DVD/Blu-ray/VOD: Dolda tillgångar

DOLDA TILLGÅNGAR (Twentieth Century Fox)

Jag recenserade inte Theodore Melfis DOLDA TILLGÅNGAR när den gick på bio. Varför då? Jo, därför att jag tyckte att jag hade viktigare saker att göra, än att stiga upp tidigt på morgonen för att åka in till stan och se ett Oscarnominerat drama byggt på sanna händelser. Sova länge kändes viktigare. Läsa serietidningar med.
Men nu när filmen släppts på Blu-ray kan man ju se den, så det har jag gjort.
DOLDA TILLGÅNGAR visade sig föga förvånande vara exakt som jag trodde den skulle vara. Inga överraskningar här, inte. Året är 1961 och tre svarta kvinnor (spelade av Taraji P Henson, Octavia Spencer och Janelle Monáe) får anställning på NASA som beräknare. De sitter och utför uträkningar. Matematik. De är något makalöst styva på matte, i synnerhet Katherine; Hensons rollfigur.
USA tävlar mot Sovjet om att vara först med en gubbe i rymden. Sovjet vinner förstås, men NASA är ryssarna i hasorna, och ska försöka få upp John Glenn (Glen Powell) i en raket - och jodå, visst måste de till slut motvilligt anlita Katherine, som visar sig vara bäst på att räkna ut omöjligheter.
Men Melfis film handlar lika mycket, ja, ännu mer, om dessa tre kvinnors kamp - mot allt. De bor i en segregerad stad, och rasismen ligger som en blöt, möglig wettexduk över tillvaron. Huvudpersonerna är svarta - och kvinnor. Ett hopplöst fall. Det spelar ingen roll hur duktiga de är, kollegorna på NASA ser ner på dem.
Då är det tur att chefen Al, som spelas av Kevin Costner, påminner om en tystlåten, rättrådig sheriff i vilda västern. Han tar ibland handgripligen tag i saker och ting, och ser till att förhållandena blir lite bättre åtminstone på arbetsplatsen. Kirsten Dunst spelar en kvinna med trötta ögonlock.
Precis som de flesta Oscarnominerade filmer, inleds DOLDA TILLGÅNGAR med pianoklink på soundtracket. Det tidiga 60-talet är minutiöst återskapat - men eftersom den är inspelad i nutid, finns här inga som röker, vilket sänker realismen. 1961 rökte alla, inklusive spädbarn och lik.
Det här är en traditionell berättelse om amerikanska hjältar, om små människors kamp, och om filmen handlat om manliga, vita matematiker, hade en av den säkert spelats av en tårögd Tom Hanks.
DOLDA TILLGÅNGAR är hyfsat intressant och underhållande, trots att den delvis handlar om något så genuint ointressant som matematik. Jag hatade matte i skolan. Jag undrar dessutom om skådespelarna och regissören begrep något av alla uträkningar som görs i filmen.
Jag såg den här tillsammans med min sambo. Hon tyckte att den var betydligt bättre än jag, hon tyckte den var mycket bra - och vill ge den fyra och en halv stjärna. Det får hon gärna vilja, men jag sätter ett lägre betyg.

 







-->

Bio: Jack Ryan: Shadow Recruit

Foton copyright (c) Paramount Pictures Sverige
John P Ryan. 1936 - 2007. Det var han som var den hårt prövade - och ständigt svettige - farsan i IT'S ALIVE. Han var även skurken i DEATH WISH 4: THE CRACKDOWN och en massa andra filmer. Nu får jag veta att han även var amerikansk superagent.
Eller ... Nä, men jag får veta att Tom Clancys agenthjälte Jack Ryans fullständiga namn är John P Ryan. Det är kanske bekant för många, men inte för mig. Jag har nämligen ingen större relation till Clancy och hans hjälte. Jag har inte läst någon av böckerna och jag har inte sett alla filmer. Tror jag. Detta är den femte Jack Ryan-filmen och tidigare har karln spelats av Alec Baldwin, Harrison Ford och Ben Affleck.
Med JACK RYAN: SHADOW RECRUIT verkar man försöka skapa en ny Jason Bourne-serie. Ung, amerikansk agent räddar världen med knytnävarna. Filmen skulle även kunna heta JACK RYAN BEGINS, eftersom herr Ryan den här gången föryngrats så pass mycket att han inte ens är agent när filmen börjar. 33-årige Chris Pine studerar i London, året är 2001, och tvillingtornen i New York faller. Detta får Ryans underläpp att darra, så han tar värvning och blir marinskårssoldat för att tjäna presidenten.

