Visar inlägg med etikett Kylie Minogue. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Kylie Minogue. Visa alla inlägg

onsdag 27 maj 2015

Bio: San Andreas

Foton copyright (c) Warner Brothers
I Fantomens SOS-bok från 1977 får man lära sig att man ska ställa sig i en dörröppning om det blir jordbävning. En kvinna gör just detta i den här filmen, men en expert sliter bort henne och säger att där ska hon absolut inte stå, de ska gömma sig under bord. Där ser man.
Ett av problemen med katastroffilmer är att det saknas en antagonist - det är naturen som är skurken. Eller en illa konstruerad byggnad. Kanske figurerar det en ond företagare eller politiker, men det är sekundärt. För att skapa drama i katastroffilmer försöker man därför få publiken att bry sig om några människor, till exempel en familj, som hamnar i kaosets centrum. Nu är det dock sällan man bryr sig om dessa människor - eftersom poängen med katastroffilmer är att se hus raseras och folk stryka med på spektakulära sätt. Det spelar ingen roll om det är en huvudperson som dör - precis som i slasherfilmer vill man se dem dödas, sugas ut genom WC-avloppet eller något.
Maffiga specialeffekter är inte bara katastroffilmernas A och O, utan även Ö. Mellan destruktionsorgierna blir det så gott som alltid tråkigt. Dessutom blir det ofta tråkigt även under de utdragna destruktionsorgierna. Den senaste katastroffilmen på svenska biografer var nog INTO THE STORM, som kom förra sommaren. En minst sagt ljummen sak som få kommer ihåg. Jämförd med den är Brad Peytons (JOURNEY TO THE MYSTERIOUS ISLAND) nya film SAN ANDREAS en filmisk milstolpe. Men nu är ju inte det här någon milstolpe - fast jag får nog säga att det inte var så illa som jag förväntat mig. Att filmen är uthärdlig beror främst på skådespelarna och de imponerande effekterna - de sistnämnda är det gott om.
Dwayne Johnson, som glatt spelade ukulele i ovannämnda MYSTERIOUS ISLAND, gör räddningspiloten Ray, som ligger i skilsmässa. Hans före detta hustru Emma (Carla Gugino) ska flytta ihop med en stenrike Daniel Riddick (Ioan Gruffudd, Reed Richards i FANTASTISKA FYRAN), som bygger skyskapor i San Francisco. Ray och Emma har en dotter; Blake (Alexandra Daddario), som följer med Daniel till San Francisco. Ray plågas av minnena av sin och Emmas andra dotter, som omkom i en drunkningsolycka. Samtidigt upptäcker en geolog spelad av Paul Giamatti att en serie kraftiga jordbävningar kommer att drabba stora delar av Kalifornien och främst San Francisco.
Självklart råkar både Emma och Blake illa ut på varsitt håll; Daniel visar sig vara en fegis som överger Blake i ett raserat garage (vilket är tur, eftersom hon då möter kärleken i form av en ung, trevlig engelsman). Och självklart ger sig den sammanbitne Ray iväg i sin helikopter för att rädda sin familj.
Nej, jag kan väl inte säga att jag bryr mig om de här rollfigurerna - men jag gillar Carla Gugino och Dwayne Johnson är en bra hjälte, han har en viss distans till sig själv och är sympatisk. SAN ANDREAS bygger enbart på att vi får se San Francisco gå under - och jo, det är maffigt. I 3D. Golden Gate rasar, jättevågor översvämmar staden, fartyg slungas fram längs gatorna, och Rays helikopter undviker att träffas av kollapsande skyskrapor.
Paul Giamatti sitter mest och säger saker som "May God help us all!" och liknande. Plötsligt dyker Kylie Minogue upp i en liten roll som bitch. Hon medverkar bara i en scen, sedan har hon lite otur - minst sagt - när hon öppnar en dörr högst upp i en skyskrapa. Ioan Gruffud tappar en sko i kaoset.
Jag sätter en generisk trea. Kanske i snällaste laget.

