Visar inlägg med etikett Kommissar X. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Kommissar X. Visa alla inlägg

lördag 18 februari 2017

Förvirrade tyska serier med Dill

Jag har tidigare skrivit om serietidningen Maffia, som Williams Förlag gav ut elva nummer av under 1974 och 1975, och som innehöll hårdkokta serier författade av Kjell E Genberg under pseudonymen Matt Jade. Maffia fick jag tag på- och läste som barn på 1970-talet - men, det fanns en annan, liknande tidning vid ungefär samma tid som jag inte kände till alls. Razzia. Först som vuxen upptäckte jag att Razzia var en tidning Williams gav ut åtta nummer av 1972. Häromdagen fick jag tag på ett exemplar; nr 4/1972.

Jag hade förväntat mig något i stil med Maffia, det vill säga en svenskproducerad action- och deckartidning. Vad jag fick var ... något annat. Jag har fortfarande inte läst färdigt den tunna tidningen. Jag lyckas bara läsa ett par sidor i taget innan jag måste pausa, eller sova. Förvirringen är nämligen total. Nog för att det gavs ut många oläsliga skräpserier på 70-talet, men Razzia måste vara något slags rekordsättare i oläslig förvirring.
Tidningen handlar om G-Man 33 Bob Kelly, som alltså är FBI-agent. Några upphovsmän är inte angivna, vilket var brukligt 1972. Någon copyrightinnehavare anges inte heller. Jag började läsa den stelt tecknade serien (med misspass i färgläggningen på de flesta sidorna), och tyckte genast att det här kändes märkligt bekant. Agent Bob Kelly och hans blonde partner Pat O'Hara är väldigt lika den i Tyskland ohemult populäre kioskdeckarhjälten Jerry Cotton och dennes partner Phil Decker. Serien om Bob Kelly är en direkt kopia på Jerry Cotton. Med lite god vilja liknar figurerna George Nader och Heinz Weiß, som spelade Cotton och Decker i en rad filmer på 1960-talet - men de är ännu mer lika Tony Kendall och Brad Harris, vilka spelade Jo Walker och dennes blonde partner Tom Rowland i en serie filmer som byggde på de tyska kioskdeckarna om Kommissar X.

Är Bob Kelly månne en serieversion av Jerry Cotton, som folket på Williams döpt om?
En fullkomligt obegriplig sekvens. Notera att den gripne skurken säger "Hans skägg!".
Serien om Bob Kelly är osannolikt illa berättad. Replikerna är konstiga, pratbubblorna är placerade lite hur som helst, det finns inget som helst flyt i berättandet, och allting är ologiskt. Inte ens de sämsta skräpserierna från den här tiden var så här kassa, och då räknar jag in avskrapet från engelska IPC.

Eftersom Bob Kelly har annonser insprängda i seriesidorna; bland serierutorna, pekade allt på att det handlar om en tysk serie - jag har tidigare skrivit om annonser i tyska serier, den texten kan ni läsa HÄR. Och mycket riktigt - min gamle vän, kollega och redaktör Joakim Gunnarsson identifierade serien som den tyska FBI - G-Man Bruce Cabot. Javisst var namnet Bob Kelly ett svenskt påhitt - men det handlade alltså inte om Jerry Cotton. Kanske tyckte man att det var dumt att döpa en FBI-agent efter den gamle Hollywoodskådisen Bruce Cabot, mest känd för KING KONG. Kanske tyckte man av Bruce Cabot var ett dåligt namn rent allmänt. Å andra sidan fanns det 1972 redan en annan FBI-agent som hette Kelly i Sverige - nämligen Phil Corrigan, agent X9 själv. Mel Graffs äldre version av X9 skilde sig så pass mycket från de moderna äventyren tecknade av Al Williamson, att figuren i Graffs tappning döptes om till Kelly vid FBI, medan Williamsons blev Agent Corrigan.
Bruce Cabots partner Pat O'Hara heter dock likadant i original.
Tidningen FBI - G-Man Bruce Cabot utkom med 22 nummer mellan 1969 och 1971. Det var Moewig Verlag som gav ut tidningen. Moewig var förlaget som gav ut klassisk kiosklitteratur som ovannämnda Kommissar X, och den fantastisk populära Perry Rhodan; en science fiction-titel som fortfarande ges ut. Största konkurrenten var Bastei Verlag, som gav ut Jerry Cotton, vilket de fortfarande gör (jag har skrivit om Bastei HÄR). Moewig lät alltså producera en exakt kopia av Jerry Cotton i form av en tecknad serie.
G-Man Bruce Cabots upphovsmän är mer eller mindre anonyma. Tecknarna kom från Studio Giolitti i Italien. På förstasidan i tidningen jag har finns en signatur inklämd, det står "U.Sam". U. Sam är Umberto Sammarini, som bland annat tecknat Fantomen och Mandrake för det italienska förlaget Fratelli Spada. En annan tecknare som jobbade med Bruce Cabot, var italienaren Angelo Todaro, född 1945. Todaro jobbade en del åt både Moewig och Bastei, och ritade bland annat Buffalo Bill - serien som i Sverige gick i kortlivade tidningen Prärie-Nytt. Han har dessutom ritat krigsserier åt IPC, han gjorde Turok- och Star Trek-serier åt förlaget Western Publishing i USA, och han har gjort sådana där italienska, pornografiska skräckserier. Vem eller vilka som skrev manus till Bruce Cabot är höljt i dunkel - än så länge. Antagligen var de tyskar.