Ryan överlever efter att hans helikopter skjutits ner, han spenderar lång tid på sjukhus, blir kär i den söta sköterskan Cathy (Keira Knightley), och den mystiske Harper (Kevin Costner) från CIA visar intresse för Ryan. Därefter hoppar vi tio år framåt i tiden, Ryan är förlovad med Cathy, som inte vet om att Ryan egentligen är hemlig agent; hon tror att han jobbar på Wall Street. Kenneth Branagh är en slem ryss som med sitt ännu slemmare anhang planerar att krossa USA:s ekonomi med hjälp av en terrorattack. Jack Ryan skickas till Moskva för att stoppa det här och med sig har han den ovetande Cathy.

Kenneth Branagh har även regisserat den här filmen - men det verkar han ha gjort med vänster hand. JACK RYAN: SHADOW RECRUIT är nämligen ett osedvanligt anonymt verk. Branagh verkar intec ha varit speciellt intresserad. Filmen lyfter aldrig, den blir aldrig spännande eller ens intressant, och den innehåller inte tillräckligt många eller spektakulära actionscener för att kunna kallas actionfilm. Det här är en PG-13-film som hela tiden ligger på något slags lagomnivå.
Det största problemet är Chris Pine. Han är inte bara alldeles för ung, han är även helt fel typ för rollen. Pine ser ut som en Ellosmodell - och han ger aldrig ett tufft, råbarkat intryck värdigt en hemlig agent med rätt att döda. Han ser snäll och pojkaktig ut, lite för rar för att åka världen runt och ta kål på folk, och han verkar inte vara något vidare på att slåss. Fast det behöver han inte göra så ofta.

Keira Knightley har lagt sig till med amerikansk accent och har som vanligt filmbranschens charmigaste underbett. Hon är väldigt, väldigt söt, men har inte så mycket att göra i den här filmen; hon är mest ett bihang.
En scen utspelar sig på en biograf som visar klassikern URSÄKTA, FEL NUMMER. Jag kom på mig med att hellre vilja se den. JACK RYAN: SHADOW RECRUIT hade tjänat på att vara lite vuxnare, tyngre, mörkare och tuffare. Som den är nu är den alldeles för tråkig och generisk. Nästa vecka har jag glömt bort den.
Svenske Peter Andersson har en liten roll som ryss.

(Biopremiär 17/1)

-->

Bio: Man of Steel

Foto copyright (c) Twentieth Century Fox Sverige/Warner Bros.

Ta dig en stol och sätt dig i soffan, så pratar vi om Stålmannen en stund, du och jag. Fast den minnesgode kommer ihåg att det inte var sådär jättelängesedan jag senast pratade om Stålmannen - förra sommaren skrev jag den här texten om superhjälteserier på 1970-talet. Men nu är ju en ny Stålmansfilm bioaktuell, så det blir allt till att skriva lite mer om karln.

Jag har aldrig varit speciellt förtjust i Stålmannen. Visst köpte jag några tidningar som barn, men jag tyckte att de var rätt tråkiga. Delvis berodde de på att dåtidens Stålmanstecknare, främst Curt Swan, tecknade väldigt träigt - i synnerhet jämfört med till exempel Jim Aparo och Dick Giordano på Läderlappen, eller Johnny Romita, Gil Kane och de andra på Spindelmannen. Men det berodde nog även på att Stålmannen är en tråkig seriefigur - han må ha varit den första superhjälten (dock inte den första seriefiguren som bar trikåer och mask, den äran har Fantomen), först publicerad i Action Comics nummer ett i juni 1938, men det gör honom inte roligare.

