Bio: Transformers: Age of Extinction

Foton copyright (c) Paramount Pictures Sverige

Äntligen är den här! utbrister vi unisont - och ironin formligen droppar från taket. Michael Bay är tillbaka med en fjärde TRANSFORMERS-film. Vad hände i den förra? Jag minns inte. Jag minns ingenting mer än att den var lång, bullrig och innehöll stridsscener som aldrig slutade. Förvisso tyckte jag att den första filmen i serien var överraskande bra, men sedan gick det utför.

Med den här fjärde filmen har Bay nästan överträffat sig själv. Enligt förhandssnacket skulle filmen bli betydligt bättre än föregångarna, inriktningen skulle bli annorlunda - men i slutändan visade det sig bara vara ännu mer av det gamla vanliga. Fast ännu längre och ännu mer öronbedövande. När filmen äntligen slutade efter två timmar och 45 minuter (!) var det inte utan att jag undrade vad jag hade sett. Vad fanken  handlade filmen om?

De mänskliga huvudpersonerna är nya den här gången. Mark Wahlberg är Cade Yeager, något slags mekaniker och robotexpert, ensamstående med söt dotter (Nicola Peltz), som i sin tur har en tre år äldre pojkvän (Jack Reynor). Cade köper en lastbil och det visar sig att det inte är vilken lastbil som helst - det är Transformersledaren Optimus Prime.

Kelsey Grammer spelar den onde CIA-agenten Harold Attinger som anser att alla jätterobotar är ett hot, även de goda, så han gör sitt bästa för att utplåna dem. I handlingen finns även en synnerligen illasinnad jätterobot från yttre rymden som även han vill utplåna Prime och hans plåtpolare. Bland de onda hittar vi även Stanley Tucci, fast han är kanske inte så ond ändå, och efter ett tag förflyttas handlingen till Hongkong. Polischefen där spelas minsann av Michael Wong; den gamle fine hjälten från Hongkongklassiker som IN THE LINE OF DUTY - det var minsann längesedan jag såg honom i något, fast jag ser här att han gör film precis hela tiden, ett par om året. Tja, det är väl jag som har tappat kollen på Hongkongaction.

Mark Wahlberg har ungefär ett och samma ansiktsuttryck filmen igenom - vilket han ju oftast har i sina filmer. Fast i det här fallet passar det nog rätt hyfsat, eftersom rollen mest går ut på att springa och fly undan maffiga explosioner och nerfallande metallskrot. Och det är ingen hejd på explosionerna och robotslagsmålen. Allvarligt talat - det känns som om robotarna slåss oavbrutet i tre timmar. Det dröjde inte länge innan jag tröttnade. Det är möjligt att en tolvåring tycker att detta är fantastiskt, men det gör inte jag - i synnerhet som den eventuella handlingen försvann i stridens hetta. Ibland är dialogen hysteriskt dum - dummast är Optimus Primes avslutande utläggning om att man ska tänka sig att en stjärna på himlen kan vara hans själ. Hursa?!

... Men jag känner ändå att jag nog får sätta en tvåa i betyg. För det går inte att sticka under stol med att specialeffekterna och datoranimationen är otroliga och övertygande. Nog ser det här ut att vara på riktigt. Även (den idag obligatoriska) 3D:n funkar bra.

Filmen är en kinesisk samproduktion, Hollywood vill ju absolut inte missa den enorma publiken därborta, och på kort tid har TRANSFORMERS: AGE OF EXTINCTION spelat in en hysterisk massa pengar. Med andra ord - det lär nog inte dröja alltför länge innan film nummer fem anländer. Fyra timmar lång och ännu bullrigare.

