Bio: Crimes of the Future

Foton copyright (c) Nonstop Entertainment

För ett tag sedan satt jag och tittade på ett par av David Cronenbergs tidigaste filmer; de han gjorde före långfilmsdebuten 1975 med FROSSA. Filmer som STEREO (1969) och CRIMES OF THE FUTURE (1970), vilka känns som filmskoleprojekt - vilket de väl även mer eller mindre är. Ärligt talat är dessa filmer närmast totalt osebara. Det handlar om superpretentiösa, olidligt långsamma filmer. De håller inte långfilmslängd, men de känns som om de är fjorton timmar långa.

På 1980-talet blev David Cronenberg en av mina favoritregissörer, det var nästan något magiskt över hans namn. Hans märkliga body horror-filmer var unika - och eftersom de var inspelade i gråaste Toronto såg de ibland nästan svenska ut. Jag minns att Hvilans Video i Landskrona hade SCANNERS (1981) under disk, eftersom videoutgåvan, till skillnad från den version som visats på bio, var helt oklippt. Killen i videobutiken var rädd att någon videopolis skulle komma in och beslagta filmen och anmäla honom och butiken. Jo, det var lite att ta i. 

Med THE DEAD ZONE (1983) och FLUGAN (1986) blev David Cronenberg lite mainstream - det här var populära skräckfilmer som gick hem hos den breda publiken, samtidigt som de fortfarande var väldigt cronenbergska.

Under 1990-talet gick Cronenberg - precis som Clint Eastwood - från att vara filmcensurens hatobjekt till att bli filmkritikernas gullgosse, och hans filmer tävlade i Cannes och på andra prestigefyllda festivaler. Han lämnade skräckfilmen för andra genrer, han blev alltmer ojämn och ointressant. Magin försvann från namnet David Cronenberg. Visst har han fått ur sig några riktigt bra filmer de senaste decennierna, som A HISTORY OF VIOLENCE, men mycket har varit riktigt dåligt. Jag noterar till min förvåning att jag satte en tvåa på COSMOPOLIS (2012), jag var säker på att jag gett denna plågsamma uselhet en etta i betyg. Jag noterar även att jag inte ens sett MAPS TO THE STARS - jag har den fortfarande inplastad i hyllan.

David Cronenbergs nya film CRIMES OF THE FUTURE har inget mer än titeln gemensamt med filmen från 1970. Jo, förresten, en grej till: de är båda svåra att sitta igenom. Jag hade vissa förhoppningar på denna nya film. CRIMES OF THE FUTURE är en återgång till body horror-genren, och när den visades i Cannes i våras hade ett antal biobesökare äcklade flytt salongen.

CRIMES OF THE FUTURE utspelar sig i något slags framtid där alla bor i mer eller mindre raserade hus. Filmen är inspelad i Grekland och enligt uppgift är alla interiörscener inspelade i en och samma lagerlokal. Filmen ser betydligt billigare ut än de 35 miljoner dollar den ska ha kostat - jag gissade på tio miljoner, högst.

Denna värld är befolkad av besynnerliga, bisarra, perverterade människor som inte verkar ha några andra intressen än dekadenta cocktailpartyn, performanceföreställningar och kroppsmodifikationer. Några vanliga människor existerar inte. Super-8-kameror är också populära här.

Viggo Mortensen och Léa Seydoux spelar performanceparet Saul Tenser och Caprice. Sauls kropp muteras och utvecklar nya inre organ, som Caprice opererar ut inför publik. Saul får ibland sina inre organ tatuerade. Paret har även något slags automatisk obduktionskista som Caprice styr; Saul ligger i denna och blir uppskuren med knivar. 

Folk känner inte längre smärta och kirurgi har blivit som sex för dessa människor. I Cronenbergs film CRASH (1996) blev folk sexuellt upphetsade av bilkrascher, den här gången njuter de av att få skalpeller inkörda i sitt inre.

Eventuellt är filmens tema människans inre skönhet. Bokstavligt talat. Men det framgår inte riktigt vad det är Cronenberg vill med det här, om han nu vill något. I handlingen figurerar även en polis eller agent, eller vad han nu var, som är på jakt efter folk som utför olagliga operationer. Kristen Stewart och Scott Speedman spelar ett besynnerligt läkarpar som ägnar sig åt olagligheter.

Det är en prestation att lyckas göra en film om kroppsmodifiering, med massor av geggiga närbilder på knivar som skär i kroppar, så här bedövande tråkig - men Cronenberg har tammefan lyckats! CRIMES OF THE FUTURE är en häpnadsväckande tråkig film. Jag kämpade för att hålla mig vaken.

Detta är en otroligt pretentiös film och till större delen känns det som filmad teater. Dialogen är vedervärdig, den känns författad och onaturlig. Dessutom är det inte bara människors kroppar som muterats, även språket har förändrats, och alla pratar konstigt. Alla repliker är krystade. Alla pratar långsamt och det är konstpauser mellan replikerna. Det känns som om Cronenberg glömt bort hur man gör film, och plötsligt återgått till att göra den typ av filmskolefilmer han gjorde på 60-talet.

Nu sitter det förstås trots detta Cronenberg-fans därute som tycker att detta är skitbra. De dyrkar Cronenberg. Cronenberg kan inte göra några misstag. Men det här är skittråkigt - och faktiskt rätt fånigt. Antagligen försöker Cronenberg chocka publiken, men det är svårt att bli chockad när man inte bryr sig om någonting av det som visas - vare sig handling eller rollfigurer. Förutom Cronenbergs mest hängivna fans har jag ingen aning om vilka som kommer att titta på- och uppskatta CRIMES OF THE FUTURE.

Howard Shore bidrar med sövande filmmusik - det här är så långt ifrån musiken till SCANNERS och FLUGAN man kan komma.

Jag sätter en tvåa i betyg, eftersom jag minns COSMOPOLIS som ännu tråkigare. 

 

 

 

 

(Biopremiär 7/10)

Bio: Spencer

Foton copyright (c) Scanbox

Ibland - kanske lite för ofta - händer det att jag hamnar på filmer där jag känner att jag inte tillhör målgruppen, där jag ganska omgående tänker, äh, vaffan, det här vill jag inte se. Oftast handlar det om barnfilmer, men inte alltid.

Jag såg SPENCER eftersom den vunnit en massa priser, och för att det pratas om att Kristen Stewart kanske kan få en Oscar för sin insats som prinsessan Diana. Och filmen skulle ju kunna vara bra. 2013 kom en rätt kass film, DIANA, med en inte särskilt porträttlik Naomi Watts i titelrollen. SPENCER kan ju liksom omöjligt vara sämre. Dessutom är SPENCER regisserad av den inte helt ointressante chilenaren Pablo Larraín, som gjorde NO och NERUDA.

... Men det dröjde inte många minuter innan jag kände att, vaffan, det här vill inte jag se. Jag är fullkomligt ointresserad av det brittiska kungahuset, ja, av alla kungahus, och av prinsessan Dianas tragiska liv. Jag associerar Diana främst med en kollega till min moster, som, när Diana och prins Charles gifte sig, på bred göteborgska sa "Hur fan kan hon gifta sig med den där jävla vingmuttern?". Därför blir denna recension antagligen gravt orättvis.

En del tycker att premiären på den här filmen är dåligt tajmad. Just nu figurerar prins Andrew i en sexskandal, att man då samtidigt gräver i såret efter Diana anses opassande. Åtminstone om man är engelsman och rojalist.

SPENCER skulle även kunna heta SAD & SADDER. Prinsessan Diana, som lider av psykisk ohälsa, spenderar några juldagar på ett slott, där hon ständigt är sorgsen, ibland ännu mer sorgsen, och ibland till och med riktigt sorgsen och ledsen. Då och då spyr hon. Hon får inte visa sig i fönstren, eftersom slottet är belägrat av pressfotografer; Diana förföljdes alltid av paparazzi.

Slottet i Norfolk ligger granne med gården där Diana växte upp. Numera är gården igenbommad, men Diana tänker tillbaka på sin lyckliga barndom där. Julfirandet med kungafamiljen på slottet tycker hon inte alls om. Hon vantrivs något oerhört och är, just det, sorgsen. Hon trivs inte det mista med livet som kunglig. Hon ställer till det med de kungliga traditionerna genom att alltid vara försenad, eller ibland inte dyka upp alls. Ibland väljer hon opassande klänningar.

