Visar inlägg med etikett Kirsten Dunst. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Kirsten Dunst. Visa alla inlägg

onsdag 30 augusti 2017

Bio: De bedragna

Foton copyright (c) UIP Sweden

Don Siegels KORPRAL McB - ANMÄLD SAKNAD, byggd på en roman av Thomas Cullinan, och med Clint Eastwood och Geraldine Page i huvudrollerna, floppade när den kom 1971. Det hävdades att publiken uteblev, eftersom ingen vill se en film som slutar med att Clint Eastwood hmm-hmm-hmm. Så var det kanske.

Jag har inte sett Siegels film på 25 eller kanske till och med 30 år. Det enda jag minns av filmen är hur den slutar - samt en obehaglig scen där kvinnorna hämtar den stora, vassa hmm-hmm-hmm och sätter igång och hmm-hmm-hmm. Men jag minns att jag gillade filmen.

Som synes skriver jag "hmm-hmm-hmm" härovan. Jag vill ju inte förstöra denna nya version av berättelsen för er som inte sett den tidigare. Men - om man nu har sett Don Siegels film, eller till äventyrs läst boken, är det fullkomligt omöjligt att glömma vad som händer och hur det hela slutar. Ett faktum som gör att denna nya film känns fullkomligt meningslös - ungefär lika meningslös som den kommande, nya versionen av MORDET PÅ ORIENTEXPRESSEN. Vem minns inte upplösningen på den?

Det är Sofia Coppola som skrivit och regisserat DE BEDRAGNA - se där, man har bemödat sig att ge filmen en svensk titel! Originaltiteln är förresten THE BEGUILED. Genren är Southern Gothic.
Under amerikanska inbördeskriget såras nordstatskorpralen John McBurney (Colin Farrell) i Virginia, men lyckas krypa i säkerhet. Han hittas av en liten flicka, som tar honom till den närliggande internatskolan där hon bor. Nicole Kidman gör föreståndarinnan Miss Martha, Kirsten Dunst är lärarinnan Edwina, medan Elle Fanning spelar en av de få eleverna, vilka är i varierande åldrar.
Dessa sydstatsdamer beslutar sig, efter lite dividerande, för att hjälpa fiendesoldaten, eftersom det är så de bör göra som de sanna kristna de är. Men det visar sig att kvinnorna, åtminstone de äldre, är sexuellt utsvultna och frustrerade (Tror jag i alla fall - för det var de i den tidigare filmen. Här framgår det inte, de bara häckar där i det stora huset utan någon som helst förklaring.). När McBurney känner sig bättre utnyttjar han detta faktum - men efter att han lyckats vända de avundsjuka kvinnorna emot varandra, tänker de hämnas på honom.

Coppolas film är bara 93 minuter lång, inklusive eftertexter. Det låter ju alldeles utmärkt - jag klagar ju ofta på att filmer är alldeles för långa. Men, denna nya version är en dryg kvart kortare än filmen från 1971 - och den känns väldigt rumphuggen. Allting händer för fort. Händelserna byggs inte upp. Den sura Edwina går från att vilja döda nordstataren till att älska honom på ett litet kick. Det känns som om ett flertal scener saknas. De flesta av rollfigurerna presenteras inte närmare.

Dialogen är styltig, scenerna är stela. Det hela tenderar filmad teater. Gestalterna poserar som på tablåer. Filmfotot är vackert, men ligger nära 1970-talets schamporeklam - det är skirt, det är soft. Det hela ser ut som en pastisch på ... något.
Filmen blir aldrig spännande, men det kan förstås bero på att jag redan visste vad som kommer att hända. Den obehagligaste scenen i Siegels film är inte med i Coppolas version - jo, händelsen är med, men vi får inte se den.

... Och Colin Farrell istället för Clint Eastwood? Farrell är inte dålig i rollen - men han är ju verkligen ingen Clint Eastwood!

