltar KING OF COMEDYS Rupert Pupkin (Robert De Niro) i en två timmar lång mardröm.

Joaquin Phoenix spelar Arthur Fleck, som dagtid försörjer sig som clown på sjukhus och butiksjippon. Kvällstid försöker han bli stå upp-komiker. Arthur lider av ett märkligt syndrom - han kan börja skratta okontrollerat när det inte passar sig. Men han är psykiskt instabil rent allmänt. Han är utstött, han motarbetas, ingen tycker om honom, och han lider av vanföreställningar.

Allt Arthur Fleck vill är att sprida glädje, men det bär sig inte bättre än att han - clownsminkad - skjuter ihjäl tre sviniga killar ombord på ett T-banetåg, efter att dessa försökt förgripa sig på en tjej. Arthur kommer undan, polisen börjar nysta i fallet - men oväntat hyllas Arthur som en hjälte av Gotham Citys invånare. Han blir ofrivilligt vigilante-clownen. Värsta Charles Bronson i DEATH WISH.

Precis som den psykiskt störde Travis Bickle i TAXI DRIVER råkade Arthur Fleck mörda "rätt" personer. Arthur har dock inte för avsikt att skjuta fler svin på stan. Han vill bara sitta hemma och jobba på sina skämt, alla lika usla, så att han kan förverkliga sin dröm om att bli komiker. Han bor hemma hos sin sjukliga mor Penny (Frances Conroy från AMERICAN HORROR STORY), gravt psykiskt instabil även hon. Hon brukar ägna sig åt att skriva brev till Thomas Wayne (Brett Cullen), en rik knös av Trump-slag, som siktar på att bli Gotham Citys borgmästare. Wayne är även en av orsakerna till att det kokar i staden, befolkningen är missnöjd.

JOKER är mer eller mindre The Joaquin Phoenix Show. Detta är i det närmaste en One Man Show. Och vilken show, sedan! Phoenix rollprestation är fullkomligt fantastisk. Han pendlar mellan att vara ömklig och genuint otäck - på riktigt. Filmens ton är otroligt mörk. Det är tidigt 1980-tal, och Todd Phillips film ser faktiskt ut att vara från den tiden. Det är murrigt och skitigt. Det är dystert. Språket är grovt, våldet är blodigt. Upplevelsen förstärks av isländskan Hildur Guðnadóttirs dystra stråkar på ljudspåret.

Arthur Flecks största idol heter Murray Franklin, han är en komiker som har en talk show på TV, ungefär som Jerry Langford (Jerry Lewis) i ovan nämnda THE KING OF COMEDY. Murray Franklin spelas av Robert De Niro, som alltså medverkar i de båda Martin Scorsese-filmer jag nämner i denna recension. Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om detta tilltag. Är det korkat att plocka in De Niro, så att referensen till Scorsese blir väldigt uppenbar - eller är det bara kul? Jag bestämmer med för det sistnämnda.

JOKER är en fruktansvärt bra film. Det här är förbannat bra. Det är en typ att film jag inte trodde man kunde göra längre - det riktigt skitiga, amerikanska kriminaldramat. Det är gritty, som man säger på engelska. Det är otäckt på ett sätt som gör att filmen närmar sig skräckfilmen. Det är en film som imponerar på många sätt. Manuset är smart, regin är säker. Joaquin Phoenix lyser. Pennywise the Clown i DET är en, ähum, pajas i jämförelse.

Om Joaquin Phoenix' Jokern kommer att återkomma återstår att se. En ny film om Läderlappen är ju på gång, THE BATMAN med Robert Pattinson i titelrollen. Thomas Waynes son, lille Bruce Wayne - gossen som växer upp till Läderlappen - medverkar i ett parscener i JOKER, men jag har svårt att föreställa mig en maskerad brottsbekämpare med mantel i det Gotham City Todd Phillips målar upp här. Det skulle kunna bli hur töntigt som helst. JOKER ligger långt ifrån övriga superhjältefilmer, Christopher Nolans trilogi inräknad.

Herregud, delar jag ut ytterligare en femma i betyg i år? Det brukar ju passera år mellan mina femmor! Men så här bra är faktiskt JOKER. Den med Joaquin Phoenix, alltså, inte den med Björn Skifs.

(Biopremiär 4/10)

DVD/Blu-ray/VOD: Batman & Superman Anthology - Limited Tinbox

BATMAN & SUPERMAN ANTHOLOGY - LIMITED TINBOX (Warner)

Visst är det trevligt med filmer i en tjusig plåtlåda - men i det här fallet undrar jag om det inte föreligger lite fusk. Den här lådan skramlar, och när man öppnar den hittar man en "vanlig" plastbox liggande i den. Jag gissar att Warner bara tagit en äldre utgåva och stoppat den i en ny plåtlåda. Nå, inte mig emot - förpackningen är snygg.

Numera översvämmas ju biografer och TV-kanaler av långfilmer och TV-serier om superhjältar. Genren är ohyggligt populär. En del av filmerna får till och med bra kritik. Trots detta muttrar en del av oss äldre serie- och filmfans om att det var bättre förr. Stålmannnen var bättre när Rickard Donner regisserade de första filmerna, Läderlappen var bättre när Tim Burton stod bakom kameran.