Timothy Spall spelar major Alistar Gregory, som hyrts in för att med militärisk disciplin se till att alla traditioner följs till punkt och pricka, till exempel den inledande invägningen, där alla gäster ska vägas så att de senare kan kontrollera hur många kilon de gått upp efter all julmat. Sally Hawkins gör en påkläderska, som är Dianas enda vän. Hon får Diana att skratta mot slutet av filmen. Henrik den åttondes hustru Anne Boleyn; en av du drottningar kungen lät halshugga, figurerar också i filmen. Diana tycker sig se Boleyns spöke, och hon identifierar sig med Boleyn.

I stort sett hela filmen utspelar sig på slottet. Kristen Stewart medverkar i nästan samtliga scener. Det hävdas att hennes gestaltning av Diana är på pricken; att hon pratar på exakt samma sätt, att hon rör sig på exakt samma sätt, att hon har exakt samma manér. Det stämmer säkert, det är inte jag karl att avgöra. Men jag tycker mest att det känns som att Stewart går omkring filmen igenom och imiterar Diana, snarare än att spela en verklig, levande människa. 

Filmfotot är genomgående snyggt. Vissa scener ser ut som omslagen till pocketserien Mysrysare, med women running from houses. Diana försöker smita från slottet och springer mot staketen i dimma eller mörker.

... Men jag engagerades inte det minsta av den här filmen. Snyggt men tråkigt, tyckte jag. Ni som gillar filmer om lidande kvinnor och kungahus lär tycka att SPENCER är värd en fyra eller femma i betyg. Så, strunta i den här recensionen. Jag har säkert fel. Men om inget annat är den bättre än filmen från 2013. Och nej, jag har inte sett THE CROWN eller THE QUEEN. Om jag skrivit åt en dagstidning, hade jag avstått från att recensera den här filmen, och istället bett redaktören sätta någon i målgruppen på jobbet. Här på TOPPRAFFEL! har jag dock inget sådant ansvar, här skriver jag hur jag vill, mina läsare vill veta vad just jag tycker.

Min favoritdrottning är förstås Anne Boleyns dotter Elizabeth I - i Miranda Richardsons tappning.

 

 

 

(Biopremiär 7/1)

Bio: Café Society

Foton copyright (c) Scanbox

Årets Woody Allen-film är här, och den gamle veteranen vevar vidare på samma sätt han gjort det senaste decenniet: han serverar en lättsedd och lättglömd bagatell. Jag kastar ett snabbt öga på Allens filmografi och konstaterar att jag känner igen titlarna på hans senaste filmer, men att jag - med undantag för MIDNATT I PARIS - har väldigt vaga minnen av dem. Förra årets misslyckade thriller IRRATIONAL MAN kom jag inte ihåg alls, jag var tvungen att kolla upp min recension.

Nya filmen CAFÉ SOCIETY utspelar sig i ett kärleksfullt skildrat Hollywood på 1930-talet. Jesse Eisenberg spelar den unge Bobby från New York, som skickas till Hollywood, där det är meningen att han ska arbeta för sin farbror Phil (Steve Carell); en mäktig skådespelaragent. Phil har alltid olika ursäkter för att inte träffa Bobby, som upprepade gånger infinner sig på Phils kontor. Vid dessa besök träffar Bobby den charmiga sekreteraren Vonnie (Kristen Stewart), som han omedelbart blir störtförälskad i. De umgås, men hon verkar mest vilja vara kompis med honom, och snart uppstår det kärleksintriger.

Historien involverar även en nattklubb i New York, the high society, gangsters och annat smått och gott.

CAFÉ SOCIETY kan sammanfattas med ordet "trivsam". För det är vad filmen är. Det är underhållande, småroligt, och om man gillar- och är intresserad av filmbranschen på 1930-talet blir det förstås extra trevligt.

Filmfotot går i varma färger, det är mjukt och elegant. Jesse Eisenberg är lite småjobbig, som han ju alltid är. Däremot är Kristen Stewart överraskande uppsluppen och glad, hon brukar ju annars se ut som om hon bär på all världens sorger. Även Blake Lively och Parker Posey dyker upp.

I slutändan är det här dock bara ännu en bagatell. Jag såg den i augusti, och den har redan bleknat i minnet. Jag lär inte minnas mycket av den när det är dags för nästa års Woody Allen-film att få premiär.

Men visst kan man gå och se CAFÉ SOCIETY utan att känna sig alltför besviken. Den gör sitt jobb, varken mer eller mindre.

(Biopremiär 7/10)

Bio: The Twilight Saga: Breaking Dawn, del 2

Foton copyright © Nordisk Film

Äntligen!

Äntligen? Nej, jag ljuger - jag har inte sett fram emot den här filmen, det är en sak som är säker. Jag fruktade faktisk den här dagen. Jag kände inte alls för att se den här filmen - men a man's gotta do what a man's gotta do. Jag ser ju och recenserar alla filmer som får biopremiär här i Malmö, oc jag har förstås recenserat alla de tdligare delarna i TWILIGHT-serien.

Jag kommer ihåg när jag stod i biograffoajén innan pressvisningen av den första TWILIGHT-filmen 2008. För att vara helt ärlig, hade jag då aldrig någonsin ens hört talas om fenomenet. Jag kände inte till att filmen var baserad på en bästsäljande bok. Och medan jag stod där i foajén noterade jag ett flertal tonårstjejer som kom in för att köpa biljetter till premiären - och de var otroligt upphetsade, de nästan dreglade. De uppförde sig som fanboys som köar till STAR WARS eller SAGAN OM RINGEN, fast de var mer hysteriska - och de luktade bättre.

TWILIGHT var förstås en ganska rutten film. Jag kommer fortfarande ihåg hur den församlade kritikerkåren skrattade högt när den bleke vampyrhunken Edward (Robert Pattinson) gjorde entré. Var det här på allvar? Fast den första TWILIGHT-filmen är förhållandevis bra jämförd med uppföljarna. De blev bara värre och värre, och allt jönsigare. Ja, jag vet: jag är en vuxen man. De här filmerna är inte riktade till mig.

Men det spelar faktiskt ingen roll. De är fortfarande usla filmer oavsett vad småungarna som älskar dem säger. Publiken älskar rollfigurerna och skådespelarna, de bryr sig inte ett dugg om ifall själva filmerna är skit. Vilket de är. Dessutom är jag förstås skräckälskare sedan barnsben och jag uppskattare verkligen inte författarinnan Stephenie Meyers fjöntiga tolkning av vampyrmyten.
Åkej - så vad hände förra gången? Alltså, varje gång jag bänkat mig för att se en ny TWILIGHT-film har jag försökt komma ihåg vad som hände i den förra delen - och jag har aldrig lyckats komma ihåg något. Jag bryr mig inte tillräckligt mycket för att lägga handlingen på minnet - inte mer än den grundläggande storyn. VarulvenJacob (Taylor Lautner) älskar människan Bella (Kristen Stewart), som älskar vampyren Edward. Eller tvärtom. Eller vad som helst. Och så får vi barbröstade, muskulösa grabbar som bor tillsammans i en stuga i skogen, Tom of Finland-style. 
 

...Men den här gången kom jag faktiskt ihåg vad som hände i den förra filmen! BREAKING DAWN - DEL 1, det var ju den där i vilken Bella och Edward gifte sig och sedan hade lite "chockerande" och "explicit" sex, vilket i praktiken naturligtvis visade sig vara extremt lamt och osexigt. Detta var ju trots allt inte bara en PG-13-film, utan även baserat på en bok av en mormon som försöker smyga in sina förlegade budskap i storyn. Bella blev gravid, fostret växte onormalt fort, och Bella dog under förlossningen.

Men... Nej, vänta! Bella dog inte! Edward räddade henne genom att förvandla henne till vampyr! (Just det, jag höll på att glömma att BREAKING DAWN - DEL 1 även innehåller den odödliga Muppet Show-scenen, i vilken de illa animerade varulvarna håller rådslag och pratar med människoröster som i en tecknad film.)