DE BEDRAGNA ser ut som en typisk film som skulle kunna tävla i Cannes. Och tammefan om den inte gjorde det också! Inte nog med det - Sofia Coppola vann även pris som bästa regissör. Flera amerikanska journalister och kritiker hävdade att 2017 var ett osedvanligt svagt år i Cannes.
 









(Biopremiär 1/9)

måndag 24 juli 2017

DVD/Blu-ray/VOD: Dolda tillgångar

DOLDA TILLGÅNGAR (Twentieth Century Fox)
Jag recenserade inte Theodore Melfis DOLDA TILLGÅNGAR när den gick på bio. Varför då? Jo, därför att jag tyckte att jag hade viktigare saker att göra, än att stiga upp tidigt på morgonen för att åka in till stan och se ett Oscarnominerat drama byggt på sanna händelser. Sova länge kändes viktigare. Läsa serietidningar med.
Men nu när filmen släppts på Blu-ray kan man ju se den, så det har jag gjort.
DOLDA TILLGÅNGAR visade sig föga förvånande vara exakt som jag trodde den skulle vara. Inga överraskningar här, inte. Året är 1961 och tre svarta kvinnor (spelade av Taraji P Henson, Octavia Spencer och Janelle Monáe) får anställning på NASA som beräknare. De sitter och utför uträkningar. Matematik. De är något makalöst styva på matte, i synnerhet Katherine; Hensons rollfigur.
USA tävlar mot Sovjet om att vara först med en gubbe i rymden. Sovjet vinner förstås, men NASA är ryssarna i hasorna, och ska försöka få upp John Glenn (Glen Powell) i en raket - och jodå, visst måste de till slut motvilligt anlita Katherine, som visar sig vara bäst på att räkna ut omöjligheter.
Men Melfis film handlar lika mycket, ja, ännu mer, om dessa tre kvinnors kamp - mot allt. De bor i en segregerad stad, och rasismen ligger som en blöt, möglig wettexduk över tillvaron. Huvudpersonerna är svarta - och kvinnor. Ett hopplöst fall. Det spelar ingen roll hur duktiga de är, kollegorna på NASA ser ner på dem.
Då är det tur att chefen Al, som spelas av Kevin Costner, påminner om en tystlåten, rättrådig sheriff i vilda västern. Han tar ibland handgripligen tag i saker och ting, och ser till att förhållandena blir lite bättre åtminstone på arbetsplatsen. Kirsten Dunst spelar en kvinna med trötta ögonlock.
Precis som de flesta Oscarnominerade filmer, inleds DOLDA TILLGÅNGAR med pianoklink på soundtracket. Det tidiga 60-talet är minutiöst återskapat - men eftersom den är inspelad i nutid, finns här inga som röker, vilket sänker realismen. 1961 rökte alla, inklusive spädbarn och lik.
Det här är en traditionell berättelse om amerikanska hjältar, om små människors kamp, och om filmen handlat om manliga, vita matematiker, hade en av den säkert spelats av en tårögd Tom Hanks.
DOLDA TILLGÅNGAR är hyfsat intressant och underhållande, trots att den delvis handlar om något så genuint ointressant som matematik. Jag hatade matte i skolan. Jag undrar dessutom om skådespelarna och regissören begrep något av alla uträkningar som görs i filmen.
Jag såg den här tillsammans med min sambo. Hon tyckte att den var betydligt bättre än jag, hon tyckte den var mycket bra - och vill ge den fyra och en halv stjärna. Det får hon gärna vilja, men jag sätter ett lägre betyg.
 







-->

måndag 29 oktober 2012

Bio: Möhippan

Foton copyright (c) Scanbox

Avdelningen för riktigt avskyvärda filmer:

BRIDESMAIDS var ju en fantastiskt rolig film. Därför är det ju lätt att tro att MÖHIPPAN (som heter BACHELORETTE i original) ska vara en film i samma anda - men där skiter man sig allt på tummen. Ursprungligen är detta en pjäs av Leslye Headland, som även skrivit långfilmsmanuset och regisserat. Filmen lanseras som en komedi, dess trailer ger sken av att det här är en komedi, men ärligt talat - det vetefan vad det här är. Filmen vet inte själv vilket ben den ska stå på.