Men hur är det egentligen? Var det så mycket bättre förr? Denna Blu-ray-box innehåller de ursprungliga filmserierna; de första fyra filmerna om Stålmannen, plus den senkomna femte filmen, samt de fyra första filmerna om Läderlappen. Nej, jag räknar inte BATMAN: THE MOVIE från 1966, vilken för övrigt saknas i boxen. Långfilmen om Stålmannen från 1950-talet återkommer jag till nedan.

Låt mig ta filmerna i tur och ordning:

SUPERMAN - THE MOVIE (1978)

Jag minns så väl när jag och min kompis Adam skulle se den här på Rio i Landskrona. För att vara säkra på att komma först in och få bra platser, gick vi till biografen flera timmar innan de öppnade. Sedan bar det sig inte bättre än att när dörrarna väl slogs upp, kom det några andra och gick före.
Jag tyckte att Richard Donners SUPERMAN - THE MOVIE var det häftigaste jag sett på bio - näst STJÄRNORNAS KRIG, förstås. Jag minns hur imponerad jag var av förtexterna, jag höll på att tappa andan när titeln och namnen flög genom rymden till John Williams' pampiga musik. Det var spännande när helikoptern Lois Lane satt i fick spel och hängde i en vajer från toppen på en skyskrapa.

... Men filmen innehöll även en hel del inslag jag tyckte var konstiga. När jag ser filmen idag, som vuxen, framstår dessa inslag som ännu konstigare.

Planeten Krypton är bara märklig. Vad är det där för planet, vad är det där för stad? Bor folk inuti en transistorradio? Eller är det ett kylskåp? Vad är det för trams med kristaller hit och dit? Och varför ser Fantomzonen ut som en glasskiva som snurrar i rymden?

Konstigheterna fortsätter. Varför spelas den tonårige Clark Kent av Jeff East, som bara är fem år yngre än Christopher Reeve - och som inte alls ser ut som Reeve? Varför är Metropolis så uppenbart New York, med frihetsgudinnan och allt? Varför har Lex Luthor olika peruker? Och framför allt - vad är det där för trams på slutet, när Stålmannen ställer alla katastrofer till rätta genom att vrida jordklotet åt andra hållet, så att tiden av någon anledning spolas tillbaka några minuter? Filmens manusförfattare; Mario Puzo, protesterade mot denna dumhet.

Det tar alldeles för lång tid innan Clark Kent äntligen blir Stålmannen och vissa inslag - som när Stålmannen tar en flygtur med Lois Lane - är sega och tråkiga. Men - detta är ändå en rätt trevlig film. Kanske är det nostalgin som får mig att tycka det. Det är nog främst den sympatiske Christopher Reeve som lyfter (pun intended) de här filmerna. Han var inte bara en utmärkt Clark Kent/Stålmannen - han var Clark Kent/Stålmannen. Och visst är Gene Hackman kul som Lex Luthor. Däremot tycker jag att Margot Kidder mer påminner om en röktant från Trelleborg, än om Lois Lane.
I vilket fall: den här filmen är tjusig på Blu-ray!

Som extramaterial får vi ett inspelningsreportage från 1978, trailers, några tecknade Loony Toons-filmer med Stålmannentema, samt den första långfilmen om Stålmannen - SUPERMAN AND THE MOLE-MEN från 1951, med George Reeves i titelrollen. Denna film fungerade som pilotavsnitt till TV-serien med Reeves.

Tyvärr saknas den (då) nygjorda dokumentär som fanns i en DVD-box som släpptes 2006, vilket är synd. I denna berättades historien om den tecknade serien och filmerna, och vi fick en del fakta som förstås inte nämns i de ursprungliga inspelningsreportagen.

SUPERMAN II (1980)

På Blu-ray-boxens omslag står det att den innehåller "The Richard Donner Cut" av SUPERMAN II - den version som fanns i ovannämnda DVD-box från 2006, tillsammans med den ursprungliga versionen, på vilken Richard Lester anges som regissör. Därför blev jag förvånad när boxen inte alls innehöll Donners version, utan enbart den vanliga!

Så här var det: Richard Donner påbörjade inspelningen av SUPERMAN II. Ja, han hann nästan spela in det mesta. Men han hamnade i bråk med producenterna och lämnade filmen. Donner ville göra filmen på sitt sätt, producenterna ville ha något annat. Donner ersattes med Richard Lester, som mest bidrog med en rad humoristiska scener. När jag såg filmen på bio var det faktiskt dessa humoristiska scener jag gillade bäst - och det gör jag nog fortfarande. 2006 sammanställdes Donners egen version, och det är en mycket mörkare och allvarligare film. Jag föredrar den festligare Lesterversionen.
Statens Biografbyrå ville klippa bort några actionscener inför biopremiären, men dessa återinsattes tack och lov - något det rapporterades om på nyheterna på TV.

Jag vet inte om SUPERMAN II är bättre eller sämre än den första filmen. Specialeffekterna är i alla fall ibland märkligt dåliga, kanske beror detta på att de inte funkar när de visas högupplösta på Blu-ray. Liksom den första filmen är den lite besynnerlig, handlingen hänger inte riktigt ihop; scenerna hänger inte ihop. Det är likadant i både Lesters och Donners version. Som barn tyckte jag att det här var en skithäftig film, men som vuxen upplever jag den som besynnerlig. Det här är dock både trevligare och mer underhållande än Zack Snyders nya filmer om Stålmannen.

Bland extramaterialet hittar vi en liten dokumentär om Fleischer Studios animerade Stålmannenfilmer från 1940-talet, samt ett helt gäng med dessa tecknade filmer - om det är samtliga framgår tyvärr inte.

