Visar inlägg med etikett Ken Loach. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Ken Loach. Visa alla inlägg

måndag 3 augusti 2015

Bio: Jimmy's Hall

Foton copyright (c) TriArt Film

Jag har väldiga problem med att hålla isär de två engelska regissörerna Ken Loach och Mike Leigh. Jag placerar dem i samma fack, vilket kanske inte är rättvist. Loach brukar ganska konsekvent hålla sig till politiska, skitiga arbetarklasskildringar, vilket inte är fallet med Leigh. Men när jag försöker komma på Ken Loach-filmer jag sett, ploppar det ofta upp Mike Leigh-filmer, och vice versa (eller "verci visa", som Quentin Tarantino sa på en presskonferens).

Nu är det Ken Loach som har varit i farten. Den senaste Loachfilm jag såg var dokumentören THE SPIRIT OF '45, som jag inte gillade alls, men dessförinnan kom ett knippe filmer som till större delen är rätt bra - ÄNGLARNAS ANDEL, ROUTE IRISH och LOOKING FOR ERIC. Att kalla JIMMY'S HALL "bra" är dock att ta i - för den här filmen, byggd på en pjäs som i sin tur bygger på verkliga händelser, är inget vidare.
Det är 1932 och Jimmy Gralton (Barry Ward) kommer hem till Irland efter att ha spenderat tio år i New York, dit han blivit ivägtvingad. Jimmy hade nämligen en populär lokal i sin hemby; ett plåtskjul som fungerade som något slags Folkets hus, där folk träffades, dansade, och lärde sig allt möjligt - en lokal för nöjen och kunskap. Detta uppskattades inte av kyrkan och herrefolket. När nu Jimmy åter är hemma vill byborna att han rustar upp- och öppnar lokalen på nytt.

Jimmy låter sig övertalas och genast samlas glada människor i lokalen för att spela folkmusik, dansa, brodera, läsa poesi - och lyssna på amerikanska jazzskivor. Omedelbart får Jimmy byprästen på sig. Inte nog med det, traktens fascister vill också stänga lokalen och skicka Jimmy tillbaka till New York. Domedagsprästen predikar om Antikrist, fascisterna tar till våld. Stämningen blir hätsk. Jimmy och hans vänner står på sig. Jimmy håller brandtal.
JIMMY'S HALL känns som en förlegad proggpjäs från tidigt 1970-tal. Rent allmänt känns filmen väldigt gammal. Det är folket mot kyrkan och överheten. Folket samlas och hjälps åt och gör bra saker tillsammans. De styrande är onda som bara vill sitt eget väl. Ken Loachs film är något makalöst övertydlig - och, som man säger på engelska, he's preaching to the converted.

Det spelar ingen roll att skådespelarinsatserna är goda och att de lantliga, irländska miljöerna är hemtrevliga. Filmen hettar till lite grann emellanåt när till exempel prästen predikar och när en synnerligen ond man piskar sin dotter, men som helhet är det här en blek film som i slutändan inte leder fram till något. Inte mer än att det är skrämmande att kyrkan hade så stor makt 1932; det är rena medeltiden. Den katolska kyrkan har väl i viss mån fortfarande stor makt.

Den här filmen fick mig att tänka på det konstigaste Fantomenäventyret någonsin - "Handelskriget" från 1973. Det är det i vilket Fantomen öppnar en Konsumbutik i djungeln.








(Biopremiär 7/8)

torsdag 12 september 2013

Bio: The Spirit of '45

Foto copyright (c) Nonstop Entertainment

Ibland kommer det blir som jag absolut inte kan recensera. Oftast handlar det om barnfilm riktad till treåringar, men det kan även vara dokumentärer som Ken Loachs nya film; THE SPIRIT OF '45. Jag är fullkomligt ointresserad av vad den handlar om.

... Och den handlar om gruvarbetarnas situation i England efter krigsslutet 1945. Om hur jävla fattigt de hade. Om socialismens uppgång och fall. Om hur ännu mer jävla fattigt de hade det. Om hur Churchill blev utbuad. Och om hur otroligt jävla fattigt de hade det.

Filmen är i svartvitt och varvar klipp ur gamla journalfilmer med nygjorda intervjuer med, tja, vilka är det här, mest gamla gruvarbetare, tror jag. En gubbe pratar om hur han och hans fyra syskon sov i samma sänga, som var full med hundratals loppor, löss och insekter. Vi får se en snutt ur en gammal film där en sådan loppbiten säng visas upp. You're lucky! We used to live in a lake!

Den här filmen är så smal att man kan skjuta in den under dörren. Det är så smalt att jag undrar hur man kan tro att detta ska locka folk till biografer. Och det ser förstås inte ut som en biofilm. THE SPIRIT OF '45 borde istället visas på en liten TV-kanal som riktar sig till de som är specialintresserade av ämnet.