    





(Biopremiär 29/5)

-->

tisdag 7 oktober 2014

Bio: 20,000 Days on Earth

Foton copyright (c) NonStop Entertainment
Jag tar igen missade filmer, del två:
Ännu en film jag inte fick in i mitt schema på Malmö Filmdagar och som jag valde bort eftersom jag inte har någon relation till Nick Cave. Inte mer än att jag köpte singeln med "Where the Wild Roses Grow", den där duetten med Kylie Minogue, när den kom. Annars har jag alltid tyckt att Nick Cave känts lite pretto och trist - och inte tillräckligt rock 'n' roll.
20,000 DAYS ON EARTH är konstnärsparet Iain Forsyths och Jane Pollards första långfilm och det handlar ... något slags dokumentär. Nick Cave, 57, har levt 20 000 dagar och under 24 timmar tittar han tillbaka på sitt liv. Han går till en psykiater och pratar om sin far och sin första sexuella upplevelse. Han tittar på fotografier från sin uppväxt och karriär. Han samtalar med personer han tidigare samarbetat med - Kylie Minogue sitter plötsligt i baksätet när Cave kör bil genom natten. Han komponerar en ny låt, vars text handlar om Hanna Montana och Miley Cyrus. Och så får vi se Cave och hans band repa och framträda på scener.
Kanske måste man vara Nick Cave-fan för att uppskatta det här till fullo. Bitvis är det intressant. Ibland är det roligt. Nick Cave är ingen dystergök, visar det sig, tvärtom kan han vara rätt kul. Plötsligt dyker skådespelaren Ray Winstone upp och samtalar med Cave. Det är en snygg film, det här, filmfotot och miljöerna är ibland suggestiva, och eftersom det i pressreleasen står att det handlar om 24 fiktiva timmar, kan jag inte avgöra om vi verkligen får se Caves hem eller om det är studiobyggen eller hyrda lokaler.
... Men så har vi då musiken. Nick Cave pratsjunger till melodierna. Jag kommer osökt att tänka på det Thåström har sysslat med på sina senaste plattor - han slutade ju av någon anledning att sjunga och började istället att recitera till suggestiva melodislingor. Något som ledde till att jag slutade att lyssna på karln. Allting går likadant. Cave framför inte alltför många låtar i filmen, men de låter precis likadant. Tycker jag. Pretentiösa och trista - och jag kom på mig med att tänka på annat. Ungefär som när jag sitter och skriver och lyssnar på någon radiokanal eller random spellista och det kommer en låt jag inte gillar. Jag kopplar bort låten.
Efter visningen på Malmö Filmdagar hyllade många kritiker 20,000 DAYS ON EARTH. Men - jag pratade även med några som hade lämnat visningen. De tyckte bara att det var trist.
Oavsett vilket: Kylie Minogue är en väldigt tjusig kvinna. Jag har av naturliga skäl aldrig lyssnat på hennes musik, det är liksom inte min genre, men jag har alltid tyckt om henne. Hon är känd för att vara så fantastiskt trevlig, och det kan jag mycket väl tänka mig att hon är.







(Biopremiär 3/10)

