Netflix: Hubie Halloween

Foton copyright (c) Netflix

Ser man på! Ännu en Netflix-premiär!

Jag har inte sett dem sedan de kom, men jag gillade Adam Sandlers tidiga filmer. De var tramsiga komedier som passade min tramsiga smak när jag var i tramsåldern. 

Sedan hände något med Adam Sandler. Rättare sagt: det hände något med Adam Sandlers komedier. Det visade sig att Sandler faktiskt fungerar när han gör lite mer, för honom, ovanliga roller. Han kan vara sympatisk i dramer och romantiska komedier, och han kammade hem- och nominerades till en massa priser för sin insats i förra årets UNCUT GEMS. Ja, även filmen vann priser. Själv var jag mindre förtjust i den.

Men när det gäller renodlade komedier, blir Sandlers filmer ständigt sämre. Han är konsekvent, Sandler! Det går spikrakt - neråt! Efter att flera av hans filmer floppade på bio, förpassades Sandler till Netflix, där han åter drar stor publik. Fan vet varför. MURDER MYSTERY, som också kom förra året, var inte helt hopplös, kanske beroende på att den i grunden var en pusseldeckare, men frågan är om inte hans senaste film, HUBIE HALLOWEEN, är Adam Sandlers sämsta film någonsin. Den här är ännu sämre än JACK AND JILL.

För regin står Steven Brill. År 2000 gjorde han Adam Sandler-filmen LITTLE NICKY, det är den där Hitler, nere i Helvetet, får en ananas uppkörd i röven en gång om dagen. 2002 gjorde Brill MR. DEEDS, vilken jag minns, eftersom jag citerades i annonserna - med en mening tagen ur sitt sammanhang. Jag var ganska negativ, men tyckte att det här och var var riktigt roligt. Distributören behöll "riktigt roligt" i annonserna och på DVD-omslaget. Steven Brill har gjort ytterligare några komedier, han regisserade ett avsnitt i den bisarrt usla MOVIE 43, och han gjorde Sandlers Netflix-film THE DO-OVER, vilken jag inte sett.

I HUBIE HALLOWEEN spelar Adam Sandler Hubie Dubois, som älskar halloween. Han är även stadens mobbade byfåne. Han bär alltid på en termos fylld med soppa, han har mustasch, underbett - och han pratar med fånig, jobbig röst. Ja, herregud. Varför denna röst? Han är bakom flötet - och han låter bakom flötet.

I filmens inledning rymmer en galning från ett mentalsjukhus. Nej, det är inte Hubie som rymmer. Vilket jag först trodde. Kort därpå får Hubie, som bor hemma hos morsan, en ny granne; den mystiske Walter Lambert (Steve Buscemi), som Hubie misstänker är varulv. Det är, förstås, den 31:a oktober och alla i Salem firar halloween. Men något står inte rät till. Folk försvinner spårlöst. En ondskefull varelse verkar härja i staden. Det är i alla fall vad Hubie tror, men eftersom han är en knäppgök är det ingen som tror på honom.

En massa kända skådisar medverkar i HUBIE HALLOWEEN, några har större roller, andra gör inhopp på ett par minuter. Ben Stiller är med i prologen, Kevin James spelar polis, Ray Liotta är en elak typ, Michael Chiklis är präst, Maya Rudolph och Tim Meadows spelar ett gift par i halloweenutstyrsel. Julie Bowen spelar en fullkomligt normal kvinna som har varit förälskad i Hubie sedan hon var barn, och han har förstås varit förälskad i henne. Hur i helvete kan man vara förälskad i en person som Hubie Dubois? Han är en förvuxen femåring.

I stort sett ingenting i filmen är roligt. Jag skrattade till när Shaquille O'Neal dyker upp i en scen, han spelar en radiopratare vars radioröst låter som en sexig kvinna. Och jag fnissade när Rob Schneider belåtet pissade i byxorna, vilket väl säger mer om mig än om filmen.

