Visar inlägg med etikett Kristen Bell. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Kristen Bell. Visa alla inlägg

onsdag 10 augusti 2016

Bio: Bad Moms

Foton: Michele K. Short © 2016 STX Productions, LLC. All Rights Reserved. 

Ska jag skriva en kort-kort recension av BAD MOMS, lyder den: Det här är en väldigt, väldigt dålig film, men med några roliga scener.

... Men eftersom ni förmodligen förväntar er en längre recension:

Jon Lucas och Scott Moore, som skrev manusen till BAKSMÄLLAN-filmerna, har skrivit och regisserat denna komedi, i vilken Mila Kunis spelar 32-åriga Amy. Hon blev mor när hon var tjugo, och har nu två bortskämda barn, Hon jobbar deltid, är gift med en otrogen, korkad slusk, hon har ett slit med ungar, skola, matlagning, hon gråter och stressar. Men hon bor i ett stort hus, verkar ha obegränsat med pengar, och är alltid nysminkad. Nej, hon är inte speciellt övertygande som utsliten morsa.

Christina Appelgate spelar Gwendolyn, extremt elak ordförande i PTA; en föräldraförening som ungefär motsvarar Hem & skola. Gwendolyn sätter skräck i alla i sin omgivning. När Amy fått nog, sätter hon sig på en bar. Där träffar hon Carla (Kathryn Hahn) och Kiki (Kristen Bell), slitna morsor även de. De bestämmer sig för att revoltera mot sina liv, så de super till det och beger sig ut på stan för att leva jävel. De festar och raggar karlar och har sig.
Sedan händer något märkligt: Amy bestämmer sig för att ställa upp i valet till ny ordförande för PTA. Ett regelrätt krig mellan Amy och hennes nya kompisar, och Gwendolyn och hennes anhang (Jada Pinkett Smith är en av dem) följer. Ja, BAD MOMS utvecklas till en komedi om Hem & skola!
Lucas och Moore har säkert velat göra en rejäl flabbkomedi. De vräker på med svordomar, grovt språk, sprit, droger, sexanspelningar och diverse vulgariteter. Som i en typisk "grabbkomedi", fast med kvinnor. Men: de håller sig inte till detta. De ville även göra en film med fina budskap. Således får filmen slagsida.

BAD MOMS är en väldigt amerikansk film. Så där jätteamerikansk. Trots alla vulgariteter, blir det ofta sentimentalt. Amy och andra håller "spontana", gripande tal om att vara mor och att ha familj. Hela grejen med PTA känns bara skitkonstig - det, om något, är vulgärt! Flera av männen är totalt handfallna i hemmet, det känns som en tokig, svensk film från 1940- eller 50-talen, eller som ÄLSKLING PÅ VIFT från 1964, i vilken Anna Sundqvists make inte klarar av att tillaga de enklaste saker i köket - eller något annat i hemmet.
Det går inte att komma ifrån att Kathryn Hahn onekligen är rätt kul i den här filmen. Hon är en trashig, ensamstående morsa - och borde tilldelats huvudrollen. Christina Applegate, som ju brukar vara kul i sina filmer, lyser till i en och annan scen. Jag skrattade till när Martha Stewart dök upp som sig själv. Men i övrigt är det lätt att hålla sig för skratt. Någon ny BRIDESMAIDS är detta inte.
Under eftertexterna sitter huvudrollsinnehaverskorna i en soffa med sina riktiga mödrar och diskuterar moderskap. Det fälls en och annan tår. Jag kastade upp lite i innerfickan.
Jag är snäll och sätter en tvåa - men den är verkligen svag.