Omslaget till Razzia 4/1972 är märkligt taffligt. De tidiga numren hade målade omslag, men senare använde man sig av krattigt tecknade bilder. Detta är synnerligen besynnerligt. De målade omslagen kom från den tyska originalutgåvan av G-Man Bruce Cabot. Men istället för att köra de målade omslagen på alla nummer av Razzia, lät man rita av dem! Hur kan detta komma sig? Fanns det någon orsak till detta? Jämför omslaget till FBI nr 18 med det till Razzia 4/72. På detta omslag ser man förresten även en röd sportbil i bakgrunden. Jerry Cotton kör en röd Jaguar. Till och med detta har man snott till Bruce Cabot.
Mannen som försåg FBI - G-Man Bruce Cabot med omslag hette Klaus Dill och levde 1922-2000. Dill var en extremt produktiv herre som spottade ur sig enorma mängder - säkert tusentals - omslag till tyska kiosktidningar (Tysklands motsvarighet till kioskböcker; A5-tidningar som kallas Romanhefte), serietidningar, böcker, och en ansenlig mängd filmaffischer.

Bland övriga serietidningar Klaus Dill försåg med omslag, finns Mark Strong - Der Mann von M.A.T.T. Det här är en figur ni nog känner till. När den amerikanska leksakstillverkaren Mattel (M.A.T.T.?) först lanserade sin docka Big Jim i Europa, döptes han om till Mark Strong. Mark Strong var hemlig agent. Det dröjde dock inte länge innan dockan fick heta Big Jim även i Europa, och han blev något slags äventyrare och idrottsman, snarare än agent.
I vilket fall: Big Jim blev alltså seriefigur i Tyskland. Det var Moewig som gav ut den. Själva serien var lika stel och tråkig som andra tyska actionserier från den här tiden, men omslagen var tjusiga.

Många av TOPPRAFFELs läsare är säkert omedvetet bekanta med många av Klaus Dills filmaffischer. Han gjorde massor av affischer för den tyska marknaden; storfilmer från Hollywood, spaghettiwesterns, diverse B-filmer - men han målade även affischer till tyska produktioner. Det var till exempel Klaus Dill som gjorde affischerna till de många tyrolerfilmerna - affischer som fortfarande används när de nu släppts på DVD.
Det finns ett flertal böcker om och med Klaus Dill i Tyskland, bland annat en med hans Karl May-illustrationer - ni vet, den tyske westernförfattaren som skrev om Winnetou och Old Shatterhand.

Nå. Vad kan vi lära oss av denna artikel? Jo, att allt inte var bättre förr. Verkligen inte. Däremot var mycket av 70-talets dynga intressantare och mer fascinerande än mycket av det som görs idag. Det är därför jag skriver artiklar som denna. Nu blev en bortglömd serietidning lite mindre bortglömd.

söndag 9 maj 2010

En film jag länge velat se #12

THE TORTURE CHAMBER OF DR. SADISM (1967)

Jag minns inte när jag först stötte på titeln THE TORTURE CHAMBER OF DR. SADISM, men det är ett antal år sedan. Vem kan motstå en sådan titel? Det låter ju som något som får SAW och HOSTEL att framstå som Krakel Spektakel.

Men eftersom filmen är från 1967 är det förstås inte fråga om tortyrporr. Dessutom är detta en av flera amerikanska titlar på filmen, som i original heter DIE SCHLANGENGRUBE UND DAS PENDEL, vilket betyder "Ormgropen och pendeln" - och nej, det är inte en ormgrop modell sexorgie, utan en håla med ormar. Du gissar rätt om du tror att detta är ännu en version av Edgar Allan Poes THE PIT AND THE PENDULUM, en historia jag inbillar mig heter DÖDSPENDELN på svenska.

För regin står Harald Reinl, en herre jag faktiskt vill påstå var Tysklands intressantaste regissör. Jag vet absolut ingenting om Reinl och tycker att en bok på begripligt språk vore på sin plats, men de filmer han gjorde säger en hel del om hur cool hans karriär var.

Harald Reinl regisserade flera Edgar Wallace-filmer; som förhoppningsvis är bekant producerade två tyska bolag en lång rad stämningsfulla Wallacethrillers under 1960-talet. Han gjorde några westerns om Winnetou, han fick ur sig Jerry Cotton-filmer, till och med en om Kommissar X. Och så gjorde han några skräckfilmer.

