Visar inlägg med etikett Kjell Sundvall. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Kjell Sundvall. Visa alla inlägg

måndag 2 mars 2015

Bio: I nöd eller lust

Foton copyright (c) BrightPictures, fotograf: Alexandra Aristarhova
En av de texter som fått absolut mest klick här på TOPPRAFFEL! är min recension av Kjell Sundvalls BRÖDERNA KARLSSON från 2010. Folk klickar fortfarande på den. Jag vet inte riktigt varför - filmen är ju långtifrån bra!
Jag kikade nu på den där recensionen och såg att jag inledde med några åsikter om Kjell Sundvalls karriär. Jag tänker därför inte upprepa här vad jag skrev, men i kort gick det ut på att jag tycker att han gjort väldigt få bra filmer, de flesta är tvärtom inget vidare och ett par är direkt usla.
Här har vi så hans nya film; I NÖD ELLER LUST, och den känns som ett försök att upprepa receptet för TOMTEN ÄR FAR TILL ALLA BARNEN - en relationskomedi som till största delen utspelar sig i en och samma miljö. Manus är skrivet av Monika Rolfner, som skrev just TOMTEN.
Peter Magnusson och Magdalena in de Betou spelar Micke och Isabella, ett gift par som tänker skiljas efter att Micke eventuellt har varit otrogen. De två bråkar konstant och nu ska de, tillsammans med sina två barn, åka iväg till ett flott slott som Isabellas överklassubba till syster Maria (Katarina Ewerlöf) och dennas hunsade make (Johan Ulveson) har hyrt, eftersom deras märkligt religiösa dotter ska gifta sig. På plats i slottet återfinns en kavalkad av märkliga personer, och i rollerna återfinns en hel hög av Sveriges mest namnkunniga skådisar. Dan Ekborg är en terapeut som ständigt smuttar på drinkar, Ia Langhammer är hans gråa fru, Per Myrberg gör Ulvesons förvirrade far, Sten Ljunggren och Anita Wall är Isabellas och Marias föräldrar - för att bara nämna några stycken. Suzanne Reuter dyker upp i en kort scen och är vresig, medan Michael Nyqvist spelar sig själv i ett kort TV-inslag; han har inte en enda riktig replik. Inga vet om att Mickes och Isabellas äktenskap knakar i fogarna, de försöker dölja detta, och en del förvecklingar uppstår.
Filmer om knakande äktenskap känns som en väldigt svensk genre; jag tänker nog mest på seriösa dramer på temat. Det finns väl en hel del - eller det är kanske bara jag som inbillar mig detta. I NÖD ELLER LUST skulle kunna vara ett allvarligt drama med samma handling. Nu är det inte det; det här är en komedi - men jag tycker inte att den är särskilt rolig. Rollfigurerna är alldeles för osympatiska. Det skriks och bråkas för mycket; Micke och Isabella käftar mest hela tiden. Jag har svårt att känna för någon av dem.
Dan Ekborg är lite rolig i sin roll, vilket väl även gäller för Johan Ulveson. Ett par scener känns mest konstiga och som om de vore hämtade ur en helt annan film - bland annat reser sig den unge brudgummen upp vid middagsbordet och sjunger i falsett för sin blivande fru. Och att den blivande frun gått och blivit djupt religiös känns lite för långsökt. Hon tror stenhårt på att man inte ska ha sex före äktenskapet och har hållit på sig - och hon tror att hennes kille också är oskuld, han har ljugit för henne. Det roligaste i hela filmen är de illa uppsatta tapeterna på slottet.
Visst går det att sitta igenom den här filmen, men Kjell Sundvall lyckades betydligt bättre med TOMTEN ÄR FAR TILL ALLA BARNEN. Nåja - om inget annat de är rätt trevligt att se alla de här skådespelarna i en och samma film.








(Biopremiär 6/3)