Rebel Wilson är den kraftigt överviktiga Becky, som ska gifta sig med en stilig man. Det gamla gänget samlas för en möhippa - men om det verkligen är gamla kompisar till Becky eller ej blev jag aldrig riktigt klok på, jag fick intrycket av att de mobbade henne i skolan. Det är Kirsten Dunst, Lizzy Caplan och Isla Fisher som spelar kompisarna - inget fel på den skådisuppsättningen, alltså, men de spelar en trio fullkomligt motbjudande människor.
Jag är inte den som reagerar på svordomar, grovt språk och sexskämt, men när sådant förekommer i en komedi, måste det skötas med viss finess. Det funkar ju alldeles utmärkt i TED - men i MÖHIPPAN funkar det inte alls. Det blir bara billigt och vulgärt på fel sätt. Här finns noll tajming.
Tjejernas möhippa spårar snart ur. De super och knarkar och råkar slita sönder Beckys bröllopsklänning - och hon ska gifta sig dagen efter. De tillbringar natten med att försöka laga och tvätta den, vilket inte går så bra. Sedan spårar det ur ännu mer - med till exempel en överdos.

Jag vet inte - är det meningen att det här ska vara roligt? MÖHIPPAN är till större delen ett ganska allvarligt drama, fullspäckat med vad man säkert tror är nattsvart humor. Men i slutändan blir det här varken det ena eller det andra. Det blir bara en synnerligen irriterande och bitvis ganska obehaglig historia.
En lustig detalj är att det är killarna som framstår som de normala och sympatiska - åtminstone i förhållande till de vidriga huvudpersonerna. Och killarna - James Marsden spelar en av dem - förekommer knappt alls i filmen.

Av någon anledning flyttades premiären på MÖHIPPAN fram - dessutom till en måndag. Mycket märkligt. Eller anses detta vara en lämplig höstlovsfilm?

Skitdålig film. Jag hatade det här möget. Se om SKYFALL istället!






(Biopremiär 29/10)

