Bio: Alena

Foton copyright (c) Scanbox
Ibland  - rättare sagt: ganska ofta - är det svårt att förstå sig på svensk filmpolitik och på hur svenska filmdistributörer resonerar.
I juli förra året, det vill säga för tretton månader sedan, recenserade jag ALENA. Den visades då på TV i en timslång version. Jag satte då inget betyg, jag brukar inte betygsätta TV-filmer; i texten skrev jag att betyget får vänta till biopremiären - om jag orkar se om filmen.
Bioversionen av ALENA pressvisades i måndags - och nej, jag orkade inte se om den. Min recension av TV-versionen hittar du HÄR - medan ett betyg finns här under. Jag har svårt att tänka mig att den längre versionen skulle få mig att ändra min uppfattning.
Som så många andra svenska filmer, är ALENA finansierad med bidragspengar. Filmen är en del av projektet Moving Sweden. För att utlovade pengar ska kunna inkasseras, måste filmen upp på bio en sväng. Trots att den redan TV-visats.
När det gäller skräckfilm är Sverige fortfarande något av ett u-land. Det känns som att bolag och institut inte förstår att skräck är en genre som faktiskt går att sälja över hela världen - till skillnad från det mesta annat i filmväg som produceras i det här landet. Men självklart är det svårt att sälja en film som inte håller långfilmslängd.

Jag har svårt att förstå varför de inte klippte ihop långfilmsversionen på en gång och lät den gå upp på bio förra året, för att sedan visa den på världens alla genrefilmfestivaler, sälja den på marknader, släppa den på DVD och VOD, för att sedan slutligen TV-visa den. Det vore förstås det mest logiska.
Inför biopremiären har den timslånga TV-filmen förlängts till 83 minuter. Frågan är vilka som kommer att se ALENA på bio. De som älskar den tecknade serien som filmen bygger på lär kanske göra det, men de är inte tillräckligt många för att göra filmen till en biosuccé. Den unga målgruppen har antagligen redan sett filmen gratis på TV - varför ska de betala 115 kronor för att se den en gång till? Även om den är 23 minuter längre. Kvar finns de som inte sett den och som inte tillhör målgruppen - och de lär inte springa benen av sig. Här i Göteborg visas filmen i en salong; en av Bergakungens minsta, och man nöjer sig med en föreställning om dagen.
Om bioversionen gått upp för ett år sedan, hade salongerna antagligen varit fler och större. Jag väntar med att se den långa versionen tills den släpps på DVD.

(Biopremiär 19/8)


-->

TV: Alena

Okej.
Jag känner att jag borde skriva något om den timslånga filmversionen av seriealbumet ALENA, även om jag drar mig för det. Jag är nämligen bekant med Kim W Andersson, seriens upphovsman. Tänk om jag tycker att filmen är skitdålig! Då blir det ju väldigt pinsamt nästa gång jag träffar Kim. Samtidigt är ju detta en svensk genrefilm och sådana vill jag förstås skriva om. Jag tar således tjuren vid hornen.
Jag ser till att få en sak överstökad meden gång: Nej. Jag tycker inte att ALENA är särskilt bra. Med det inte sagt att filmen är dålig, men jag tillhör inte målgruppen - precis som fallet var med biofloppen CIRKELN, en på alla sätt jämförbar film.
Av någon anledning har jag inte läst seriealbumet, med undantag av en episod i serietidningen Nemi. Således kan jag inte jämföra filmen med serien - men tydligen har ett par killar i serien bytt kön och blivit tjejer. ALENA ingår i satsningen Moving Sweden, som "ska ge filmare tillfälle att söka nya historier och beröra publiken i nya och spännande former". Exakt vad detta innebär vet jag inte.
ALENA är nämligen ett svenskt TV-drama av standardmodell, och ännu ett tonårsdrama. Den som förväntar sig en skräckfilm lär bli besviken. Med undantag för en lång, inledande kameraåkning över en flott internatskola och dess omgivningar, håller filmfotot normal TV-karaktär; det är lite platt och anonymt, och regissören Daniel di Grado använder sig inte av några utmärkande, personliga grepp.
Öppningsscenen anger tonen: tonårsflickan Alena (Amalia Holm Bjelke) ses i profil. Hon står tyst och eftertänksam en lång stund. Resten av filmen är lika gravallvarlig - vilket inte hindrade mig från att skratta här och var.
Den enligt klasskamraterna fattiga Alena anländer som ny elev till ovannämnda internatskola, där Helena af Sandeberg är barsk rektor. Alenas psykolog, eller vad hon nu är, ser ut som Birgitta Dahl och spelas av en rätt kass skådis. Innan hon överhuvudtaget hunnit göra någonting, blir Alena mobbad av en grupp rika överklassbrudar, anförda av überbitchen Filippa (Molly Nutley). Filippa är verkligen genomond. Varför förklaras inte. Hon får mig att tänka på Biff i TILLBAKA TILL FRAMTIDEN; en rollfigur som bara var ond, elak och korkad. Fast Biff utnyttjade Marty McFlys far, Filippa mobbar för mobbandets skull - åtminstone till en början. Men Alena är inte speciellt sympatisk hon heller, hon är psykiskt instabil. Den enda sympatiska rollfiguren är Fabienne, som spelas av Felice Jankell och som både ser ut och låter precis som sin mor.
Med jämna mellanrum dyker det upp en mystisk tjej som heter Josefin (Rebecka Nyman). Vem hon är berättas redan i presentationstexten på ALENAS SVT Play-sida, så det kommer inte som någon överraskning när det avslöjas halvvägs in i filmen - dessutom visas ett kort klipp från slutscenen redan i trailern! Denna Josefin gillar att svinga en stor sax och beger sig ut för att ge Alenas plågoandar vad de tål. Även en som inte mobbat Alena attackeras. Överraskningen på slutet är inte alltför svår att räkna ut.