Problemet med Stålmannen är förstås att han och hans alter ego Clark Kent är två träbockar, och dels att han som superhjälte är för mäktig. Han kan allt, ingen rår på honom. Man tvingades hitta på kryptoniten för att kunna försvaga honom, men det är egentligen rätt krystat. Det är svårt att skapa spänning och engagera när hjälten inte kan skadas. På 70-talet mötte Stålmannen Spindelmannen i en fläskig fajt, men det är ju som att låta Bruce Lee slåss mot ett spädbarn.

Till Sverige kom Stålmannen 1940, först som Titanen från Krypton i Jules Verne Magasinet, och ett par månader senare i Teknik För Alla, i vilken han döptes till Övermänniskan. Senare döptes han om och 1949 fick han sin egen serietidning. Stålmannentidningen kom sedan ut fram till början av 90-talet, då den och många andra svenska serietidningar lades ner. Ett par återupplivningsförsök gjordes, det sista 1999 med en tidning som lades ner efter bara sex nummer. Av allt att döma har Stålmannen gjort sitt som seriefigur i Sverige. I USA försökte man revitalisera serien genom att döda Stålmannen - och sedan låta honom återuppstå. Förra året gick figuren en ny vår till mötes, då DC Comics startade om alla sina titlar i ett projekt som heter The New 52. Jag har inte läst de här nya Stålmannenserierna, men de ska tydligen vara rätt bra.

Även om jag alltså inte var så förtjust i själva serien, gjorde Richard Donners SUPERMAN THE MOVIE stort intryck på mig när den kom 1978. Jag minns fortfarande när jag och min kompis Adam gick till biografen Rio i Lanskrona flera timmar innan de öppnade - bara för att vara säkra på att stå först i kön. Där stod vi ensamma i alla dessa timmar. SUPERMAN II, som kom 1980, tyckte jag var ännu bättre. Film tre och fyra i serien såg jag dock aldrig på bio.

Det var inte första gången Stålmannen figurerade på film. 1941 producerade Fleischerstudion en serie fantastiska, animerade kortfilmer som än idag är otroligt flotta. Små noirdoftande skapelser som inspirerade den animerade Läderlappenserien på 90-talet. 1948 spelade Kirk Alyn Stålmannen i en serial på femton delar, och 1951 dök George Reeves upp i rollen i SUPERMAN AND THE MOLE-MEN, en långfilm som fick utgöra pilotavsnitt för TV-serien ADVENTURES OF SUPERMAN, som gick 1952-1958. Idag är George Reeves mest känd för sitt mystiska självmord 1959.

Men Christopher Reeve, som gjorde titelrollen i filmserien 1978-1987, var Clark Kent och Stålmannen. Han var så perfekt man kan vara, vilket förstås påverkade han altför korta karriär. Oavsett vilken roll han spelade tänkte man "Kolla, där kommer Stålmannen!". Han var rolig som klumpedunsen Clark Kent och besatte en viss charm som Stålmannen. Fast det är ju klart, inte ens Christopher Reeve kunde rädda den exceptionellt usla SUPERMAN IV, eller STÅLMANNEN I KAMP FÖR FREDEN, som den fick heta på bio i Sverige - härliga B-filmsbolaget Cannon hade tagit över rättigheterna och de spenderade inga pengar i onödan. De lyckades döda hela filmserien.

1993 återkom Stålmannen - då i TV-serien LOIS & CLARK, som jag följde slaviskt. För ett par år sedan såg jag om samtliga säsonger, och jag tycker nog att serien fortfarande håller; åtminstone den första säsongen. Anledningen är att man fokuserar på relationen mellan Lois Lane (Teri Hatcher) och Clark Kent (Dean Cain), snarare än på Stålmannens superäventyr. Det här var något slags charmig romantisk komedi med superhjälteinslag.