torsdag 19 juli 2012

Bio: On the Road

Foton copyright (c) Noble Entertainment
Jack Kerouacs roman "På drift" från 1957 brukar kallas "kultbok". Åtminstone kallades den det förr om åren. En bok alla ynglingar läste, i synnerhet de med romantiska författardrömmar. Tror jag. Huruvida dagens ynglingar kastar sig över boken har jag ingen aning om. Jag gissar att Kerouacs främsta anhängare är 70+. Men det går förstås inte att komma ifrån att "På drift" är ett av 1900-talet mest betydande litterära verk.
Därmed inte sagt att jag har läst den, för det har jag inte. De böcker jag läser filmatiseras aldrig.
Walter Salles förra långfilm; LINHA DE PASSE från 2008, verkar inte ha nått till våra breddgrader. Med undantag för hans bidrag till PARIS JE T'AIME, har jag inte sett något av Salles sedan den onödiga remaken på DARK WATER, som kom 2005 - och som jag glömt att det var han som gjorde. Men här har vi så brasilianarens senaste film, och eftersom vi i Sverige ju inte längre kan svenska och eftersom ingen kommer ihåg "På drift", har den fått behålla originaltiteln ON THE ROAD. Filmen är producerad av Francis Ford Coppola, som försökt göra den i över 30 år.
Engelsmannen Sam Riley, som är känd från huvudrollerna i CONTROL och BRIGHTON ROCK, och som är fascinerande lik Fredrik Wikingsson, spelar centralgestalten Sal Paradise. En ung kille med författardrömmar och som genom hela filmen läser Prousts "På spaning efter den tid som flytt". Egentligen är Sal förstås Kerouac själv. Handlingen utspelar sig under några år i slutet av 1940- och början av 50-talet, och Sal hänger med sin polare Dean Moriarty (Garrett Hedlund) på resor kors och tvärs över hela landet. Dean vill visst också bli författare och lära sig av Sal, och han läser också Proust, men mest av allt är han en av landets främsta betäckare. Han ligger med allt och alla. Han tar droger. Han har gift sig med- och skilt sig från den i början av filmen sextonåriga Marylou (Kristen Stewart), eller hur det nu var, och han är omgift och har barn med Camille (Kirsten Dunst), som mest sitter hemma och surar. Marylou hänger med på Deans och Sals amerikanska odyssé. Ibland följer även andra med.
ON THE ROAD är en märkligt ofokuserad film. Episodisk, till synes osammanhängande. Och lång. Två timmar och sjutton minuter. Ett tag under filmens första hälft tyckte jag att det hela var rätt påfrestande. Irriterande. Emellanåt direkt sövande. Rollfigurer presenterades och försvann, folk åkte omkring, det hände ingenting speciellt. Det såg ut som en typisk film som tävlar i Cannes, en sådan där väldigt arty film jag sett mängder av i just Cannes (tillsammans med ett uppbåd av sovande journalister från hela världen) - och minsann om inte Salles film tävlade i Cannes. Men det tar sig under andra halvan.
Med jämna mellanrum dyker det upp udda, ibland direkt bisarra typer i handlingen. Små korta, flängda inslag, och de är de som håller intresset vid liv. Viggo Mortensen och Amy Adams är ett konstigt par som lever ett konstigt (och drog- och spritfyllt) liv i en fallfärdig kåk på vischan. Och när man tror att det inte kan vi konstigare, anländer Steve Buscemi i en liten roll som homosexuell handelsresande.
Kristen Stewart brukar alltid ge ett blekt intryck i de filmer hon medverkar. Här är hon dock till sin fördel. Hon är dessutom naken titt som tätt, så de eventuella TWILIGHT-fans som går och ser den här filmen för Stewarts skull lär sätta godiset i halsen. En scen där de åker bil nakna är fantastisk.
Här finns många scener där Sal - och andra - sitter med en cigarrett i mungipan och hamrar på en mekanisk skrivmaskin; den klassiska bilden av den unge författaren, och jodå, visst har väl även jag haft sådana drömmar. Jag är dessutom tillräckligt gammal för att ha börjat min karriär med hjälp av en gammal skrivmaskin.
Dock blir jag inte klok på den där Dean Moriarty. Vad ser Sal i honom? Varför ser Sal upp till- och beundrar Dean? Varför umgås de två och hänger ihop under alla de här resorna? Dean är nämlig en väldigt drängig och irriterande typ. Förvisso rolig, men han ger inte intryck av att representera de intellektuellas högborg. Det ser inte realistiskt ut när han läser Proust. Eller när han försöker skriva. Han är bättre på att supa, knarka och lägra damer.
Filmfotot är väldigt bra, miljöerna likaså, det här är ett extremt skitigt 40-tal och bilderna känns autentiska. Till skillnad från dialogen. Replikerna är aningen för konstruerade, för "litterära". Kanske är de plockade direkt från boken, vad vet jag, men ofta känns dialogen inte naturlig. Så här pratade nog inte folk på den tiden. Allra minst ungdomar som gillade att partaja och digga jazz. Det ligger för övrigt en massa jazz på soundtracket och det görs besök på en del jazzklubbar.
En svajig film. Alldeles för ojämn.
  