SUPERMAN III (1983)

Denna film hade den märkliga titeln STÅLMANNEN GÅR PÅ EN KRYPTONIT på bio i Sverige. Den fick titeln tack vare en tävling i vilken man skulle föreslå en svensk titel.

Richard Lester stod åter för regin; den här gången gjorde han hela filmen. Många verkar avsky den här filmen, men jag tycker att den är kul - åtminstone till större delen. Dramaturgiskt sett tycker jag faktiskt att den här är bättre än de två första filmerna; handlingen håller ihop bättre - fram tills slutet, där det spårar ur och blir lika konstigt och oförklarligt som i de tidigare filmerna. Plötsligt har skurkarna en gigantisk maskin; en superdator, inne i ett berg. Var fick de den ifrån?

Richard Pryor är i fånigaste laget som en lodis som visar sig vara en jävel på datorer, men Robert Vaughn är en bra skurk. Jag gillar den inledande slapstickscenen och flera andra gags, och scenerna med Clark Kent och Lana Lang (Annette O'Toole) i Smallville funkar bättre än scenerna med Lois Lane i de tidigare filmerna.

SUPERMAN IV: THE QUEST FOR PEACE (1987)

Nu snackar vi! Här har vi filmen alla tycker är ännu sämre än SUPERMAN III. Det gick bra för det legendariska B-filmsbolaget Cannon ett tag på 80-talet, och de producerade några filmer med högre budget. De skulle producera en fjärde Stålmannenfilm, men när inspelningen väl dragit igång, gick botten ur Cannon och de skar ner rejält på budgeten. Resultatet är hur knasigt som helst.

För att Christopher Reeve skulle återkomma i titelrollen krävde han att få mer inflytande - och han var med och skrev storyn. Ambitionerna var stora, men i slutändan kunde Cannon inte fullfölja dem. Filmen som till slut fick premiär utmärker sig med härligt dåliga effekter och obegriplighet på grund av hopp i handlingen, eftersom flera scener aldrig spelades in, medan andra scener klipptes bort helt - på Blu-ray:en finns massor av bortklippta scener.

STÅLMANNEN I KAMP FÖR FREDEN hette filmen på bio, Sidney J Furie regisserade, och på Blu-ray:en (och den tidigare DVD:n) finns ett kommentarspår med Mark Rosenthal; en av manusförfattarna. Han inleder med att säga att redan de billiga förtexterna ger en vink om att den här filmen inte är något att hänga i julgranen.

Men! SUPERMAN IV känns faktiskt som ett nummer av serietidningen Stålmannen från 70-talet. Precis lika flängd och illa genomtänkt. Lex Luthor trollar fram en superskurk ur solen, och exakt hur detta går till framgår inte alls. Det är jätteroligt. Skurken hartrikåer och går omkring och vrålar.

SUPERMAN IV må vara ett hafsverk med dassiga effekter och obegripliga inslag, men det går inte att säga att filmen är tråkig!

SUPERMAN RETURNS (2006)

Nitton år efter SUPERMAN IV och två år efter Christopher Reeves bortgång gjorde Bryan Singer denna film, som inte är en reboot - det är en fortsättning på de tidigare filmerna. Brandon Routh är ny Clark Kent/Stålmannen, och han gör inte bortsig i rollen - tvärtom är han rätt bra, om än lite anonym. Kevin Spacey har tagit över som Lex Luthor och fan vet om han inte är bättre än Gene Hackman i rollen. Kate Bosworth är dock en blek Lois Lane.

Filmen är mer pretentiös och högtravande än de tidigare filmerna, den är betydligt allvarligare, slutstriden är väldigt mycket längre än sådana var förr. Specialeffekterna är förstås extremt mycket bättre än tidigare, men vad hjälper det när filmen är lite tråkig? Problemet är att SUPERMAN RETURNS mer eller mindre slutar efter en och en halv timme - men trots detta fortsätter den ytterligare en trist och utdragen timme.

Jag såg den här på Maxim i Landskrona. Efter visningen sa en ung kille "Fy fan, tänk va coolt å ha såna krafter, mannen! Men en sak är säker: om jag hade såna krafter skulle jag inte vara GOD! Ha ha!".

Efter SUPERMAN RETURNS var det dags för Zack Snyders reboot MAN OF STEEL - som ju är sämre än samtliga tidigare filmer.

Ur mina gömmor.

BATMAN (1989)

Första gången jag såg Tim Burtons BATMAN var det en upplevelse i dubbel bemärkelse. Jag såg den nämligen i en stor biograf på 42:nd Street i New York; i en byggnad och i en salong som kunde vara hämtad ur Läderlappens Gotham City. Utanför biografen stod en tiggare och spelade signaturen till 60-talets TV-serie på kam. När filmen var slut, och jag och min kompis lämnade biografen, stod det några svarta ungdomar och hängde utanför utgången. En av dem grabbade tag i min axel och sa "Tell me, little white skin - how wuz it?". Jag stammade något till svar, och de asgarvade.

New York sommaren 1989 var en uppplevelse. Det var Läderlappen precis överallt. Läderlappsloggan syntes på de mest oväntade ställen. Och själv var jag rätt tagen efter att ha sett filmen. Tim Burton gick och blev min favoritregissör, vilket han förblev under några år. Numera har jag vant mig vid att bli besviken på hans filmer, men då; i slutet av 80- och under  större delen av 90-talet, var han smått fantastisk.

