Visar inlägg med etikett Kim Basinger. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Kim Basinger. Visa alla inlägg

torsdag 9 februari 2017

Bio: Fifty Shades Darker

Foton copyright (c) UIP Sweden
Nästan på dagen två år efter FIFTY SHADES OF GREY hade biopremiär, kommer här uppföljaren - lagom till Alla hjärtans dag. Vill man ge sin älskade en present på denna dag - köp då inte en biljett till FIFTY SHADES DARKER.
Medan jag såg FIFTY SHADES DARKER satt jag och formulerade min recension i huvudet; jag tänkte ut filmreferenser och sopiga skämt att dra till med. Men så läste jag om min recension av den första filmen, och konstaterade att jag ju faktiskt skrev allt redan där.
Jag kan väl inte påstå att jag hade någon större lust att se den här filmen. Den första filmen var ju inget bra. Men så tillhör jag heller inte målgruppen. Det skulle komma att visa sig att denna del två är flera (femtio?) grader sämre än 2015 års film.
Regissör den här gången är James Foley, som en gång i tiden gjorde WHO'S THAT GIRL och GLENGARRY GLEN ROSS, och som senare mest gjort avsnitt av TV-serier. Filmen bygger på en bok av EL James, och eftersom det är mellanboken handlar det bara om utfyllnad - en film som ska leda fram till den tredje och avslutande FIFTY SHADES FREED, som redan är inspelad och kommer nästa år. Notera att filmerna fått behålla de engelska originaltitlarna, till skillnad från böckerna.
FIFTY SHADES DARKER är en intressant film. En timme och 58 minuter under vilka det i princip inte händer någonting alls. Redan efter tio minuter började det krypa i benen på mig. Om jag suttit framför TV:n och zappat mellan kanalerna, och den här filmen dykt upp, hade jag bytt kanal ganska omgående. Efter en halvtimme fick jag extrem lust att resa mig upp och lämna salongen av ren leda.
Exakt vad som hände i förra filmen, och hur den slutade, mindes jag inte när jag traskade in på dagens pressvisning, men Dakota Johnson är tillbaka som Anastasia Steele. Hon jobbar nu som lektör på ett bokförlag i Seattle. Hon är duktig och chefens favorit. Chefen spelas av Eric Johnson, och han ger först ett sympatiskt, trevligt intryck, men han visar sig ha en annan, otäckare sida. Därför har denna rollfigur döpts till, håll i er, Jack Hyde!
Anastasia, Ana kallad, vill inte veta av sin påflugne chef, och återupptar förhållandet med Christian Grey (Jamie Dornan) - 27-årig miljardär med sadistiska böjelser. Irländaren Dornan ser inte alls ut att vara 27, vilket beror på att han är född 1982. Han är även en av världens tradigaste människor. Han är så träig att man kan använda honom som huggkubbe.
Ja, och sedan händer det ingenting.
Okej, jo, de går på en maskerad. Christian Grey har mardrömmar om sin riktiga mor, som dog av en överdos när Christian var liten glytt. Plötsligt åker Christian och Ana båt under en lång, lång stund, och jag höll på att tråkas ihjäl. De åker runt, runt, runt på en sjö - precis som de gör i ÅSA-NISSE I REKORDFORM. Märkligast i hela filmen är när när Christian störtar med sin helikopter och försvinner. Aha, nu är blir det lite drama till slut, tänkte jag, men där sket jag mig på tummen - två minuter senare dyker Christian upp hemma i lägenheten; han är lite rufsig i håret och säger att han klarade sig. Hur han klarade sig framgår inte. Om någon tycker att jag fläskar på med spoilers: äh, kom igen! Ni menar väl inte att ni tänker betala och se den här på bio? Eller överhuvudtaget?
Nå, men hur har vi det då med sexet? Allt snusk? Sadomasochismen? "Porren"? Det är minst sagt illa ställt på den fronten. Av någon anledning är det nu Ana som driver på och vill bindas och smiskas, medan han mjuknat. Sexscenerna är märkvärdigt kyska. De är korta, snälla, och för det mest behåller Christian Grey byxorna på. Alla sexscener, och många andra scener, dränks med ett fullkomligt vidrigt soundtrack. De absolut värsta låtar man kan tänka sig. Det är så hemskt att det närmast blir outhärdligt. Och jag undrar vilka som tänder på de mjäkiga sexscenerna. Konservativa, amerikanska tanter, kanske?
Kim Basinger medverkar i en liten roll - hon är så opererad i nyllet, att hon ser skitkonstig ut. Hon har fått grisögon. Marcia Gay Harden återkommer som Christians adoptivmor Grace. Hon var sjuksköterskan som tog hand om Christian när han blev föräldralös. Nu bor hon på ett slott. Hur gick det där till? Hade hon rejält tilltagen sjuksköterskelön? Hon gifte sig väl rikt, men det framgår inte riktigt.
Filmen slutar med en cliffhanger. Jag kan bärga mig. FIFTY SHADES DARKER är en enastående tråkig film. Den är påfrestande.
Fenomenet FIFTY SHADES inleddes med att EL James 2009 skrev så kallad fan fiction - två uppföljare till TWILIGHT, som James var besatt av. Böckerna publicerade hon själv som Kindleböcker, det vill säga e-böcker. Till saken hör att EL James, som egentligen heter Erika Mitchell, är född 1963. Hon fyller 54 nästa månad. Vi pratar alltså om en medelålders engelsk kvinna som älskar tonårsfenomenet TWILIGHT så pass mycket att hon skriver fan fiction. Jösses. Och ur dessa "falska" TWILIGHT-böcker föddes dundersuccén FIFTY SHADES.
På 1970-talet fanns det erotiska böcker för män. De hette bland annat Sexy Western och John Stake - Agenten från PICK. Dessa är förstås att föredra. De innehåller dessutom fler cowboys. Och agenter.
Efter pressvisningen diskuterade jag och en kollega andra, äldre filmer på samma tema, det vill säga sadomasochistiska förhållanden. Vi kom in på Liliana Cavanis NATTPORTIEREN från 1974. En på alla sätt bättre, betydligt bättre, film än FIFTY SHADES OF DARKER. Se den istället.
... Eller BERÄTTELSEN OM O, om du känner för lite Udo Kier mellan smiskandet.