(Biopremiär 20/7)

tisdag 7 juni 2011

Bio: Melancholia

Foton copyright (c) Nordisk Film
Jag beklagar dröjsmålet. Jag antar att de flesta av er vet varför min recension av MELANCHOLIA har dröjt. Jag gick ju och tappade mina glasögon, och i väntan på nya kunde jag inte gå på bio. Sedan råkade det dröja ytterligare ett par dagar efter att jag väl sett filmen innan jag fick tummen ur röven att väl skriva det här.
Nåja.
Lars Von Triers MELAN-
CHOLIA har nästan helt över-
skuggats av den där skandalen i Cannes, när dansken mer eller mindre hävdade att han är nazist. Att han blev portad från festivalen är ju sanslöst, det hela var ju så uppenbart ett osedvanligt fjöntigt och misslyckat skämt, och Lars Von Trier är ju en tramsbyxa som gör och säger vad som helst för att framhäva sig själv, ofta framför sina verk. Allting handlar om honom. Dogme 95 handlade inte så mycket om ett sätt att göra film, som om att promota Von Trier.
Jag gillade Lars Von Trier i början av hans karriär, de första filmerna och TV-serien RIKET. Men sedan fick jag nog och hans grejor blev allt fånigare och irriterande. Nu har jag förvisso inte sett DIREKTÖREN FÖR DET HELA, som påstås vara kul på riktigt, men det Von Trier fått ur sig de senaste tio åren har jag verkligen tyckt illa om. Jag ville klubba DOGVILLE och MANDERLAY som sälungar (och det jag främst minns från pressvisningarna i Cannes av dessa, var de ljudliga snarkningarna i salongen). ANTICHRIST tyckte jag var vedervärdig; trash diguised as art, ren spekulation, grafiskt sex och våld, allt gjort på ett sätt som lurar kultureliten att tro att här finns något annat.
MELANCHOLIA är dock bättre än ANTICHRIST.
Det första jag reage-
rade på när jag såg filmen klockan 21.20 på Film-
staden Entré, var att folk inte kan uppföra sig ens när de går på arthousefilmer. Vad är det med folk? Det kom av naturliga skäl inte särdeles många besökare till visningen, men mer än hälften av dessa kom precis när filmen skulle börja! Efter reklamen, under den sista trailern. Varför då? Stod de och hängde i foajén istället för att i lugn och ro gå in och koppla av i en biofåtölj? Sprang de till biografen för att hinna?
Och hur fan kan man få för sig att köpa med sig gigantiska popcornlådor till en Lars Von Trier-film? Ett ungt par på samma bänkrad som jag, satt och grävde LJUDLIGT i popcornlådorna genom hela filmen, medan två tjejer bredvid mig köpt med sig snacks i CELLOFANPÅSAR! En jävla oväsen! Hur tänker folk?
Nåväl.
MELANCHOLIA är indelad i två delar. Del ett heter "Justine" efter Kirsten Dunsts rollfigur, Dunst belönades i Cannes som bästa skådespelerska. Namnet Justine får mig självklart att tänka på markis De Sades utsatta romanfigur, och kanske är det även meningen.
Justine har precis gift sig med en ung man spelad av Alexander Skarsgård, och filmen öppnar med att de är på väg till sin bröllopsfest. Festen hålls på ett gigantiskt gods, där Justines syster Claire (Charlotte Gainsbourg) bor tillsammans med sin make (Kiefer Sutherland) och lille son. De har anlitat världens dyraste wedding planner (UDO KIER!) för att fixa allt, och alla gästerna är församlade och har väntat i flera timmar på det kraftigt försenade brudparet.
Denna första del av filmen är bitvis riktigt rolig. Själva öppningen är bedövande vacker; tjusiga, drömlika slowmotionbilder ackompanjerade av Wagners "Tristan och Isolde", direkt därefter blir det mindre tjusigt, när den här gamla vanliga, förbannade handkameran tar vid - det hoppar och skakar och det blir suddigt, och rent allmänt irriterande. Detta var kanske nyskapande för femton år sedan, men snälla, lägg av med detta oskick.
