Visar inlägg med etikett Kiefer Sutherland. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Kiefer Sutherland. Visa alla inlägg

torsdag 11 februari 2016

Bio: Zoolander 2

Foton copyright (c) Paramount Pictures Sverige
När ZOOLANDER kom 2001 fick den ganska ljummen kritik, men blev trots detta populär - eftersom det är en kul film. ZOOLANDER har blivit en sådan där film folk citerar, ja, mer än det - folk imiterar supermodellen Derek Zoolanders (Ben Stiller) ansiktsuttryck. Således fanns det orsak till att se fram emot denna senkomna uppföljare.
Därför är det trist att konstatera att ZOOLANDER 2 är skitdålig. Den är verkligen kass.
Ben Stiller själv har regisserat denna krystade story om en skurk som plötsligt börjar mörda pop- och rockstjärnor (filmen inleds med att Justin Bieber mördas). Eftersom alla mordoffer hinner ta en selfie på vilken de gör Derek Zoolanders patenterade min Blue Steel, anlitas Interpols modedivision, ledd av Valentina Valencia (Penélope Cruz). Den ende som kan hjälpa dem att lösa fallet är Derek Zoolander, som isolerat sig i kalla Norden efter en olycka femton år tidigare.
Zoolander övertalas att resa till Rom, där han även ska hitta sin son, och dit kommer också hans supermodellkompis Hansel (Owen Wilson). Vem som ligger bakom alla mord är ingen större överraskning, eftersom även förra filmens skurk Mugatu (Will Ferrell) återkommer.
ZOOLANDER 2 är ett enda stort bullrigt kaos där i princip ingenting är roligt. Originalfilmen skojade lite med modevärlden, men den här gången är det snarare någon sorts James Bond-parodi. Historien är rejält stökig och konstig, det är bara en lång rad märkliga scener staplade på varandra.
Ben Stiller tror tydligen att det är roligt med kändisar i små cameoroller. En lång, lång rad kända namn medverkar, allt från musiker som Willie Nelson, Sting och Katy Perry, till skådespelare som Billy Zane och Kiefer Sutherland, till folk från modebranschen - hur fanken fick de Anna Wintour att ställa upp? Varje gång en kändis dyker upp måste någon rollfigur dessutom säga dennes namn, så att det verkligen ska framgå vem det är. Är det meningen att vi ska bli imponerade?
Ett fåtal scener är roliga på riktigt, jag gillade flodhästen, men för att vara en så här bombastisk film, är ZOOLANDER 2 märkligt stillastående. Den är direkt tråkig. Jag satt nästan och skämdes å Susan Sarandons och John Malkovichs vägnar. Jo, de är också med - några sekunder. Men de fick väl bra betalt.
Ben Stiller kan vara rolig när han vill och han kan göra roliga filmer. ZOOLANDER är rolig. ZOOLANDER 2 är ett vanity project som har gått helt överstyr.
Det enda som är intressant här, är att filmens "co-first assistant director" är Fabrizio "Roy" Bava. Han är son till Lamberto Bava och sonson till Mario Bava. Om det fortfarande vore 1970- eller 80-tal, hade han gjort eleganta skräckfilmer och inte sådant här mög.








(Biopremiär 12/2)




