Visar inlägg med etikett Kyle Balda. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Kyle Balda. Visa alla inlägg

måndag 29 juni 2015

Bio: Minioner

Bilder copyright (c) UIP

1998 såg jag en film som hette THE MINION på marknaden i Cannes. Den var väldigt dålig och klipptes dessutom om innan den släpptes på video. I huvudrollen sågs Dolph Lundgren, iförd en handske av järn. Dolphan medverkar inte i den här nya, animerade filmen.

De roligaste figurerna i MADAGASKAR-filmerna är pingvinerna. Därför fick de en egen film - PINGVINERNA FRÅN MADAGASKAR. Den blev dock inte särskilt lyckad. Roligast i DUMMA MEJ och DUMMA MEJ 2 är de små, gula varelser som kallas minioner - och nu har de alltså förärats en egen film de med. Den här gången blev resultatet riktigt bra.

Under förtexterna och i en prolog får vi veta att minionerna är äldre än människan. Deras enda mål i livet är att tjäna den ondaste varelse de kan hitta. De börjar med dinosaurier och grottmänniskor, och fortsätter genom historien med bland andra Dracula och Napoleon. Det går väl så där - de ettriga små fjöntarna ställer konstant till det. Till slut tar de sig till ett snöigt land, där de bygger upp en egen civilisation. De sysslar mest med att sjunga och leka, men efter några år tröttnar de på tillvaron.

Minionen Stuart får idén att ge sig iväg för att hitta ett bättre ställe, och eftersom inga andra vill hänga med, får han med sig de mindre lämpade Kevin och Bob. De hamnar efter ett tag i New York - och året visar sig vara 1968. Att man valt just detta år beror nog mest på att man då kan ägna sig åt den estetik och de klichéer man hittar i TV-serier som THE AVENGERS och gamla Bondfilmer; musiken påminner ibland om signaturen till just THE AVENGERS.

I New York får de tre minionerna veta att det ska hållas en kongress för skurkar i Orlando, Florida. De liftar dit med en skurkaktig familj, och väl på plats presenteras en viss Scarlet Overkill; den mäktigaste superskurken. Minionerna lyckas bli hennes medhjälpare och tillsammans flyger de till London för att stjäla drottning Elizabeths krona; det Scarlet vill mest av allt är att bli drottning.

MINIONER är regisserad av Pierre Coffin, som gjorde DUMMA MEJ-filmerna, och Kyle Balda, som gjorde den bortglömda LORAX. Det är även Coffin som gör minionernas röster. Jag såg filmen dubbad till svenska, och tack och lov står minionerna för större delen av dialogen. Dessa pratar ett hittepåspråk som bland annat innehåller spanska och italienska, och deras röster är förvrängda åt smurfhållet. Eftersom minionerna dominerar slipper vi svensk slentriandubbning under stora delar av filmen. I originalet gör Sandra Bullock, Jon Hamm, Michael Keaton, Steve Coogan, Jennifer Saunders, Geoffrey Rush med flera rösterna, och jag antar att de tillför väldigt mycket humor och själ. Fast de svenska rösterna är bättre än de brukar vara nuförtiden.

Oavsett vilket är MINIONER väldigt rolig. Minionerna är roliga. Handlingen går förstås främst ut på att dessa lustiga varelser ska göra konstiga saker. De är korkade och barnsliga, det blir mycket prutthumor och annat jag som medelålders karlslok uppskattar.

MINIONER är aningen lång och som ofta är fallet blir det kanske lite väl hysteriskt emellanåt, men jag tycker faktiskt att den här filmen är bättre och roligare än de flesta andra animerade långfilmer som öses över oss. De korta musiknumren är jättekul (sådana brukar ju annars vara hemska, som i Disneys filmer) och den hänfaller aldrig åt sentimentalitet. Det är bara fjant från början till slut.

Filmen är i 3D, men det märks knappt. När Kevin får en elgitarr skriker han "Super mega ukulele!"