-->



tisdag 13 november 2012

Bio: Holy Motors

Foton copyright (c) TriArt Film
Det finns några filmdistributörer som är intimt förknippade med prestigefyllda filmfestivaler, som till exempel Cannes. En är Fortissimo. En annan är Wild Bunch. De har alltid ett flertal filmer inom tävlan på en och samma festival och det är nästan alltid samma typ av arthousefilm. En typ av film man dessutom sällan får se utanför Cannes och andra festivaler. Typiska filmfestivalsfilmer. Och ofta finns det en orsak till att de inte köps in och visas på vanliga biografer världen över.
Men nu får vi chansen att se en sådan här film; från Wild Bunch kommer den fransk-tyska HOLY MOTORS i regi av Leos Carax (som gjorde DE ÄLSKANDE PÅ PONT-NEUF), och som tävlade i Cannes i våras. Varför vi får se den här är en annan fråga. Vem ska se den här?
HOLY MOTORS marknadsförs som en science fiction-film. Jag skulle nog snarare placera den i fantasyfacket. Urban fantasy. I centrum finns monsieur Oscar (Denis Lavant, som varit med i fruktansvärd massa filmer), som åker runt i Paris i en vit limousin framförd av en viss Céline (Edith Scob). Inne i bilen finns ett sminkbord och Oscar ikläder sig olika roller. Han åker från plats till plats, från människor till människor, och spelar olika roller. Han är hitman, tosing, familjefar, chef, musiker och allmänt konstig - sammanlagt spelar Lavant elva roller, inklusive Oscar. Det är möjligt att även Oscar är en roll, vad vet jag.
Riktigt varför han gör detta blir jag inte klok på. Men det spelar kanske ingen större roll. Han är väl besatt av dessa rollfigurer. Men vilka är personerna han uppsöker? Och han dödar till och med en eller ett par. När han är monsterliknande, rosätande tosing, biter han fingrarna av en tjej, och vid ett tillfälle knivmördar han en kopia av sig själv, men blir själv dödligt (?) sårad - och vad händer här, byter kopian plats med Oscar? Ingen aning.
Det är allt lite intressant att det i höst kommit inte bara en, utan två pretentiösa konstfilmer om udda typer som åker runt i en limousin i en storstad - den här och David Cronenbergs COSMOPOLIS (som också visades i Cannes i våras!). HOLY MOTORS innehåller nog även lite drag av handlingen i den grekiska ALPER, i vilken ju folk uppsökte ensamma människor och spelade roller.
Liksom COSMOPOLIS är HOLY MOTORS väldigt snygg. Filmfotot och scenografin är utmärkt. Paris ser ut som en mystisk, magisk, öde drömvärld, som hämtad ur ett franskt seriealbum. Men det är väl egentligen det enda som är bra och fungerar i denna besynnerligt tillredda gryta. För det här är mest konstigt. Konst är lika med konstigt. Ett par idéer är småroliga, men som helhet funkar det inte alls, det blir bara långt, segt, dumt och irriterande pretentiöst.
En bit in i filmen hittar Oscar fotomodellen Kay M (Eva Mendes, av alla människor), som han kidnappar. Han kånkar ner henne till en håla, där han bygger om Kays klänning till en burka, sedan klär av sig naken - och det visar sig att han har stånd. På riktigt! Typiskt Cannes. Med denna ståfräs lägger han sig med huvudet i Kays knä och hon sjunger en vaggvisa för honom. Hur hamnade Eva Mendes här?!
I mitten av filmen blir det plötsligt musikpaus, och Oscar, följ av en hel orkester, vandrar omkring och spelar dragspel, och mot filmens slut blir det mer musik. Då träffar Oscar på en som heter Elise (Kylie Minogue, av alla människor), som vandrar runt och framför en sång. Oscar visar tack och lov inte sin ribba för Minogue. Fast det hade kanske varit något att skriva hem om.
Jag gillade aporna som dyker upp på slutet, jag uppskattade slutscenen med de pratande bilarna, och visst var det trevligt med temat från GODZILLA under en scen, men i övrigt är HOLY MOTORS ett enda stort "Jaha?". Det här känns bara så ... totalt meningslöst. Javisst, tavlor som rör på sig, tjusiga bilder, men kunde Carax inte gjort något annat, något vettigare av det? Vem vill titta på det här i 115 minuter? Carax har inte regisserat på tretton år, varför valde han det här?
...Fast HOLY MOTORS är nog att föredra framför nya TWILIGHT...







(Biopremiär 16/11)