I övrigt är det här så uselt att det gör ont. HUBIE HALLOWEEN är att jämföras med motorsågslavemang. Humorn består mest i att Adam Sandler blir rädd och skriker. Får man inte nog av hans skrikande, kommer ett Adam Sandler skriker-potpurri under eftertexterna.

Det är möjligt att små barn tycker att den här filmen är kul. Jag vet inte. Men om du ser den här och tycker att den är bra, gör du bäst i att inte berätta det för någon. Annars riskerar du att bli inspärrad i Skansen Kronans källare och endast serveras avslagen lättöl och lutfisk.

 

 

 

 

(Netflixpremiär 7/10)

Bio: Pixels

Foton copyright (c) Sony Pictures Sweden

1999 - eller möjligtvis 2000 - skrev jag i den kortlivade tidningen Total Film en artikel om långfilmer som byggde på TV-spel. En rätt konstig genre på den tiden, och det är fortfarande en konstig genre. I artikeln skrev jag att jag gärna skulle se en filmatisering av Pong - det första framgångsrika TV-spelet - med Burt Reynolds studsande fram och tillbaka. Pong kom 1972 och på sätt och vis är PIXELS det jag efterlyste för 25 år sedan, eftersom det är fullproppat med gamla TV-spel från främst tidigt 80-tal.

PIXELS är årets mest sågade film i USA. Recensionerna har varit sanslösa, många har varit kreativt elaka. Därför hade jag vissa förhoppningar på filmen. Jag hoppades att filmen skulle vara en upplevelse utöver det vanliga, att den skulle erbjuda uselhet av galaktiska mått. Att den skulle vara fascinerande dålig.

Tyvärr blev jag besviken. Ungefär lika besviken som när jag såg den totalsågade TV-spelsfilmen SUPER MARIO BROS från 1993. Nej, PIXELS är inte bra. Den är väldigt långtifrån bra. Den är dålig. Riktigt dålig. Men - precis som SUPER MARIO BROS, är det bara en dålig film, inte mer. Det här är inte SEAN BANAN-dåligt. Det är inte surrealistiskt dåligt.

Att PIXELS inte är det magnum opus bland usla filmer jag hoppats på, beror antagligen på att den är regisserad av Chris Columbus; en riktig regissör som ju gjort VÄLKOMMEN MRS DOUBTFIRE och ett par HARRY POTTER-filmer. SEAN BANAN-filmen regisserades av det där odefinierbara, skrumpna, som glömts kvar längst in i grönsakslådan i ditt kylskåp.

Nå. Efter att ha fått detta klargjort: vad är då PIXELS? Vad handlar den om? Tja, jag vet inte riktigt.

PIXELS inleds 1982. Unge Sam Brenner är mästare på att spela arkadspel och hänger med sina polare Cooper och Ludlow i stans nya arkadhall. Sam säger att han vill gifta sig med Samantha Fox - vilket han inte skulle kunna säga 1982, eftersom Samantha Fox började vika ut sig först 1983 och spela in skivor 1986. Fast Sam menar kanske den amerikanska 70-talsporrstjärnan?

Åter till ämnet: det ska hållas ett mästerskap i TV-spel. Dan Aykroyd är konferencier och Sam ställer upp. Han tävlar mot den kaxige Eddie och kommer tvåa. Av någon anledning videofilmas tävlingen och filmen skickas upp i rymden av NASA i ett försök att få kontakt med eventuella utomjordingar. Tror jag det var.

Hopp till nutid. Sam har vuxit upp till Adam Sandler, en TV-reparatör som blir kär i den snobbiga Violet (Michelle Monaghan), som arbetar i Vita huset. Cooper har inte bara vuxit upp till Kevin James, han har även gått och blivit USA:s president - något som inte hindrar honom från att umgås med "den vanlige killen" Sam.