Som sagt - jag själv är totalt ointresserad och jag även om det var lite intressant i början, tröttnade jag efter en kvart, tänkte på annat, och somnade antagligen.

Tydligen har filmen blivit omdiskuterad i England. Jag vet dock inte riktigt varför.

Jag kan bara ge den här filmen ett betyg, och det blir detta:









(Biopremiär 13/9)

fredag 21 december 2012

Bio: Änglarnas andel

Ken Loachs förra film var thrillern ROUTE IRISH - en film jag faktiskt helt glömt bort; jag var tvungen att kolla upp min recension för att friska upp minnet. Däremot minns jag den småcharmiga LOOKING FOR ERIC, vilken Loach gjorde dessförinnan. Ken Loachs nya film visar sig vara ännu en charmig liten sak. Något slags feel bad-feel good-komedi; en genremix det är svårt att sätta etikett på.

ÄNGLARNAS ANDEL inleds med en fantastiskt rolig scen, i vilken den stenkorkade Albert (Gary Maitland) krökar och ställer till det för sig på en järnvägsperrong. Det bär sig inte bättre än att han släpas till domstol för att dömas. Här får vi ett montage under vilket filmens huvudpersoner tilldelas sina domar. De är småkriminella losers, och en av dem - den unge slagskämpen Robbie (Paul Brannigan) - utkristalliseras till berättelsens centralgestalt.

Samtliga personer döms till samhällstjänst och under ledning av den rejäle, varme och omtänksamme whiskyälskaren Harry (John Henshaw) åker de iväg för att skrapa bort färg och måla om i byggnader. De flesta av de här typerna är korkade och obildade (de säger till och med att de bär träningsoveraller och därför framstår som obildade!), Robbie vill dock göra något av sitt liv. Hans flickvän är gravid, han vill komma ifrån skittillvaron i Glasgows gråaste delar. Men han är född loser, han har hetsigt humör, han har suttit inne för misshandel, ett lokalt gäng är ute efter honom, och flickvännens manliga släktingar vill både spöa upp honom och förvisa honom till annan ort efter att Robbies son föds.
Men när Robbie befinner sig hemma hos Harry och den senare vill fira sonens ankomst genom att bjuda på fin whisky, visar det sig att Robbie - som aldrig druckit whisky - har en fantastisk näsa för maltdrycker. Harry tar med sig gänget till en whiskyprovning ledd av en whiskykännare spelad av Charles MacLean, som är en känd skotsk whiskyexpert i verkligheten. Antagligen spelar han sig själv. Experten pratar om världens godaste och mest åtråvärda whisky - som av en händelse ska säljas på auktion veckan därpå. Priset förutspås bli astronomiskt - och då ploppar en plan upp i Robbies huvud. Kanske har han hittat en väg ut från sin vidriga tillvaro.

Här tar filmen en ny vändning och blir plötsligt en festlig - och nästan lite spännande - kuppfilm. Robbie och hans vänner spökar ut sig i kilt och beger sig ut på ett äventyr som hämtat ur MISSION: IMPOSSIBLE. De ska genomföra Den Stora Whiskystöten.

Genreblandningen och filmens ton är lite udda. I grund och botten är det här en trevlig familjefilm, vars andra hälft är förvånansvärt lättsam. Bitvis är det väldigt skojigt - den där Albert är ibland obetalbar. Men samtidigt är det här en Ken Loach-film. Miljöerna är mestadels gråa och fula, människorna är fula och bleka, här finns en del explicit, blodigt våld; Robbie, hans vänner och fiender är trots allt kriminella slagskämpar, och språket är grovt - för självklart klarar de här obildade typerna i träningsoverall inte av att säga något utan att slänga in "fuck" eller "cunt". Våldet och språket skär sig lite med filmens innehåll, men å andra sidan - vi hade väl inte förväntat oss något annat från Ken Loach?

I vilket fall tycker jag att ÄNGLARNAS ANDEL är en trevlig bekantskap. Jag tycker om filmen; den är rolig, underhållande, och den gjorde mig makalöst sugen på single malt-whisky.






(Biopremiär 25/12)

tisdag 22 mars 2011

Bio: Route Irish

Jag fortsätter att kolla filmer som inte pressvisades under BUFF-veckan och kommer fram till Ken Loachs senaste film.

När det gäller Ken Loach vet man aldrig riktigt vad man kan förvänta sig. Eller, jo, det vet man kanske. Men så här är det: Loach tillhör ju de där som står på vänsterkanten och predikar. Jag är inte ung och arg längre, jag vill inte ha fläskiga vänsterbudskap längre, jag vill ha bra film. Och jag har aldrig varit förtjust i skitig diskbänksrealism.

