Amazon Prime Video: Die Hart

Foton copyright (c) Amazon

DIE HART, vars fullständiga titel tydligen är DIE HART: THE MOVIE, bygger på en TV-serie jag aldrig hört talas om, än mindre sett. Eric Appel har regisserat den här filmen, som fått premiär direkt på Amazon Prime Video, och en av manusförfattarna är Derek Kolstad. Kolstads namn gjorde att jag blev lite intresserad av DIE HART - han är ju manusförfattaren till John Wick-filmerna.

På pappret lät det här rätt bra. Kevin Hart spelar sig själv, och han har tröttnat på att bara göra komedier och på att alltid spela hjältens rolige kompis. Nu vill han göra huvudrollen i actionfilmer istället. 

I realiteten visade det här sig vara allt annat än bra. DIE HART börjar ganska lovande: Kevin Hart är gäst i en talk show för att prata om sin senaste komedi, men han tröttnar på programledarnas frågor, flippar ut och börjar svära och tjata om att han vill bli actionstjärna. Han hävdar även att hans nya komedi är skit.

Skandalen är ett faktum, men han blir kontaktad av den framgångsrike actionfilmregissören Claude Van De Velde (Jean Reno), som vill göra en actionfilm med Hart i huvudrollen. Men först måste Hart läras upp - så han skickas till the Ron Wilcox Action Star School. 

Ron Wilcox (John Travolta) visar sig vara en galning, vars skola är några lador i skogen. De enda eleverna är Hart och en tjej som heter Jordan (Nathalie Emmanuel). Utbildningen är brutal. Kevin Hart får på käften på riktigt och ibland dyker det upp gangsters på skolan. Wilcox verkar vara gravt kriminell. Josh Hartnett dyker också upp och säger att han har Wilcox att tacka för allt. Hart inser att saker och ting inte står rätt till, så han försöker luska ut vad det är som pågår på den konstiga skolan. Jordan assisterar honom.

Vad Kevin Hart inte vet, men som vi tittare får veta ganska omgående, är att Hart är med i en film - utan att veta om det. Claude Van De Velde och hans filmteam ligger gömda och filmar allt som händer. Allting sker efter manus, vilken Hart förstås inte känner till.

På sätt och vis är DIE HART en variant på BOWFINGER (även visad som KNUBBIGT REGN) från 1999. Det är den där filmen där Steve Martin spelar in en film med Eddie Murphy, utan att Murphy vet om det. Skillnaden filmerna emellan, är att BOWFINGER är jätterolig - medan DIE HART inte är rolig alls. Ständigt skrikande innebär inte att det blir komedi, och ständigt svärande är inte heller roligt. Det här är en film som skulle kunna ha blivit kul om materialet hanterats på rätt sätt, men resultatet blev bara irriterande och påfrestande. Vi får ett knippe välkända skådespelare i en film som inte funkar överhuvudtaget.

En grej är roligt: Josh Hartnett sätter sig i en bil som exploderar - och på slutet får vi veta att han faktiskt dog på riktigt i den här filmen, vilket ingen bryr sig nämnvärt om.

... Ja, och så är det roligt att den som textat filmen på svenska inte vet vad "top billing" betyder. När Kevin Hart utbrister "Wait! Do I get top billing?" står det "Vänta! Får jag fakturera högt?" i den svenska texten.

 

 

 

 

 

(Amazon Prime Video-premiär: 24/2)

Netflix: Me Time

Foton copyright (c) Netflix

Ännu en Netflixpremiär på en Netflixproduktion.

... Och herregud, det här kan vara den sämsta film jag sett i år.

ME TIME, med manus och regi av John Hamburg, är något av det slappaste och mest krystade jag sett på Netflix. Ett desperat försök att göra en komedi - utan att ha några ordentliga idéer överhuvudtaget. Det känns som om några producenter satt sig ner och sagt, okej, nu ska vi göra en komedi, vad ska den handla om?, äh, skit samma, vi har några populära skådisar, börja filma i morgon. 

Kevin Hart och Mark Wahlberg spelar de två barndomsvännerna Sonny och Huck, som glidit ifrån varandra på senare år. Sonny är gift med den framgångsrika arkitekten Maya (Regina Hall), som han har två barn med. Sonny själv är hemmaman.