Jag gillar fortfarande den första filmen i serien. Här finns några mindre lyckade inslag; jag är fortfarande inte riktigt säker på vad jag tycker om Jack Nicholson som Jokern, och scenen där Bruce Wayne (Michael Keaton) och Vicki Vale (Kim Basinger) äter middag på Wayne Manor är bara konstig - varför sitter de vid varsin kortsida av ett långbord? En playboy som Bruce Wayne borde väl veta hur man går till väga. Och att låta betjänten Alfred (Michael Gough) leda Vicki Vale ner i Läderlappsgrottan och avslöja Läderlappens identitet är väl rätt dumt. För att inte tala om mycket dumt.

Men - BATMAN är en fantastiskt snygg och stämningsfull film, försedd med otroligt bra filmmusik av Danny Elfman. Den är imponerande att titta på, på bio var den direkt omtumlande.

Extramaterial finns här hur mycket som helst; det tog ett par timmar att ta sig igenom allt. Bäst är den dokumentär från 2006 där filmskapare, skådespelare och serietecknare reflekterar över seriefiguren och filmen. Denna dokumentär är den första i en serie; övriga avsnitt ligger på de andra skivorna, och uppföljarna behandlas grundligt i tur och ordning.

BATMAN RETURNS (1992)

BATMAN - ÅTERKOMSTEN hette den på bio här i Sverige. Jag såg den på Maxim i Landskrona. Tim Burton stod åter för regin, och han lyckades med konststycket att göra en uppföljare som är bättre än den första filmen. Jag älskade BATMAN RETURNS när den kom, och jag tycker fortfarandeatt det är en mycket bra film.

Tim Burtons krav för att göra uppföljaren, var att få göra en Tim Burton-film, snarare än en Läderlappsfilm. Resultatet blev en mörk, bisarr, gotisk mardröm - och inte alls vad Warner Brothers förväntat sig. Warners, barnfamiljer och en del kritiker tyckte att filmen var alldeles för mörk, otäck och våldsam. Vi andra älskar filmen just för att den är mörk och mardrömslik - fast den är även rolig och underhållande.

Den alla minns bäst från filmen är förstås Michelle Pfeiffer, som är strålande som Kattkvinnan. Men vi återfinner ju även Danny DeVito och Christopher Walken, och Danny Elfman står ännu en gång för utmärkt filmmusik.

BATMAN FOREVER (1995)

Den här såg jag aldrig på bio. Jag minns inte varför. Kanske för att jag anade det det värsta? Kanske för att någon annan recenserade den i NST (där jag börjat skriva 1993) och jag därför inte såg den på pressvisningen?

Eftersom BATMAN RETURNS alltså blev den mörk, gotisk mardröm, ville Warners nu ha en snäll, mer barnvänlig Läderlappenfilm. Joel Schumacher tog över som regissör och Michael Keaton ersattes med en trist och nollställd Val Kilmer som Bruce Wayne/Läderlappen. Även Danny Elfmans musik åkte ut och ersattes med ett mer heroiskt, men tråkigare, tema av Elliot Goldenthal.

När jag väl såg filmen på video var besvikelsen total. Jag tyckte att det var en dum, tråkig och påfrestande film. Tim Butrons mörka, gotiska Gotham City har ersatts med glänsande, godisfärgade miljöer. Tommy Lee Jones är Dubbelansiktet, men spelar rollen som vore han Jokern. Jim Carrey är Gåtan, men spelar rollen som vore han ... Jokern han med. Överspelet är totalt både från Jones och Carrey. Nicole Kidman gör den kvinnliga huvudrollen, men är knappt med i filmen. Även Läderlappens unge medhjälpare Robin introduceras. Han spelas av Chris O'Donnell; en kille med så dålig utstrålning att självöppnande dörrar på varuhus inte öppnas när han försöker gå genom dem.
Jag kom inte ihåg någonting alls av filmen när jag fick den här boxen. Det är nu bara några dagar sedan jag såg om BATMAN FOREVER, men jag har redan (och ännu en gång) glömt bort vad den handlar om och vad som händer i den. Det säger väl det mesta.

BATMAN & ROBIN (1997)

BATMAN & ROBIN såg jag i Helsingborg tillsammans med en kompis. Efter filmen satte vi oss på en pub och sa "Baaaaane!" och "Cool down!" mest hela tiden. Repliker ur filmen.

BATMAN & ROBIN är en ordentligt hatad film. Folk hatar den passionerat. Men - jag tycker så här: BATMAN FOREVER var dum och fånig. BATMAN & ROBIN är inspirerat dum och fånig. Det finns inga som helst gränser för tramsiga upptåg i det leksaksland Gotham City nu blivit. Filmen påminner om TV-serien med Adam West och är något helt annat än det Tim Burton serverade oss.

Arnold Schwarzenegger är den stollige skurken mr Freeze, som fäller korthuggna repliker och skrattar. Uma Thurman är en lätt överspelad film noir-pastish som Poison Ivy. Alicia Silverstone är gullig som Läderlappsflickan. Val Kilmer var inte längre kvar, nu fick George Clooney agera Bruce Wayne/Läderlappen. Clooney var egentligen ett perefekt val - han ser ju faktiskt ut att vara tecknad av Neal Adams. Joel Schumacher regisserade igen.