-->

onsdag 7 september 2011

Bio: Jägarna 2

 Foton copyright (c) SF Film, Jami Granström, Victoria Engman 
Jag minns inte om jag såg Kjell Sundvalls JÄGARNA på bio. Jag tror inte det. Jag såg den nog inte förrän den släpptes på video, för jag minns att jag kommenterade att den var i letterbox och skjuten i Scope. Det var väl i princip det enda jag gillade med den filmen. Jag förstod inte alls dess storhet, varför så många hyllade filmen. "Den är gjord i amerikansk stil!" hävdade en del. Amerikanskt berättande. Vaddå, amerikanskt berättande? Vad var det för amerikanskt med JÄGARNA? Visst, den var inte lika tafatt berättad som vanliga svenska deckare, men vore det en amerikansk film, hade den visats mitt i natten på en kanal ingen tittar på.
Ärligt talat minns jag ingenting alls av JÄGARNA. Mer än att Helena Bergström var skitdålig och att man romantiserade hårdföra sluskar i skogshuggarmundering.
Nu har det gått femton år, både i JÄGAR-
NAS värld och i vår, och det är dags för en uppföljare i vilken polisen Erik (Rolf Lassgård) tvingas åka tillbaka upp till Norrland, efter att ha häckat i Stockholm, där han lyckats bli Rikskrims bäste förhörsledare.
En ung kvinna har försvunnit och misstänks ha blivit mördad. Snart visar det sig att javisst, så är fallet. Okej, snart och snart, det tar drygt halva filmen innan man hittar hennes uppskurna, maskätna lik, men vi kan låtsas att det är snart.
Erik tvingas samarbeta med den stenhårde snuten Torsten (Peter Stormare), styvfar till Eriks brorson, och vad som först verkar vara ett mord begått av den lokale busen, visar sig förstås vara lite mer komplicerat än så. Vill filmens upphovsmän att vi ska tro. Men så fort en viss rollfigur dyker upp alldeles i början av filmen, står det "BOVEN!" stämplat i hans panna. Och på den lokale busens panna kan man läsa "OSKYLDIG!". Men detta är hela tiden så uppenbart att det är svårt att tänka sig att manusförfattarna förväntar sig att vi ska bli överraskade.
Det är mycket poliser, jägare och brutala fyllon i den här filmen. De enda som verkar bo i trakten filmen utspelar sig, är poliser, jägare och brutala fyllon. Och jägarna kan mycket väl vara brutala fyllon. Och poliser kan också vara jägare. Poliser kan till och med vara jägare som är brutala fyllon. Sundvall verkar återigen göra något slags vilda västern av Norrland, men det går väl sådär. Det blir mer DEN SISTA FÄRDEN än SHERIFFEN I TOMBSTONE. För att dryga ut speltiden vräks det på med norrländsk naturromantik och pampiga vyer. Det är kanske kul om man gillar sådant. Men det gör inte jag. Jag har aldrig varit i Norrland men känner att jag skulle få lappsjuka ganska omgående. Och jakt är ju inte så tufft. Om man inte dödar djuren med bara händerna. Att iförd jönsiga kläder sitta på en sten i skogen och dricka termoskaffe känns som en vision av helvetet.
Första halvan av JÄGARNA 2 känns inte alls som en thriller. Det är mer ett halv-
sag-
gigt drama. Wallander i skogen. Lassgårds rollfigur skulle lika gärna kunna vara Wallander. En ovanligt vresig Wallander. Ibland får han den typ av vredesutbrott som är så vanliga i svensk film. Stormares Torsten är ännu värre. I sedvanlig ordning tenderar stormare att spela över och hans vredesutbrott är inte att leka med. De blir allt fler under filmens andra halva, då det artar sig till något som kanske kan liknas vid en thriller. Speciellt mycket action bjuds det inte på.
Fast spän-
nande är det inte. Inte alls. Jag blev ganska uttråkad av det här. Förutom ett par gånger då jag skrattade till. Fast jag vet inte om det var meningen att jag skulle skratta. Här finns en kort scen i vilken en hotellreceptionist röker bakom sin disk och hela rummet är rökfyllt. Och ett par vredesutbrott fick mig att fnissa.
Tekniskt sett är JÄGARNA 2 lite märklig. Som så många andra filmer idag är den skjuten digitalt, och det ser inte alltid så bra ut. Rinnande vatten ser konstigt ut. Vissa färger på kläderna som bärs förvrängs eller överstyrs. Ibland verkar det vara problem med skärpan. Ibland ser det ut att vara filmat på VHS. Det är nästan så att man misstänker att kameran var felinställd.
Men självklart kommer det att bli publikrusning till JÄGARNA 2. Den förtjänar inga framgångar, men svenska folket vill tydligen se sådant här.
 





(Biopremiär 9/9 (Norrland 2/9))

onsdag 28 juli 2010

Bio: Bröderna Karlsson

Foton: Bengt Wanselius, Calle Sjölin © 2010 Filmlance International AB

Släng en syltlök i din Martini och slå dig ner framför brasan, så tar vi och pratar lite om Kjell Sundvall en stund. Han brukar ju anses vara en av Sveriges främsta regissörer publikt sett och ibland pratas det om att han gör filmer som nästan känns som Hollywoodfilm. Men hur är det egentligen med den saken?
Sundvall debuterade 1980 med den av många älskade TV-filmen VI HADE I ALLA FALL TUR MED VÄDRET. Jag såg om den för några år sedan - och den är ju inte speciellt rolig. Dock betydligt bättre än uppföljaren.