Plötsligt anfalls Jorden av utomjordingar. Det visar sig att rymdvarelser har hittat filmen från 1982 och tror att de hotas av Jorden. Dessutom verkar de tro att TV-spelsfigurerna är jordbor och låter därför fullskaliga figurer från klassiska spel attackera. Eller hur det nu var. Jag begrep inte resonemanget. Utomjordingarna utmanar jordborna i omgångar. Det begrep jag inte heller.

I TRON sögs en skicklig TV-spelare in i ett arkadspel. I THE LAST STARFIGHTER rekryterades en ung TV-spelare av en rymdflottilj. Således måste USA och dess försvar rekrytera de som var bäst på TV-spel på 80-talet. Det är förstås president Cooper och Sam - men även Ludlow (Josh Gad) dyker upp på nytt, och Eddie (Peter Dinklage) hämtas på ett fängelse, eftersom han blivit kriminell. Violet gör dem sällskap och nu ska de visa utomjordingarna var skåpet ska stå.

Resten av filmen - som jag inte begrep - går ut på att TV-spelsfigurer far omkring och förstör saker, först i London, sedan i USA. Centipede, Pac-Man med flera. Q-Bert dyker upp, men han är snäll och följer med hjältarna. Mot slutet invaderar stora mängder kända figurer samtidigt; Frogger, smurfer och allt möjligt; Max  Headroom dyker också upp, innan det är dags att möta Donkey Kong i finalen.

Vad ville rymdvarelserna? Varför var Q-Bert snäll? Hur gick det egentligen till när man besegrade fienden? Varför stred de i omgångar? Varför betedde sig rymdvarelserna så inkonsekvent? Varför evakuerades inte städerna trots att de förvarnades? Varför sögs några människor upp i rymdskeppet och liksom bara stod och häckade där? Hur kunde Cooper bli USA_s president? Hur hamnade Brian Cox och Sean Bean i detta?

Jag får väl erkänna att ett par repliker och händelser i filmen är lite roliga. Åtminstone under filmens första halva. Andra halvan består enbart av hysteriska strider. Det är inte kul alls. Det är lika underhållande som att titta på när andra spelar TV-spel. Fast det är ju klart - miljoner verkar ju gilla att se på när den där Pewdie Pie spelar spel på YouTube (ett tecken på att världens undergång är nära).

Adam Sandler gör sin vanlige, godhjärtade arbetarklassnubbe. Michelle Monaghan har jag alltid gillat. Josh Gad är fullkomligt olidlig. Han skriker ut sina repliker i hopp om att det då blir roligt. Det blir det inte. Tvärtom. Och det roligaste med Peter Dinklages rollfigur är frisyren.

PIXELS målgrupp är lite diffus. De som spelade arkadspel på 70- och 80-talen är medelålders eller ännu äldre nu - och vill oftast inte se den här typen av film. Yngre spelare som gillar retrospel tittar enbart på STAR TREK, så de vill inte heller se det här. Barn har ingen som helst relation till Pac-Man och Q-Bert. Däremot är väl barn de enda som lär uppskatta detta hysteriska, färgsprakande inferno. Därför är det direkt bisarrt att PIXELS i Sverige försetts med en 11-årsgräns, med motiveringen "Trots den orealistiska kontexten är våldsinslagen skildrade på ett sådant sätt att det kan medföra oro och bedöms därför kunna vara till skada för välbefinnandet för barn under 11 år".

Kära Statens medieråd: elva år borde vara den här filmens övre åldersgräns! Ingen över elva lär gilla den.

(Biopremiär 12/8)

Bio: Grown Ups 2

Foton copyright (c) UIP Sweden

Avdelningen för recensioner jag kommer att skämmas för i framtiden. Antagligen omedelbart efter att jag klickat på "Publicera".

