Visar inlägg med etikett Krysten Ritter. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Krysten Ritter. Visa alla inlägg

onsdag 15 september 2021

Netflix: Nattsagor

Foton copyright (c) Netflix

Sedan ett antal år driver Sam Raimi och Robert Tapert produktionsbolaget Ghost House, som producerar - just det - skräckfilmer. Filmerna brukar vara, som folk säger i utlandet, hit or miss, med betoning på "miss".  

Det är Ghost House som ligger bakom Netflixpremiären NATTSAGOR, som bygger på en bok av JA White. Tydligen är det något slags barnbok - och den här filmen, som regisserats av David Yarovesky som gjorde BRIGHTBURN, är något slags barnfilm.

Med betoning på "något slags".

... För det vetefan vad det här är!

Jag trodde att NATTSAGOR skulle vara något slags CREEPSHOW för barn. Kanske något i stil med SCARY STORIES TO TELL IN THE DARK. Men det visade sig att den här filmen inte alls är som dessa filmer, det här är ingen antologifilm.

Winslow Fegley spelar den lille gossen Alex, en lillgammal typ som älskar skräck, och som ibland inte har glas i sina stora glasögon. Han ser ut som en mycket liten Ingemar Mundebo. Alex är besatt av 80-talsskräck och läser Fangoria. Lite udda, tänkte jag först, men så slog det mig att filmen kanske utspelar sig på 80-talet.

Alex skriver egna skräckhistorier, men när filmen börjar ska han sluta med detta, han känner sig utanför och konstig, och hans föräldrar bråkar. Så han ger sig av. Men han kommer inte långt. Han hamnar nämligen genast i en märklig lägenhet - som han inte kan lämna.

I lägenheten, som rymmer ett enormt bibliotek, bor häxan Natacha (Krysten Ritter), som fångar- och tar kål på barn. I lägenheten finns också flickan Yasmin (Lidya Jewett), som varit fången där ett par år, samt en pälslös, datoranimerad katt.

Natacha kräver att Alex ska berätta en skräckhistoria om dagen för henne, annars är det ajöss. Alex har svårt att hitta på några bra historier. Han och Yasmin försöker även febrilt komma på ett sätt att rymma från lägenheten, något som verkar omöjligt. Det hela utvecklas till en variant på Hans och Greta.

NATTSAGOR är en väldigt konstig film. Den är troligen alldeles för förvirrad och konstnärlig för barn - och framför allt är den alldeles för otäck för små barn. Större barn tycker nog bara att det är förrvirrat och fånigt. Jag, som vuxen, tycker att det är förvirrad, krystat, och rätt irriterande. Lillgamla ungjävlar är det värsta som finns.

Men här finns några snygga scener och scenerier, en del inslag är bra, och mot slutet dyker det det upp ännu en häxa som verkar inspirerad av Mater Suspiriorum, åtminstone när hon först figurerar som silhuett.

Men det hjälper inte. Visst, jag är vuxen och tillhör inte målgruppen, men det här är en rätt kass film. Jag avrundar betyget uppåt.


 

 

 

 

 

(Netflixpremiär 15/9)


torsdag 17 juni 2010

Bio: I min vildaste fantasi

Foton copyright © UIP Sweden
Jag hade inte den blekaste aning om vad det här var när jag bänkade mig på pressvisningen. Jag hade inte läst vad filmen skulle handla om, jag hade inte ens sett en trailer. Av filmaffischen att döma gissade jag på en vulgokomedi modell AMERICAN PIE.
...Och rätt svar visade sig vara något ditåt. Fast inte riktigt.
Jay Baruchel spelar Kirk, en tanig kille med inte så smickrande anletsdrag. Han jobbar i incheckningen på en flygplats och har blivit dumpad av sin flickvän Marnie (Lindsay Sloane), som han väldigt gärna vill ha tillbaka. Hon har dock hittat en annan; en redig dräng. Fast hon är inte intelligensens högborg själv. Till på köpet har Marnie och hennes nya kille omfamnats av Kirks föräldrar, så de umgås ofta med dem.
Men så anländer sofistikerade blondinen Molly (Alice Eve) till flygplatsen, med sig har hon sin ... ovanliga och frispråkiga polare Patty (Krysten Ritter). Alla män på flygplatsen knockas av Mollys skönhet, i synnerhet Kirk och hans slackerpolare.
Det bär sig inte bättre än att Molly glömmer sin mobiltelefon vid incheckningen. Kirk erbjuder sig att komma över till en fest på Andy Warhol-muséet för att överlämna den. Det ena leder till det andra, och plötsligt har Kirk och Molly blivit ett vid första anblicken väldigt omaka par.
I MIN VILDASTE FANTASI, i regi av unge britten Jim Field Smith, var betydligt roligare än jag trodde den skulle vara - jag hade inte förväntat mig något alls. Problemet är bara att den faller lite mellan två stolar. Dels är detta en traditionell romantisk komedi; pojke möter flicka och komplikationer uppstår - som sig bör när mannen av folket får ihop det med adeln, à la NOTTING HILL.
Samtidigt bjuds det på en hel del grov vulgohumor, varav en hel del är fantastiskt roligt - om man är lika infantil som jag och uppskattar spermahumor och pungrakning på film.
Grejen är att filmen inte blir tillräckligt flabbrolig - eller tillräckigt romantisk. Men som något slags mellanting funkar filmen dock tillfredställande. Jag tycker den är väldigt underhållande.
Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om Alice Eve. Hon liknar Pernilla Wahlgren och har alldeles för många och för stora tänder. Men ibland är hon hur snygg som helst. Sedan spelar hon en typ av tjej jag själv har en tendens att falla för och ibland har kortvariga förhållanden med, de blir aldrig långa eftersom de alltid är doomed till att börja med. Vi spelar i olika divisioner. Vänta nu här! Fan, den här filmens originaltitel är ju SHE'S OUTTA MY LEAGUE! Uj...
Krysten Ritter må spela en bisarr brud här, men hon är allt en liten läckerbit. Och det övriga persongalleriet är också ofta härligt, med dumma white trash-släktingar och flängda polare. Filmens motsvarighet till Stiffler kallas Stainer (TJ Miller) och det absolut roligaste med honom är att han spelar i ett Hall & Oates Tribute Band. Och det är ju skiroligt.





(Biopremiär 18/6)