Huck hör av sig och vill att Sonny ska dyka upp på Hucks 44-årskalas, som i vanlig ordning ska bli en sinnessjuk brakfest, men Sonny vill inte gå, han tycker att Huck är den hopplös typ. Maya kommer fram till att Sonny behöver lite egentid, som hon och barnen åker till hennes föräldrar, medan Sonny ska roa sig på egen hand, bara göra det han själv vill.

Sonny är inte så bra på att göra det han själv vill, och det bär sig inte bättre än att han dyker upp på Hucks fest. Ett gäng festande människor kliver ombord på en buss som kör ut i öknen, där det ska festas på de tokigaste sätt. Det visar sig att slarvern Huck lånat en stor summa pengar och det dyker upp arga människor som vill ha sina pengar tillbaka. Sonny och Huck åker iväg på en roadtrip, under vilken de kör på en sköldpadda, och sedan har de fest i Sonnys och Mayas hus.

Ingenting i den här sega filmen är roligt. ME TIME är plågsam att titta på. Det tar 26 minuter innan Sonny beger sig till Hucks fest. Det är bara en massa lösryckta scener staplade på varandra. Visst kan denna typ av komedi bli rolig ändå - men det här är bara så otroligt trött och oinspirerat. Folk skriker och bär sig åt, och jag gäspar och tittar på klockan. Plötsligt dyker Seal upp och framför en låt, vilket sänker tempot ytterligare.

Handlingen mynnar ut i något av det vidrigaste jag sett på länge, en sentimental avslutning fylld med extrema moralkakor - jag trodde först att det var en parodi på moraliska slut, men det är på riktigt. Sonny står på en scen under en talangtävling och berättar för publiken hur han svikit sin familj och bla bla bla, följt av att han letar upp Huck för att de ska kunna prata om hur mycket de tycker om varandra trots allt, bla bla bla. Det här håller nog på i minst tjugo minuter. 

Jo, förresten, jag skrattade till en gång: under en hämndaktion ska Sonny bajsa på en säng, men han lyckas bara klämma ur sig en patetiskt liten bajshög. Att jag skrattade till säger nog mer om mig än om den här jävla filmjäveln.

 

 

 

 

(Netflixpremiär 26/8)

Netflix: The Man from Toronto

Foton copyright (c) Netflix

Jag kom hem från en veckas semester, vilken avlutades med att jag kånkade upp ett par tusen seriealbum och tidningar till min lägenhet, vilket var ett göre, eftersom jag bor högst upp i ett hus utan hiss. På kvällen värkte varenda muskel i min myggbitna kropp, och jag visste inte hur jag skulle sitta i soffan för att det skulle kännas bekvämt. Jag tänkte att jag borde se en film, men jag pallade inte leta min mina hyllor - så jag högg en Netflixfilm som haft premiär medan jag var borta. THE MAN FROM TORONTO.

Jag tittade på filmen, och efter ett tag började jag känna att jag hade sett den här förut. Visst, så känner jag ofta när jag ser filmer, allt har gjorts förr, ibland bättre, ibland sämre, men den här gången var känslan av déjà-vu starkare. 

Jag kollade upp regissören, Patrick Hughes. Just det - det var han som gjorde THE HITMAN'S BODYGUARD-filmerna. Och nu har han gjort THE HITMAN'S BODYGUARD igen - men manusförfattarna har ändrat lite på handling och rollfigurer.

Woody Harrelson, vars far faktiskt var hitman på riktigt, spelar den mytomspunne lönnmördaren Mannen från Toronto. En synnerligen mystisk man som är bäst i världen på sitt jobb. Han är även fantastisk på att få folk att snacka. Hans uppdragsgivare är en lika mystisk, namnlös kvinna som spelas av Ellen Barkin.

Kevin Hart spelar Teddy, en hopplös kille som uppfinner hopplös träningsutrustning, som han gör hopplösa försök att lansera med hjälp av hopplösa reklamfilmer på internet. Han är ständigt positiv, men det går inte så bra för honom. Hans hustru Lori (Jasmine Mathews) älskar honom ändå, och hon älskar honom ännu mer när han för att fira hennes födelsedag bokat en stuga i Onacock, Kanada.