onsdag 23 april 2014

Bio: Pompeii

Foton copyright (c) Nordisk Film
Vesuvio. Det är en pizza med tomat ost skinka. Men det var knappast denna pizza som dödade staden Pompejis befolkning år 79 efter Kristus. Nej, det var förstås vulkanen Vesuvius som fick ett utbrott och ställde till det. Och ja, jag beklagar - detta var en fet spoiler. Åtminstone om du som läser detta är så korkad och obildad att du inte känner till Pompeji och dess undergång.
Det har gjorts en rad filmer om Pompeji. Mest känd är kanske den italienska THE LAST DAYS OF POMPEII från 1959, som bygger på romanen med samma namn, och som hade Sergio Leone som medregissör. 2014 års vulkanfilm har regisserats av Paul WS Anderson - det vill säga den riktige Paul Anderson (den falske Paul Anderson är han som kallar sig Paul Thomas Anderson). Ingen Milla Jovovich den här gången, men väl 3D och en massa action. Filmen blev ingen större framgång i USA, och det finns orsaker till det, men sällan har undergången varit vackrare.
En film om Pompeji kan ju inte bara handla om själva vulkanutbrottet - man måste förstås stoppa in lite annat också. Hjältar, skurkar, äventyr och kärlek. Det spelar egentligen ingen roll. Man kan hitta på vad som helst - allt stryker ändå med i slutscenerna. Andersons film handlar om en gladiator som kallas "kelten" - det dröjer innan vi får veta att han egentligen heter Milo (Kit Harington). Som barn i Britannien slaktades inte bara Milos familj, utan hans folk av den grymme senator Corvus (Kiefer Sutherland) och hans blodtörstiga romerska armé. Milo växte upp som slav och som gladiator är han oövervinnelig.
Milo hamnar i Pompeji där han blir kompis med den biffige gladiatorn Atticus (Adewale Akinnuoye-Agbaje) och förälskar sig i den nobla tösen Cassia (Emily Browning), dotter till borgmästarparet Aurelia och Severus (Carrie-Anne Moss och Jared Harris). Den romansen blir förstås problematisk. Än mer så, då den rälige Corvus dyker upp och är intresserad av att investera i Pompeji. Vid sin sida har Corvus den ännu grymmare Proculus (Sasha Roiz), som spökat ut sig i något slags Napoleonfrisyr.
Konflikter, jakter och fajting, och vad tror ni händer precis när läget är som värst för Milo och hans käresta? Jo, vulkanskrället börjar spy ut rök och sten och lava.
POMPEII är en rappt berättad film som aldrig hinner bli tråkig - den varar bara en timme och 45 minuter, vilket är anmärkningsvärt idag när katastroffilmer och andra storfilmer brukar ligga på två och en halv timme. Problemet med filmen är kärleksparet i centrum. Kit Harington är en osedvanligt blek muskelhjälte. Han har utstrålning som en tallrik överkokt blomkål serverad med äggsås. Han ger ett mesigt och valpigt intryck, trots alla muskler, och liknar sångaren i ett tyskt popband från 1980-talet. Vore han med i THE EXPENDABLES hade han blivit skjuten innan förtexterna. Emily Browning är söt men blek även hon - och det tänder aldrig till mellan de unga tu, kemin är inget vidare. Han är bara tråkig. Men bra på att slåss och döda folk.
Däremot är filmens skurkar bra. Kiefer Sutherland tar i för kung och fosterland och ser ibland ut som Malcolm McDowells Caligula. För att i USA vara en PG-13-film är filmen förvånansvärt våldsam och blodig. Actionscenerna är mestadels bra.
... Och ja, Pompejis undergång är kärleksfullt skildrad. Vulkanutbrottet är maffigt värre. Katastrofen är fläskig. Jordbävningar, byggnader som faller som korthus, en tsunamiliknande våg, ett skepp som far fram längs en gata, tusentals människor som flyr och dränks i lava. Allt i 3D och ackompanjerat av pampig musik och domedagskörer.
POMPEII går knappast till filmhistorien och är väl en bagatell i katastroffilmsfacket - men man kan ha betydligt värre saker för sig en kväll än att se detta spektakulära romarraffel.







(Biopremiär 25/4)

-->



torsdag 2 maj 2013

Bio: Den ovillige fundamentalisten

Foton copyright © 2013 The Reluctant Fundamentalist, LLC. All Rights Reserved.
... Och varför ska DEN OVILLIGE FUNDAMENTALISTEN upp på bio? En massa filmer får aldrig svensk biopremiär, men den här filmen - som sågats runt om i världen - bereds det plats för. Jag har ingen aning om varför. Anses den som "viktig"? Det står verkligen "Direkt på DVD" stämplat på den här rätt besynnerliga filmen.
Filmen bygger på en bästsäljande roman och för regin står Mira Nair. Hon slog igenom med SALAAM BOMBAY!, gjorde senare bland annat MONSUNBRÖLLOP, och det senaste från henne var den rätt taffliga AMELIA. DEN OVILLIGE FUNDAMENTALISTEN är lika tafflig och valhänt.
Riz Ahmed är Changez; en pakistanier som gått och fått ett höjdarjobb som affärsman i Amerika. Efter den elfte september 2011 rasar dock hans liv ihop, då omvärlden plötsligt börjar att titta snett på honom. Han haffas dessutom av säkerhetspolisen. Han ser ju utländsk ut. Han är till och med utlänning. Muslim, till på köpet. Att han älskar Amerika, har ett bra jobb och är långtifrån en terrorist spelar plötsligt ingen roll. Changez flyttar hem till Pakistans huvudstad Lahore, men där kidnappas plötsligt en amerikan och amerikanska agenter tror att Changez är inblandad.
Det mesta av detta berättas i flashbacks. Och det är rätt rörigt. Främst för att det är gjort med tummen mitt i handen. Resultatet blir en film som känns rätt ... meningslös. Vad vill egentligen Nair med det här? Changez är en inte helt igenom sympatisk person - och ibland beter han sig på ett sätt som misstänkliggör honom.
Liev Schreiber spelar agenten som får storyn berättad för sig i Lahore, Kate Hudson är Changez flickvän i USA, och Kiefer Sutherland spelar chefen på Wall Street. Men dessa namn lyfter inte filmen. De känns bortkastade.
DEN OVILLIGE FUNDAMENTALISTEN hade säkert kunnat bli en bra film i mer kompetenta händer. Som det är nu, är filmen bara oengagerande och tråkig.
Och jag har inte mer än det här att säga om den