TV-serien SMALLVILLE kom 2001 och den tittade jag på i början. Här fick vi följa Clark Kents (Tom Welling) liv innan han blev Stålmannen. Jag vet inte varför jag slutade att kolla på serien. En tid senare gick SMALLVILLE och blev en jättehit, den fortsatte fram till 2011 och tydligen har jag missat något.

Sex olika Stålmän på bio och TV.

På bio återkom Stålis 2006 i Bryan Singers SUPERMAN RETURNS med Brandon Routh i huvudrollen. Det här var ett intressant misslyckande. Singer försökte helt enkelt fortsätta den tidigare filmserien; han återanvände John Williams heroiska ledmotiv och Routh var ganska lik Christopher Reeve. Fast filmen var lite tungfotad och ojämn; lite i tråkigaste laget - men Kevin Spacey gjorde en strålande insats som ärkefienden Lex Luthor.

På bio de senaste trettio åren har DC Comics bara varit framgångsrika med sina Batmanfilmer. De flesta av de övriga filmerna har floppat, medan konkurrenten Marvel Comics skördade framgångar med Spindelmannen, X-Men, Iron Man, Avengers och så vidare. Således var det dags för DC av borsta av sitt flaggskepp Stålmannen och låta mannen bakom den senaste Batmantrilogin; Christopher Nolan, spika ihop en reboot, som regisserades av Zack Snyder, som gjorde de utmärkta DAWN OF THE DEAD och WATCHMEN, den stolliga 300, och de märkliga SUCKER PUNCH och LEGENDEN OM UGGLORNAS RIKE.

Jag fick onda aningar när jag såg den första trailern för MAN OF STEEL. Jag fick ännu mer onda aningar när ytterligare trailers dök upp. Jösses - vad var det här? Högtravande - extremt högtravande. Vad håller Snyder och Nolan på med? Det här är ju Stålmannen! En av de jönsigaste hjältarna! Visst kan man försöka sig på att göra något nytt, fräscht och smart av figuren - men är han verkligen rätt hjälte för en mörk och våldsam film?

Många av mina farhågor infriades. När jag lämnade pressvisningen kändes det som att jag fått en tåg i huvudet. Jag var fullkomligt överkörd av filmen. Nästan döv och utmattad.

Filmen börjar som sig bör på Krypton, där Russell Crowe är Jor-El och Ayelet Zurer hans hustru Lara, och i en krubba ... öh, nä, det är inte i en krubba, men i allra första scenen föds lille Kal-El. Men den lille krabaten kan inte skänka speciellt mycket glädje, eftersom Jor-El vet att Krypton håller på att gå under - något Kryptons regering tycker är ett tramsigt påstående. För att göra situationen ännu värre dyker den illasinnade general Zod (Michael Shannon) och hans folk upp och lever jävel, innan de precis som i SUPERMAN II skickas till Fantomzonen. Kal-El i sin tur skickas till Jorden, medan Krypton sprängs i bitar.

Scenerna från Krypton är riktigt bra. Jag gillade aldrig Richard Donners version av planeten i filmen 1978; det kändes bara krystat och Marlon Brandos Jor-El var mest konstig. För att inte tala om Fantomzonen. Zack Snyders Krypton känns som hämtad från en gammal pulptidning; färgerna är varma, folk rider på flygande drakar, det är ett fantastiskt fantasylandskap.

Väl på Jorden hoppar vi fram och tillbaka i Kal-Els liv. Han har under hela sin uppväxt som Clark Kent tvingats gripa in och hjälpa folk under katastrofer, något fosterföräldrarna herr och fru Kent (Kevin Costner och Diane Lane) inte tycker är så bra - de tror inte att världen är redo för en människa med superkrafter. Clark Kent själv vet inte varifrån han kommer och vem han egentligen är.