Och nu är det dags för grande finale på den här berättelsen!

Så. Vad bjuds vi då på i denna den sista delen i denna framgångsrika serie? Tja, vi får en massa händelser som leder fram till Det Största Jävla Fusket I Filmhistorien! Eller nästan det största.
Bella är alltså tillbaka från de döda i egenskap av nykläckt vampyr. Hon lär sig att kontrollera sina nya krafter - det visar sig att hon nu är den starkaste av vampyrerna. Hon har också problem med att kontrollera sin blodtörst och måste stoppas av sin make edward när hon kutar genom skogen och jagar människor.

Ett annat problem de har är parets dotter; Renesmee (som spelas av tre barnskådespelerskor), som växer alldeles för snabbt. Vad kommer att hända med henne? Hälften människa, hälften vampyr - kommer hon att åldras, bli gammal och död inom några månader? Eller förvandlas till Blade? Han var ju också vampyrhalvblod. Och hur ska de hantera polisen Charlie Swan; Bellas farsa (Billy Burke)? Hur ska de förklara att Bella är en vampyr - och varför hans barnbarn växer så snabbt? Fast Jacob avslöjar för Charlie att ha är en varulv, vilket får Charlie att trilla baklänges. Bokstavligt talat.

Sedan måste familjen Cullen - det är vampyrfamiljen - samla en massa vampyrklaner för att skydda lilla Renesmee från falska anklagelser som lett till feta problem: det superonda vampyrgothbandet känt som Volturi (Okej, de ser ju ut som ett gothband) samlas för att resa till Cullens hemstad för ett stort slag. De goda vampyrerna tränas inför striden. Vi upptäcker att de har nya krafter, de påminner nästanom X-Men. Bellas farsa skickas iväg på en fisketur (Jomenvisst!).

...Och så är det dags för den stora slutstriden.

...Vilken visar sig vara ett enda stort Ingenting. Jag ska inte avslöja detaljerna och spoila filmen, men låt mig säga så här: här ägnar de hela filmen åt att bygga upp till detta episka slag - och då kliver plötsligt Bobby Ewing ut ur duschen! Vad fan?! Var det här allt? Jag har nu sett fem filmer, jag har spnderar tio jävla timmar med dessa bleka och introverta tonåringar - och så slutar det så här? Jösses!

Okej. Jag måste vara lite rättvis här. Liksom förra filmen är BREAKING DAWN - DEL 2 regisserad av Bill Condon, som har gjort CANDYMAN: FAREWELL TO THE FLESH, den utmärkta GODS AND MONSTER - och DREAMGIRLS. Och detta är den bästa filmen i serien sedan den första. Med det inte sagt att detta är en bra film, för det är det inte, det är fortfarande mer BREAKING YAWN än DAWN. Men filmen har mer action än tidigare delar. Här finns mängder av halshuggningar. Men inget blod - filmen är trots allt riktad till unga tonårstjejer. Fast det är väl alla dessa halshuggningar som sett till att filmen fått en femtonårsgräns i Sverige - vilket är vansinne! Här finns inget en elvaåring inte pallar med att se. Jämför mörk mörka, tunga och våldsamma vuxenfilmen SKYFALL, som fick sin åldersgräns sänkt till 11 - vilket också är vansinne.

Bella är inte lika tråkig som hon brukar vara, hon har nästan förvandlats till något av en bad-ass som vampyr. Och Billy Burke är bra somvanligt - och hans mustasch hjälper en hel del.

Men ändå - det här är inte bra. det flesta av effekterna är överraskande dåliga, några är direkt usla. Kolla bara på scenerna där Bella kutar genom skogen och hoppar upp på berg. De ser ut att höra hemma i ett gammalt TV-spel. Och varulvarna ser fortfarande för jävliga ut; de är inte det minsta övertygande.

De ungar som älskar vampyrböcker och -filmer borde verkligen kolla in lite ordentliga vampyrprylar istället för denna anemiska, slätstrukna historia. Varför inte Kathryn Bigelows NEAR DARK? Den är nämligen ... finger lickin' good!
 

Åkidåki, dags att köra en påle genom THE TWILIGHT SAGA, begrava den, glömma bort den, och sikta in sig på något nytt, bättre, coolare och mer intressant. Eller hur?

Jag ha ju inga halva betyg, så jag tvingas avrunda uppåt - vilket gör betyget här under lite väl snällt. Menfilmen är bättre än förra gången...

Här är förresten mina recensioner av de tidigare TWILIGHT-filmerna:
TWILIGHT
THE TWILIGHT SAGA: FULL MOON
THE TWILIGHT SAGA: ECLIPSE
THE TWILIGHT SAGA: BREAKING DAWN, DEL 1

(Biopremiär 14/11)

Bio: On the Road

Foton copyright (c) Noble Entertainment
Jack Kerouacs roman "På drift" från 1957 brukar kallas "kultbok". Åtminstone kallades den det förr om åren. En bok alla ynglingar läste, i synnerhet de med romantiska författardrömmar. Tror jag. Huruvida dagens ynglingar kastar sig över boken har jag ingen aning om. Jag gissar att Kerouacs främsta anhängare är 70+. Men det går förstås inte att komma ifrån att "På drift" är ett av 1900-talet mest betydande litterära verk.
Därmed inte sagt att jag har läst den, för det har jag inte. De böcker jag läser filmatiseras aldrig.
Walter Salles förra långfilm; LINHA DE PASSE från 2008, verkar inte ha nått till våra breddgrader. Med undantag för hans bidrag till PARIS JE T'AIME, har jag inte sett något av Salles sedan den onödiga remaken på DARK WATER, som kom 2005 - och som jag glömt att det var han som gjorde. Men här har vi så brasilianarens senaste film, och eftersom vi i Sverige ju inte längre kan svenska och eftersom ingen kommer ihåg "På drift", har den fått behålla originaltiteln ON THE ROAD. Filmen är producerad av Francis Ford Coppola, som försökt göra den i över 30 år.

Engelsmannen Sam Riley, som är känd från huvudrollerna i CONTROL och BRIGHTON ROCK, och som är fascinerande lik Fredrik Wikingsson, spelar centralgestalten Sal Paradise. En ung kille med författardrömmar och som genom hela filmen läser Prousts "På spaning efter den tid som flytt". Egentligen är Sal förstås Kerouac själv. Handlingen utspelar sig under några år i slutet av 1940- och början av 50-talet, och Sal hänger med sin polare Dean Moriarty (Garrett Hedlund) på resor kors och tvärs över hela landet. Dean vill visst också bli författare och lära sig av Sal, och han läser också Proust, men mest av allt är han en av landets främsta betäckare. Han ligger med allt och alla. Han tar droger. Han har gift sig med- och skilt sig från den i början av filmen sextonåriga Marylou (Kristen Stewart), eller hur det nu var, och han är omgift och har barn med Camille (Kirsten Dunst), som mest sitter hemma och surar. Marylou hänger med på Deans och Sals amerikanska odyssé. Ibland följer även andra med.

ON THE ROAD är en märkligt ofokuserad film. Episodisk, till synes osammanhängande. Och lång. Två timmar och sjutton minuter. Ett tag under filmens första hälft tyckte jag att det hela var rätt påfrestande. Irriterande. Emellanåt direkt sövande. Rollfigurer presenterades och försvann, folk åkte omkring, det hände ingenting speciellt. Det såg ut som en typisk film som tävlar i Cannes, en sådan där väldigt arty film jag sett mängder av i just Cannes (tillsammans med ett uppbåd av sovande journalister från hela världen) - och minsann om inte Salles film tävlade i Cannes. Men det tar sig under andra halvan.
Med jämna mellanrum dyker det upp udda, ibland direkt bisarra typer i handlingen. Små korta, flängda inslag, och de är de som håller intresset vid liv. Viggo Mortensen och Amy Adams är ett konstigt par som lever ett konstigt (och drog- och spritfyllt) liv i en fallfärdig kåk på vischan. Och när man tror att det inte kan vi konstigare, anländer Steve Buscemi i en liten roll som homosexuell handelsresande.
Kristen Stewart brukar alltid ge ett blekt intryck i de filmer hon medverkar. Här är hon dock till sin fördel. Hon är dessutom naken titt som tätt, så de eventuella TWILIGHT-fans som går och ser den här filmen för Stewarts skull lär sätta godiset i halsen. En scen där de åker bil nakna är fantastisk.