(Biopremiär 3/5)



tisdag 7 juni 2011

Bio: Melancholia

Foton copyright (c) Nordisk Film
Jag beklagar dröjsmålet. Jag antar att de flesta av er vet varför min recension av MELANCHOLIA har dröjt. Jag gick ju och tappade mina glasögon, och i väntan på nya kunde jag inte gå på bio. Sedan råkade det dröja ytterligare ett par dagar efter att jag väl sett filmen innan jag fick tummen ur röven att väl skriva det här.
Nåja.
Lars Von Triers MELAN-
CHOLIA har nästan helt över-
skuggats av den där skandalen i Cannes, när dansken mer eller mindre hävdade att han är nazist. Att han blev portad från festivalen är ju sanslöst, det hela var ju så uppenbart ett osedvanligt fjöntigt och misslyckat skämt, och Lars Von Trier är ju en tramsbyxa som gör och säger vad som helst för att framhäva sig själv, ofta framför sina verk. Allting handlar om honom. Dogme 95 handlade inte så mycket om ett sätt att göra film, som om att promota Von Trier.
Jag gillade Lars Von Trier i början av hans karriär, de första filmerna och TV-serien RIKET. Men sedan fick jag nog och hans grejor blev allt fånigare och irriterande. Nu har jag förvisso inte sett DIREKTÖREN FÖR DET HELA, som påstås vara kul på riktigt, men det Von Trier fått ur sig de senaste tio åren har jag verkligen tyckt illa om. Jag ville klubba DOGVILLE och MANDERLAY som sälungar (och det jag främst minns från pressvisningarna i Cannes av dessa, var de ljudliga snarkningarna i salongen). ANTICHRIST tyckte jag var vedervärdig; trash diguised as art, ren spekulation, grafiskt sex och våld, allt gjort på ett sätt som lurar kultureliten att tro att här finns något annat.
MELANCHOLIA är dock bättre än ANTICHRIST.
Det första jag reage-
rade på när jag såg filmen klockan 21.20 på Film-
staden Entré, var att folk inte kan uppföra sig ens när de går på arthousefilmer. Vad är det med folk? Det kom av naturliga skäl inte särdeles många besökare till visningen, men mer än hälften av dessa kom precis när filmen skulle börja! Efter reklamen, under den sista trailern. Varför då? Stod de och hängde i foajén istället för att i lugn och ro gå in och koppla av i en biofåtölj? Sprang de till biografen för att hinna?
Och hur fan kan man få för sig att köpa med sig gigantiska popcornlådor till en Lars Von Trier-film? Ett ungt par på samma bänkrad som jag, satt och grävde LJUDLIGT i popcornlådorna genom hela filmen, medan två tjejer bredvid mig köpt med sig snacks i CELLOFANPÅSAR! En jävla oväsen! Hur tänker folk?
Nåväl.
MELANCHOLIA är indelad i två delar. Del ett heter "Justine" efter Kirsten Dunsts rollfigur, Dunst belönades i Cannes som bästa skådespelerska. Namnet Justine får mig självklart att tänka på markis De Sades utsatta romanfigur, och kanske är det även meningen.
Justine har precis gift sig med en ung man spelad av Alexander Skarsgård, och filmen öppnar med att de är på väg till sin bröllopsfest. Festen hålls på ett gigantiskt gods, där Justines syster Claire (Charlotte Gainsbourg) bor tillsammans med sin make (Kiefer Sutherland) och lille son. De har anlitat världens dyraste wedding planner (UDO KIER!) för att fixa allt, och alla gästerna är församlade och har väntat i flera timmar på det kraftigt försenade brudparet.
Denna första del av filmen är bitvis riktigt rolig. Själva öppningen är bedövande vacker; tjusiga, drömlika slowmotionbilder ackompanjerade av Wagners "Tristan och Isolde", direkt därefter blir det mindre tjusigt, när den här gamla vanliga, förbannade handkameran tar vid - det hoppar och skakar och det blir suddigt, och rent allmänt irriterande. Detta var kanske nyskapande för femton år sedan, men snälla, lägg av med detta oskick.