Med LOOKING FOR ERIC överraskade Loach mig. Det var ju en riktigt rolig och trevlig liten film. Visst, det handlade fortfarande om den skitigaste typen av diskbänksrealism och dialogen bestod mest av härjade typer som skrek "fåcking cunt!" till varandra. Men ändå. Jag gillade Loachs fotbollskomedi.

Eftersom det dröjde några dagar innan jag fick möjlighet att se ROUTE IRISH, hann jag läsa ett par recensioner. Flera kritiker kallade den "hårdkokt thriller" och liknande, och tja, det lät ju lovande. Men jag visste inte riktigt vad jag skulle få serverat där jag satt i biosalongen, omgiven av ... ingen alls. (Det var bara jag som ville se filmen på visningen jag valde)

Route Irish kallas sträckan mellan Bagdads flygplats och den gröna zonen (känd från Matt Damon-rafflet, förstås). I början av Loachs film informeras vi om att detta är den farligaste vägsträckan i hela världen.
Mark Womack spelar Fergus, ett råskinn som tillhört SAS - Special Air Services (Who Dares Wins) - och som varit därnere och skjutit "towelheads" tillsammans med Frankie (John Bishop), Fergus' bäste vän som han känt hela livet.
Men nu är Frankie död. Han hade stannat kvar och stridit efter att Fergus åkt hem till Liverpool, och filmen öppnar med en begravning under vilken Fergus konstaterar att inte mycket är kvar av Frankies skalle.
Fergus får en arabisk mobiltelefon i sin hand. På den finns en kort filmsnutt under vilken man ser hur Frankies team med "cowboys" oprovocerat skjuter ihjäl en familj i en bil och två förbipasserande pojkar - av allt att döma bara för att de ville döda araber. Frankie blir upprörd och fly förbannad på teamet, men där bryts filmen.
Nu börjar Fergus att luska i händelsen. Han godtar inte den officiella förklaringen. Vad hände? Varför? Vilka mördade Frankie? Var det medlemmarna i det egna teamet?
ROUTE IRISH tävlade i Cannes förra året, och för att lanseras som thriller är den väldigt ... ospännande. Allvarligt talat infinner sig ingen spänning alls - möjligen lite grann mot slutet, när pusselbitarna faller på plats.
Ken Loach berättar historien med sitt sedvanliga diskbänksrealistiska stuk, istället för att ta till de enklaste spänningstrick.
Ett problem är att samtliga medverkande är mer eller mindre osympatiska. Jag kan inte kalla Fergus "hjälte", eftersom han ofta beter sig som ett svin. Han vrålar och skriker och är inte sen att ta till nävarna när han irriteras av någon på puben. Kvinnan han under berättelsens gång får ihop det med (Andrea Lowe) är inte så mycket trevligare. Få medverkande klarar av att säga en mening utan att vråla "fåcking!".
Mot slutet är det dags för Fergus att bli vigilante, men han hämnas och torterar och dödar och vrålar i så långa, utdragna scener, att jag tröttnade och hoppades att även han skulle få en kula i pannan. Jag gillade inte heller slutscenen, men storyn kunde säkert inte sluta på något annat sätt i Loachs ögon.
På ett par ställen har man även slängt in autentiska bilder på krigets offer, samt den där läckta filmsnutten där en amerikansk helikopter pangar oskyldiga på ett torg. Ken Loach tar alla chanser att spy galla över USA.
Men trots mina invändningar här ovan - jo, de blev ju en hel del, konstaterar jag - tycker jag ändå att ROUTE IRISH är helt okej. Det handlar förstås inte om ett hafsverk och det är rätt intressant att få den här konflikten skildrad ur ett brittiskt perspektiv. Även om det är väldigt PK - och med det menar jag inte "privatknöllare".
Så jag kan med gott samvete dela ut nedanstående betyg. 







(Biopremiär 20/3)

lördag 12 september 2009

Bio: Looking For Eric

Det är väldigt längesedan jag såg en film av Ken Loach och när jag tänker efter vet jag inte om jag någonsin sett en Loach-film på bio. Jag tillhör inte mannens beundrare och rent allmänt har jag svårt för skitig, brittisk diskbänksrealism.

Dock hyste jag vissa förhoppningar om att LOOKING FOR ERIC kunde vara något för mig - trots dess titel. Min gode vän och kollega Jan Lumholdt sa en gång för längesedan att han absolut inte gillar filmer vars titel är i progressiv form: looking, searching, finding, going... Och denna åsikt smittade av sig på mig.

Steve Evets är brevbäraren och fotbollsfanatikern Eric Bishop, som hamnat i en livskris. Han saknar en kvinna han inte träffat på årtionden, trots att hon är mor till hans nu vuxna dotter. Han lever med två tonåriga styvsöner, varav den äldre är smått kriminell. Hans liv är en röra och en dag när han kör bil dagdrömmer han, kör av vägen och hamnar på sjukhus ett kort tag.