Här finns många scener där Sal - och andra - sitter med en cigarrett i mungipan och hamrar på en mekanisk skrivmaskin; den klassiska bilden av den unge författaren, och jodå, visst har väl även jag haft sådana drömmar. Jag är dessutom tillräckligt gammal för att ha börjat min karriär med hjälp av en gammal skrivmaskin.
Dock blir jag inte klok på den där Dean Moriarty. Vad ser Sal i honom? Varför ser Sal upp till- och beundrar Dean? Varför umgås de två och hänger ihop under alla de här resorna? Dean är nämlig en väldigt drängig och irriterande typ. Förvisso rolig, men han ger inte intryck av att representera de intellektuellas högborg. Det ser inte realistiskt ut när han läser Proust. Eller när han försöker skriva. Han är bättre på att supa, knarka och lägra damer.

Filmfotot är väldigt bra, miljöerna likaså, det här är ett extremt skitigt 40-tal och bilderna känns autentiska. Till skillnad från dialogen. Replikerna är aningen för konstruerade, för "litterära". Kanske är de plockade direkt från boken, vad vet jag, men ofta känns dialogen inte naturlig. Så här pratade nog inte folk på den tiden. Allra minst ungdomar som gillade att partaja och digga jazz. Det ligger för övrigt en massa jazz på soundtracket och det görs besök på en del jazzklubbar.
En svajig film. Alldeles för ojämn.

  





(Biopremiär 20/7)

Bio: Snow White and the Huntsman

Foton copyright (c) UIP Sweden

Det är inte längesedan Snövitfilmen SPEGEL SPEGEL hade premiär, en barnfilm det var rätt svårt att bedöma, eftersom den var uselt dubbad till svenska. Nu har årets andra - nej, förlåt, årets tredje Snövitfilm premiär (jag höll på att glömma bort GRIMM'S SNOW WHITE, som jag inte sett). Den stora Snövitfilmen, den alla väntat på. SNOW WHITE AND THE HUNTSMAN.
... Och vem hade väl väntat sig att den skulle vara bra?

För det är den! Jag blev väldigt, väldigt överraskad. Visst, den fick fin kritik i Amerika, där den hade premiär förra veckan, men jag var självklart skeptisk till en sagofilm med Kristen Stewart från TWILIGHT-filmerna. Jag trodde förstås att det skulle handla om en strömlinjeformad produkt anpassad efter unga tonårstjejers smak. Men vad vi får är en mörk, väldigt mörk fantasyfilm.

Jag gillar ju inte precis fantasy. Jag gillar Sword & Sorcery - vilda västern med svärd och monster istället för pickadoller och desperados. Men sådan där vanlig fjöntfantasy är inte mitt glas Bruichladdich. Folk med konstiga namn traskar runt i världar med konstiga namn. Rollspelsvarning.

Men Rupert Sanders, som regidebuterar med denna film, reder ut det och filmen torde tilltala även de mest fantasyfientliga. Efter pressvisningen noterade jag att jag var långt ifrån ensam om att uppskatta filmen. Det verkade som om de flesta gillade den - till och med den trevliga damen som ofta påpekat att hon inte gillar övernaturliga filmer.

Charlize Theron är den synnerligen ondskefulla Ravenna, som raserat konungarike efter konungarike i sin jakt på makt och evig skönhet. Det sistnämnda är hon besatt av. När den snälle kung Magnus slåss mot en ondskefull armé befriar han den tillfångatagna Ravenna, blir kär och gifter sig med henne. Hur skulle han kunna veta att det hela bara var ett trick? Att Ravenna inte alls var tillfångatagen? På bröllopsnatten förgiftar hon kungen och för säkerhets skull hugger hon även en dolk i hans bröst. Något som leder till att Ravenna hastigt och lustigt blir en ond drottning som tyranniserar sitt folk.

Ravennas polare Spegeln berättar att hon inte längre är vackrast i landet (eller världen?), nej, nu har kungens lilla dotter, prinsessan Snövit, vuxit upp till Kristen Stewart och blivit vackrast av dem alla. Så vad göra? Snövit låses in i ett tornrum.

By this axe I rule!

Hon är inte den som är den, Snövit, så hon lyckas rymma och tar sig till den Mörka Skogen, en plats få vågar besöka. Ravenna anlitar jägaren Jägaren (Chris Hemsworth), som tidigare varit i nämnda skog. Han kommer att bli rikligt belönad om han letar upp prinsessan, så beväpnad med sin feta yxa rider han och hans gäng in i skogen. Han hittar tösabiten, men vad händer? Jo, han blir förstås förälskad i henne. Vad annat?

Figuren till höger är drottningens spegelbild.

Även om storyn förstås är den gamla vanliga, är filmen allt annat än det vi sett förut. Visst - på ett ställe parodieras Disneys klassiska version från 1937, och Snövit dansar med en dvärg i en solig glänta där djur och svampar munter tittar på, men i övrigt är detta - som sagt - en mörk och tung film.

Charlize Theron är lysande som den onda drottningen. Hon är fantastisk. Strålande vacker - och genomond. Ja, herrejävlar, vad ond hon är. Kristen Stewart är betydligt blekare som Snövit. Nå, nu ska ju Snövit vara blek - vit som snö, men hon är allt lite tradig. Stewart gör samma lätt introverta typ hon brukar göra. Hemsworth spelar Thor en gång till, fast med annan dialekt och med hammaren utbytt mot en yxa.

Dvärgarna spelas av bland andra Ian McShane, Bob Hoskins, Ray Winstone, Nick Frost och Eddie Marsan - det är alltså inga riktiga dvärgar, utan fuskdvärgar. Jag undrar vad Dvärgarnas Skådespelarförbund tycker om detta; att normallånga skådespelare snor filmroller och låter sig dvärgifieras med hjälp av datorer och andra tricks. Och inte heter de Toker och Kloker och så vidare, nej, de har försetts med namn som Gort och Beith och annat krångligt. Men de är kul! Extra kul när de tvingas ta sig genom en kloak. Dvärgar i bajs. Det ser man inte så ofta.

SNOW WHITE AND THE HUNTSMAN är en väldigt snygg film. Fotot är enastående, specialeffekterna innovativa. När Snövit mot slutet klär ut sig till Jeanne d'Arc och leder en armé riddare mot drottningens hotfulla slott, går tankarna till filmer som EXCALIBUR. Riktigt lika bra som John Boormans film är inte Sanders' epos, och filmen är aningen för lång, men jag hade ju absolut inte förväntat mig att detta skulle vara något att hänga i julgranen. Men det är det. Jag gillar den här betydligt mer än PROMETHEUS. Det här är sommarens bästa blockbuster så här långt.

(Biopremiär 8/6)

Bio: The Twilight Saga: Breaking Dawn, del 1

 Foton copyright (c) Nordisk Film

Äntligen! Som ni har väntat - men nu slipper ni ligga sömnlösa om nätterna. Nu är den här! Den nya TWILIGHT-filmen!

Eller ... Vänta nu ett tag ... Känner jag mina läsare rätt, är det väl inte en kotte som har sett fram emot denna styggelse. Och om någon av er verkligen har längtat efter denna film, del ett av det sista kapitlet i vampyrsagan, måste jag säga att jag är väldigt överraskad. Jag trodde nämligen inte att fjortonåringar läser TOPPRAFFEL!

Under det senaste åren har det förstås skrivits spaltmil om vad vi skulle få uppleva i BREAKING DAWN. Oj, oj, oj - här skulle det bjussas på heta sexscener! Och sedan skulle det vräkas på med en blodig förlossning!