Den här filmen är så långt ifrån bra en film kan vara - men den är inte lika tråkig och irriterande som BATMAN FOREVER. BATMAN & ROBIN är mer ärligt tramsig. Så pass tramsig att filmserien begravdes efter denna film. Först åtta år senare rebootade Christopher Nolan Läderlappen med den gravallvarliga BATMAN BEGINS - och häromåret rebootades ju figuren igen av Zack Snyder.

I dokumentären från 2006 som ligger på skivan, pratar Schumacher och skådespelarna om hur dålig och pinsam BATMAN & ROBIN blev. Det är ganska fascinerande att lyssna på.
Så där! Då har jag gått igenom samtliga nio filmer i den här boxen. Låt mig sammanfatta boxen så här: BATMAN och BATMAN RETURNS är bra på riktigt; de håller fortfarande. De  första Stålmannenfilmerna är trevliga. Övriga filmer kan man vara utan.

DVD/Blu-ray/VOD: Batman and Harley Quinn

BATMAN AND HARLEY QUINN (Warner Home Video)

Jag brukar hävda att DC Comics' animerade långfilmer är bättre än de spelfilmer de producerar - men den förra animerade filmen från DC jag skrev om; JUSTICE LEAGUE DARK, var verkligen inget vidare. Tvärtom, den var riktigt dålig.

... Men den här nya filmen; BATMAN AND HARLEY QUINN, den är däremot rätt bra. Det här är en av de bättre DC-filmerna på ett bra tag. Och då hör det till saken att handlingen egentligen inte är något vidare: skurkarna Poison Ivy och Floronic Man bryter sig in på ett laboratorium och stjäl ett dokument de har användning för när de ska ställa till med elände i världen - eller hur det nu var. Jag minns inte så noga, det hela var rätt ointressant.
Läderlappen och Nightwing (Nightwing är Dick Graysons superhälteidentitet efter att han tröttnade på att vara Robin) är på jakt efter skurkarna, men av diverse skäl behöver de hjälp av knäppgöken Harley Quinn. Harley Quinn har lagt av med superskurkeriet och jobbar som servitris på en bar där personalen är klädd som sexiga superhjältinnor. Hon låter sig dock övertalas av Läderlappen och Nightwing, och ställer sig på de godas sida för att bekämpa skurkarna.

Filmen har fått 15-årsgräns i Sverige, vilket är lite märkligt - fast det här är ingen film för små barn. Det här är heller ingen film man ska visa för seriefrämjare, eftersom de lär bli upprörda. Jag noterar även att en hel del amerikanska fans tycker illa om filmen - de tycker att den är tramsig och vulgär.
... Och det är väl därför jag gillade den här filmen, som regisserats av Sam Liu. Harley Quinn har bondage-sex med Nightwing, hon fiser i Läderlappsbilen, och på en sylta greppar hon mikrofonen och framför Blondies "Hanging on the telephone". Tja, jag skrattade. Sådana här scener fick vi inte se i vare sig WONDER WOMAN eller SUICIDE SQUAD. Fjanterier kan ibland rädda den sämsta handling.

Som så ofta är fallet innehåller denna Blu-ray en väldig massa extramaterial, och som så ofta är fallet är en del av detta extramaterial bättre än huvudfilmen. Här finns bland annat en dokumentär om figuren Harley Quinns historia, här finns en titt på en kommande, animerad DC-film, här är ett gäng trailers, och här finns två avsnitt med Harley Quinn ur den gamla fina, animerade TV-serien om Läderlappen från 1990-talet.

De som tycker att BATMAN AND HARLEY QUINN är för sexistisk, eller för tramsig, kan med fördel hålla sig till extramaterialet.

The LEGO® Batman Movie

Bilder copyright (c) Warner Brothers

Jag såg LEGO® FILMEN två gånger på bio när den kom 2014. Först den svenskdubbade versionen på pressvisningen, och därefter med engelskt originaltal. Den engelskspråkiga versionen var betydligt bättre och betydligt roligare - även om jag väl inte tyckte att filmen var lika hejdlöst kul som många andra kritiker, främst amerikanska sådana.

Den här gången har filmen inte fått någon svensk titel. Bolaget satt kanske och undrade hur de skulle stava en svensk titel - LEGO®-BATMAN-FILMEN, eller särskrivet som LEGO® BATMAN FILMEN? Äh, kör på engelska - så länge registrerat varumärke-symbolen är med i loggan är det bra! Om jag fått bestämma hade filmen hetat LEGOLAPPEN.

I förra filmen var nog Läderlappen den roligaste figuren. En egocentrisk typ som älskar mörker. Nu har han alltså förärats en egen film.

Regissör den här gången är det Chris McKay som regisserat, och han har fått ur sig en film med många jätteroliga inslag - men själva handlingen är irriterande sliskig, och extremt amerikansk. 

Jokern har samlat ihop alla skurkar i Gotham City; Kattkvinnan, Gåtan, Pingvinen, Dubbelansiktet, Leransiktet med flera, samt några nya Jokern "hittat på" - en av dem är Såskungen, som sprutar senap och ketchup. De här typerna tänker detonera en bomb och störta staden i underjorden. 

Läderlappen knycker Stålmannens kristaller som skickar bovar till Fantomzonen, och han lyckas skicka Jokern upp dit, medan resten av skurkgänget spärras in på Arkhams mentalsjukhus. Där hamnar även Läderlappen, eftersom nya polischefen Barbara Gordon anser att Läderlappen utgör ett hot. 