Eftersom Teddys skrivare hade dåligt med bläck, blev utskriften av stugreservationen lite otydlig. Medan Lori är på ett spa, kör Teddy till fel stuga. Därinne väntar några gangstrar på Mannen från Toronto, som ska pressa information ur en tillfångatagen kille. Självklart misstar skurkarna Teddy för att vara den legendomspunna mördaren, och Teddy råkar på grund av sin klantighet få fången att prata.

Då störtar FBI in och skjuter ner skurkarna. Eftersom en gangster tog ett foto på Teddy, tror nu en massa andra skurkar att det är Teddy som är Mannen från Toronto. FBI kräver att Teddy fortsätter att spela rollen, så att de kan sätta dit högsta hönset. Den riktige Mannen från Toronto har dock upptäckt vad som skett, och han spårar upp Teddy. Istället för att döda Teddy, börjar de två samarbeta. Gissa om de blir kompisar på kuppen!

Det här är en actionkomedi som skulle gått upp på bio, men som på grund av pandemin förpassades till Netflix. Och jo, det här ser ut som en hyfsat påkostad biofilm. 

... Men filmen är inte speciellt rolig. Kevin Hart verkar tro att allt blir roligt om man skriker hela tiden. Woody Harrelson ser rätt oinspirerad ut. Och som sagt, det här känns som en film vi redan sett ett flertal gånger tidigare. Den här gången blev det en sämre film. Visst, här finns ett par roliga inslag, men inte tillräckligt för att göra filmen rekommendabel. Det här är en rätt slapp film.

Ursprungligen skulle Jason Statham spela Mannen från Toronto, men han drog sig ut efter bråk med producenterna, och ersattes av Harrelson. Kanske hade det här blivit bättre som en tuffare film med Statham, kanske inte.

En sak som slog mig, är att den här storyn nog funkat rätt bra med en ung Billy Crystal som Teddy - eller kanske till och med en ung Woody Allen. 

Det finns förresten en engelsk film från 1933 som också heter THE MAN FROM TORONTO. 

 

 

 

(Netflixpremiär 24/6)

Bio: Jumanji: The Next Level

Foton copyright (c) Sony

Nu ska jag be att få citera mig själv. Så här skrev jag 2017 i min recension av JUMANJI: WELCOME TO THE JUNGLE:

"Möget varar i två sega timmar. Den slutar aldrig. Det finns inget som helst driv i berättandet. I princip ingenting är roligt - om man inte gillar folk som gapar och skriker mest hela tiden. Det är aldrig spännande. Det är aldrig underhållande. Det är bara jobbigt, högljutt och påfrestande."

Trots att jag alltså tyckte att filmen var fruktansvärd och rimligtvis borde floppa, blev den en succé, ja, en enorm succé. Åtminstone i Amerika. Ovanstående citat passar in även på upppföljaren, som återigen är skriven och regisserad av Jake Kasdan. Enda skillnaden på de två filmerna är att den nya filmen lyckas med konststycket att vara ännu sämre. Så - jag kan ge mig fan på att det här blir ännu en dundersuccé.

Det tar en evighet för handlingen att komma igång. Den första filmens tonåringar - de som den gången fick kvarsittning, hittade det mystiska TV-spelet Jumanji, och sögs in i detta magiska spel - återkommer. De är alla intetsägande och besitter varsin egenskap, varsin personlighet, så som amerikanska tonåringar på film (och även dvärgar i sagoskogen) brukar skildras, men de fick sig några uppfostrande lektioner i att vara människa i den första filmen.

Jag kom inte ihåg de här ungarna överhuvudtaget, så slätstrukna är de, men en av dem heter Spencer (Alex Wolff), och han hälsar den här gången på sin mor och sin sjuklige morfar Eddie (Danny DeVito) över julen. Eddie får i sin tur besök av sin gamle affärspartner Milo (Danny Glover), som han inte pratat med på evigheter, eftersom Eddie är sur på Milo. Av någon anledning har Spencer med sig Jumanji-spelet, och när han plötsligt är försvunnen förstår hans kompisar vad som hänt.