(Biopremiär 10/2)



-->

måndag 6 juni 2016

Bio: The Nice Guys

Foton copyright (c) Noble Entertainment

När jag var tonåring - och ung man - fanns det ett par namn som kändes pålitliga när jag gick på bio. Som till exempel producenten Joel Silver. Han låg bakom fet 80-talsaction som levererade, och det var actionfilmer av en helt annan sort än de som görs idag. Ett annat namn var manusförfattaren Shane Black. Nu skrev Black inte så många filmer som jag inbillar mig, men det går inte att komma ifrån att hans debutfilm DÖDLIGT VAPEN (Black var 26 när den kom 1987!) är en milstolpe i sin genre.

Som regissör har Shane Black gjort tre långfilmer; KISS KISS BANG BANG, IRON MAN 3 - och nu THE NICE GUYS. Den sistnämnda är producerad av Joel Silver.

THE NICE GUYS utspelar sig 1977, men filmen känns verkligen som en actionkomedi från 1987. Något som ska tolkas positivt - för bland alla fast and furious transformers-actionfilmer idag; de flesta alldeles för slickade och sterila, känns Blacks nya film märkligt nog fräsch.

Ryan Gosling spelar den sluskige privatdeckaren Holland March, som ointresserad tvingas åta sig de mest vissna fall. Russell Crowe är den ännu sluskigare Jackson Healy, som åtar sig fall utan att ens ha brytt sig om att skaffa privatdeckarlicens. Hans anlitas främst för att leta upp slödder som behöver ett kok stryk.

När March får i uppdrag att leta upp en tonårstjej som heter Amelia (Margaret Qualley), visar det sig att Healy anlitats för att få March att sluta leta efter tjejen. Efter att de två konfronterats, slagits med varandra, och bråkat rent allmänt, tvingas de - förstås - att samarbeta, eftersom fallet är betydligt större än det först verkade.

Det handlar om en porrfilm med ett inbakat budskap som kan fälla folk i höga positioner. Amelia var med i denna "konstnärliga film med ett viktigt budskap". I filmen medverkade även porrstjärnan Misty Mountains (Murielle Telio), som mördats i en scen i klassiskt Silver/Black-stuk. Intrigen blir alltmer snårig - för att på slutet faktiskt nystas upp på ett tillfredställande sätt.

DÖDLIGT VAPEN-serien var hårda actionfilmer, som lyckades med konststycket att även vara roliga. I THE NICE GUYS ligger betoningen på komedi, men filmen lyckas att samtidigt vara en tuff actionfilm. Det här är faktiskt väldigt roligt. Många scener fick mig att skratta högt, och det hela är smart skrivet och utfört.

Precis som i en film från 80-talet, går det hela tiden att se vad som händer. Actionscenerna - eller andra scener - är inte förstörda med en massa jobbiga, snabba klipp, eller vilt viftande, handhållen kamera. Dessutom är filmen grabbig på det där gamla bra sättet. Det är inte en massa vältränade fotomodeller som poserar med blanka lyxbilar, eller snubbar med neandertalmentalitet (typexempel: RIDE ALONG 2). Healy och March är sköna killar; de är orakade, de röker och dricker och svär, och de är roliga och allmänt slöfsiga. Tack och lov är detta heller inte en nedtonad, könlös PG-13-film.

En unik grej i filmen är Angourie Rice, som spelar Marchs dotter Holly. För en gångs skull har man hittat en barnskådespelare som inte är lillgammal och påfrestande. Holly har en stor roll, hon hjälper till med fallet, och lyckas vara rolig hon också. Mindre roligt är det att återse Kim Basinger, som har en mindre roll. Hon är så plastikopererad att hon närmast ser datoranimerad ut. Alldeles slät hy, små, smala grisögon. Lite otäckt.

Det är rätt bra tidskänsla i filmen, som bland annat har KISS på soundtracket, även om det som sagt är mer 1987 än 1977 över det hela. Men eftersom storyn kretsar kring porrfilm på 35mm, hade det inte fungerat efter videons genombrott på 80-talet.

Jag ser gärna fler filmer om Healy och March. Framför allt ser jag gärna fler, liknande filmer, men som utspelar sig i nutid. För visst borde det väl gå att göra en film som THE NICE GUYS, men som utspelar sig år 2016?

THE NICE GUYS är antagligen sommarens bästa film. Det här var en trevlig överraskning.

 

 

 

 

(Biopremiär 8/6)