I Fantomzonen träffar Jokern skurkar från en lång rad filmer - Gremlins, Voldemort, King Kong, häxan från Oz och Sauron är några av dem; de rymmer från Fantomzonen och attackerar Gotham City.

Så långt allt väl. Detta är jättekul. Men - filmen handlar egentligen om att Läderlappen alias Bruce Wayne är ensam och behöver en familj, för en familj, förstår ni, är det som är viktigast i hela världen. Det gamla vanliga, kladdiga budskapet amerikanska barn- och familjefilmer alltid drar till med. Kul för de i publiken som saknar familj, eller har trasiga hemförhållanden.  

Bruce Wayne råkar av misstag adoptera den föräldralöse pojken Dick Grayson, som helst av allt vill tillhöra en familj. Innerst inne vill den bittre, föräldralöse Bruce Wayne också ha en familj att komma hem till. Men tänk, de är ju en familj! De har ju också butlern Alfred, och snart även Barbara Gordon (som förstås blir Läderlappsflickan). Åh, så bra.

Det är synd att denna kleggigt sentimentala story; alla pekpinnar, lägger sordin på munterheten - för här finns många detaljer som fick mig att skratta högt. Som förtexterna och alla nörddetaljer, samt det faktum att när Dick Grayson blir superhjälten Robin, döper han sig efter den svenska popsångerskan Robyn. Allra roligast är sekundsnabba tillbakablickar på de tidigare Läderlappsfilmerna; Snyders, Dolans, Burtons och så vidare - återgivna i Lego. Vi får även se gamla serietidningsomslag i Legoversion - men den enligt Alfred "förvirrade fasen 1966" illustreras med ett autentiskt klipp med Adam West. Barn kommer inte att begripa det här, det är mycket i filmen barn inte kommer att begripa. Referenserna till serietidningar och popkultur är många. Charmen med den första filmen, var att historien kändes som något en liten unge hittat på; det bara östes på med en massa olika figurer som inte hade mycket med varandra att göra - som när ett barn leker med Lego. Den här gången är mixen av figurer för genomtänkt och riktad till vuxna nördar.

Ibland blir det lite för mycket; det är aningen jobbigt att titta på horder av Legogubbar som far omkring i 3D. Barbara Gordon ser ut som Kakan Hermansson. Filmen är 104 minuter och åt helsike för lång.

THE LEGO® BATMAN MOVIE är lite svår att betygsätta. Som sagt: slisket drar ner helhetsintrycket ganska rejält. Dessutom såg jag filmen dubbad till svenska - och det funkar inte riktigt. I originalversionen görs rösterna av diverse filmstjärnor och kändisar. Betyget nedan gäller således den svenska versionen - det är möjligt att engelska versionen skulle få ett snäpp högre betyg.

 

 

(Biopremiär 10/2)

Seriehjältar som visar var skåpet ska stå

När superhjältarna var obegripliga

I en intervju säger Stan Lee att på 1960- och -70-talen förstod DC Comics aldrig varför Marvels serietidningar sålde så mycket bättre än gamla trotjänare som Stålmannen, Läderlappen och gänget. Cheferna på DC kom - enligt Lee - fram till att det berodde på att Marvel kanske hade en viss färg på omslagen, så DC slafsade på denna färg. Utan resultat. De kom då på någon annan, långsökt anledning till Marvels framgångar, och drog utan framgång till med ytterligare ändringar.

Men den egentliga orsaken till att Marvels serier sålde som smör, var förstås innehållet; själva berättelserna och sättet de berättades på. För så här var det: på 70-talet var majoriteten av DC:s serier i det närmaste oläsliga.

I mina recensioner av till exempel THE AMAZING SPIDER-MAN och THE DARK KNIGHT RISES berättar jag lite om hur det såg ut på superhjältefronten i Sverige när jag växte upp. Ett ämne jag funderat lite på sedan jag såg de här filmerna.

På 1970-talet var det tunnsått med Marvelserier i Sverige. Red Clown gav ut några titlar som kom ut i ett fåtal nummer under ett fåtal år; slarvigt redigerade produkter, vilka jag dock tyckte var otroligt tuffa när jag var barn. Att jag upplevde dem som extra tuffa och spännande, berodde bland annat på att de redan då var sällsynta på antikvariat. Visst, jag lyckades få tag på en hel del av dem, men till skillnad från andra serietidningar, fanns de inte i drivor. Först 1978 fick Marvel någorlunda fotfäste i Sverige, då Atlantic började att ge ut sina titlar. Slarvigt redigerade även de, men det märkte jag inte riktigt. Inte då när det begav sig.

Så, i brist på Marvelserier läste jag och mina kompisar tidningar med DC:s hjältar. Sådana fanns det en hel del. Och även om jag gillade dem och tyckte att i synnerhet Läderlappen var cool (åtminstone när han tecknades av Jim Aparo eller Neal Adams), så måste jag erkänna att jag sällan begrep vad de handlade om. Jag har läst om en del av de här tidningarna som vuxen - och jag har fortfarande problem med att hänga med.

Marvel Comics var ju kända för att bygga såpoperor kring sina figurer. Hjältarnas privatliv var lika - eller ofta mer - intressant än fajterna med superskurkar. Och avsnitten hängde ihop i evighetsäventyr. Men så var det inte hos DC. Hjältarna var fortfarande relativt endimensionella träbockar. Just under 70-talet, åtminstone under dess första hälft, var DC:s serieavsnitt märkligt korta. Ett drygt dussin sidor - och alltid avslutade äventyr. Detta innebar att man kunde få in tre avsnitt, oftast med olika figurer, på 36 sidor, som i Sveriges var ett vanligt sidantal på 70-talet.