För att få tillbaka Spencer från spelet måste tonåringarna, trots att de inte vill, åter bege sig in i den mystiska spelvärlden, i vilken man förvandlas till sin spelfigur och får uppleva äventyren på riktigt. Av någon anledningen råkar även Eddie och Milo sugas in i spelet.

Spelfigurerna - och skådespelarna som gör dessa - är de samma som i förra filmen. Men - den här gången har något blivit fel. Tonåringarna har inte hamnat i samma kroppar som förra gången. Till exempel har Danny DeVitos Eddie blivit Dwayne Johnson, medan Danny Glover blivit Kevin Hart. Övriga spelfigurer görs av Jack Black, Karen Gillan, Nick Jonas och några till.

Det går nog närmare en halvtimme, jag vet inte, jag kollade inte på klockan, innan äventyret i Jumanji-världen sätter igång. Handlingen där är något krystat om att den onde härskaren Jurgen den Brutale bär en stor juvel runt halsen, och denna juvel måste stjälas för att spelet ska kunna avslutas, och tonåringarna - och gubbarna - åter kan slungas tillbaka till sina egna kroppar i sin egen värld.

Om man gjort en fem minuter lång sketch i vilken Dwayne Johnson låtsas vara Danny DeVito och Kevin Hart låtsas vara Danny Glover, hade det kunnat bli väldigt kul. Den över två timmar långa JUMANJI: THE NEXT LEVEL är allt annat än kul. Att Johnson och Hart nu är gaggiga innebär att tempot är långsamt när de två gör eller säger något. I övrigt är filmen ganska hysterisk. Men för att vara en film det händer mycket i, är det märkligt att filmen är helt stillastående. Den rör sig inte framåt för fem öre. Det smäller och brakar, hjältarna jagas av strutsar, apor och banditer, de rör sig genom djungler och snölandskap - och hela tiden är det så förtvivlat tråkigt att det kröp i kroppen på mig. Ingenting är roligt. Allting är irriterande. Jag ville gå därifrån.

Om filmen gjorts för trettio eller fler år sedan, hade vi åtminstone fått riktiga stuntmän och maffiga studiobyggen, istället för en plastig, datoranimerad sörja.

Jag hade hellre sett en film i vilken en vresig Danny DeVito sitter och gnäller i sitt kök i två timmar.

(Biopremiär 6/12)

Bio: Fast & Furious: Hobbs & Shaw

Foton copyright (c) UIP Sweden

När jag för två år sedan recenserade FAST & FURIOUS 8, avslutade jag med att skriva "Jag gissar att jag om två år kommer att skriva om FAST & FURIOUS 9 och påpeka att jag inte minns någonting alls av åttan." Förvisso är det inte FAST & FURIOUS 9 jag skriver om nu, men jodå, jag minns ingenting av åttan. Inte mer än att Dwayne Johnson och Jason Statham var med.

Till skillnad från rätt många andra, är jag inte speciellt förtjust i FAST & FURIOUS-filmerna, även om de, i likhet med MISSION: IMPOSSIBLE-serien, blivit bättre med åren. En orsak till att jag inte gillar FAST & FURIOUS är att den vansinnigt triste Vin Diesel medverkar. Jag förstår inte vad folk ser i honom. I de senare filmerna i serien medverkar ovannämnda Dwayne Johnson och Jason Statham. Det är ju de här två jag vill se, inte Vin Diesel.

Uppenbarligen är det fler än jag som tycker så, för här får vi en så kallad spin off-film som bara handlar om Johnsons och Stathams rollfigurer; Luke Hobbs och Deckard Shaw. ATOMIC BLONDE och DEADPOOL 2-regissören David Leitch har regisserat en film som inte bara visar sig vara en buddy movie och actionkomedi, utan även en frejdig TJOFLÖJT-film!

Handlingen är föredömligt enkel, rättare sagt: till skillnad från alldeles för många actionfilmer idag, går det nästan att förstå vad HOBBS & SHAW handlar om. Vanessa Kirby spelar Hattie, som är något slags brittisk agent som i London lyckas stjäla ett virus en ond organisation är ute efter. Hattie stjäl viruset genom att injicera kapslarna i sin egen hand. Hattie jagas av onda och goda, och måste hittas innan kapslarna löses upp, vilket skulle leda till att inte bara Hattie stryker med, utan miljoner människor.