Den sistnämnda ledde till att Bill Condons film ... Hallå, stopp ett tag. Bill Condon? Jodå. Samme kille som 1998 gjorde den utmärkta GODS AND MONSTERS. Okej, filmen försågs med en 15-årsgräns här i Sverige. Unga tonårsflickor grät floder. Många planerade att åka till Norge för att kunna se filmen, eftersom den tillåtits från elva år där. Det var de chockerande, ångestfyllda och blodiga förlossningsscenerna som gjorde att filmen barnförbjöds i Sverige. Men - dagen innan premiären kom beskedet att åldersgränsen sänkts till elva även här. Vilket är en självklarhet. Inte bara därför att filmens huvudsakliga målgrupp är väldigt, väldigt ung - men även därför att de "chockerande" bilderna är så tama och korta att jag inte hade noterat att det skulle vara något speciellt med dem, om jag inte läst om dem. Var det här allt? Man såg ju nästan ingenting alls! Våldsamma actionfilmer barntillåts, men småtöser ska skyddas från en till större delen antydd förlossning med kejsarsnitt?

Nå. Ska vi ta det från början? Nej, det ska vi tammefan inte! Ska vi ta det från förra filmen; ECLIPSE? Ja, kanske det. Vad hände då i den?

Hmm.

Det minns jag inte. Jag får kolla upp min recension av den filmen.

(Kollar upp recensionen - spela lämplig pausmusik. Varför inte ledmotivet till I, THE JURY av Bill Conti?)

Nu har jag läst vad jag skrev förra året. ECLIPSE handlade ... inte om någonting alls. Fröken Valium 2010, Bella Swan (Kristen Stewart) visste inte vem hon skulle välja. Vampyren Edward (Robert Pattinson) eller varulven Jacob (Taylor Lautner)? Edward eller Jacob, Jacob eller Edward ... Fram och tillbaka, fram och tillbaka, om och om och om igen. I hela filmen. Det var fullkomligt olidligt. Ingenting ledde någonstans. Det blev lite fajting med onda vampyrer, men det kändes mest inslängt för att inte hela filmen skulle bestå av tom dialog och tomma blickar. En usel film.

... Men frågan är om inte BREAKING DAWN faktiskt är ännu sämre. Breaking dawn? Snarare breaking wind! Och då inte en fläskig brakare, utan en smygare som obemärkt gör folk illamående.

Nu ska Bella gifta sig med Edward, och Jacob blir så putt att han drar till skogs. Förvisso bor han ju redan i skogen, men han beger sig så långt in i skogen att han hamnar i norra Kanada. Och Bella drömmer mardrömmar om hur blodet rinner på hennes bröllop. Och hon har problem med att gå in sina nya, fina skor! Vojne, vojne!

Edward säger plötsligt att han inte berättat allt om sig själv för Bella. I flashbacks får vi se hur han på 1930-talet blev nyfiken på människoblod - och jagade mördare som han bet ihjäl. Varför fick vi inte se en film om detta istället? Det är ju betydligt intressantare än Edwards och Bellas anemiska förhållande.

Det blir dock bröllop - i trendig skogsmiljö. Bland gästerna finns både människor och vampyrer - och några varulvar (fast i människoskepnad). En del vampyrer gillar inte att varulvarna är där. Varulvarna hade visst haft ihjäl en vampyr i förra filmen, fast det kommer jag förstås inte ihåg. Folk håller tal. Bellas farsa (Billy Burke som blir mer och mer lik Tom Skerrit) säger att han är polis. Men åh nä, Jacob kommer inte! Men det visar sig att han gömmer sig i skogen och får träffa Bella i smyg.

Sedan åker Bella och Edward på bröllopsresa till Brasilien. Nu ska det bli göka av! De ska förlora sina oskulder. Bella borstar tänderna och rakar benen - och så traskar hon ut till Edward och de badar nakna i månsken. Och så går de in i sovrummet och kör loss så att sängen bokstavligt talat går i småbitar. Hej vad det går!

Fast vi får förstås knappt se något. Detta är väldigt kysk älskog. Fast i en scen, när Bella kryper upp i Edwards famn, skymtar minsann Kristen Stewarts vänstra bröstvårta i en halv sekund. Stoppa pressarna! Ring Celebrity Sleuth! Varning får kåtslag!

Vad händer sedan? Jo, må ni tro, Bella går minsann och blir gravid. Omedelbums! Och hon blir kass. Fostret växer skitsnabbt och Bellas kropp klarar inte av det. Är hon döende? Alla blir arga på varandra. Bella lurar i farsan att hon är kvar på semester, när hon egentligen är hemma hos vampyrfamiljen, som sköter om henne. Jacob vill döda Edward! Varulvarna vill döda vampyrerna!

De kommer på att fostret vill ha blod - så de häller blod i en plastmugg med lock som Bella dricker ur. Med sugrör! Direkt från McBlood's?

Graviditeten håller på nästan hela filmen, tills de får nog och skär upp magen på Bella och plockar ut ungen. Och detta är ju ingen spoiler, eftersom alla tack vare åldersgränsbråket vet att detta ska hända, även om man inte har läst böckerna.

Sedan händer lite till och så poff! så får vi en cliffhanger inför del två, som kommer nästa år.

Jaha. Och vad var det här? Jo, det här är ... illa. Inte nog med att filmen riktar sig till elvaåringar. Manuset - främst dialogen - verkar skriven av elvaåringar. Sexscenerna känns som något en elvaåring kan tycka är snuskigt.

Som vanligt undrar man vad Edward och Bella ser i varandra. De tillhör de tristaste rollfigurer vi sett i modern tid. Herregud, de spenderar större delen av sin bröllopsresa med att spela schack! Liksom tidigare är det vampyrbruden Alice (Ashley Greene) som är den som är värd att åtrås. Hon är ett kalaskex och har utstrålning. Edward och Bella verkar vilja trada ihjäl varandra och publiken. Fast det är ju klart, den här filmens publik skiter i om Bella och Edward är tradiga, de vill bara se Robert Pattinson och Kristen Stewart. Röra på sig.

En scen fick mig att skaka av skratt och jag slog mig på knäna. Varulvsgänget förvandlar sig till vargar och har något slags råd. Då står i en ring och morrar argt åt varandra. Men för att förstå vad de säger, hör vi deras mänskliga röster som voice overs! Det är fullkomligt sanslöst. De vräker ur sig högtravande repliker om vem som är ledare och om makt och lagar och jag vet inte vad, men det känns mest som en bortklippt scen ur Mupparna. Kakmonstret revolterar! (Fast Kakmonstret var ju med i Sesam. Sorry!)

Ashley Greene. Med SMÖR PÅ!

De tidigare filmerna innehöll lite action och spänningsinslag, med onda vampyrer som drog runt och hade ihjäl folk - men sådant saknas totalt i BREAKING DAWN. Som sagt, i stort sett hela filmen handlar om att Bella plågas av sin växande mage.

... Och det där gothbandet från 80-talet, då? Det vill säga de där mäktiga vampyrerna i lustiga frisyrer som tillbringar dagar och nätter med att sitta på antika stolar i ett fuktigt slott i Italien? Nä, de är knappt med alls. De figurerar som hastigast i en mardröm i början, och återkommer först under eftertexterna som något slags comic relief.

Detta är verkligen skitdåligt. BREAKING DAWN är usel på de flesta sätt, skittråkig (breaking yawn) och kan bara uppskattas av en fullkomligt okritisk ung publik. En publik som självklart inte läser denna recension - eller andra recensioner. Självklart skiter de blankt i eventuella kvaliteter eller brist på sådana. Bara de får se sina idoler är de nöjda.

I vanlig ordning genomsyras storyn och dialogen av författarinnan Stephenie Meyers religiösa livsåskådning, mormon som hon är. Och enligt henne verkar det viktorianska 1800-talet vara det vi ska sträva efter.

Nya TWILIGHT - nu ännu sämre! Frågan är hur nästa del, den allra sista, kommer att se ut. Lyckas de göra en ännu sämre film förtjänar de något slags pris ...

(Biopremiär 16/11)

... Men var är dvärgarna?