Detta innebar även att serierna blev märkligt rumphuggna och konstigt berättade. Författarna försökte ibland berätta så avancerade och "vuxna" grejor som möjligt (ofta skulle det vara invecklade metafysiska prylar), ibland på "moderna" sätt, på minsta möjliga utrymme. Det lyckades man sällan med.

Stålmannen läste jag sällan som barn, främst beroende på att Stålmannen är en tråkig, oövervinnerlig hjälte, men jag tyckte även att serien var så trist tecknad. Oftast var det Curt Swan som höll i pennan, och det såg inte lika häftigt ut som när Aparo fläskade på med skuggor i Läderlappen. Och jag tyckte att äventyren mest var konstiga. Just det här avbildade numret, nummer 5/1976, minns jag att jag tyckte var bra, men i det flesta fall förstod jag inte vad superskurkarna var ute efter. De äldre 50-talsavsnitt som ofta gick som utfyllnad var mer begripliga.

Stålpojken, däremot, gillade jag skarpt. Jag hade en period i slutet av 70-talet då jag älskade den här tidningen. Okej, det var väl framför allt serierna om Rymdens Hjältar jag gillade. Herregud, vad jag tyckte att de här superhjältarna som huserade i framtiden var häftiga! Häromåret läste jag om ett par gamla nummer, bland annat nummer 12/1976, som jag minns som särdeles fräsigt. Bara omslaget kickade igång min fantasi när det begav sig.

Som vuxen konstaterade jag att huvudserien var omständligt berättad och svårbegriplig. Och astråkig. Jag noterade även att Mike Grells teckningar, som jag en gång i tiden beundrade, var härligt halvtaffliga. En tafflighet han utvecklade under 80-talet i sin serie Jon Sable - Freelance. Alla figurerna hade fantastiskt långa ben! Och nu på 2000-talet funderade jag även en del på grundidén med Rymdens Hjältar - och framför allt på Stålpojkens medverkan i teamet. För det första lever de här hjältarna i en framtidsvärld, där alla människor klär sig i konstiga dräkter och trikåer. Superhjältarna sticker inte ut utseendemässigt. Och de är inte ensamma om att ha superkrafter. Om inget annat är teknologin så pass utvecklad, att superhjältar känns onödiga. Alla verkar vara supermänniskor på något sätt. Och varför reser Stålpojken in i framtiden för att hjälpa Rymdens Hjältar? Behövs inte han hemma på Jorden i vår tid? Eller flyger han genom tiden på ett sätt så att han inte missar något klockslag här hemma? Och varför sket han i Rymdhjältarna när han blev äldre och började kalla sig Stålmannen? Kanske därför att han då hängde med Lagens Väktare?

Om Lagens Väktare kunde man läsa i Gigant. Eftersom Gigant var på 68 sidor, var den lite dyrare, och därför läste jag den mer sällan. Jag har för mig att jag som barn inbillade mig att serierna i Gigant var bättre än i de övriga DC-tidningarna. Jag vet inte varför. Men i slutändan tyckte jag nog att innehållet var lika konstigt som i övriga tidningar. I synnerhet Lagens Väktare. Avsnitten började ofta med en rollista. Porträtt på de medverkande superhjältarna. Därefter bekämpade de en konstig skurk som skulle göra något jag sällan begrep vad det var.

De övriga serierna i tidningen var lika träiga som de i Stålmannens egen tidning. Vattenmannen var bara tråkig. Gummimannen mest märklig. Blixten tyckte jag nog om. Ett tag gick Denny O'Neils och Neal Adams numera klassiska avsnitt om Gröna Lyktan och Gröna Pilen i Gigant. De var fantastiskt snyggt tecknade och jag upplevde dem som tuffare än andra serier. Idag tycker jag inte att de håller - och allvarligt talat: Neal Adams avancerade layouter fyller ingen funktion; de stökar bara till berättandet.

Och så har vi då Läderlappen. Det allra första numret jag fick, var nummer 12/1974. Huvudserien om "monstrets hämnd" såg ut som en skräckserie, som liten gosse konstaterade jag omedelbart att Läderlappen är världens allra, allra tuffaste seriehjälte. Jag förstod dock aldrig var avsnittet handlade om. Jag har inte läst om tidningen på ett par decennier, så jag vet inte om jag skulle begripa avsnittet idag. Numret innehöll även ett äventyr med Robin. Det hette "Det sjuder och exploderar". Och då, på 70-talet, förstod jag inte ens vad den konstiga titeln betydde. Än mindre vad avsnittet gick ut på.
1979 gick Läderlappen upp i sidantal, och samtidigt slängdes fyrfärgstrycket ut. Jag minns när jag köpte nummer 1/1979. På torsdagseftermiddagar veckohandlade min morsa på Epe Livs i Landskrona. Ibland följde jag med, och då stod jag klistrad vid serietidningsstället - och då, 1979, fanns det en farlig massa titlar att välja mellan. Och ja, jag minns till och med var stället stod 1979. Och var det stod 1976 och '77. Jag var så fascinerad av serietidningar på den tiden att jag minns sådana detaljer. Men då, i början av 1979, hade jag fyra kronor i fickan. Jag vet inte varför. Jag hade aldrig pengar på mig som barn. Jag frågade morsan om jag fick köpa en serietidning och valde Läderlappen just för att den gjorts om, och vid kassan sa morsan "Har du så mycket pengar på dig?".

