Visar inlägg med etikett Kodi Smit-McPhee. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Kodi Smit-McPhee. Visa alla inlägg

lördag 4 december 2021

Netflix: The Power of the Dog

Foton copyright (c) Netflix

Eftersom jag varit upptagen med att skriva en massa seriemanus, hade jag inte riktigt uppfattat att Jane Campions THE POWER OF THE DOG, byggd på en roman av Thomas Savage, släppts på Netflix - jag trodde att det var en biorelease. Dessutom hade jag inbillat mig att det här är en westernfilm - men det stämmer inte riktigt. Det här är långt ifrån en traditionell western - THE POWER OF THE DOG är snarare ett drama som för tankarna till, tja, American Gothic och en del annat åt det hållet. Betoningen ligger på drama.

THE POWER OF THE DOG är inspelad i Nya Zeeland, men utspelar sig på en ranch i Montana 1925. Bröderna Phil (Benedict Cumberbatch) och George Burbank (Jesse Plemons) är ranchägare - och som personer väldigt olika varandra. George är en artig, välklädd herre, medan Phil är en skitig, orakad, burdus slusk, som i alla lägen försöker vara en riktigt karlakarl. Hans stora förebild är en legend som gick under namnet Bronco Henry, och som dött några år tidigare.

Kirsten Dunst spelar änkan Rose, som driver en restaurang. Hon är vek och sorgsen. Rose har en udda son, Peter (Kodi Smit-McPhee), som är tanig, egen, feminin och eventuellt homosexuell. Ranchens tuffa cowboys hånar den tafatte ynglingen. George blir förälskad i Rose och gifter sig med henne. Rose har dock problem med råskinnet Phil, hon mår inte jättebra och börjar kröka. Phil bestämmer sig för att göra en karl av Peter - Phil är kanske inte en karlakarl helt igenom när allt kommer omkring.

Den här filmen har ett enastående filmfoto, den är tjusig att titta på och torde göra sig utmärkt på en stor duk. De mäktiga vyerna filmas ofta sedda genom fönster och dörröppningar, och jag gissar att det är en blinkning till slutscenen i John Fords FÖRFÖLJAREN. 

... Men jag kan inte påstå att jag blev speciellt engagerad av handlingen i denna långa och långsamma film. De flesta av rollfigurerna är mer eller mindre osympatiska, eller bara småtrista. Mycket lämnas oförklarat, vilket gör att jag i slutänden känner mig rätt likgiltig. Filmmusiken består av en gnisslande fiol. En del homoerotiska övertoner mot slutet fick mig att associera till Village People snarare än BROKEBACK MOUNTAIN. När bröderna Burbanks föräldrar kommer på besök, vägrar Phil tvätta sig.

Plötsligt dyker gamle, fine Keith Carradine upp som guvernör, och det uppskattas förstås. Slutet är en aning oväntat. Kirsten Dunst och Jesse Plemons är ett par i verkliga livet. Filmens titel är ett bibelcitat.

THE POWER OF THE DOG är en typisk filmfestivalfilm, och den premiärvisades på Venedigfestivalen, där Jane Campion fick pris som bästa regissör. Filmen har vunnit ytterligare en rad priser och nominerats till ännu fler. Det här är urtypen för en film folk vill tilldela priser.

... Men som sagt: jag tycker att den är alldeles för oengagerande. Jag kände inget för rollfigurerna, jag brydde mig inte. Folk beter sig märkligt och pratar lite märkligt. Men om inget annat är den tjusig att titta på, och den har några bra och intressanta scener.

Jag noterar att en del amerikaner anmärker på engelsmannen Benedict Cumberbatchs cowboyaccent, den är visst rätt svajig.

Plus i kanten för att unge Peter har en rockring.


 

 

 

 

(Netflixpremiär 1/12) 

