Netflix: The 8th Night

Foton copyright (c) Netflix

Ännu en premiär på en Netflixproduktion, ännu en skräckfilm, denna gång från Sydkorea.

... Men denna recension blir nog inte som vanligt. Jag begrep nämligen ingenting av THE 8TH NIGHT, som regisserats av Tae-Hyung Kim. Jag tappade tråden nästan omgående. Jag fattade halv sju av den här filmen.

Filmen inleds med en berättarröst som berättar bakgrunden till historien, det handlar om en legend om ... vad det nu var. Jag vet inte. Jag var inte tillräckligt uppmärksam här. Demoner och grejor är det i varje fall. Jag tänkte att det reder sig nog ändå, jag kommer snart att fatta vad det går ut på.

Inte fan gjorde jag det.

I en öken någonstans kommer en koreansk professor körande, han är på jakt efter en magisk artefakt som har med legenden att göra. Han hittar prylen och tar den med sig hem, men folk tror att han bara luras. Prylen är så pass viktig att den hamnar i nyheterna.

Därefter hoppar vi i tiden, och det är fjorton, eller om det nu var femton, år senare. Professorn går omkring och ser trött och sliten ut. Folk blir besatta av en demon. Två poliser försöker lösa fallen med alla personer som hittas döda och uttorkade. Folk dör till höger och vänster.

En ung munk som avgett tysthetslöfte dyker upp och hänger på professorn i jakten på demonen. Munken råkar prata av misstag. Professorn köper ett par vita gymnastikskor till munken. Munken blir kompis med en tjej som nog är ett spöke. Han vill ge henne sina skor, men hon hittar ett par skor vid en soptunna. De har rätt storlek.

En elak demonflicka dyker upp. Hon sniffar med näsan och har ett brett, obehagligt leende. Ibland öppnas hennes kind och ett öga tittar fram.

Fler människor dör, folk blir besatta av demonen, och sedan blir det demonfajt innan det slutar.

THE 8TH NIGHT varar två timmar, men den känns som åtta timmar. Jag satt mest och undrade vad det var jag tittade på. Förvirringen var total. Det är möjligt att jag hade kunnat hänga med i handlingen om jag verkligen koncentrerat mig, men det här var så tråkigt att jag tänkte på annat. Jag var nära att stänga av flera gånger under den första timmen.

Men det är en rätt snygg film. Det är många datoranimeringar, men en del effekter är lite innovativa. Hud spricker upp lite varstans på kroppen och ett dold öga tittar ut. I en kort scen fylls hela bakgrunden med ögon. 

Otäckt och spännande är det förstås inte.

Filmen är indelad i kapitel. Det sista kapitlet heter "Den åttonde dagen". De glömde visst bort att filmen heter "Den åttonde natten". Fast det är natt i det sista kapitlet.

Som vi brukar säga här på Toppraffelredaktionen: en film behöver inte vara bra, eller ens intressant, bara för att den är på ett språk man inte förstår.

 

 

 

(Netflixpremiär 2/7)

Netflix: The Call

 

Foton copyright (c) Netflix

Jag är lite osäker på vad denna koreanska Netflixproduktion heter. När titeln dyker upp i eftertexterna står det CALL (med den koreanska titeln intill), vilket filmen även heter på IMDb. Men Netflix och Wikipedia kallar den THE CALL. Således väljer jag att kalla filmen THE CALL - även om det föreligger risk att den blandas ihop med en amerikansk skräckfilm från i år med samma titel.

I eftertexterna till THE CALL dyker det upp en rad på engelska i vilken det står något om att handlingen är hämtad från en äldre film som heter THE CALLER, en brittisk film, verkar det som. Jag har inte sett den tidigare filmen, så jag kan inte jämföra. Jag associerade snarare till det koreanska dramat IL MARE från år 2000, den som senare kom i en amerikansk version med Keanu Reeves och Sandra Bullock; HUSET VID SJÖN. En film om en magisk brevlåda, med vilken två personer som bor i samma hus med två års mellanrum kan hålla kontakt med varandra. En tidsmaskinsbrevlåda.

I 2020 års THE CALL - den koreanska alltså - är det en telefon som svarar för kontakten med det förflutna. Chung-Hyun Lee står för manus och regi till denna film, och jag måste tillstå att jag överraskades när jag såg den. Jösses, den här filmen var ju riktigt bra! Den är i princip fullkomligt oförutsägbar. Huruvida logiken funkar eller ej vill jag inte ge mig in på, men har man överseende med detta, är THE CALL en spännande, intressant och fascinerande film. Snygg är den också.

Park-Shin Hye spelar Seo-yeon, som bor med sin mor i ett stort hus. 1999, när Seo-yeon var liten, omkom hennes far i en eldsvåda, och Seo-yeon fick brännmärken på benet. Seo-yeon har råkat bli av med sin smartphone, och börjar därför använda en gammal trådlös telefon som finns i huset. Be mig inte förklara hur det går till, men telefonen kan ringa till sig själv - men till år 1999. Den ringer alltså bakåt i tiden. Och 1999 ringer den upp sig själv år 2000.

Seo-yeon får kontakt med en ung tjej; Young-sook (Jong-seo Jun), som bodde i villan 1999. Young-sook har ett helvete där hemma; hon lider av någon psykisk åkomma, och hennes grymma mor försöker bota henne med exorcism. De två tjejerna gillar att prata med varandra och upprättar en märklig gemenskap med två decenniers mellanrum.

De kommer på att de kan korrigera tillvaron. Young-sook får veta hur eldsvådan 1999 uppstod, så hon lyckas förhindra den. Då förändras villans interiörer tjugo år senare, Seo-yeons brännmärken försvinner och hon hittar sin far i livet nere i köket. Young-sook lyckas även göra sig av med sin onda mor 1999.

... Det är bara det att det fanns en orsak till att Young-sooks mor var så hård och grym. Young-sook visar sig nämligen vara bindgalen. Kaninkokar-galen. Seriemördargalen. Hon är besviken på Seo-yeons beteende i framtiden, det vill säga i nutiden, så hon börjar att bestialiskt mörda folk - och för varje nytt illdåd förändras Seo-yeons tillvaro.

Det är sällan det händer när jag tittar på Netflixfilmer, men THE CALL behöll min uppmärksamhet från början till slut. Jag satt hela tiden och undrade vad den illasinnade Young-sook skulle hitta på härnäst, och hur Seo-yeon skulle reda ut det. Allting blir konstant värre och krångligare.

Min enda egentliga invändning är mot några sekunder under eftertexterna. Här har man plötsligt slängt in en onödig epilog med en extra tvist, och den funkar inte alls logiskt sett. Det är ju lite dumt - här hade de en riktigt bra film, och så lägger de till några sekunder som sabbar allt. Stäng av filmen när eftertexterna börjar rulla, så slipper ni epilogen.

Varför telefonen är magisk förklaras inte. Den bara är det. Magisk, alltså. Köper man detta, köper man resten av filmen, skulle jag tro.

Jag tycker THE CALL är skitbra. 

 

(Netflixpremiär 27/11)

P.S. I morgon börjar Toppraffels julkalender! Varje dag klockan 07:00 fram till julafton öppnas en ny lucka. I år är det en följetong (från 1994).