 

 

 

 

(Biopremiär 1/7)

onsdag 21 mars 2012

Bio: Lorax

Bilder copyright (c) UIP Sweden

Jag kommer ihåg att när jag var barn läste jag - eller så berättade någon - att Dr. Seuss var Amerikas svar på Astrid Lindgren. Dock var - och är - Seuss i stort sett okänd i Sverige, ja, i större delen av världen utanför USA. Detta lär bero på att doktorns barnböcker är svåra att översätta tack vare deras lek med det engelska språket. Fast Dr. Seuss' böcker lär inte vara speciellt poppis i England heller, så det är kanske inte hela sanningen. Jag vet inte. Men jag kommer ihåg att The Cat in the Hat-böckerna (om det nu finns mer än en) fanns på Landskrona Stadsbibliotek på 1970-talet, den stod på hyllan med barnböcker på engelska.

Jag har nog bara kommit i kontakt med Dr. Seuss via de filmer som gjorts de senaste årtiondena. GRINCHEN - JULEN ÄR STULEN kändes mest som ett bisarrt kokainprojekt (men jag gillade ordet "juljenka" i den svenska texten), KATTEN med Mike Myers såg jag inte, och HORTON minns jag ingenting av. Här har vi så LORAX, en animerad 3D-film som blivit framgångsrik i USA.

LORAX, i regi av Chris Renaud (som gjorde DUMMA MEJ) och Kyle Balda, handlar om tolvårige Ted, som bor i en märklig stad där allting, precis allting, är tillverkat av plast. Hus, träd, buskar. Staden är inhägnad och det är förbjudet att bege sig genom metallväggarna till den okända världen därutanför. Härkare är den småväxte mr O'Hare, som blivit förmögen på att sälja buteljerad frisk luft, och som inte vill veta av en värld med autentisk växtlighet.

Men Ted råkar vara kär i högstadietjejen Audrey, och det hon längtar efter mest av allt, är att få se ett äkta träd - om en kille lyckas skaffa fram ett träd, kommer hon att gifta sig med honom. Således måste Ted få tag på ett träd. Hans mormor berättar att han måste leta upp en viss Once-ler, eftersom denne lär veta var det finns ett träd.

Ted lyckas ta sig ut ur staden och hamnar i ett hotfullt, mörkt landskap där alla träd är nerhuggna. I en fallfärdig kåk sitter den mystiske Once-ler, som motvilligt berättar historien om hur han som ung begav sig ut i den prunkande naturen och råkade orsaka det som ledde fram till skövlandet av skogen. En berättelse i vilken titelns Lorax - trädens mustaschprydde väktare - figurerar, tillsammans med en rad andra lustiga djur och varelser.

Det går inte att missa den här filmens budskap. LORAX kör verkligen ner miljöbudskapet i halsen på publiken, övertydligheten är monumental. Ändå blir det inte så irriterande som jag misstänkte att det skulle bli; jag hade onda aningar och förväntade mig en olidlig film. Men resultatet är fullt sebart, främst beroende på ett ganska skojigt figurgalleri och lustiga händelser i marginalen. Jag är allergisk mot behjärtansvärda filmer (och böcker och serier och musik), men den här gången blev det ganska trivsamt och roligt. Här finns några fåniga nallebjörnar, varav en är tjock och korkad, här finns en anka som äter allt, sjungande fiskar. Bra grejor. Once-lers familj är verkligen odräglig och vidrig.

Tyvärr såg jag LORAX dubbad till svenska, så jag fick inte höra Dany DeVito, Zac Efron, Taylor Swift och de andra som står för originalrösterna. Filmens sånger är ganska vidriga, i synnerhet den sista gospelstyggelsen, och det är svårt att uppfatta sångtexterna - fast det kan ha berott på ljudet i biosalongen. Figurerna har kvar sina engelska namn, vilket gör namn som Once-ler obegripliga.

Figurdesignen är bättre än normalt, 3D:n är inte mycket att hänga i julgranen, och några scener blir lite för LSD-utflippade.

Jag sätter ett snällt, positivt betyg. Barn lär gilla det här.

 

 

 

 

(Biopremiär 23/3)