onsdag 30 mars 2011

Bio: Let Me In

Foton copyright (c) Nonstop Entertainment
Som säkert är bekant vid det här laget, blev jag inte särdeles överförtjust i Tomas Alfredsons LÅT DEN RÄTTE KOMMA IN. Jag hade inte läst John Ajvide Lindqvists roman när jag såg filmen, och jag har fortfarande inte läst den - filmen fick mig inte att vilja läsa den.
Jag har några kollegor som faktiskt håller med mig, men annars brukar folk förvånat höja på ögonbrynen när jag hävdar att LÅT DEN RÄTTE är extremt överskattad och att jag absolut inte förstår dess storhet. Speciellt i utlandet älskas Alfredsons film. Herregud, inte nog med att den fått lysande kritik av mainstream- såväl som skräckkritiker världen över och vunnit horder av priser, nej, den har ju också röstats fram som Årets Bästa Film av skräckfansen i tidningar som Fangoria och Rue Morgue.
Och jag undrar om världen råkat ut för något slags kollektiv hjärntvätt.
Är det det faktum att det pratas svenska i filmen som lett till framgångarna? Känns den väldigt exotisk? Består hela publiken av mobbade tonåringar som känner utanförskap och relaterar till handlingen?
Jag tyckte att Alfredsons film var väldigt snygg. Jag tycker i princip att handlingen är intressant.
Men. LÅT DEN RÄTTE KOMMA IN är ju inte det minsta spännande. Den funkar inte som skräckfilm. Tomas Alfredson har dessutom upprepade gånger sagt att han inte gillar skräckfilm. Istället fokuserade han på utanförskapet hos de två huvudpersonerna; den mobbade pojken och vampyrflickan. Med betoning på grabbens jobbiga situation hemma och i skolan.
Jag tyckte att det här var samma typiska, svenska mob-
bing-
drama och misär-
skildring vi sett otaliga gånger förut - fast försedd med vampyrer och sökt, konstlad dialog. Jag har alltså inte läst boken, men i filmen tillför vampyrinslaget inget speciellt. Vad hade vampyrism med allt att göra?
Jag gav filmen en tveksam trea och jag har inte orkat se om den sedan pressvisningen.
Nu får så till slut den amerikanska nyinspelningen en väldigt sen svensk biopremiär - filmen är redan DVD-akuell i USA och England. Regissör är Matt Reeves, vilket först inte bådade vidare gott, eftersom jag inte precis gillade hans CLOVERFIELD. Fast det är klart, CLOVERFIELD var så långtifrån LÅT DEN RÄTTE KOMMA IN man kan komma, så kanske skulle Reeves få till det ändå på någon vänster. Och så började en väldig massa positiva recensioner ploppa upp utomlands. Jag började känna att det här kommer antagligen att bli bättre än det svenska originalet. 
Och det blev det.
Bäst av allt är de första sekunderna. Klassiska brittiska bolaget Hammer Films har ju återuppstått och detta är en av deras första nya produktioner - och deras nya logga är något alldeles makalöst snygg. Oj!
Så börjar då själva filmen - och vi känner verkligen igen oss från förra gången. Nästan.
Istället för Blackeberg befinner vi oss i en snöig håla i New Mexico. Året är 1983 och vi hamnar i ett bostadsområde av en typ vi sällan ser i amerikanska filmer. En vanlig hyreskasern där arbetarklassen bor. Det ser väldigt svenskt ut. Och jo, stämningen i Reeves film är identisk med den i Alfredsons. Fotot påminner nästan om Cronenbergs gamla 70-talsverk, förresten.
Kodi Smit-McPhee är tolvårige Owen; den mobbade killen som lär känna vampyrflickan, som här heter Abby och spelas av Chloë Grace Moretz (Hit Girl i KICK-ASS!). Richard Jenkins spelar den äldre mannen som är Abbys beskyddare, medhjälpare - och eventuellt gamle älskare?
Men så kommer vi till tilläggen i Reeves version - Reeves står förresten även för manus. En stor del av filmen ägnas åt Elias Koteas, som gör en polis som är satt på den bisarra mordvåg som drabbat trakten. Tydligen har Reeves stoppat in en del material från Lindqvists bok, som ströks i Alfredsons film. Var månne Alfredson rädd att dessa scener skulle förvandla hans film till en mer regelrätt skräckfilm?
Skådespeleriet är mycket bättre i LET ME IN än i LÅT DEN RÄTTE KOMMA IN. De fyra huvudpersonerna är mer än utmärkta, och kemin mellan Smit-McPhee och Moretz bättre än i den svenska filmen. Dialogen är bättre skriven och rollfigurerna, framför allt barnen, agerar mer naturligt.
LET ME IN fungerar också som skräckfilm. Okej, jag kan väl inte påstå att jag tyckte det var spännande, kanske beroende på att jag visste vad som skulle hända. Men skräckstämningen är mer påträngande. Splatterscenerna är bättre gjorda och mycket blodigare än i originalet - samtidigt som den eventuella spirande romansen mellan människa och vampyr är mer övertygande. Owen och Abby är inte två skitkonstiga ungar den här gången.
Ett par scener där Abby hoppar omkring som en upp-
speed-
ad loppa när hon dödar folk ser dock inget vidare ut. Vissa scener är nästan helt identiska med de motsvarande i Alfredsons original. Precis som i originalfilmen är det märkligt ont om vuxna på den skola Owen går på och där han ideligen utsätts för förnedrande mobbing. Owens morsa spelas av Cara Buono, men vi får aldrig se hennes ansikte - onekligen ett intressant grepp.
Det visade sig alltså att det är med svenska vampyrer som med Wallander. Vad gäller den sistnämnde kom ett gäng engelsmän över hit och gjorde en egen version som är betydligt bättre än den svenska. Och nu har alltså ett gäng amerikaner tagit en framgångsrik svensk biofilm och gjort en version som åtminstone jag tycker är betydligt bättre än originalet.
Ska vi skåda in i framtiden, tror jag att den kommande amerikanska versionen av MÄN SOM HATAR KVINNOR kommer att bli fan så mycket bättre än den svenska... 
Vad är det jag sitter och skriver? Jag som så ofta beklagar mig över remakes...!
Okej. Eftersom jag gav LÅT DEN RÄTTE KOMMA IN tre syndiga dvärgar i betyg och eftersom jag tycker att Matt Reeves version är bättre, kan betyget den här gången inte bli något annat än: 






(Biopremiär 1/4)