De som anlitas för att hitta Hattie är Hobbs i USA, och Shaw i London. Det är bara det att de två inte vet om att de handplockats för att samarbeta. Hobbs och Shaw hatar varandra och bråkar konstant, de pikar varandra oavbrutet.

Idris Elba spelar torpeden Brixton, som jagar Hattie - ja, han jagar förstås även Hobbs och Shaw. Shaw känner Brixton sedan tidigare - inte nog med det, Shaw har till och med dödat Brixton en gång, han sköt honom i huvudet. Brixton har dock återupplivats av skurkarna som något slags terminator. Han är genetiskt modifierad och har mekaniska kroppdelar.

Jo, med den cyborgliknande Brixton, och Hobbs and Shaws närmast övermänskliga skicklighet och stryktålighet, närmar sig HOBBS & SHAW superhjältefilmen. Men det är inget jag klagar på.

Det tog drygt 90 minuter innan jag tittade på klockan när jag såg den här filmen. Det får sägas vara ett bra betyg - jag brukar börja titta på klockan efteren kvart. Men jag tyckte att de två första tredjedelarna av HOBBS & SHAW var ohemult kul. Jag gillar Dwayne Johnson och i synnerhet Jason Statham, jag gillar deras gnabbande, Vanessa Kirby visar sig också vara kul, när Brixton gör entré frågar en polis vem han är, varpå Brixton svarar "Skurk", och vem kan motstå en sådan replik? Slagsmålen är uppfinningsrika och välkoreograferade, och Ryan Reynolds, som inte står med i rollistan, spelar en hysteriskt rolig CIA-agent i ett par scener. Även Kevin Hart medverkar utan credit. Eddie Marsan spelar en nobelpristagare, och Helen Mirren återkommer från de tidigare filmerna.

... Men efter de inledande 90 minuterna började jag skruva på mig. Huvudpersonerna anländer till Hawaii, där Hobbs' familj bor, och det är där slutstriden ska ske. Och detta håller på i 45 minuter. Visst finns det några kul inslag under slutuppgörelsen, men jag hade hunnit tröttna och ville mest att filmen skulle ta slut. Vad är det med filmproducenter idag? Varför måste HOBBS & SHAW vara två timmar och femton minuter? Om de rundat av efter 90 minuter hade vi fått en fartfylld, rolig och ganska perfekt actionkomedi. Nu blev det allldeles för utdraget och segt.

Trots dessa invändningar gissar jag att jag tycker att detta är den bästa FAST & FURIOUS-filmen hittills. Jag gissar, eftersom jag alltså inte minns de tidigare filmerna.

FAST & FURIOUS 9, nästa film i den ordinariefilmserien, får premiär våren 2020.

 

 

 

 

(Biopremiär 2/8)

Bio: Jumanji: Welcome to the Jungle

Foton copyright (c) Sony Pictures Sweden

Nu ska jag berätta vad jag minns av filmen JUMANJI från 1995:

*Jag såg den på VHS.
*Robin Williams var med i den.
*Den handlade om ett magiskt brädspel.
*Det skrevs mycket i pressen om filmens datoranimationer; filmen var rätt tidigt ute med sådana. Många klagade på de halvtaffliga animationerna.

... Detta är allt alltså jag minns. Detta minns jag inte:

*Vad filmen handlade om.
*Vad som hände.
*Vad Robin Williams gjorde.

Nu, 22 år senare, kommer något slags uppföljare i regi av Jake Kasdan (SEX TAPE, BAD TEACHER). Som vi har väntat! Eller - nä, det har vi väl inte?

2003 var Dwayne Johnson med i en film som hette THE RUNDOWN. När den gick på export döptes den om till WELCOME TO THE JUNGLE. Denna nya film har inget med den filmen att göra, trots att herr Johnson är med i båda. Den har heller ingenting att göra med WELCOME TO THE JUNGLE från 2013 med Jean-Claude Van Damme. Den har jag stående osedd på DVD-hyllan.