När det gäller skräck är jag rätt hardcore. ALENA vill vara mer FUCKING ÅMÅL än MARTYRS. Eller valfri annan skräckfilm. Filmen innehåller två splattersekvenser, varav den andra är lånad från THE HOUSE BY THE CEMETERY, men trots vissa gemensamma nämnare med CARRIE, är skräck och spänning sekundärt i ALENA. Daniel di Gredo verkar vilja berätta något annat och här finns en tidstypisk lesbisk underton. Filmen verkar gå hem hos unga tonårstjejer och det är möjligt att de också tycker att det här är spännande. För mig som härdad, medelålders karl, är det spänningsbefriat. Det standardiserade formatet förstärks av den slentrianmässiga musiken; lite vemodigt pianoklink, några dova spänningsljud, inga som helst musikaliska teman. Vi pratar liksom inte Morricone, Frizzi eller ens Carpenter här.
Skådespeleriet är habilt, några repliker går inte att uppfatta, de överdrivna mobbarna är rätt roliga, och jag gillade att flickorna spelar lacrosse, av alla sporter; en i Sverige synnerligen marginell sport, det finns tio lag i landet.
En besynnerlig detalj med ALENA, är att den även gjorts i en längre långfilmsversion, som senare ska gå upp på bio. Att det gjorts en längre version är förstås inte konstigt - men vad är det för poäng med att göra en kortare version, och dessutom visa den på TV? Jag antar att en del av alla frågetecken i TV-versionen rätas ut, men ett frågetecken tillkommer: vilka ska se den på bio? Den unga målgruppen lär redan ha sett den på TV, och endast de inbitna fansen vill se den igen.
Den Adamsonbelönade Kim W Andersson är en begåvad serieberättare och en ännu bättre tecknare, och även om jag alltså inte läst serien, är det nog ingen vild gissning att TV-versionen inte gör seriealbumet rättvisa.
Vad jag vet är detta första gången en svensk skräckserie filmatiserats. Faktum är att det skulle kunna ha varit andra gången, om allt gått som det skulle. 1999 skulle nämligen episoden "Mode" ur mitt och Mikael Tomasics album "Giallo" från 1994 bli långfilm. Vi filmade en teasertrailer och ett par scener ur manuset (scener som inte finns med i serien), och tog med till Cannes. Scenerna sköts på 35mm CinemaScope, så dessa få minuter var väldigt dyra (och blodiga). Det hela föll på att vi inte lyckades skrapa ihop hela den förhållandevis höga budget som behövdes, och dessutom lade alldeles för många personer sig i manuset, som utvecklades till något annat än det ursprungligen var tänkt. Så här i efterhand är jag nog glad att filmen inte gjordes - den hade kunnat bli skitdålig.
Jag brukar inte betygsätta TV-filmer, så därför hittar du inga syndiga dvärgar här under - de får vänta till biopremiären. Om jag nu orkar se om filmen. Under resten av juli kan du se ALENA HÄR.


-->