(Biopremiär 10/7)

Bio: I Don’t Know How She Does It

Foton copyright (c) Noble Entertainment
Åh fy faaaaaaan ... !
Nu är den kokta hästen stekt. I DON'T KNOW HOW SHE DOES IT är tammefan något av det absolut sämsta och mest påfrestande jag sett i år. Och det här är illa på ett helt annat sätt än andra filmer jag sågat. Det här är nämligen inte inkompetent gjort, uselt spelat och allmänt amatörmässigt. Den här gången är det innehållet som får mig att känna mig som en scanner vars huvud är på väg att explodera.
Douglas McGrath har regisserat den här filmen, som bygger på vad jag gissar är en bästsäljande chick lit-bok av Allison Pearson - och jag får alla fördomar om denna typ av böcker bekräftade.
Sarah Jessica Parker har huvudrollen som Kate Reddy, framgångsrik finansanalytiker. Hon klättrar på karriärstegen och konkurrerar ut rövslickande manliga kollegor. Men stackars Kate har det minsann inte så lätt - hennes liv är rätt kaotiskt.

Ni förstår, Kate är gift; hennes make Richard görs av Greg Kinnear, som också verkar ha ett viktigt jobb, fast jag minns inte riktigt vad det var. Paret har två små barn på två och sex år. Och ja jösses, Kate vet inte riktigt hur hon ska hinna med allt - medan hennes vänner och kollegor imponeras och undrar hur hon hinner med allt, hur hon lyckas vara så duktig.
Mer problem uppstår när Kate tar ett rejält karriärkliv framåt och ska börja samarbeta med den stilige Jack Abelhammer (Pierce Brosnan) och hjälpa honom att sälja in saker till oerhört viktiga kunder, det handlar väl om miljardaffärer. Stackars Kate jobbar allt mer, hon umgås allt oftare med den charmige Jack, och herrejösses, hennes familj blir putt för att hon sällan är hemma, och dottern gnäller "Men du lovade ju att vi skulle bygga en snögubbe!". Och hur bara vågar Kate sabba familjens Thanksgivingfirande?!

Kate far omkring och svettas. Det är föräldramöten, ungarna ska lämnas på skola och dagis, det ska bakas till en skolbasar (tydligen väldigt viktigt i Amerika), det ska fixas barnkalas - och det ska jobbas i finansvärlden. Vad Richard gör hela dagarna vet jag inte. Varför kan inte han baka och hämta och lämna ungar? Eller passar detta inte in i Kates - och Allison Pearsons - världsbild? Vid ett tillfälle skulle Kate vara hemma och passa ungarna en kväll när Richard skulle ut, men eftersom Kate tvingades jobba över uppstod problem, så karln fick tag på någon okänd gammal tant som fick sitta barnvakt. Richard kommenterar tilltaget med "Men du var ju inte hemma, Kate". Som om han är fullkomligt handfallen i hemmet.
Filmens humor består till exempel i att barnens skola drabbats av löss och nu har Kate också fått löss - hjälp, samma dag hon ska träffa Jack Abelman för första gången! Kate har även en assistent, Momo (Olivia Munn), som aldrig rör en min och hela tiden fäller syrliga kommentarer.

I DON'T KNOW HOW SHE DOES IT berättas delvis som en dokumentär om Kate, i vilken hennes vänner och kollegor intervjuas och berättar om vår huvudperson. Ibland stoppar Kate filmen, vänder sig mot kameran och talar direkt till publiken - då ska hon oftast förklara saker och ting, främst hur män fungerar. Ibland antecknas en massa saker tvärs över bilden.
I slutändan står det förstås klart att kvinnor som Kate är de mest fantastiska som finns, moderskapet är det bästa som finns, familjen är det bästa som finns, ja, allting är det bästa som finns. I synnerhet om man är stenrik och jobbar i finansvärlden - som Kate Reddy.
Kvinnosynen i den här filmen är rätt märklig och jag undrar hur många vanliga människor som kan relatera till det här. Tja, arbetande, gifta kvinnor med familj känner kanske igen en del - men till saken hör ju att Kate också är en lyxlirare. Jag hade kunnat acceptera en film om svinrika brudar med familjeproblem - och det hade varit underhållande och roligt. Men detta är motsatsen till underhållande och roligt.
Jag höll på att bli vansinnig när jag såg den här, hade den gått på TV hade jag stängt av efter fem minuter. Det här är plågsamt! Sarah Jessica Parker tycker jag inte alls om, däremot gillar jag förstås Greg Kinnear och Pierce Brosnan, och även Kelsey Grammer medverkar, liksom Jane Curtin. Christina Hendricks är rätt charmig som Kates kompis, men medverkar alldeles för lite. Det enda positiva jag kan säga om filmen är att den bara varar 89 minuter. Dock 89 långa minuter.
Jag hatade I DON'T KNOW HOW SHE DOES IT. Det här är en jävla kärringfilm!

