Foton copyright (c) Ragna Jorming, Rolf Konow
Den här sommaren får man ta vara på den sol som finns. Således avstod jag från pressvisningen av KYSS MIG förra veckan. Jag hade redan sett två filmer samma dag, och att sitta på en uteservering kändes mer lockande än ett svenskt drama. Filmens handling och trailer fick mig inte precis att längta, det kändes som något jag sett otaliga gånger tidigare. Typiskt svenskt drama. Ett par som står lite utanför, folk som bråkar och skriker, lite tårar, en del Viktiga Budskap, och några av de där skådisarna som är med i alla svenska filmer. Vi pratar liksom inte karate eller varulvsfilm eller något annat som alldeles för sällan görs i Sverige. Så KYSS MIG fick stå över till förmån för solsken.
Igår efter-
middag var det förvisso också solsken, men då traskade jag iväg och såg filmen som matiné. Den visades i Filmstadens minsta salong och vi var kanske tio pers på visningen. Och det började rätt illa. Efter reklamen följde nämligen trailers för tre kommande svenska filmer. Först något pretentiöst som var fult och deprimerande och lyckades vara ångestskapande under de få minuter trailern varade. Det visade sig handla om APFLICKORNA, den där filmen som vevas på festivaler och vinner priser och lovord.
Därefter kom något ännu mer pretentiöst, ännu fulare och ännu mer ångestfyllt. Det var trailern till Björn Runges nya film HAPPY END. Slutligen kom några klipp som såg ut att komma från en riktig film; det var nazister och flygplan och Bill Skarsgård och production values, men liksom alla svenska trailers fullkomligt osammanhängande och intetsägande. Det här var skandalfilmen SIMON OCH EKARNA, som kostat hur mycket pengar som helst, pengar som skrapats ihop på besynnerliga sätt.
...Och så började då KYSS MIG...
...Och det var faktiskt inte så pissnödigt ändå. Ruth Vega Fernandez (från världens sämsta vampyrfilm; VAMPYRER) spelar Mia, som ska gifta sig med Tim (Joakim Nätterqvist från ARN). Riktigt varför framgår aldrig. Tim har ingen som helst personlighet. Han bara går omkring och ser ut som en sorgsen hockeyspelare. Och Mia är rätt introvert och sur. Varför ha de varit ihop i sju år? De verkar dessutom arbeta tillsammans på ett arkitektkontor eller något ditåt, eftersom de ofta diskuterar byggnader och viftar med ritningar. De bor i ett superdesignat hem och om någon är intresserad av var alla inredningsprylar, kläder och annat flott kommer från, stanna kvar under eftertexterna, för då listas en lång rad företag som står för den inte så diskreta produktplaceringen.
Mia och Tim anländer till Mias farsa Lasse (Krister Hen-
riks-
son), som bor i Skåne och har 60-årskalas. Lasses nya kvinna Elisabeth (Lena Endre) har en lesbisk dotter; Frida (Liv Mjönes), som genast börjar kasta blickar på Mia. Och dra på trissor om de två inte plötsligt slätar av varandra när de tar en kvällspromenad för att titta på rådjur eller hjortar eller vad det nu var.
Någon dag senare, gissar jag att det är, tvingas Mia tillbringa en helg med Frida och Elisabeth i en stuga på en ö, och där inser Mia och Frida att de älskar varandra och så har de sex i långa, utdragna scener, och gubben som satt bredvid mig i salongen började skruva på sig.
Stopp och belägg, tycker Mia, det här får inte hända, hon ska ju gifta sig med traderöven Tim om tre månader, då går det ju inte att komma här och bli lesbisk och förälska sig i någon annan. Men Frida är skitkär i Mia och berättar det för sin morsa, som blir lite sned - för nu får vi veta att Frida visst har en sambo hon är otrogen mot. Vojne, vojne.
Och nu berättar min själ Elisabeth allt för Lasse! Oj oj oj. Hur ska det här gå? Vad ska Tim säga när han får veta allt? Ska Mia våga satsa på Frida istället? Och hur ska man lyckas klämma in Spanien i storyn så att teamet får åka till Sitges och filma lite där?
KYSS MIG är en rätt trevlig kärleksfilm. Det är en typisk pojke-möter-flicka-film - där pojken är utbytt mot en flicka. Hade det handlat om heterosexuell kärlek, hade filmen blivit anklagad för att vara ännu mer klyschig än den redan är. För visst radas de vanliga ingredienserna upp, och på slutet tar man i lite för mycket, med en typisk kamp-mot-klockan-upplösning.
Krister Henriksson och Lena Endre är emellanåt riktigt roliga i den här filmen. Jag vet inte om det alltid är meningen, men ändå. Vid ett tillfälle då Mia försvunnit och Frida ska leta upp henne, säger Endre "Här, ta med dig lite vin och cigaretter!", och när Endre äter middag med Henriksson och hon vill prata allvar om deras döttrar, kontrar Henriksson med att säga "Haricot verts?". Senare har de två även ett positivt samtal om homosexualitet, och dialogen här känns som hämtad ur en informationsfolder från RFSL; det är väldigt påklistrat och onaturligt.
I den här filmen röker folk hela tiden, och det hinkas vin och alla bor i dylliska sommarhus eller flådiga lägenheter, och de skånska sädesfälten böljar. Liv Mjönes är väldigt söt och har en glad, positiv lyster omkring sig, medan Ruth Vega Fernandez mest är butter och jag kan inte sluta att titta på hennes gula tänder. Och jag fattar inte riktigt varför Frida blir så kär i den där buttra bruden. När jag tänker efter påminner det ju om TWILIGHT: varför suktar alla efter den där surpuppan Bella? Fast vad vet jag, jag är ju bara en karlslok.
Kärleksscenerna mellan Frida och Mia blir ibland rätt hotta, vilket är intressant. Hade det handlat om två karlar som bångat på varandra, hade jag suttit och skruvat på mig och tittat bort. Folk får säga vad de vill, men jag har stora problem med att att se på när män kysser varandra. Däremot är ju tjejer som jazzar loss tillsammans ett vanligt förekommande inslag i erotisk/pornografisk fiktion riktad till heterosexuella sedan århundraden tillbaka.
Regissören Alexandra-Therese Keining är förresten från Malmö. Björn Kjellman dyker plötsligt upp i en liten roll som präst. Han har här lagt sig till med en lustig dialekt. Kjellman spelade förresten bög senast jag såg honom på bio; i komedin FYRA ÅR TILL. Och Fridas lillebror görs av Tom Ljungman, den homofobiske tonåringen i PATRIK 1,5.
"Släta av mig" med Svullo spelas inte under eftertexterna.
(Biopremiär 29/7)
Inlägg