JUMANJI: WELCOME TO THE JUNGLE inleds 1996 med att en ung kille hittar brädspelet Jumanji på en strand. Han tar hem det, men blir besviken på att det inte är ett TV-spel. Då förvandlas brädspelet till ett TV-spel - och killen försvinner.

Hopp till nutid. Fyra jobbiga tonåringar med olika personligheter - och som självklart inte tycker om varandra - får kvarsittning. I ett förråd på skolan hittar de Jumanji - som nu alltså är ett TV-spel från 1996. De sätter igång spelet - och sugs in i det, bokstavligt talat.

De fyra tonåringarna dimper ner i en djungel och har då blivit sina spelfigurer, vilka spelas av Dwayne Johnson, Jack Black, Kevin Hart och Karen Gillan. Här är det roliga (nåja) att den självupptagna, ytliga, snygga tonårstjejen förvandlats till Jack Black. Karen Gillan klagar på att hon är iförd ett slags Lara Croft-utstyrsel, vilken är opraktisk i djungeln.

Dessa fyra spelfigurer har olika egenskaper - och tre spelliv vardera. Deras uppdrag är att hitta något slags juvel och föra den till en mystisk jaguarklippa innan den slemme skurken som jagar dem genom djungeln. Vilda djur utgör ett ständigt hot. Ibland dör spelfigurerna, men kommer tillbaka - så länge de har spelliv kvar.

Det skojas om att tonårstjejen i Jack Blacks kropp måste lära sig att kissa med en pillesnopp. Det är inte speciellt roligt, men det är filmens höjdpunkt. Det är är nämligen plågsamt att sitta igenom det här dravlet - Variety utnämnde filmen till en av årets sämsta.

Möget varar i två sega timmar. Den slutar aldrig. Det finns inget som helst driv i berättandet. I princip ingenting är roligt - om man inte gillar folk som gapar och skriker mest hela tiden. Det är aldrig spännande. Det är aldrig underhållande. Det är bara jobbigt, högljutt och påfrestande.
Det enda jag tyckte var lite coolt, var att skurken har tusenfotingar och skorpioner som kryper ut ur hans öron och mun när andan faller på.

Självklart tvingas dessa fyra tonåringar/spelfigurer att lära sig att samarbeta - och självklart blir de bästa vänner på kuppen. Under eftertexterna spelas "Welcome to the Jungle" med Guns N' Roses.
Ett parti Fia med knuff är roligare julunderhålllning än JUMANJI: WELCOME TO THE JUNGLE.
Och då hör det till saken att Fia med knuff är ett jävligt tradigt spel.

Om jag skulle ta och se den där filmen med Van Damme jag nämner ovan?

(Biopremiär 22/12)

Bio: Central Intelligence

Foton copyright (c) UIP Sweden

För att vara en actionkomedi är Rawson Marshall Thurbers (DODGEBALL, FAMILJETRIPPEN) CENTRAL INTELLIGENCE lite ... märklig. Actiondelen glöms bort under stora delar av filmen, främst den första hälften. Men även humorn försvinner ibland. Det här är en rolig film som inte lyckas vara tillräckligt rolig för att vara rolig. Hur menar jag nu?

När filmen börjar är det 1996. Calvin Joyner (Kevin Hart) är skolans stjärna och på skolavslutningen utnämner rektorn honom till skolans bästa elev någonsin; han kommer att bli något stort. Dwayne Johnson är Robbie Weirdicht (The Weird Dick), ett rejält överviktigt mobboffer, som kastas in naken i gymnastiksalen där Calvin hyllas inför fullsatt läktare. Robbie försvinner och syns aldrig mer till.

Tjugo år senare är det dags får en återträff på skolan. Calvin blev aldrig något stort; han är gift, han har ett trist jobb, och han vill inte gå på återträffen. Men så får han en vänförfrågan på Facebook från en Bob Stone. Calvin accepterar Bob trots att han inte vet vem han är. Det visar sig förstås vara Robbie, som bytt namn och kommit hem för att gå på återträffen. Bob vill träffa Calvin och ta några öl.