(Biopremiär 11/11)

Bio: Fame

Jag säger bara en sak:

Nia Peeples.

Med smööör på!

Hon var väl i princip den enda orsaken till att jag såg de flesta avsnitten, om inte alla, av TV-serien FAME (1982-1987). Hon och Cynthia Gibb.

1980 kom Alan Parkers långfilm FAME. Jag såg den inte när den kom och faktum är att jag inte vet om jag har sett den överhuvudtaget. Jag TROR att jag sett den; jag vill minnas att jag blev överraskad av hur pass grå och "realistisk" den var, inte alls som jag trodde den skulle vara.

Fast så kom då TV-serien, och det här var på den tiden då man fortfarande tittade på nästan alla ameri-

kanska TV-serier eftersom det i början av 80-talet fortfarande var aningen tunnsått med TV-underhållning. Trots att the kids from Fame envisades med att framföra musik av ett helt annat slag än den jag vanligtvis lyssnade till och trots flera irriterande, politiskt korrekta drag, fann jag ett visst underhållningsvärde och trevlighet i serien, som förstås blev sämre med åren. Faktum är, att de sista säsongerna producerades enbart för att serien var så populär i Skandinavien och Tyskland. På dansk TV kunde förresten FAME bli ofrivilligt komiskt, eftersom de envisades med att texta låttexterna i detalj. I ett avsnitt sjöng de glada studenterna något i stil med "Doo-doo-doo-doo-doo-doo" mellan verserna, och på danska stod det "Dytte dytte dytte!".

Jag kommer fortfar-

ande ihåg flera av låtarna från serien: "Sho-sho-sho-sho-

rofsky", "Step up to the mike", "High fidelity, high" - vilket kanske beror på att min syrra hade soundtracken som ett tag gick varma. Men när säsong ett kom på DVD häromåret och jag började titta efter att inte ha sett serien sedan den gick första gången, gav jag upp efter tre-fyra avsnitt. Oj, vad gammalt och trist det blivit! Och Nia Peeples dyker inte upp förrän efter ett par säsonger.

Det gick inte så bra för en del av stjärnorna i TV-serien.

Gene Anthony Ray (Leroy) knarkade ner sig rejält och dog i aids 2003.

Carrie Hamilton; Carol Burnetts dotter, knarkade ner sig och dog i cancer 2002.

Albert Hague (professor Shorofsky) dog av sig själv 2001 (han var gammal).

Ann Nelson (Mrs Berg) dog också av sig själv, fast 1992 (hon var också gammal).

De flesta av de andra i huvudrollerna har knappt gjort något alls efter TV-serien, möjligtvis några småroller här och var i TV-serier. Men så har vi de som fortfarande syns till:

Den irriterande Erica Gimpel (Coco) dyker upp med jämna mellanrum när man minst väntar det, och hon är visst med i Robert Rodriguez kommande MACHETE - kyss Karlsson!

Jesse Borrego (Jesse) dyker även han upp med jämna mellanrum, ofta är han the token Latino.

Janet Jackson... Ja, hon har ju liksom inte hållit sig i skymundan. Det har inte heller den trista cellisten Lori Singer gjort, fast det var längesedan jag såg henne.