Som vuxen jobbar den kringflackande Clark (Henry Cavill) på en fiskebåt, men efter att ha ryckt in under en brand på en oljerigg, börjar reportern Lois Lane (Amy Adams) att leta efter den mystiske hjälten. Clark Kent har alltså ännu inte blivit Stålmannen. Den driftige Lois lyckas faktiskt hitta Clark och bli lite betuttad i honom redan innan han i sin tur lyckas köra igång något slags kryptonskt dataprogram som visar upp en datorgenererad version av Jor-El, som förklarar allt för grabben. Först nu, en dryg timme in i filmen, drar Clark på sig en modifierad Stålmannendräkt (var är de röda kalsongerna?) och flyger iväg.

Detta kommer väl till pass, eftersom general Zod och hans slemma anhang anländer till Jorden för att där bygga upp ett nytt Krypton, och för att lyckas med detta måste förstås mänskligheten utplånas. Liksom Kal-El har Zod och gänget försetts med superkrafter på Jorden, så det blir en hård fajt.

Väldigt hård.

MAN OF STEEL är en otroligt tungfotad film. Den är genomgående gravallvarlig, den är i princip helt humorbefriad - och den är fantastiskt högtravande. Clark Kent är en grubblande outsider som vill veta vem han är och om han vågar använda sina mäktiga krafter. Han går till och med till en kyrka för att prata med en präst, vilket känns rätt märkligt. Men kristussymboliken är blytung i den här filmen. Stålmannen är frälsaren - och om vi inte skulle fatta det, finns här en scen i vilken Stålis långsamt glider ut från ett fönster och slår ut med armarna som Jesus på korset.

MAN OF STEEL är också en sanslöst våldsam och högljudd film. Det känns som om större delen av filmen består av destruktionsorgier. Den sista halvtimmen ägnas helt och hållet åt oavbrutna superslagsmål i Metropolis och dessa scener får Transformers (och Godzilla) att framstå som amatörer. Större delen av Metropolis raseras, antagligen dör hundratusentals människor på kuppen - och jag skruvar på mig och tittar på klockan. Ska det här aldrig ta slut? Det är overkill utan lite.
Henry Cavill ser ut som en Stålmannen. Mest ser han dock ut som prins Carl Philip. Han är väl okej i rollen, men lite charmlös - och charm är vad Stålmannen behöver. Denna brist på charm i kombination med gravallvaret och de alldeles för utdragna actionscenerna gör att jag ställer mig avigt inställd till Zack Snyders film. Den är för oengagerande.

... Men jag tänker vara snäll. Jag höjer betyget ett litet snäpp, så att tvåan med nöd och näppe kravlar upp till en trea. Och varför gör jag det? Jo, därför att Amy Adams är utmärkt som Lois Lane. Även om det är skumt att hon är rödhårig - det är ju Clark Kents gamla fjälla Lana Lang som ska vara rödhårig! Michael Shannon är härligt ondskefull. Laurence Fishburne tillför en viss tyngd som Perry White; chefredaktör på Daily Planet.

Vidare tycker jag att filmen är snygg och specialeffekterna är mer än utmärkta. Stålmannen ser verkligen ut att kunna flyga. 3D:n tillför inte så mycket - mer än en dyrare biobiljett.
Hans Zimmers bitvis sakrala Wagnermusik är i dystraste laget, och var fanken är Jimmy Olsen? Vem är den där Steve Lombard (Michael Kelly) på Daily Planet? Och var det egentligen så smart att låta Lois få reda på vem Stålmannen är så tidigt i filmen?

I slutscenen anländer Clark Kent som ny reporter på tidningen - och när han tar på sig ett par glasögon känner ingen igen honom. Bortsett från Lois Lane, förstås.

MAN OF STEEL har redan spelat in en fruktansvärd massa pengar, så vi lär få se en uppföljare om några år. I den vill jag se den klantige Clark störta in i telefonkiosker och byta om till Stålmannen!

(Biopremiär 26/6)