Jag tyckte att Läderlappen i svartvitt var ännu fränare än i färg. Teckningarna blev mer detaljrika, skuggorna tyngre. Precis som i Fantomen - en serie som förlorade mycket när de började tryckas i färg. Jag tror dessutom att jag begrep serierna i Läderlappen 1979. Kanske för att jag blivit aningen äldre. Kanske för att serierna inte var lika komprimerade och utspejsade. Kanske var de bättre berättade.

... Och kanske minns jag helt fel. Det här är ju över 30 år sedan. Många av de nämnda serierna har jag inte sett till sedan dess. De tidningar jag behöll försvann vid ett källarinbrott för femton år sedan.

Så. Vart vill jag komma med denna långa drapa? Nja, det vet jag inte. Jag kände bara för att berätta om det här.

Och nu har jag gjort det.

Läderlappen

Jag har varit på bio i stort sett hela dagen. Så i väntan på att jag hinner skriva något om sedda filmer, kan ni ju ta en flukt på senaste läderlappstrailern.

Den svarte knekten i brottsbekämparform

HÄR har vi minsann den första teasertrailern till DARK KNIGHT RISES. Tjofläsk.

Läderlappenaffisch

Första postern till kommande DARK KNIGHT RISES...

Två å trettifem? I helvete heller!

Ni noterade kanske att priset på det där numret av Läderlappen från 1974 som jag återgav i ett inlägg tidigare idag, var 2:35 för 36 sidor i färg. På den tiden var det fortfarande vanligast med serietidningar på 36 sidor. 1975 kostade standardtidningarna 2:50, det minns jag bestämt - i synnerhet då jag av någon anledning minns att farmor eller farfar fyllde år och en som hette Bror tyckte att jag skulle få en serietidning av honom och frågade vad en sådan kostade. Tveklöst trumpetade jag "Två å femti!" och så gick jag bort till kiosken ute på den kävlingska trottoaren. Jag tror jag köpte Tarzan - men det kan ha varit Korak. Nej, jag tror bestämt det var Tarzan. Som om det spelar roll. Dock ett märkligt val, eftersom jag alltid köpte Tomahawk när jag besökte farmor och farfar.
Hur som helst.
Idag stod jag på Pressbyrån och tittade igenom serieutbudet. År 2010 kostar de ju långt ifrån 2:35, de flesta ligger väl på en 35-50 spänn.
Bland tidningarna stod ett lite försynt album. "Herman Hedning 2001-2002". Cirka 80 sidor i färg, styva pärmar och bra papper. Serietidningsformat. Såg mest ut som ett specialnummer av tidningen. Jag inspekterade albumet - och fick syn på Pressbyråns (eller rättare sagt distributörens) prislapp på baksidan.
169 spänn?! Är de helt från vettet?
En stund senare tittade jag in på Lilla Torgs Seriemagasin för att se om Arne fått in några rafflande nummer av Grupp 666 (det hade han inte). Jag såg att Herman Hedning-albumet stod på hyllan med svenska album, intill tidigare delar i albumserien. Och på prislappen stod det 180:-.
De här summorna låter ju inte kloka. Det handlar ju inte om en lyxutgåva. Det är ett vanligt album med återtryckt material. På Pressbyrån stod även ett Spirou-album. Stort format och bra papper. Cirka 80 spänn. Betydligt vettigare.
Tänk vad trevligt det vore om priset på serietidningar sänktes till 2:35 över en natt efter ett EU-beslut.

Läderlappen och monstret

I min recension av THE DARK KNIGHT skrev jag bland annat så här:
"December 1974. Linds Tobak på Artillerigatan i Landskrona - samma gata där Vlado Video senare skulle slå upp portarna. Mina föräldrar tyckte att jag skulle få en serietidning (jag tror att det var på väg hem från julskyltningen), och efter att ha valt länge och väl, fastnade jag för Läderlappen. Nummer 12/74. Jag vet inte riktigt varför. Jag hade aldrig köpt Läderlappen tidigare, jag gillade ju Tomahawk.
I vilket fall gjorde denna tidning ett stort intryck på mig. Jag begrep aldrig storyn i numrets huvudserie. Jag fattade ingenting. När jag läst om serien som vuxen, förstod jag den, men även om den inte är speciellt bra, förstår jag varför jag inte begrep handlingen - och varför serien gjorde så djupt intryck.
Det var något mörk och hotfullt över seriesidorna. Inte alls som Stålmannen och de andra DC-titlarna. Eller som någon annan tidning på marknaden (bortsett från skräcktidningarna, men de fick jag inte läsa). Eller som de muntra Läderlappsavsnitt från 1950- och 60-talen som gick som utfyllnad i 70-talstidningarna.
Huvudtecknare i mitten av 70-talet var Jim Aparo (fast omslaget till 12/74 var

tecknat av Mike Kaluta), och jag tyckte hans bilder var otroligt tuffa. Vilket de var. Läderlappen själv såg extremt tuff ut. Jokern såg ut som hämtad ur en skräcktidning."

Upptäckte att den amerikanska bloggen Diversion of the Groovy Kind idag har återgett hela monsteravsnittet i sin originalversion. Går att läsa HÄR.