Calvin förvånas när Bob Stone visar sig vara ett muskelpaket alla tjejerna på puben suktar efter. Bob är även en jävel på att slåss, vilket han får visa upp när några snubbar muckar gräl.

Bob har förstås en baktanke med det hela. Filmen heter ju CENTRAL INTELLIGENCE - och Bob är en CIA-agent som behöver hjälp. Han är på jakt efter en skurk som kallas Grävlingen. Det är bara det att en hel klunga CIA-agenter är på jakt efter Bob, eftersom de tror att det är han som är Grävlingen. Stackars Calvin vet inte vad han ska tro. Och så blir det tokiga upptåg och action.

CENTRAL INTELLIGENCE är en film som vill så väl. Det kunde blivit riktigt roligt. Calvin och Bob är sympatiska, Dwayne Johnson kan ju vara rolig - och visst är det kul att han bär synnerligen fåniga kläder i den här filmen. Som en T-shirt med en enhörning på, kortbyxor och magväska (magväskan anspelar på ett beryktat foto från Johnsons ungdom).

Men det här funkar inte riktigt. Nästan varje scen är lite för lång. Filmens startsträcka är oändlig, det känns som om en tredjedel av filmen hinner passera innan den egentliga handlingen rullar igång. Actionscenerna är inget utöver det vanliga. Här och var blir det också lite väl sliskigt sentimentalt.
Fast visst skrattade jag till ett par gånger. Jag gillade till exempel repliken "Se upp, han har en banan!" under en actionscen, och att Bob skulle vilja vara Molly Ringwald i SIXTEEN CANDLES. Bob gillar även TWILIGHT. Rent allmänt är det många filmreferenser i filmen. Jag undrar hur många i den unga målgruppen som har sett 80-talsfilmer som SIXTEEN CANDLES (hette den verkligen FÖDELSEDAGEN i Sverige?) och ROAD HOUSE.

När eftertexterna rullat klart dyker det upp en logga för ett kinesiskt bolag. Det är ju där pengarna finns nuförtiden.

Jason Bateman och Melissa McCarthy dyker upp i små cameoroller. Det roligaste med CENTRAL INTELLIGENCE är filmens slogan på affischen: "Saving the world takes a little Hart and a big Johnson".

(Biopremiär 17/6)

Bio: Ride Along 2

Foton copyright (c) UIP

Enligt IMDb släpptes 2014 års RIDE ALONG direkt på DVD i Sverige - vilket förklarar varför jag aldrig hört talas om den. RIDE ALONG 2 får dock biopremiär? Varför då? undrar ni försynt och lägger morgontidningen åt sidan. Tja, antagligen för att den här filmen går otroligt bra i USA - den knuffade ner STAR WARS: THE FORCE AWAKENS från biotoppens första plats. Men detta är den enda orsak jag kan komma på.

... För det här är inte bara dåligt. Det är jävligt dåligt.

För regin står Tim Story. Han gjorde även den första RIDE ALONG, men är nog mest känd för FANTASTIC FOUR (2005) och FANTASTISKA  FYRAN OCH SILVERSURFAREN (2007); två filmer som framstår som mästerverk jämförda med 2015 års FANTASTIC FOUR. Ice Cube spelar kriminalaren James Payton, medan Kevin Hart är den hopplösa gröngölingen Ben Barber, som vill bli kriminalare. Ben ska gifta sig med James' syster Angela (Tika Sumpter), vilket James inte är så förtjust i, men innan bröllopet måste de åka till Miami för att förhöra en hacker (Ken Jeong). De kommer genast en knark- och vapensmugglare (Benjamin Bratt) på spåren.

Det här är ett försök att göra en traditionell actionkomedi i buddy movie-genren. Jag gillar förstås den genren - men det måste göras rätt. DÖDLIGT VAPEN är rättt. MIDNIGHT RUN är rätt. RIDE ALONG 2 är fel. Absolut ingenting här är roligt. Humorn går ut på att den lika ettrige som klantige Kevin Hart pratar fort och mycket, och ibland spricker rösten upp i falsett. I en scen tappar han en sko.