Men som sagt: del ett är emellanåt skojig - trots att det som vanligt i Lars Von Triers filmer handlar om konstiga och oftast svårt sjuka människor. Justine är uppenbart psykiskt sjuk och spenderar festen med att gå omkring och göra de mest konstiga saker, medan Udo Kier (som är lysande) anser att hon förstör hans perfekta fest (vilket hon gör). Stellan Skarsgård spelar Justines chef; direktör på en reklambyrå - och han är på festen bara för att få henne att skriva en slogan till en ny reklamkampanj. Skarsgårds rollfigur är så osannolik och bisarr att det blir ren komedi när han dyker upp.
John Hurt spelar Justines far, en av allt att döma jovialisk man, men vars lustiga beteende aldrig förklaras, medan Charlotte Rampling är Justines superbitchiga, extremt otrevliga morsa - hon är så hatisk att man undrar vad hon har på festen att göra, något även Claire undrar.
Hela denna del ett är egentligen fullkomligt poänglös, det leder förvisso fram till att Alexander Skarsgård inser att giftermålet var ett misstag; Justine är ingen människa man kan leva ihop med. Men i princip är detta bara en timme bisarra människor som gör bisarra saker.
Del två heter "Claire" och utspelar sig på godset en tid efter del ett. Nu har Justine i det närmaste blivit ett kolli och klarar sig inte själv. Claire försöker ta hand om henne. Men nu visar det sig att Claire inte helt oväntat är psykiskt instabil även hon.
Det är nämligen så här att världens undergång står för dörren. En planet som heter Melancholia är på väg på Jorden, en kollision verkar oundviklig. Claires man, som är hobbyastronom, hävdar att det inte är någon fara, Melancholia kommer att missa Jorden, men Claire är inte övertygad - och fruktan för domedagen gör henne alltmer knäpp.
Fast det är klart, Kiefer Suther-
land blir lite knäpp
han med. Och Justine klär av sig naken och lägger sig vid ett vattendrag (Kirsten Dunst har minsann råstora lökar!).
Del två av filmen skiljer sig på flera sätt från del ett. Framför allt är halvan till större delen fruktansvärt tråkig. Det är segt som sådan där hemgjord, lätt misslyckad kola man gjorde till jul på 70-talet. Men del två är även rätt löjlig - faktum är att den hela tiden ligger på gränsen till kalkonfilm, ibland tar filmen nog till och med klivet över. Mot slutet av filmen började flera i salongen att skratta - jag också - och det var säkert inte Von Triers mening.
Alla Lars Von Triers filmer utspelar sig i något slags Von Trier-värld, där ingenting är riktigt realistiskt, där alla rollfigurer är mer eller mindre psykotiska, och där all dialog är lite konstig. Men den här gången är dialogen till större delen under all kritik. Det känns konstigt att se alla dessa fina skådespelare fälla dessa taffligt författade repliker. Hade denna dialog förekommit i en annan film gjord av någon annan än Lars Von Trier (eller av någon annan, valfri arthouseregissör), hade kritiker och publik sparkat bakåt; sådan här amatörmässighet hade inte accepterats. Men som det är nu blir det ju "konst".
Okej.
Jag gillar som sagt till viss del MELANCHOLIAS första halva. Och jag gillar de vackra, drömlika slowmotionscenerna till Wagner. Och därför kan jag tilldela filmen två syndiga dvärgar. Och vad ni än gör, lita inte på de som av någon outgrundlig anledning kallar filmen för mästerverk. I SISTA MINUTEN och FÖRFÖLJAREN är mästerverk. MELANCHOLIA är en skramlande, tom tunna.
Förresten: är Kirsten Dunst värd sitt skådispris? Njä. Hon gör den gamla vanliga, utsatta, knäppokvinnan Von Trier alltid fyller sina filmer med. Och jag har aldrig riktigt gillat Dunst. Hon är trist och ser trist ut. Face facts, hon var den svaga länken i Spider-Man-filmerna; så där tradig var ju aldrig Mary-Jane i serietidningen!






(Biopremiär 27/5)