Jaha. Okej. Ja, det här ser väl flott ut. Den onda drottningen badar i filmjölk och Thor svingar yxor.
Men allvarligt talat: var fanken är dvärgarna? Det är ju dem vi vill se! (Badande i filmjölk)

Bio: Welcome to the Rileys

Foton copyright (c) CCV
I höstas hade dramat OSKULDENS TID premiär. Det var producerat av Scott Free, det vill säga bröderna Ridley och Tony Scotts bolag, och för regin stod långfilmsdebuterande Jordan Scott - Ridleys dotter.
Här har vi ännu en independentfilm producerad av Scott Free, och vem är det som regisserat om inte långfilmsdebuterande Jake Scott - Ridleys son.
Som jag så ofta brukar hävda, har American Independent blivit en egen genre. Det handlar snarare om look och utförande än att produktionen är oberoende. WELCOME TO THE RILEYS har säkert kostat mer än den ser ut att ha gjort, och i huvudrollerna syns två populära stjärnor: James Gandolfini från SOPRANOS och Kristen Stewart från TWILIGHT-serien.
Gandolfini och Melissa Leo är Doug och Lois Riley, hemmahörande i Indianapolis. De är ett medelklasspar, men Lois har uppenbarligen problem med nerver och annat, och Doug mår inte så där jättebra han heller. När deras dotter var femton omkom hon nämligen i en bilolycka.

Doug åker till en konferens i New Orleans och där går han på en riktigt sunkig strippklubb, på vilken han träffar den prostituerade strippan Mallory (Stewart). Hon är sexton, har rymt hemifrån och av diverse skäl skjutsar Doug henne hem till hennes fallfärdiga, strömlösa hem.

Doug hävdar att han inte tycker om att bo på hotell och betalar Mallory hundra dollar om dagen för att få bo hos henne. Trots hennes närmanden har de inte sex eller gör något annat intimt. Doug har nämligen fått för sig att han kan rädda denna fallna flicka.

Hon är minst sagt stökig, Mallory. En rejält trasig själ, och hon klarar inte av att säga en mening utan ett instoppat "fuck" eller "fucking"; hon kan tävla med Tony Montana i att vara ful i mun. Till slut tröttnar Doug på svärandet och låter henne böta en dollar för varje "fuck".

Hemma i Indianapolis har den zombielika Lois tagit sig samman och får för sig att köra ner till New Orleans för att överraska sin man. Vilket hon gör. Och så förvandlas WELCOME TO THE RILEYS till något slags udda familjedrama med Mallory som substitut för dottern.

Jake Scotts film går i vissa typiska independentfällor, den har en liten tendens att bli pretentiös och saggig, och det förekommer scener där en ensam person sitter stilla på sin sängkant och stirrar tomt rätt fram under en lång stund. Den första delen av filmen tyckte jag var fruktansvärt trist, men det hela tar sig så fort Doug anländer till New Orleans.

Det känns onekligen som om jag sett den här filmen förut. En Pygmalionhistoria om mannen som frälser de ofrälse. Samtidigt frälser mannen sig själv och får något slags sinnesfrid. Men WELCOME TO THE RILEYS vinner på att den har James Gandolfini som Doug, han är utmärkt i rollen. Så är även övriga meverkande.

...Och Kristen Stewart, då? Hon verkar ha specialicerat sig på att spela upprorisk, tvär ung brud. Den buttra Bella i TWILIGHT, den tuffa Joan Jett i THE RUNAWAYS. Och jodå, jag köper henne som Mallory. Det är väl bara en grej som blir lite fånig i filmen: hon spelar alltså strippa - och klär aldrig av sig. Hon strippar aldrig. Vid ett tillfälle kastar hon kläderna eftersom paltorna måste tvättas, men då är hennes kropp hela tiden utanför bild, eller skymd.

Detta beror förstås på att det är Kristen Stewart. Vore det Anne Hathaway, däremot, då jävlar hade vi fått valuta för biljettpengarna, visa som vi är av LOVE AND OTHER DRUGS.

Det här är ett helt okej, välspelat drama, men egentligen inte sådär jätteintressant.

Jag måste även påpeka den svenska översättningen. Killen som ligger bakom den har valt att inte översätta Mallorys alla "fuck". Det står alltså "fuck" och "fucking" i meningar som i övrigt är på svenska. Det ser lite löjligt ut, även om ju svenska tonårngar faktiskt pratar så. Men jag tror att man behållit svordomarna som de är för att hotet med att dra en dollar för varje "fuck" ska funka. Det hade ju bara blivit konstigt med böter för "fan" eller "jävla".

(Biopremiär 21/1)

DVD: The Runaways

THE RUNAWAYS (SF Video)

Ärligt talat vet jag inte om jag någonsin hörde The Runaways medan de fortfarande existerade under 1970-talets andra hälft. Populärkulturutbudet i Sverige på den tiden var fortfarande lite märkligt och jag har väldigt fragmentariska minnen av vad som spelades på radio. Förvisso hade vi sällan radion på i hemmet när jag växte upp - jag minns att vi lyssnade på Radio Malmöhus till frukost och till kvällsmaten brukade det vara program modell "Upp till tretton", medan helgerna förgylldes av "Melodikrysset" och "Svensktoppen". Förvisso stod radion i köket hos mormor och morfar på hela förmiddagarna, och där var jag som dagbarn när jag var riktigt liten - men det enda jag minns är "Ring och sjung" med Mona Krantz och framförallt "Middagsmarschen" klockan tolv, då morfar med kepsen käckt på sned kom hem från jobb för att äta middag (det här var alltså 70-talet, då åt man inte lunch. Åtminstone inte den äldre generationen).

Men jag minns att jag tyckte att det var märkligt att de flesta - åtminstone de coolaste - av de band jag läste om i Poster aldrig spelades på radio. Det var aldrig hårdrock på radio - om det nu inte skuffats undan till ett obskyrt program senare på kvällarna när den tilltänkta publiken tittade på TV istället för att lyssna på radio.

De band jag gillade och lyssnade på, hörde jag på skivor jag antingen hade själv, eller som fanns hos kompisar eller deras äldre syskon. KISS, Sweet, Slade, Alice Cooper och så vidare. Och ibland gick vi till skivbutiker och lyssnade på skivor medan vi lystet och storögt tittade på de tuffa, lockande LP-konvulten och dess bilder på banden. Jag undrade hur banden såg ut när de framträdde; när de rörde på sig - för inte fan fick man se dem på TV, möjligtvis med undantag för nyhetsreportage om hur dåligt inflytande KISS och Alice Cooper har på ungdomen.

Jag nämnde tidningen Poster ovan. För eventuella unga läsare får jag berätta att Poster var en föregångare till OKEJ och bestod av ett antal affischer som vikts ihop till en tidning i magasinsformat, det var bilder på båda sidorna av arken, och även en del artiklar. Nu innehöll förstås Poster även affischer på ABBA, Björn Skifs och Björn Borg, men KISS var av allt att döma det band som drog flest köpare och de figurerade ofta. Jag köpte tidningen till och från 1976-78, tror jag, och då gick det inte att undvika posters på The Runaways.

Som liten gosse tyckte jag att The Runaways verkade vara ett farligt band. Jag hade alltså ingen aning om hur de lät, men jag visste vad bandmedlemmarna hette, hur de såg ut, att de knarkade kopiöst mycket och alltid ställde till med skandaler. Jag undrade hur de lyckades spela in skivor och uppträda med tanke på hur nerdrogade och vilda de var - enligt artiklarna.

Floria Sigismondis film bygger på Cherie Curries bok "Neon Angel" om The Runaways och Curries liv efter att hon hoppade av bandet 1977. Filmen avhandlar dock bara åren 75-77, och produktionen fick inte tillstånd att skildra Lita Fords och Jackie Fox' liv, så deras uppdykande och medverkan blir lite märklig. Det pratas mycket om att tjejerna bara var sexton eller yngre, men då alla i bandet är födda 1958 utan Currie, som är född '59, står det ju klart att de var sjutton när de startade.

Jag har ingen som helst aning om hur mycket av det som sker i filmen är sant. Självklart har man tagit genvägar och förenklat för att det ska bli en underhållande och dramatisk film. Men man har valt att göra den som en klassisk musikerskildring i samma anda som THE GLENN MILLER STORY, THE TOMMY STEELE STORY, THE BUDDY HOLLY STORY och så vidare; man går från början till slut utan krusiduller; the Rise and Fall och eventuellt ett comeback-Rise på slutet.