(Biopremiär 12/8)

lördag 29 januari 2011

Bio: Burlesque

Foton copyright (c) Sony Pictures
Nu har hon slagit till igen, min kompis' fru som hörde fel när jag pratade om TOPPRAFFEL! och trodde att bloggen heter TOPPGAFFEL! (ett namn jag ju fick användning av). När jag igår berättade att jag skulle gå iväg till Entré och se BURLESQUE tyckte hon jag sa att jag skulle se en film som heter BURTRÄSK. Och ja, BURTRÄSK vore ju ett fantastiskt namn på en musikal.
Jag missade pressvisningen på den här och gick alltså därför på den ordinarie premiären. Det var fullsatt. Nästan inga killar. Det var jag och hundra unga tjejer. Rätt besynnerligt egentligen, här går vi manliga snuskhumrar och ser en film som till större delen består att raffiga brudar i underkläder som dansar porrigt på en nattklubb - och så sitter det nästan bara tjejer i publiken. Men det är ju onekligen fräsigt att publiken ser dessa brudar som förebilder, och inte Gudrun Schyman.
Jag hade inga som helst förväntningar på BURLESQUE, rättare sagt; jag trodde den skulle vara ganska eländig. Men Steve Antins (manus och regi) film visade sig vara bättre än förväntat.
Cher har toppbilling i BURLESQUE, och med tanke på hur bisarr den tanten ser ut i nyllet, vore GROTESQUE en bättre titel. Men det är förstås Christina Aguilera som är huvudrollsinnehaverska. Hon spelar föräldralösa Ali, som tröttnat på livet in sin småstad i Iowa. Hon går hem och packar väskan medan hon sjunger "WO-HO-WOOO-OOO-EEEE-OOO-WOO-WO-WO-OH!" och förtexterna rullar, och så köper hon en enkelbiljett till Los Angeles.
Där råkar hon få syn på nattklubben The Burlesque Lounge och känner genast att hon vill jobba där, så hon går in i vad som utvändigt ser ut att vara ett oansenligt ställe modell hål i väggen. Ali blir omedelbart förälskad i bartendern Jack (Cam Gigandet från TWILIGHT); en ung man med mycket kajal. Jack säger åt Ali att prata med Tess (Cher) om hon vill få en chans att dansa på klubben.
Klubbägaren och före detta stjärnan Tess och hennes närmaste man Sean (en kedjerökande Stanley Tucci) är trötta på brudar som kommer och vill bli showgirls, så de försöker bli av med Ali - men Ali börjar genast att agera servitris i baren utan att begära betalt.
Hon råkar även ut för inbrott i sin lägenhet, stackars Ali, så hon tvingas flytta hem till Jack - som inte alls är bög, utan förlovad en en tös på annan ort. Och där slutar inte eländet. Tess håller på att förlora klubben! Hon måste få ihop en väldig massa pengar för att kunna behålla stället. Och inte nog med det: den stenrike playboyen Marcus (Eric Dane) som stöter på Ali, försöker köpa klubben bara för att riva kåken och bygga en skyskrapa på tomten. På detta följer mer elände: showens stjärna Nikki (Kristen Bell) är en skåpsupande bitch som får kicken och försöker sabba för de andra när oprövade Ali plötsligt får hoppa in i det playbackmimande dansgänget. Ali brister ut i ett "WO-HO-OH-EEEE-OOOH-EEE-AAAAY-AY-AY-WO-OH!" live och förvånar alla och gör succé. Nu ska det inte längre mimas! Men problemen hopar sig innan allt förstås löser sig på slutet.
BURLESQUE har en väldigt enkel och banal handling. Manuset är skrivet efter standrardformulär 1A och kunde vara snott från en 40-talsfilm. Eller en film från vilket decennium som helst. Det känns lite grann som en snällare version av SHOWGIRLS, medan nattklubben i filmen för tankarna till CABARET. Och det är väl detta som gör att jag hade två rätt angenäma timmar i biomörkret.
Jag överraskades av att det råder en viss dekadens på stället. Inte riktigt lika sleazy och smått obehaglig som i mellankrigstidens Tyskland, men ändå. Men framför allt gillade jag shownumren. De är riktigt häftiga och imponerande, för att inte tala om sexiga, och de ser förstås ut att komma från betydligt större produktioner än något som sätts upp på en liten klubb på en bakgata.
Filmfotot är färgstarkt och väldigt mjukt på ett tilltalande sätt, Stanley Tucci är som alltid utmärkt, och Kristen Bell är en bra bitch. Vad ska man säga om Cher? Cher är Cher. Antingen gillar man henne eller inte. Jag gillar henne inte. James Brolin (!) har en liten cameo, vilket bara det betingar en extra dvärg i betyget.
Och Christina Aguilera, då? Hon är onekligen en duktig sångerska, men hon ägnar sig åt en typ av musik jag tycker är fullkomligt ointressant. (Dock plus för hennes märkliga cover på Marilyn Mansons "The Beautiful People") Och jag kan inte påstå att jag attraheras av henne. Hon är väl söt, men har ett lite halvtrist, anonymt standardutseende. En blond tjej utan större personlighet. Hon är liksom ingen Rachel McAdams, som dök upp i en trailer innan huvudfilmen. McAdams är minsann en tös som går hem i min stuga.
BURTRÄSK, jag menar BURLESQUE, kommer säkert att gå hem hon sin unga målgrupp. Och filmen är betydligt bättre än andra musikaler från senare år, som den avslagna, förvirrade remaken på FAME och den fatalt misslyckade NINE. Och nej, jag gillade ju inte fjöntet MAMMA MIA! heller.
Så - utan att skämmas kan jag ge den här filmen detta trevliga betyg:





(Biopremiär 28/1)

torsdag 29 oktober 2009

Bio: Trubbel i Paradiset

Jag gillar Vince Vaughn. Han är cool och bra.
Men snälla Vince - vad i helvete menar du med det här?!
TRUBBEL I PARADISET är producerad av Vaughn. Vaughn har skrivit manus tillsammans med Jon Favreau. Vaughn och Favreau innehar huvudrollerna. Med andra ord är detta något av ett vanity project.
Filmen handlar om fyra gifta par, som har lite problem i äktenskapen. Eller, nja, de verkar inte ha några större problem, allra minst lyckliga Vaughn och Malin Åkerman, men power point-besatte Jason Bateman och hans fru Kristen Bell funderar på att separera. Men de har hittat något som troligen kan reparera deras förhållande: en anläggning kallad Eden, som ligger på en paradisö. Här gäller lyxboende och lyxrestauranger, all inclusive, och terapi för dem som så behöver. Det är bara det att det är dyrt att åka dit - så tillvida man inte åker fler par än ett, då får man allt för halva priset.
Självklart låter alla sig övertalas och flyger till Eden, men väl där visar det sig att livet är allt annat än behagligt. De blir tvingade att gå olika kurser enligt ett väldigt strikt schema som börjar klockan sex på morgonen. De hatar livet där. I synnerhet som det på andra sidan av ön finns en anläggning för kåta singlar som är unga, snygga och festar dagarna i ända.
Ingenting, absolut ingenting i TRUBBEL I PARADISET är roligt. Jag skrattade inte en enda gång. Nej, jag ljuger inte eller tar i: ingenting fick mig att ens dra en liten aning på mungiporna. När filmen började tyckte jag i och för sig att det var rätt skönt och behagligt med en traditionell, amerikansk underhållningsfilm, eftersom det var ett tag sedan jag såg en sådan, men den mysiga känslan försvann efter ett par minuter.

Jag vet inte vad Vaughn och Favreau tänkt på när de skrev manus till det här. Det känns som om filmen gjorts av människor som inte riktigt vet hur man gör. Flera scener som är avsedda av vara otroligt roliga, som till exempel en alldeles för lång scen där Vaughn spelar Guitar Hero, faller platt till marken. Jean Reno är helt bortkastad. Åkerman är väl söt, men hon är lite väl svensk och tråkig.
Skådespelarna och teamet hade säkert några sköna veckor på Bora-Bora, där filmen är inspelad, men vi i publiken får 113 evighetslånga, osköna minuter. Allra, allra sist innan eftertexterna får vi en kort scen där Vaughns lille son sitter och bajsar på en toalett i en badrumsaffär. DET tyckte jag var roligt!





(Biopremiär 30/10)