Men som sagt: del ett är emellanåt skojig - trots att det som vanligt i Lars Von Triers filmer handlar om konstiga och oftast svårt sjuka människor. Justine är uppenbart psykiskt sjuk och spenderar festen med att gå omkring och göra de mest konstiga saker, medan Udo Kier (som är lysande) anser att hon förstör hans perfekta fest (vilket hon gör). Stellan Skarsgård spelar Justines chef; direktör på en reklambyrå - och han är på festen bara för att få henne att skriva en slogan till en ny reklamkampanj. Skarsgårds rollfigur är så osannolik och bisarr att det blir ren komedi när han dyker upp.
John Hurt spelar Justines far, en av allt att döma jovialisk man, men vars lustiga beteende aldrig förklaras, medan Charlotte Rampling är Justines superbitchiga, extremt otrevliga morsa - hon är så hatisk att man undrar vad hon har på festen att göra, något även Claire undrar.
Hela denna del ett är egentligen fullkomligt poänglös, det leder förvisso fram till att Alexander Skarsgård inser att giftermålet var ett misstag; Justine är ingen människa man kan leva ihop med. Men i princip är detta bara en timme bisarra människor som gör bisarra saker.
Del två heter "Claire" och utspelar sig på godset en tid efter del ett. Nu har Justine i det närmaste blivit ett kolli och klarar sig inte själv. Claire försöker ta hand om henne. Men nu visar det sig att Claire inte helt oväntat är psykiskt instabil även hon.
Det är nämligen så här att världens undergång står för dörren. En planet som heter Melancholia är på väg på Jorden, en kollision verkar oundviklig. Claires man, som är hobbyastronom, hävdar att det inte är någon fara, Melancholia kommer att missa Jorden, men Claire är inte övertygad - och fruktan för domedagen gör henne alltmer knäpp.
Fast det är klart, Kiefer Suther-
land blir lite knäpp
han med. Och Justine klär av sig naken och lägger sig vid ett vattendrag (Kirsten Dunst har minsann råstora lökar!).
Del två av filmen skiljer sig på flera sätt från del ett. Framför allt är halvan till större delen fruktansvärt tråkig. Det är segt som sådan där hemgjord, lätt misslyckad kola man gjorde till jul på 70-talet. Men del två är även rätt löjlig - faktum är att den hela tiden ligger på gränsen till kalkonfilm, ibland tar filmen nog till och med klivet över. Mot slutet av filmen började flera i salongen att skratta - jag också - och det var säkert inte Von Triers mening.
Alla Lars Von Triers filmer utspelar sig i något slags Von Trier-värld, där ingenting är riktigt realistiskt, där alla rollfigurer är mer eller mindre psykotiska, och där all dialog är lite konstig. Men den här gången är dialogen till större delen under all kritik. Det känns konstigt att se alla dessa fina skådespelare fälla dessa taffligt författade repliker. Hade denna dialog förekommit i en annan film gjord av någon annan än Lars Von Trier (eller av någon annan, valfri arthouseregissör), hade kritiker och publik sparkat bakåt; sådan här amatörmässighet hade inte accepterats. Men som det är nu blir det ju "konst".
Okej.
Jag gillar som sagt till viss del MELANCHOLIAS första halva. Och jag gillar de vackra, drömlika slowmotionscenerna till Wagner. Och därför kan jag tilldela filmen två syndiga dvärgar. Och vad ni än gör, lita inte på de som av någon outgrundlig anledning kallar filmen för mästerverk. I SISTA MINUTEN och FÖRFÖLJAREN är mästerverk. MELANCHOLIA är en skramlande, tom tunna.
Förresten: är Kirsten Dunst värd sitt skådispris? Njä. Hon gör den gamla vanliga, utsatta, knäppokvinnan Von Trier alltid fyller sina filmer med. Och jag har aldrig riktigt gillat Dunst. Hon är trist och ser trist ut. Face facts, hon var den svaga länken i Spider-Man-filmerna; så där tradig var ju aldrig Mary-Jane i serietidningen!






(Biopremiär 27/5)