Kristen Stewart är Joan Larken som kallar sig Jett och vill bilda ett tjejband. Utanför en klubb får hon syn på legendariske managern Kim Fowley (en härligt vidrig Michael Shannon) och går rätt fram och säger "I'm Joan Jett, I play the guitar and I wanna start an all girl band". Fowley vädrar framgång och pengar - ett gång tonårstöser som spelar rock. Jailbait! Han parar ihop Jett med trummisen Sandy West (Stella Maeve) som står en bit bort och säger åt dem att gå hem och öva, vilket de gör. Elgitarr och trummor. Det låter ju inte så bra, så Fowley beger sig ut för att hitta en sångerska.

Dakota Fanning är Cherie Currie, vars mor, en före detta skådespelerska, plötsligt flyttar till Malaysia. Kvar blir Cherie och hennes tvillingsyster Marie, som tvingas ta hand om deras gravt alkoholiserade farsa. Cherie dyrkar Bowie, inspireras av hans utseende och stil, och när hon en kväll beger sig ut på stan blir hon förstås upptäckt av Fowley. Han frågar om hon kan sjunga, men han är mest intresserad av hennes utseende och det faktum att hon är minderårig.

När Currie dyker upp till husvagnen som används som replokal väntar, förutom Fowley, Jett och West, även Lita Ford (Scout-Taylor Compton) och Jackie Fox (Alia Shawkat) - det förklaras inte var de kom ifrån, och de för en anonym tillvaro i filmen, i synnerhet Fox, som i princip bara medverkar när bandet framträder, till på köpet är hon omdöpt till Robin, vilket orsakade förvirring.

För att tösabitarna ska få rätt attityd, har Fowley anlitat några killar som kastar skräp, burkar och en torkad hundskit på bandet medan de repar. Tjejerna blir rasande, Fowley blir lycklig och skriker "I'm gonna make you bitches bigger than fucking Beatles!"

Efter första singeln "Cherry Bomb" rullar det snabbt på - och efter att i början av filmen mest ägnat sig åt 70-talsklassikern Sniffa Lim, snortas det kokain, tuggas piller och det dricks kubikmetervis med sprit medan de turnerar. Och snart börjar det förstås att knaka i fogarna, i synnerhet Cherie Currie börjar trilla i bitar.

Även om THE RUNAWAYS är en, vad ska jag kalla det, "enkel" film, måste jag säga att jag verkligen gillade filmen. Jag är förvisso svag för den här typen av filmer, jag kan till och med uppskatta skildringar av band jag inte ens gillar, men i det här fallet ackopanjeras händelserna av bra musik; The Runaways, David Bowie, Joan Jett & The Blackhearts med mera - och minsann om inte Stewart och Fanning själva framför Runawayslåtarna med den äran.

Kristen Stewart har övat sig på att se butter ut i tre TWILIGHT-filmer nu. Den här gången får hon vara både butter och skitförbannad - och hon är tammefan en bra Joan Jett. Jag förstår att många ville ha henne som Lisbeth Salander i Finchers film. Jag har flera gånger tidigare skrivit att jag alltid trott att irriterande, lillgamla barnstjärnan Dakota Fanning egentligen är en 47-årig dvärg. Hur fanken ska den lilla varelsen kunna vara Cherie Currie? Fanning är inte precis ett litet barn längre och kyss Karlsson om hon inte är en övertygande Currie. Direkt efter att jag sett filmen, var jag tvungen att kolla på gamla klipp med riktiga The Runaways på YouTube, och konstaterade att skådisarna gjorde ett bra jobb.

Unga, hällörade TWILIGHT-fans kan eventuellt få sig en chock om de hyr THE RUNAWAYS för Stewarts skull. Inte nog med att det knarkas, det svärs något kopiöst och i en bisarr scen lär Jett West hur man onanerar i duschen. Det finns flera lesbiska övertoner i filmen, främst gällande Jett, och det här är filmen för alla som velat se Stewart och Fanning kyssa varandra. Men det känns lite fel när Jett på slutet spelar på en opluggad gitarr och hoppar jämfota i sängen som en liten flicka. Fast det gör kanske Joan Jett när ingen ser, vad vet jag.

Joan Jett är ju fortfarande aktiv som musiker. Cherie Curries karriär har tagit en oväntad vänding. Efter att först varit skådis och sedan gått ner sig totalt i drogträsket, är hon idag motorsågskonstnär! Jisses! Sandy West dog i lungcancer 2006.

Jag tycker allt att det är synd att THE RUNAWAYS aldrig fick chansen på svenska biografer. Men det är ju klart, dagens unga biopublik har aldrig hört talas om The Runaways, och antalet medelålders biobesökare är förhållandevis litet. Även om filmen säkerligen skulle gå bättre än, tja, HONUNG. Men dagens ungar skulle må bra av att se den här filmen - för minns vad jag skrev häromdagen i inlägget om när jag var på ett musikcentrum för ungdomar. Jag klagade på att de var så jävla snälla och saknade attityd. Dagens ungar lyssnar på så fruktansvärt mesig musik. Om man skulle ta och gå tillbaka till stället och kasta hundskit på banden för att få dem aggresiva på scen?

Avslutningsvis kan jag säga att jag från och med början av 80-talet satt klistrad vid radion. För då fanns program som "Bommen", "Ny våg" och framför allt "Rockdepartementet".

Bio: The Twilight Saga: Eclipse

Bilder copyright © Nordisk Film 
Twilight Fan Event - Stockholm: foto © Johan Bergmark
 
Unga tonårstjejer har tältat utanför biografer världen över för att äntligen få se den tredje delen i filmserien baserad på Stephenie Meyers bästsäljande romansvit. Unga flickor som är hopplöst förälskade i Robert Pattinson och Taylor Lautner, och som dyrkar Kristen Stewart. Även om de har läst böckerna och vet vad som kommer att hända, kan de inte bärga sig.
   
Fast jag kunde allt bärga mig.
   

Kanske har du läst mina recensioner av den första filmen, som bara hette TWILIGHT, och av den andra; NEW MOON (kallades den här ZWEILIGHT i Tyskland?). Om du har det, vet du att jag föga förvånande inte är en anhängare av dessa bleka, lätt inkompetenta och framför allt tråkiga, oengagerande filmer. Filmer riktade till flickor som bara vill dregla över söta pojkar och som inte verkar notera att filmerna är ganska ruttna och korkade.
    
Innan jag gick till pressvisningen hade jag ögnat igenom en recension av ECLIPSE, jag tror det var den i The Hollywood Reporter, och den kritikern hävdade att detta är den bästa filmen i serien så här långt, och skådespelarna själva har sagt att den är “actionpackad”.

Den senaste Rambofilmen. Det är en actionpackad film. Eller THE A-TEAM. ECLIPSE (som kanske heter DREILIGHT i Tyskland?) innehåller en jämförelsevis stor actionsekvens - men den dyker inte upp förrän under de sista tjugo minuterna eller så. Fram tills dess händer det inte så mycket.

            
Den alltid så sorgsna Bella (Stewart) är fortfar-
ande kär i vampyr-
en Edward (Pattinson). Eller är det varulven Jacob (Lautner) hon suktar efter? Hon vet inte. Hon är förvirrad. Men hon verkar älska Edward lite mer, eftersom hon vill att han ska göra henne till vampyr. Edward vill gifta sig med henne. Jacob tycker att Bella är en idiot som vill bli vampyr. Jag håller med honom.
    
De håller på och dividerar om detta i ungefär 90 minuter. De kysser varandra. De bråkar. De säger förlåt. De bråkar igen. Älskar du mig? Ja. Är du säker? Nej. Verkligen? Ja. Nej. Nej. Ja.
    
Bella vill ha sex med Edward, men killen är bestämd - inget sex före äktenskapet! “Snälla, försök inte ta av dig kläderna!” säger han till henne när de tumlar runt i en säng. Han påstår att han är en gammaldags kille, han är från en tid då männen kurtiserade sina damer en längre tid innan de friade. Men detta säger en hel del om filmen och dess budskap. Uppför dig! Ha inte sex! Strula inte runt! Det är väldigt kyskt. Men så är Meyer också mormon.
    