Jag har inga som helst minnen av 2010 års GROWN UPS. Jag hade dock för mig att jag inte gillade den alls och gav den en etta eller en tvåa. Men så kollar jag upp min gamla recension och upptäcker att, jösses, jag hade visst gett den en trea. Det var jag nog ganska ensam om. GROWN UPS är ju en sådan där film som etablissemanget kräver att man ska ogilla.

Uppföljaren GROWN UPS 2, återigen regisserad av Dennis Dugan, hade USA-premiär för ett par veckor sedan - och den drog lite oväntat in en hysterisk massa pengar. Den konkurrerade ut allt annat, inklusive dyra blockbusterwannabes, helgen den gick upp. Och kritikerna hatade filmen. Nedgörande kritik är bara förnamnet. Det klagades på kiss och bajs-humor, grabbig sexism och allmänt uselt hantverk.

Filmen pressvisades inte i Malmö, så det blev till att gå på en ordinarie visning på premiärkvällen. Jag kan väl inte påstå att jag var speciellt peppad. Dessutom var det fullsatt och det finns ju inget värre än att sitta inklämd bland en massa okända människor i en biosalong. Okej, det vore förstås lika illa om det handlar om kända människor. Varma, svettiga, babblande typer som är mer intresserade av popcorn, godis och sina mobiltelefoner.

Filmen började och ... jag kom på mig med att skratta. Ja, jösses. Jag skrattade ofta. Resten av publiken skrattade ännu mer. De tjöt av skratt. Vid flera tillfällen applåderade de. Och jag tänkte att, oj, vad omogen jag är!

Killkvartetten från första filmen är tillbaka; Lenny (Adam Sandler), Eric (Kevin James), Kurt (Chris Rock) och Higgins (David Spade). Efter att ha spenderat flera år som producent i Hollywood, har Lenny med familj flyttat tillbaka hem till den lilla staden där han växte upp. Där hänger han med sina gamla polare och tror att allting är som förr - vilket det inte är. För de har inte insett att de numera är "gamla". Åtminstone tycker traktens ungdomar och i synnerhet en collegeförening att Lenny och hans polare är en samling gubbar.

... Och det är väl i princip hela handlingen. GROWN UPS 2 handlar nämligen inte om något speciellt. Eller, tja, ett genomgående tema är att konfrontera sin uppväxt; de här killarna mobbades och fick stryk som barn, och nu ser de sina egna barn mobbas. De är dags att ge igen - eller att försonas. Den utspelar sig under en och samma dag, och det är en osedvanligt händelserik dag. Och filmen är bara en enda radda sketcher stoppade på varandra. Och ja, humorn är av barnsligast möjliga märke.

I filmens öppningsscener har en hjort förirrat sig in i Lennys och hans familjs hus. Den springer runt och kissar på Lenny och äldste sonen. Eric visar sig vara en hejare på att nysa, rapa och fisa samtidigt - något de andra killarna och vill kunna. Higgins försöker, men bajsar på sig. Lennys, Erics och Kurts fruar Rowanne (Salma Hayek), Sally (Maria Bello) och Deanne (Maya Rudolph) går för att träna och en städare (John Lovitz) låtsas hoppa in som vikarie som ska värma upp brudarna, enbart för att spana in dallrande bröst i urringade trikåer. Kurts yngste som går alltid om kring med kilovis bajs i blöjan. Eric har en son som är enastående obegåvad. Higgins får veta att han har en tonårig son som kommer och ska bo hos honom, och grabben visar sig vara en lång och muskulös värsting.

Vidare figurerar Taylor Lautner som kaxig fratboy, Steve Buscemi är tillbaka som bilskolläraren, Shaquille O'Neal är en gigantisk och snäll polis, och Stone Cold Steve Austin är en hårding som råkar vara pojkvän till ortens kurviga balettlärarinna, som får alla män i trakten att gå och titta på trista balettuppvisningar. Skolbusschauffören Nick (Nick Swardson) käkar stark medicin och har blivit galen. Och allt leder fram till att de ska ha en stor fest med 1980-talstema hemma hos Lenny. På vägen lyckas man även klämma in osedvanligt mycket lyteskomik (tjockisar och flintskallar råkar värst ut) och en handfull bögskämt.