Dick Miller var ju med i FAME, det minns ni kanske inte. Han var ju den STÖRSTA stjärnan - med en lika lång karriär innan som efter TV-serien.

Cynthia Gibb medverkar i flera filmer, mest TV-filmer, om året, och har gjort film för Fred Olen Ray. Vi minns ju henne också från Van Damme-rafflet Death Warrant.

Och Nia Peeples? Hennes karriär rullar på med ett flertal roller om året. Hon har ju varit ond skurk som dödades av Seagal i HALF PAST DEAD och minsann om hon inte varit med i en film av Jim Wynorski!

Upptäckte förresten just nu att tre avsnitt av FAME regisserades av skådisen och främst regissören Ray Danton - det vill säga Secret Agent Super Dragon himself!

Nå. Så har vi då den här nya långfilmen, som hävdas vara baserad på Parkers film. Eftersom jag var på konstutställning, missade jag pressvisningen, men jag såg den igår - och fick den dessutom simultantolkad till tyska, eftersom en tysk kvinna med sin lille son i åttaårsåldern satt bredvid mig.

FAME anno 2009 handlar om... Alldeles för mycket. Eller snarare: ingenting alls. Det här är en mycket, mycket märklig historia. Eller icke-historia. Under knappt två timmar får vi följa vad som sker på the New York School of Performing Arts under fyra år. Från intagningsproverna till studenten. Vi får följa hur många studenter som helst. Logiskt vore att följa ett mindre gäng under första året, och eventuellt sikta på en uppföljare, men icke. Här ska ALLT avhandlas. FAME är som en 20-timmars TV-serie nerklipt till två timmar; all handling har klipts bort.

Självklart leder detta till att ingenting utvecklas över-

huvud-

taget. Folk introdu-

ceras för att det sedan inte ska leda någonvart. Exempel: en kille som vill bli regissör får kontakt med en producent som vill göra killens kortfilm om han själv finansierar den. Killen lånar 5000 dollar av sin farsa och ger pengarna till producenten, som sedan plötsligt försvinner. Denna handlingstråd varar sammanlagt kanske fem minuter, och när killen upptäcker att producenten är försvunnen, klipps det till ett år senare. Vad hände? Hur gick det?

Ett par rollfigurer är med aningen mer än de andra. En svart pianist som vill bli sångerska, men är hårt styrd av sina föräldrar. En blyg liten tös som blir kär i skolans bäste sångare.

Men bruden jag ville se mer av; Khering-

ton Payne (som visst var med i "So you think you can dance" innan detta), som ser ut som en 35 år yngre Sharon Stone, presenteras som skolans bästa dansös, men får nästan ingenting att göra. I en scen äter hon middag med sina föräldrar, och farsan spelas av James Read! Just det, George Hazard i NORD & SYD (och Murphy i REMINGTON STEELE). Jag hade gärna sett Payne åla omkring i avslöjande trikåer lite mer.

Debbie Allen från original-FAME är med i en liten roll som skolans rektor, och inte sin gamla roll. Kelsey Grammer är musiklärare. Charles S Dutton är dramalärare.

FAME 2009 är inriktad på HIGH SCHOOL MUSICAL-publiken. Tror jag. Jag har aldrig sett HIGH SCHOOL MUSICAL. Men helt enligt trenden är alla killarna i filmen lite bleka och feminina. I synnerhet han som vill bli balettdansör. Det går ju hem hos småtjejer.

Sångerna är bleka de med, det går inte att påstå att de satte sig, även om det kan bli lite medryckande när det dansas i matsalen och när de har avslutningsshow. Plus för att "Someone to watch over me" framförs.

Nä, nu finns det inte mer att säga om den här filmen. Den är totalt meningslös, den tunnaste soppa jag sett på länge, men inte tillräckligt dålig för att få en etta.

Benvärmare och pannband lyser förresten med sin frånvaro.

(Biopremiär 9/10)