Därefter följde några filmer för bio och TV jag nog inte sett, innan det 1996 var dags för det stora genombrottet med thrillern JÄGARNA. Publiken strömmade till biograferna för att se en svensk film som trots allt inte såg ut som vanlig svensk film. Man jämförde med slickade amerikanska actionthrillers.
Det är bara det, att hade JÄGARNA varit en amerikansk film, hade den gått på en obskyr kabelkanal klockan tre på natten när ingen tittar. Det är ju ingen vidare bra film. Eller tycker ni det?
SISTA KONTRAKTET (1998), filmen om Palmemordet, tyckte jag var betydligt bättre - även om jag i ärlighetens namn inte minns något alls av filmen. TOMTEN ÄR FAR TILL ALLA BARNEN har jag för mig var småkul, men hafsigt gjort.
Därefter började det gå utför. HUR SOM HELST ÄR HAN JÄVLIGT DÖD var kass och en hastigt realiserad idé. GRABBEN I GRAVEN BREDVID såg jag aldrig. Flygplansthrillern HOTET var riktigt, riktigt usel, det jag minns bäst är all ohämmad reklam för mobiltelefoner.
Hästfilmen VINNARE OCH FÖRLORARE från 2005 har jag inte heller sett, men de av mina kollegor som utsattes för den (hästkillarna!) är alla villiga att skriva under på att den är makalöst dålig. En kille övervägde att lämna pressvisningen.
Förutom detta har Kjell Sundvall mest gjort Beck och andra TV-produktioner.

Nu är han tillbaka på biograferna med vad jag antar ska vara en bred komedi för hela familjen. BRÖDERNA KARLSSON. I centrum har vi Björn Bengtsson som Nicklas Bering, en framgångsrik, 36-årig stockholmsadvokat som dock ständigt har otur på kärleksfronten. Men så presenteras han för sin nya kollega Clara (Tuva Novotny) som han fattar tycke för. Till hans stora glädje besvaras hans känslor.
Det är bara det att Nicklas liv plötsligt blivit väldigt komplicerat. Han är nämligen adopterad och nu har hans biologiska mor gått bort. Då får han plötsligt veta att han har en för honom helt okänd bror uppe i Luleå. Nicklas tvingas åka upp dit och träffar Hasse Karlsson (Bengtsson igen) - hans identiske enäggstvilling. Hasse har en liten gård, är gift och har två barn. Den jobbige Hasse tvingar Nicklas att stanna över natten och vid middagsbordet berättar Hasses fru att mannen minsann konstant är otrogen.
Väl hemma i Stockholm ringer det en kväll på Nicklas dörr. Det är Hasse som oannonserat kommit för att överlämna en moraklocka. Påsättaren och festprissen våldgästar Nicklas, som får se sitt liv och karriär rasa samman, när alla tror att Hasse är Nicklas.
Komedier om tvillingar som vuxit upp åtskilda och ovetande om varandra går det tretton på dussinet av. Den övervägande majoriteten är bättre än BRÖDERNA KARLSSON. Kjell Sundvall har säkert gått in för att göra en riktigt tokrolig skrattfest. Fast själv kunde jag för det mesta hålla mig för skratt.
Humorn i filmen bygger främst på att huvudpersonerna ska hamna i pinsamma situationer. Och det hade kanske funkat - om detta vore en film med, säg, Jim Carrey. Men det här är ingen Jim Carrey-film.

Hasse Karlsson - som av någon anledning inte pratar norrländska och har samma frisyr som Nicklas redan från början - är en riktigt jobbig typ. Han är direkt imbecill och totalt socialt inkompetent. Han är inte socialt inkompetent på ett roligt sätt - som Steve Martin i SUPERNOLLAN, och han är inte utflippat vulgär som Stiffler i AMERICAN PIE. Hasse är imbecill och socialt inkompetent på ett sätt som gör att jag vill ge honom på käften.
Nicklas Bering är en vek och velig kille. Om det inte vore för att han har tummen mitt i handen, hade inget av det som händer i filmen inträffat. Aldrig någonsin gör Nicklas och Hasse några logiska försök att bevisa att de är två olika personer, genom att till exempel visa upp legitimation.
"Men det här är ju en fars, det hör genren till!" Visst. Men BRÖDERNA KARLSSON utspelar sig i något slags realistisk miljö. Jag köpte inte situationerna.
...Detta hindrar dock inte filmen från att ha några roliga scener. En naken Nicklas iförd svart sopsäck på kontoret är ju kul (snoppvarning utfärdad). Jessica Zandén som sprängkåt hustru till Nicklas chef (Johan Rabaeus) är jättebra.
Tuva Novotny verkar vara med i alla svenska filmer som görs just nu, känns det som. I bioaktuella FÖR KÄRLEKEN är hon skittråkig, nästan dålig. Här är hon dock motsatsen. Förälskelsen i början av filmen känns övertygande och det är riktigt gulligt, och jag hade hellre sett mer av det än av Hasse Karlsson prata med munnen full av gratissnittar. Novotnys Clara är söt och attraktiv i tantfrisyr. Fast sedan har hon inte så mycket mer att göra. Bengtsson och Zandén får tillsammans med den bisarre, mustaschprydde vaktmästaren Jesper (Per Andersson) dra hela komedilasset.

Vanna Rosenberg har jag alltid tyckt är tradig. Här spelar hon dessutom en tradig kvinna.
BRÖDERNA KARLSSON är förresten en rätt ful och grå film. Varför begriper jag inte.

En gång på 90-talet såg jag Sundvall äta middag på en uteservering på Stureplan. Han var iförd en keps det stod "Jägarna" på. Det såg väldigt roligt ut.






(Biopremiär 29/7)