Storyn är väldigt A-Ö. Inga överraskningar här. Det är otroligt slappt. Dessutom är det sexistiskt - på sådant där hip hop-video-sätt. Här finns en massa brudar vars enda uppgift är att vara sexiga, och det florerar riktigt unkna sexskämt. Inget ont om sexiga brudar, men RIDE ALONG 2 är en PG-13-film, vilket innebär restriktioner. 80-talsfilmerna i genren fläskade på med svordomar, naket och blodig action. De var påkostade exploitationfilmer. Tim Storys film går inte hela vägen, och märkligt nog upplevs det här därför som ännu mer sexistiskt.

Actionscenerna är absolut inget utöver det vanliga. Framför allt är filmen tråkig. Det här är så fruktansvärt ointressant, att det är en pina att sitta igenom dravlet. Olivia Munn lyfter det hela ett litet, litet snäpp som tuff Miamisnut, men det är ungefär som att placera en persiljekvist en bajskorv.

Varför har filmen blivit så populär i USA? Går Ice Cubes och Kevin Harts fans man ur huse för att se sina idoler vad de än gör? Har miljoner amerikaner saknat actionkomedier så mycket att de accepterar vad som helst? Eller är folk helt jävla dumma i huvudet? 

 

 

 

 

(Biopremiär 29/1)

Bio: The Wedding Ringer

Foton copyright (c) Sony

På pressvisningarna av FIFTY SHADES OF GREY och CIRKELN var vi många närvarande. På visningen av Jeremy Garelicks komedi THE WEDDING RINGER (som inte har någonting med THE WEDDING SINGER att göra) var vi två (2) i salongen. Det är två personer mer än den här filmen förtjänar.

Josh Gad spelar Doug, som ska gifta sig om tio dagar. Det står ganska klart från början att han egentligen inte älskar sin blivande fru - hon älskar definitivt inte honom, vilket han förstås inte fattar. Men han är rik och snäll, och hon är bortskämd. Doug är dessutom en överviktig torrboll utan vänner.

Eftersom detta är en amerikansk film ska det förstås hållas ett sådant där konstigt amerikanskt bröllop som ska gå löst på $200 000, det finns en fjollig wedding planner, gästerna ska bli hur många som helst, allting ska vara lyxigt. Men Doug har inga vänner och därmed ingen best man. Han behöver dessutom sju marskalker. Han tipsas om en tjänst där man kan hyra just en best man och marskalker, som låtsas vara ens gamla polare. In i bilden kommer den snabbpratande Jimmy Callahan (Kevin Hart), som ska förvandlas till Dougs gamle vän, prästen Bic Mitchum. Jimmy letar även upp sju bisarra individer som övertalas att ställa upp som marskalker. De sätter igång att öva in sina roller och repetera, och allt blir förstås kaos, innan vi serveras några fina budskap på slutet och (SPOILER ALERT!) Doug och Jimmy inser att de blivit vänner på riktigt.

Åååh, herreguuud ... Det här är en plågsam film. Plågsam! Jag led mig genom den och jag skruvade generat på mig. Jag generades inte av dess försök att vara fräck, utan snarare av dess pinsamhet. Garelick har säkert försökt göra en barnförbjuden film som ska vara just fräck, småsnuskig, och helcrazy. Vad han åstadkommit är bara en vulgär och irriterande orgie i fullkomligt ocharmig grabbighet. Några typiska utdrag ur dialogen: "Fuck", "I wanna have vaginas all over my face", "Fuck", "I'm gonna get me some pussy", "Fuck", "Didya see the titties on her?", "Fuck" och "Fuck".

Det enda som är roligt är de tio sekunder då en gammal gubbe som kör elscooter jagar Doug, och scenerna med en kines som har tre pungkulor. Förutom detta får vi även se en gammal tant ta fyr och Doug få oralsex av en hund, samt en alldeles för lång footballmatch mot äldre män. Mimi Rogers har en liten roll, och Nicky Whelan är väldigt söt som prostituerad.

Varför, o, varför går detta upp på bio? THE WEDDING RINGER skriker direkt-på-DVD! Filmen har varken storstjärnor eller fått strålande recensioner som kanske kan motivera ett varv på biograferna.

Det här är hemskt.

(Biopremiär 25/2)