Adam Sandler och de andra i huvudrollerna är i min ålder - okej, de är två-fyra år äldre, men ändå: vi var unga på 80-talet och besitter till stor del samma mentalitet vi hade då. Dagens ungdomar är ju så skitnödiga och skraja för att göra något som kan anses vara fel. Att bete sig som grabbar gjort i alla tider är ju definitivt fel. Som att glutta på galanta damer - i synnerhet yngre sådana. Och att liksom bara tramsa sig rent allmänt. Även om jag väl får sägas vara mer sofistikerad än dessa typiskt amerikanska grabbar, kan jag inte säga annat än att det ju är skitkul med kiss & bajs. Och folk som trillar och slår sig. Sådant som är basic. Och det är bara att konstatera att Malmöpubliken verkligen uppskattade detta.

Intressant iakttagelse: de många invandrarkillarna i salongen satt och kastade slängkyssar på Salma Hayek. De var helt tagna av henne. I synnerhet när hon var arg och stirrade surt på Sandler. "Kolla på henne, mannen! Kolla! Åmajgaaaaadd!". Killarna var säkert inte medvetna om att Salma Hayek är trettio år äldre än de.

Sådär, ja. Nu ska jag sätta mig i ett hörn och skämmas för att jag skrattade åt det här.

(Biopremiär 24/7)

Bio: Hotell Transylvanien

Bilder copyright (c) Sony Pictures

Det är sällan det händer, men nu har det hänt. En film har fått sin titel felstavad. HOTEL TRANSYLVANIA heter den här filmen i original. Men Transsylvanien stavas som jag nyss gjorde - med två S! På den svenska affischen kan man även läsa att detta är en film från studion som gav oss SMURFARNA - vilket förstås närmast låter som ett hot ...

HOTELL TRANSYLVANIEN [sic!] är en animerad film i 3D från Sony Pictures Animation, för regin står långfilmsdebuterande ryssen Genndy Tartakovsky, som tidigare bara jobbat med TV-produktioner; till exempel POWER PUFF GIRLS och den osebara STAR WARS: CLONE WARS. Fast det stora affischnamnet och försäljningsargumentet är Adam Sandler, so har producerat och gör Draculas röst. Åtminstone i Amerika - för här får vi se filmen dubbad till svenska. Således är denna recension tyvärr baserad på den svenskdubbade versionen.

Filmen börjar år 1895. Greve Dracula har just fått en liten dotter. Ja, fråga mig inte hur det gick till. Modern är död, men Dracula leker glatt med den lilla snälla vampyrbebisen Mavis, som växer upp. Hopp till nutid och Mavis har hunnit bli motsvarande tonåring. Dracula har byggt om sitt slott till ett trevligt hotell där monster som varulven, den osynlige mannen, mumien med flera vilar upp sig och har trevligt. Jo, i den här filmen är alla monster snälla - och de är rädda för människor!

Men så bär det sig inte bättre att tonårskillen Jonathan plötsligt dyker upp på hotellet. Kalabalik utbryter, monstren blir livrädda - och självklart bär det sig inte bättre än att Jonathan och Mavis blir kära i varandra. Såklart.

Problemet med HOTELL TRANSYLVANIEN är att den inte är speciellt rolig. Större delen av filmen består av tröttsamma jakter; figurerna far runt och jagar varandra. Men jag förstår inte riktigt poängen med att kända monster ska vara snälla. Det är ju en helt annan sak med till exempel MONSTERS, INC., som jag tycker är Pixars bästa film och jätterolig. Där hade vi helt nya, lustiga och snälla monster. Så icke här. Här har vi varelser som är onda och dödar människor (Dracula, Varulven) eller som är missförstådda men skrämmande (Frankensteins monster). De här figurerna ska väl inte vara snälla?!