Men så har vi de andra vampyrerna! Som den onda Victoria (som den här gången spelas av Bryce Dallas Howard), som är på jakt efter Bella - okej, stäm mig, men jag minns inte varför. Victoria håller på att bygga upp en armé bestående av vampyrer och de marscherar mot Fork, den lilla staden där våra förvirrade huvudpersoner bor. Blod kommer att utgjutas. De snälla vampyrerna behöver hjälp och det lokala varulvsgänget ansluter sig motvilligt.
    
Edward och Jacob försöker båda att skydda Bella. När de väntar på att de onda vampyrerna ska nå fram till platsen för slaget, dyker det upp en skrattretande scen i vilken Bella av någon anledning måste övernatta i ett tält på en bergstopp. Det är svinkallt och den huttrande Bella riskerar att bli sjuk. Eftersom Edwards kropp är kall, måste Jacob hålla henne i sin varma famn - medan Edward sitter på andra sidan om henne och är putt.
    
Just det, och så har vi de onda vampyrlorderna från Europa som plötsligt anländer de med, de heter något i stil med The Vomits och leds av Dakota Fanning. De är fyra stycken, alla iförda kåpor, och de gillar att tortera andra vampyrer genom att peka på dem, vilket orsakar smärta. Eller något i den stilen. Kraften är stark hos dem.
    
Här är lite intressanta vampyrfakta som kommer som en nyhet för mig: om en vampyr dödar en annan vampyr, förvandlas offret till porslin och går i bitar! Öh - va? De borde ha spelat David Bowies “Little China Girl” på soundtracket under slaget. När jag tänker efter är det här precis som i komediklassikern TOP SECRET! - ni kommer väl ihåg scenen med den tyske soldaten som visar sig vara av glas.
    
Det här “slaget” varar några minuter och känns mest som De Fördömdas Rugbymatch. “Actionpackad”... Det hade inte spelat någon roll om ECLIPSE vore späckad med strider från början till slut, det hade inte blivit mycket tuffare. Det här är som när Donny Osmond försökte tuffa till sig på 1980-talet genom att ta på sig en skinnjacka.  
    
På flera sätt är ECLIPSE en mycket märklig film. Den här gången har filmen regisserats av David Slade, killen som gjorde den kontroversilla HARD CANDY och den blodiga, men inte speciellt bra, vampyrfilmen 30 DAYS OF NIGHT. Han är väl en kompetent regissör, men han kunde inte rädda Melissa Rosenbergs klumpiga, förvirrade manus. Ingenting i filmen leder någonvart. Det enda som händer under de två timmarna är att Edward slutligen friar till Bella. Rollfigurerna pratar om samma saker om och om och om igen, det går i cirklar; dialogen för inte handlingen framåt. Och det är massor av dialog i den här filmen. Massor. Så mycket att det hela påminner om radioteater.
    
Kristen Stewart porträtterar Bella som vinnaren av titeln Miss Valium 2010. Hon har ett enda ansiktsuttryck filmen igenom. Visst, hon är väl söt, men hon har utstrålning som en död sill. Jag finner det svårt att förstå varför killarna är så förälskade i henne. Eller varför hon är kär i Edward, som mest går omkring och strajkar poser och försöker se ut som James Dean eller möjligen Marlon Brando. Och jag har ingen som helst aning om varför Bella attraheras av Jacob. Det finns ingen som helst kemi dem emellan. Och Taylor Lautner, fan, har ni märkt att den snubben saknar anletsdrag? Han ser ut som en polerad träbit de målat öga, näsa och mun på. Eller är det möjligen en jordekorre han liknar?
    
Har jag inget positivt alls att säga om den här filmen? Nja, som vanligt gillar jag Billy Burke som Bellas sympatiske farsa Charlie - men jag favoriserar ju alltid män med mustasch. Av någon anledning gillar inte Charlie Edward, men jag vet inte riktigt varför. Charlie försöker även ha ett samtal med sin dotter om sexualitet och återigen känns det som 1800-tal. Men Charlie gillar Edwards syster Alice (Ashley Greene) - och det gör jag med. Hon är cool, attraktiv, kul och har karaktär. Kolla in den lilla kanadensiska skräckisen SUMMER’S BLOOD om du vill se mer av henne. Den är inte speciellt bra, men du får se henne göra snuskiga saker med en man, svära och täckas med blod.
    
Det finns en rätt cool scen i ECLIPSE i vilken de onda vampyr-
erna korsar en sjö genom att vandra över dess botten. Det fick mig att tänka på Jean Rollins ZOMBIE LAKE. Okej, riktiga vampyrer hade förstås troligen dött om de klivit i plurret, de tåler ju inte vatten, men eftersom Stephenie Meyer redan ändrat på det mesta i den vedertagna vampyrmytologin, vem bryr sig?
    
Man vet att något är fundamentalt fel med en film när bifigurerna är intressantare än huvudpersonerna. Här finns två rätt intressanta scener som hade kunna bli två bättre filmer. First har vi den blonda vampyrbruden i den snälla Cullenfamiljen - hon heter säkert något, men det kommer jag inte ihåg. Hon berättar för Bella hur hon blev vampyr och vi får se detta i en flashback: för omkring hundra år sedan blev hon gruppvåldtagen av sin berusade pojkvän och hans polare. De lämnade henne att dö, blödande på gatan, då hon hittades av en vampyr som “räddade” henne.
    
Och så har vi Jasper (Jackson Ratbone), den lätt bögige vampyren, som pratar om hur han förvandlades: han var sydstatssoldat under det amerikanska inbördeskriget och sprang på tre vampyrtöser som bet honom. Därefter fortsatte han att slåss i kriget som soldat i en armé bestående av sydstatsvampyrer! REBEL VAMPIRES - det är en film jag hade velat se!
    
Precis som i den andra filmen uppstår fantastisk komik när varulvsgänget medverkar - det vill säga, den lokala Tom of Finland-fanklubben. Pojkarna bor tillsammans i en mysig stuga i skogen och de insisterar på att gå omkring barbröstade. De gillar även att stå tätt intill varandra och nästan gnugga axlar. Twilightfansen påstår att de klär sig så för att de ska kunna förvandlas till varulvar utan att kläderna slits i bitar. Men varulvstöserna som också hänger där klär sig inte så - de påminner mer om Daisy Mae i Knallhatten. Och hur är det med brallorna? Varulvarna är enorma! Dubbelt så stora som pågarna är i mänsklig skepnad. Böjsorna borde ju också gå i bitar. Och eftersom de förvandlas till datoranimerade, kramgoa vargar, direkt från Mupparna, för jämnan, borde ju skogen vara nerskräpad med trasiga klänningar, skjortor och framför allt brallor.

    
Jag tycker att det är märkligt att THE TWI-
LIGHT SAGA, denna drama-
tiska romans, är så oromantisk. Jag vet, jag är en medelålders man som inte tillhör målgruppen, men jag har inget emot kärleksfilmer lite då och då (och jag är ju väldigt svag för romantiska komedier), och jag kan ofta köpa genrens billigaste tricks - jag kan titta på de mest triviala, lättglömda, banala Hollywoodromanser med de minst originella berättelserna och ända underhållas av en pojke möter flicka-story av standardmodell - om rollfigurerna är sympatiska och älskvärda. Herregud, till och med HANNAH MONTANA - THE MOVIE är mer romantisk än ECLIPSE!
    
THE TWILIGHT SAGA: ECLIPSE är verkligen kulturskymning, en filmförmörkelse. Det är en riktigt, riktigt tråkig film om en trio irriterande personer. Om man inte tycker att Pattinson, Lautner och Stewart är de hetaste varelserna på Jorden, finns det ingen som helst orsak att se det här dravlet.
    
Vill du se en bra Mänsklig Pojke Möter Vampyrbrud-film, kolla in- eller se om Kathryn Bigelows NATTEN HAR SITT PRIS (NEAR DARK) - den är finger lickin’ good, en av de bästa vampyrfilmer som gjorts. Eller varför inte Katt Shea Rubens Cormanproducerade DANCE OF THE DAMNED (1989), en melodram om vampyrstrippor.
    
Hmm... REBEL VAMPIRES... Fan, jag vill se den filmen!









(Biopremiär 30/6)