Detta får Erics rejäla, öldrickande polare på postkontoret att vilja hjälpa till, vilket de gör på flera festliga sätt - de kommer fram en i taget och berättar usla vitsar för Eric, de skaffar en sådan där töntig självhjälpsbok; hempsykologi alltså, och tar till sig tips ur den. De sitter i en ring och ska plocka fram en annan person ur sig och se livet genom dennes ögon. En av dem väljer Sammy Davis Jr, så han får bara se livet genom ett öga. Eric väljer sin idol, fotbollsspelaren Eric Cantona.

Senare sitter Eric ensam och röker en joint, och plötsligt uppenbarar sig någon i hans hem: Cantona. Filosofiske Cantona besöker Eric ett flertal gånger och fungerar som något slags livscoach. Eric tar tag i saker, han börjar säga ifrån, han återupptar kontakten med sin ungdoms kärlek, och han börjar få ett liv igen. Det är inte Eric Contana som Eric Bishop letar efter; han letar efter sig själv.

Jag tycker att det är rätt fasci-
nerande att man kan göra en film som utspelar sig i England år 2009, men där allting och alla människor ser ut att vara från, tja, 1976. Filmen ser ut och känns som en 70-talsfilm. Allting är fult, grått och sunkigt, folk bär trista kläder, och Erics polare ser ut som plockade från valfri engelsk 70-talsfilm, i synnerhet en knubbig kille med förvuxen pottfrisyr. Om det inte vore för datorer, mobiler och annat, hade jag inte gissat på nutid.

Skitigheten späs på av den grova dialogen ("Focking cunt" hit och "Focking twat" dit) och en vad jag tycker aningen onödig historia om den äldre styvsonens problem med en smågangster; en bihandling som tar över under filmens sista tredjedel och som löses på ett "nu hjälps vi alla åt, grabbar"-sätt avsett att vara roligt, men som inte är sådär jättekul, och detta ser bara till att LOOKING FOR ERIC blir en alldeles för lång film.

Men i övrigt måste jag säga att jag tyckte om Loachs nya film. Trots all misär, lyckas den vara både mysig och rolig; jag skrattade flera gånger och kände mig faktiskt på rätt bra humör när jag lämnade biografen.

Och hur funkar Eric Cantona, då? Ja, han spelar ju sig själv. Mitt fotbolls-
intresse är långt ifrån det största och jag har ingen relation till Cantona, jag vet inte hur han var som människa när han var aktiv, men jag tycker att han fungerar alldeles utmärkt här - i synnerhet när han i en scen ska lära Bishop att säga ifrån på franska: "Non!".

...Men aldrig går man säker. Numera kan man stöta på biografterrorister även när man går på art-housefilmer. LOOKING FOR ERIC visades på Filmdagarna, men jag lyckades inte se den då. Den pressvisades inte därefter, så jag fick gå på en ordinarie visning.

Hur kommer det sig att de flesta kommer in i salongen precis när reklamen börjar? Visst, det är inte spännande att se reklam idag, vilket det var för 35 år sedan, men står folket utanför och väntar? En ung tjej bakom mig babblade oavbrutet med sina kompisar under reklamen och trailrarna. Totalt ointressant och jävligt irriterande.

Precis när filmen började kom det in två asgarvande tonårskillar och satte sig bredvid mig. Plötsligt blev min bänkrad full och trång, vilket jag varken räknat med eller hoppats på. De två killarna kiknade av skratt åt något som hänt på vägen in och de höll på i flera minuter. När de slutligen började titta på filmen, sa den ene "Öh, vaffan, är det här filmen vi ska se?". Lite senare: "Öh, är det här rätt film?" och ytterligare lite senare "Vad är det här för jävla film vi ser?". Det är för fan en Ken Loach-film, vad trodde ni?

Dessutom käkade de popcorn. Jag vet inte vem det är som kommit på att man ska äta popcorn på bio. Det är illa nog på vanliga underhållningsfilmer, men outhärdligt på ett diskbänksdrama, om än ett humoristiskt sådant. Kras, kras, kras, kras! Jag borde kontrat och ... pillat räkor.

När Cantona dök upp första gången, sa den ene killen "Öh? Hur kom han in där? Var kom han ifrån?"
Efter drygt halva filmen började de två killarna att diskutera något helt annat. Pengar som skulle delas upp, eller vad det nu var. De babblade och babblade, och till slut fick jag agera salongens hjälte. Istället för att säga "Sch!" eller "Ursäkta mig, men vill ni vara tysta?" vände jag mig mot pågarna och sa bestämt "KAN NI HÅLLA KÄFTEN?".

De blev skiträdda och höll käften resten av filmen. Och mot slutet sa en av dem "Aha! Han bara INBILLADE sig att Cantona var där!"

Smart kille.









(Biopremiär 11/9)