Jag fnissade till ett par gånger, men som helhet tyckte jag mest att filmen var irriterande och tråkig. Animationsmässigt är det inte heller särskilt kul. En märklig detalj är att de 2D-animerade eftertexterna är mycket snyggare än själva filmen. 3D-effekterna noterade jag knappt.

Det är möjligt att HOTELL TRANSYLVANIEN är roligare på engelska. Förutom Adam Sandler, hör vi Kevin James som Frankensteins monster, Jon Lovitz som Quasimodo och Steve Buscemi som varulven - vilket låter roligare än de anonyma, slätstrukna rösterna i den svenska versionen.

Vill du se en animerat familjefilm om monster - se istället PARANORMAN! Den är bra!

(Biopremiär 19/10)

Bio: Zookeeper

Foton copyright (c) Sony Pictures

Kevin James är väl en sympatisk kille, men hans filmer har aldrig varit något vidare. SNUTEN I VARUHUSET hade ett enda skämt: Kevin James är tjock. GROWN UPS kommer jag knappt ihåg. HÄRMED FÖRKLARAR JAG ER CHUCK OCH LARRY vill jag glömma.

Hans nya film ZOOKEEPER, i regi av Frank Coraci som gjorde THE WEDDING SINGER och några andra Adam Sandler-filmer, är egentligen en väldigt konstig film. Det är en enkel film, en filom vi alla sett förut massor av gånger, det är en romantisk komedi av tretton på dussinet-karaktär - men filmen är konstig.

Man har nämligen stoppat in pratande djur.

Okej. Vad är det för konstgt med detta? Pratande djur är ju vanligt på film, och det brukar ju gå hem hos ungarna! Javisst. Det är bara det att detta inte är någon barnfilm. ZOOKEEPER är en traditionell romantisk komedi för familjer och vuxna. Men den innehåller pratande djur.

Kevin James är den snälle djurskötaren Griffin som i filmens öppningsscener friar till sitt livs stora kärlek, supermodellen Stephanie (Leslie Bibb), som oväntat säger nej och dumpar honom. Griffin tillbringar de kommande åren med att sörja Stephanie, han vill inget annat än få tillbaka henne. Han är så besatt av Stephanie att han inte märker att hans kollega Kate (Rosario Dawson) är förtjust i honom. Och egentligen är han förälskad i henne, även om han inte förstått det.

En kväll avslöjar djuren på Franklin Zoo att de kan prata. Det har de alltid kunnat. Griffin blir först livrädd, men snart blir han jättekompis med lejonet (Sylvester Stallone), apan (Adam Sandler), elefanten (Judd Apatow) och framför allt med gorillan Bernie (Nick Nolte). Djuren ska hjälpa Griffin att få tillbaka Stephanie - men eftersom djuren självklart är smartare än så, ändrar de snart på planerna och försöker tussa ihop Griffin med Kate.

ZOOKEEPER pressvisades inte i Malmö och på visningen jag var på hamnade jag bredvid en familj med två små döttrar i sexårsåldern. Antagligen trodde föräldrarna att detta skulle vara en film i stil med DR DOOLITTLE (Eddie Murphy-versionen) eller ALVIN OCH GÄNGET. Det dröjde tio minuter innan flickorna tröttnad på filmen och istället började klättra omkring och hoppa i biofåtöljerna. Den vuxna publiken skrattade dock ofta.

ZOOKEEPER är en väldigt harmlös och slätstruken film. Jag har noterat att en del kritiker verkligen totalsågat filmen, men det är ju orättvist. Det här är ju ingen inkompetent tråkfest som många av de svenska filmer kritikerna hyllar. ZOOKEEPER är bara ännu en menlös, snabbt glömd historia. Men den är sympatisk, det är lätt att gilla Kevin James och Rosario Dawson gillar vi ju sedan länge.