Det är lätt att glömma bort det, men Tyskland har faktiskt en rätt fin skräckfilmtradition - när vi pratar om Eurohorror, tänker vi ju mest på England, Italien och Spanien. Man pratar om NOSFERATU, DER GOLEM och andra stumfilmklassiker, men glömmer lätt bort produktionen under 60-talet.

THE TORTURE CHAMBER OF DR. SADISM öppnar med några scener från tidigt 1800-tal. I en fängelsehåla sitter greve Regula (Christopher Lee) och är inte på sitt soligaste humör, eftersom några sammanbitna vakter och en maskerad bödel kommer och hämtar honom. Regula är dömd till döden efter att ha mördat tolv oskulder, och det är ju ett jävla sätt. Greven siktade på att ha ihjäl tretton töser, för då hade han fått evigt liv, men se det hann karlsloken inte med innan han blev påkommen.

Regula släpas ut på torget, där han ska bli "drawn and quartered" - jag vet inte vad detta heter på svenska, men det är när man binder fast armar och ben vid fyra hästar, som springer iväg åt varsitt håll. Snacka om folkfest på torget! Familjer jublar när greven delas upp i fem portioner.

Därefter hoppar vi fram 35 år. Lex Barker (Tarzan) spelar Roger, son till mannen som åtalade greve Regula. Han har fått en mystisk inbjudan till ett mystiskt slott. På vägen dit träffar han på baronessa Lilian (Bondbruden Karin Dor, som var med i flera tyska kultklassiker) som även hon har fått en inbjudan - och tänk, hon är dotter till kvinnan som en gång var tänkt att bli det trettonde offret. Roger och Lilian stöter även på en jovialisk, högljudd och supande präst, som gör dem följe.

Diligensfärden blir allt otäckare. Folk de frågar vill inte höra talas om slottet. Kusken är så skraj att han knappt vågar fortsätta. De åker genom en skog där det hänger döda kroppar över trädens grenar. De stannar till vid en slottsruin där de träffar en mystisk man, som försvinner så fort de lämnar ruinen - vilken genast rasar samman. Och efter ytterligare en stund kommer de in i en väldigt mörk skog, från vars trädgrenar det hänger dussintals lik med rep om halsen.

Till slut anländer de till slottet där de tas emot av samme mystiske man de träffade i ruinen. Och ja, de är nu fångar i slottet. I en av salarna förvaras greve Regulas lik i en glaskista. Betjänten droppar blod på kistan, och då vaknar greven till liv.

I ett annat av rummen ligger de tolv mördade oskulderna draperade över möbler på ett ytterst bisarrt sätt. Tanken är förstås att Regula ska hämnas - Lilian ska bli det trettonde offret så att greven kan bli odödlig, och Roger ska dödas bara för sakens skull. Därför spänns Roger fast vid golvet i en grop där ormar krälar runt honom, och ovanför honom börjar den sylvassa pendeln att svinga fram och tillbaka medan den långsamt närmar sig Rogers bringa.

Tack och lov lyckas Roger komma loss i sista sekunden. Han kommer på ett sätt att ta kål på Regula, och när Regula förvandlas till stoft, försvinner även de tolv tösaliken. Roger och Lilian blir kära i varandra och beger sig skrattande hemåt.

Jag blev väldigt överraskad av THE TORTURE CHAMBER OF DR. SADISM. Jag har det senaste året sett flera italienska, gotiska skräckfilmer från 60-talet, och även om dessa ofta är stämningsfulla, är de ibland rätt sega och småtrista. Så icke Harald Reinls film - tvärtom, den är väldigt underhållande. Den lyckas även vara inspirerad och stämningsfull. Scenerna med liken som hänger i skogen är enastående makabra. Slottet med alla dessa kammare och mördarmaskiner är fantastiska. Jag gissar att budgeten var förhållandevis låg, vilket gör att jag imponeras ännu mer. Det blir inte sämre av ett vackert färgfoto.

Det enda som känns riktigt konstigt, är att vissa glada scener, bland annat den allra sista, ackompanjeras av väldigt svängig, tysk partymusik modell 1967. Totalt opassande - och därför rätt charmigt.


tisdag 1 december 2009

Kommissar X är död

Så har ännu en älskad filmstjärna lämnat oss. Luciano Stella, bättre känd som Tony Kendall, avled i söndags efter en tids kamp mot cancer. Han blev 73.
Han medverkade i Mario Bavas THE WHIP AND THE BODY, i Blind Dead filmerna RETURN OF THE EVIL DEAD och THE LORELEI'S GRASP, och en väldig massa annat, men mest känd blev han som Jo Walker, bättre känd som Kommissar X, i en lång rad filmer baserade på tyska kioskdeckare av modellen Romanhefte. I Sverige släpptes flera av dem på VHS av Mickes Video!