Och självklart är alla filmer med Sylvester Stallone av intresse. Här får vi höra honom sjunga "More than a feeling".

Produktplaceringen av T.G.I. Friday's är fullkomligt sanslös och även det i Sverige bespottade fruktföretaget Dole ser till att synas.

 

(Biopremiär 9/9)

Bio: Snuten i varuhuset

Paul Blart (Kevin James) försöker utbilda sig till polis, vilket inte går så bra. Däremot är han en överdrivet ansvarsfull säkerhetsvakt på ett köpcentrum (och inget varuhus) sedan tio år tillbaka. Han är även kraftigt överviktig. Men Blart är en väldigt sympatisk man, som bor ensam med sin dotter (en redig knuda hon med) och eventuellt även med sin rätt kraftiga morsa; hon är i alla fall alltid med i scenerna från Blarts hem.

Blart vill inget annat än finna kärleken och blir ibland lite ledsen över att han är så ensam och misslyckad. Men så träffar han Amy, som precis börjat jobba i gallerian och han gör tafatta försök att uppvakta henne, vilket går åt pipan när han råkar bli full och jobbig.
Dagen efter denna tabbe, intar en grupp rånare galerian, slänger ut kunderna och håller en grupp anställda - bland dem Amy - som gisslan. Efrersom Blart spelar Guitar Hero ("Detroit Rock City") i en spelhall, missar han vad som sker, och blir ensam kämpe på insidan i en variant av DIE HARD.
SNUTEN I VARUSET, eller PAUL BLART, MALL COP som den heter i original, blev en surprise hit i USA och spelade in en massa pengar, och detta förklarar väl varför den går upp på bio i Sverige. För till mångt och mycket känns det här som en direkt-på-DVD-komedi. En massa andra, betydligt roligare bioproduktioner släpps enbart på DVD i Sverige. För problemet med SNUTEN är att den inte är speciellt rolig. Den är totalt harmlös och snäll, precis hela familjen, från minstingen till gammelfarmor, kan se denna snälla, uddlösa komedi utan att ta anstöt. Och det är väl vad som är meningen.
Som jag nämnde ovan är Paul Blart väldigt sympatisk, och det är ju trevligt. En majoritet av filmens skämt går ut på att han är tjock; lyteskomik är en underskattad konstform, men det blir lite enformigt. Scenen där han råkar bli full och flippar ut är inte rolig alls. Å andra sidan finns här dock ett par scener som är lite småkul, och filmen är inte tråkig. Det gymnastiska rånargänget verkar inspirerat av det där våghalsiga franska gänget som skuttade omkring i, ja, vad hette den, DISTRIKT 13, var det så? Men det ser alltid fånigt ut med hårda, vuxna människor på skateboard och BMX-cyklar. Även skurkarna är ganska snälla, få av dem är beväpnade och de gör inga större försök att försöka ta kål på Blart.
Filmen hade blivit betydligt roligare om den smällfete, klotrunde svarte killen som jobbar i en av butikerna hade varit hjälten! Och det hade varit kul att se en seriös DIE HARD-film som utspelar sig på en galleria som skjuts och sprängs i småbitar!
När jag tänker efter, är trailern till UNDER BELÄGRING roligare än SNUTEN I VARUHUSET. "...But they forgot ... the cook!".
Filmen pressvisades på Filmstaden Entré, och när jag gick in på Entré, som alltså är en nybyggd, flott galleria, noterade jag några säkerhetsvakter på olika våningar som kommunicerade med walkie talkies och verkade följa efter ett par tonårskillar. "Fy fan, vilket visset jobb," tänkte jag. Det tycker jag även om de vakter som ibland ses gå runt på Malmö Stadsbibliotek (?!) med bister min.

(Biopremiär 20/6)